Någon gång när åttiotal blev nittiotal gick vännerna till Gamle Port för att avnjuta en av dom stora favoriterna New Model Army. Konserten var bra. Träskorna i taket. Micstativet gunga så kraftigt att Justin slog ut ytterligare en tand. Men d bestående minnet från kvällen var något annat.
Om jag säger så här: Jag har aldrig överumplas av musik på detta sätt. Att höra något så vackert utan att vetat att ens existerade. Jag stod häpen.
Klart jag visste att NMA hade med fiol på sina låtar, "Vagabonds" gick ju hett på vinylspelaren. Men vem d va som spela hade man inte så bra koll på. Än mindre att han va med på turnén å allra minst att han var "förband", om man nu kan säga så om en person.
Så där står vi å väntar på en riktigt ösig konsert å så kommer en snubbe med fiol in!!! Hmmm! Va e detta???
Visserligen hade jag sett Imperiet några år tidigare som då hade Fläsket som förband å d va kul i ungefär en å en halv låt. Å här kommer en ensam gnidare in!!
Han börjar knäppa på strängarna å lägger en basgång, trycker ner delaypedalen å låter den gå. Börjar åter igen knäppa på strängarna å lägger lite skimrande ljudkaskader även d med delay. Till sist börjar han använda sin stråke för att spela dom mest smäktande toner.
Hallå!!!
Va eee detta???
Där stod jag med gapande mun å knottrig hud. Kan man spela så här underbart på detta hiskeliga instrument??
D kunde man, i alla fall HAN.
Ytterligare en aspekt e att han gör allt live, visserligen med effektpedaler. Han behärskar sitt instrument å tekniken till fullo.
När jag efter mycket letande äntligen hitta förstlingsverket "Purple Electric Violin Concerto" blev jag själaglad å jag kan, utan att överdriva, säga att detta är en av mina mest spelade plattor någonsin.
Ps. Läs gärna kommentarerna från han som lagt ut klippet. Likheterna med min upplevelse e slående. Ds.