För vår del så inleddes Woody West på Dubliners med några mättsamma Guiness och en tallrik ost med nachos, det var mer ost än nachos kan man säga. Vi hinner knappt innanför dörrarna på Trädgårn förrän Basia Bulat river igång med ett fröjdigt tempo och visar kvickt att kvällen kommer att bli en engenäm tillställning. Hon har verkligen en fantastisk röst som själsligen förflyttar mig till Woodstockfestivalen, mäktigt. Vi rullar sedan vidare in till Dylan Leblanc,. Han blandar lugnt med Neil Youngspänst och allt låter förvånansvärt bra, ett antal öl rinner ner i en stadig takt och världen ter sig sådär fullständigt bekymmerslös och fri. Musik och alkohol kan verkligen ha en magisk effekt på själslivet. Därefter är det så dags för kvällens huvudnummer ” Band Of Horses” måste säga att det är ett förbenat bra rockband och visst levererar dom låt efter låt av bästa kaliber, kommer dock inte riktigt upp i samma klass som på Way Out West festivalen, men den konserten var sanslöst bra. Imponerandeär detta band av hästar….
Snavar nästan in på Rambling Nicholas Heron, en sällsynt liveupplevelse utöver det vanliga. Sången är smärtsamt bra och helt avigt akompanjerad av en fiol. Märkligt och läskigt bra…
Så dags för Vetiver, stillsamt och trivsamt men kanske inte så roligt live, det händer inte så mycket tyvärr. Gillar dock bandets nya fullängdare, kanske deras bästa. Vi avslutar kvällen med systrarna i First Aid Kit. Så jäkla sköna stämmor, älvorna sjunger för mig….dessutom perfekt som avslutning innan vi stövlar ut i juni-natten.
Väl hemma blir det eftersnack samt spelfnatt fram till klockan ca 04:00. Tröööttt !!
Sammantaget var Woody West en underbar liten festival där man kunde se alla banden utan att vara 10 meter från baren, kan det bli bättre ?? Nu ser jag fram emot nästa godbit ”Way Out West
Snegla gärna in och titta på mina bilder från festivalen
