(Tom Waits: Closing Time, 1973)
”Well I hope that I don't fall in love with you
'Cause falling in love just makes me blue”
Med en mening fångar Tom Waits konflikten mellan längtan efter någon att älska, och rädslan över att faktiskt hitta någon. Alltså: kärlek man kan vinna, men också förlora.
Waits stilistik är besläktad med några av mina favoritförfattare, som Charles Bukowski och Raymond Carver. Prosan är avskalad och direkt. Han använder små medel, blir aldrig övertydlig, men är så pricksäker i sina beskrivningar, i sitt ”scenbygge”, att kraften i orden blir desto tyngre. De träffar hjärtat. Och sången handlar inte om någon quarterback med uppvikt pikétröja och bilhandlarleende, utan huvudpersonen andas utanförskap och ensamhet.
I ”I hope I don’t fall in love with you”, målar Waits upp en smärtsamt vacker scen. En ensam man, kanske han själv, sitter vid en bardisk och har just fått syn på en vacker kvinna. Några förstulna blickar byts i folkvimlet. Uppskattande blickar. Hoppet som tänds i natten.
”And I wonder, should I offer you a chair? …”
Och fortsättningen:
”Well the night does funny things inside a man
These old tom-cat feelings you don't understand,
Well I turn around to look at you,
You light a cigarette,
I wish I had the guts to bum one,
But we've never met,”
”I wish I had the guts to bum one, but we’ve never met.” Jag vet knappt någon vackrare rad om våndan över att våga ta första steget?
Sången består av fem verser. En stegring av hopp skulle man kunna säga. Men också av vankelmod. Alla verserna utom de två sista slutar med raden ”And I hope I don’t fall in love with you”. Det är först i fjärde versen, när Tom upplever att han har chansen då kvinnans manliga sällskap gått och lämnat fältet fritt, som han för första gången lite kaxigt byter titelraden mot: ”And I hope you don’t fall in love with me”. Bara för att i sista versen beskriva hur han missat chansen, hur hon lämnat baren medan han tagit sig en sista stout för självförtroendet. Det är stängningsdags. Och Waits sjunger melankoliskt:
”Well I turn around to look at you,
You're nowhere to be found,
I search the place for your lost face,
Guess I'll have another round
And I think that I just fell in love with you.”
Vackrare blir det inte.
3 kommentarer:
Waits slår an på många strängar Anders, med tanke på vankelmodet så känns det rentav skandinaviskt, dvs att det måste finnas någon jävelskap med allt. Otrolig stämma och dessutom bra skådis. Underbart välskrivet inlägg Anders, Skivgrisen lyfter .
Nu snackar vi!!!
Jag har ända sedan barnsben lyssnat och gillat delar av Waits musikaliska alster. Bl.a gick "small changes" plattan varm i mitt föräldrarhem. Men jag kommer ihåg när du för första gången spelade Closing Time-plattan för mig.....det var som en religiös upplevelse, och låten ifråga är i min mening den bästa Waits skrivit. Den beskriver en känsla jag själv vid flera tillfällen i min ungdom upplevt. En känsla som även Håkan försöker förmedla i "nu kan du få mig så lätt". Jag vet att vi diskuterat strofen om cigaretten hur många gånger som helst...den är helt magisk.
Waits har en berättarteknik som är fantastisk och snudd på unik. Han, Shane,Dylan och Thåström tillhör mina favvosar när det kommer till textförfattare.
Du kan ju gissa vad jag lyssnat på hela dagen
Här har en textoskuld som jag mycket att ta igen. Har av någon anledning aldrig brytt mig om texter utan bara lyssnat på musiken. En sak håller jag absolut med om: Waits är fantastisk!
Visst känner även jag igen mig i raderna, det gör väl alla! Väntan att våga ta steget, osäkerheten och tveksamheten som till sist får chansen flyga all värdens väg.
Men skam den som ger sig eller som halvkänd göteborsk musikgrupp envist hävdade: snart så e d fredag, då förösker vi igen!
TP
Skicka en kommentar