Och jag är i köket med en mun full av snor...

Stickans underbara tolkning av Dylan, ja så är det, nu är min mun full av snor. Därför blev det inget inlägg i onsdags. Jag kör på frihand nu istället. Veckan har som sagt gått i snorets tecken, men jag han med en liten minirunda häromdagen (skivrunda). Jag drog Andra långgatan och koncentrerade min snorfyllda hjärna på VINYL!!
Detta resulterade i Muddy Waters bästa (tyngsta) platta After The Rain, Neil Young Decade trippel (60:-!!!) ZZ Top Eliminator och en Paul Butterfield som jag letat efter länge men aldrig sett. Dessutom fingrade jag på Temple Of The Dog på vinyl...men det var nog en nypress? Febrig och yr av lycka vinglade jag hem för att avnjuta dessa vax. Jag älskar verkligen vinylskivor.

Ja ja jag lägger upp lite smakprov från mina köp.

ZZ Top - I Need You Tonight

Neil Young - Love Is A Rose

Paul Butterfield - In My Own Dreams

Muddy Waters - Bottom Of The Sea

Muddy är märkbart influerad av Hendrix som i sin tur dyrkade Muddy.

Vardagsrumscountry, finkultur och världens bästa roddare?

Ja ha då var det onsdag igen. Tid för bloggande. Vad ska jag skriva om idag då? Har det hänt något fantastiskt i musikvärlden? Nja......eller jo det har det. Jag har sen förra veckan sett två eller egentligen 3 jävligt bra konserter..eller framträdanden? Äh, vi tar det från början.

I torsdags så skulle en kompis till mig spela i Uddevalla, på något som kallas Uddevallakassetten (oj vad många dubbelkonsonanter). Detta är en förening/kompisgäng som arrangerar olika typer av spelningar. Allt i från enskilda artister till små festivaler av olika karaktär. De får dit ganska stora artister stundtals, som t ex Weeping Willows, Kebene, Orgel& trummor med Ebbot m.m. Tillbaka till torsdagen. Min kompis Christian &2120's skulle spela ihop med en amerikansk snubbe som heter Ted Russel Kamp. Tydligen är han någon form av country/sing and songwriter. Detta är den information som jag har när jag och min sambo åker norrut för en spelning. Vi har kollat upp adressen och när vi kommer fram är det ett vanligt gammalt trähus med lägenheter. Vi går in på en innergård och på en farstudörr står ett litet klistermärke som säger Uddevallakassetten kontor. Upp för trappan och in genom en dörr, rakt in i en lägenhet, där vi blir välkommnade och visade till VARDAGSRUMMET!! Där finns en liten scen och ett PA. Killen som hälsar oss välkommen säger att vi gärna får sitta i köket också om man vill dricka en öl eller tjöta lite innan spelningen. Dryck och snacks får man ha med själv.
Jag hälsar på min vän Christian och blir även introducerad för Ted, som för övrigt visar sig vara en mycket trevlig herre. Nu till själva spelningen. Christian körde själv med gitarr, utan trummor eller bas, riktigt bra. Skön svängig countryblues. Sen är det Ted's tur. Han börjar med att säga att han inte sovit sen han flög från LA, vilket gör att han varit vaken ganska många timmar, men att vin funkar bra och att han börjar bli i stängerna så humöret var på topp. Ted spelar en blandning av country ala' Jill Johnson fast mycket svängigare och sing & songwriter låtar. Han spelar covers av Dylan, Townes Van Zandt, Shooter Jennings, Velvet Underground, plus sina egna låtar. Det intressanta är att han växlar mellan gitarr och bas. Tänk er själva att spela Dylan på bas? Han spelade melodi och komp samtidigt och detta utan pedaler och effekter. Nu visade det sig att gamle Ted är en riktig räv som varit bassist i ganska många olika countryrockband, som för oss här i Norden är helt okända...eller iaf. för mig och mina vänner t ex Shooter Jennings (son till Waylon Jennings). Hursomhelst var det en fantastisk upplevelse och två underbara timmar som Ted körde. Hela grejen förövrigt var så jävla ball.

Christian & 2120's

Ted Russel Kamp

Shooter Jennings (Ted på bas)

I lördags hade jag den stora äran att få rodda för Kristoffer and the Harbourheads när de spelade på Invigningen av Göteborgs filmfestival. Detta gick av stapeln på Pustervik. Spelningen var skitbra, ölen smakade mumma och jag kände mig som en riktig roddare med armband, stagepass och fri tillgång till bandets ölförråd. Med sig på spelningen hade de gäster i form av Daniel Gilbert och Klabbe från jazz/electrobandet Klabber Bank ( som jag kommer återkomma till i ett annat inlägg).
Filmfestival....fiiint ska det vara.
Tyvärr har jag inget klipp från spelningen så det får bli ett annat.

Kristoffer & The Harbourheads

Bilder som aldrig suddas ut.

Nej jag har inte tappat förståndet...det här handlar inte om Tomas Ledin, så ta det lugnt. Förresten har jag för mig att TP varit på Ledinkonsert och sa att det var förvånasvärt bra?? Ja ja, nu till något helt annorlunda.

En av mina första och största idoler är Jimi Hendrix. Jag har så att säga fått honom via modersmjölken. När jag var liten spelade min far ofta en live-platta från Isle Of Wight -70. Den bestod av endast sex stycken spår bl a All Along The Watchtower, Freedom, Foxy Lady och Midnight Lightning, vi återkommer till den lite senare. Jag hade en bild framför mig på ett gråmulet disigt England, där Hendrix på eftermiddagen bränner ur gitarr, förstärkare och öron på publiken. Där Hendrix är spirituell och på hugget och publiken älskar honom. Döm om min förvåning när jag som tonåring fick tag i en vhs-kassett med hela konserten, som för det första var sent på natten och med en publik i upprorstillstånd. Hendrix är sliten och trött, spelar visserligen skitbra (stundtals) men verkar inte det minsta glad och lämnar scenen efter de obligatoriska numren genom att slänga gitarren i backen.
Två helt olika bilder. En verklig och en i mitt lilla huvud. Hursomhelst så hittade jag vinylen som min far spelade och när jag satte på den såg jag min imaginära bild igen....den sitter där fastetsad och det finns ingen verklighet som kan ändra på det...och det gör ingenting.
Nu till det märkliga med låten Midnight Lightning. Den finns alltså med på min vinyl från -71, men inte på vhs-kassetten från 1990. Inte heller på cd-utgåvan av konserten. jag började fundera på om låten aldrig varit med? Det är först när konserten ges ut igen 2004 som låten dyker upp och jag kan lugnt luta mig tillbaka och njuta av Hendrix i eftermiddagsdiset...eller hur var det nu?. Så kan det gå.

Midnight Lightning....tuben.

Hela konserten på Spotyfi

Bara ett band

Det är onsdagkväll, kallt som fan och jag sitter med en frustrerande känsla i kroppen. En av mina stora passioner förutom musik är BANDY. Denna gamla engelska gentlemannasport (som alla andra lagidrotter) som med sin fart och böljande spel kan få den mest inbitne pessimist att dra på munnen. Men till idrotten och passionen tillhör oxå en besvikelse, en gnagande känsla av att något är fel, eller t.o.m. ren uppgivenhet. För mitt älskade lag har kört fast likt tyska armen i den ryska novemberleran. All form av spelide' jävlar annama och flyt är som bortblåst. Jag får helt enkelt syssla med annat för att rensa tankarna och för att familjen inte skall kollapsa.

Så vad gör man, jo man slösurfar på youtube, kollar roliga, tråkiga, sväniga klipp med diverse artister. Jag som älskar dokumentärer om band och artister brukar kolla på en serie som heter classic albums, där en klassik skiva helt enkelt gås igenom av div. experter, artister, studiotekniker och annat löst folk. Ikväll fastnade jag för The Band och inspelningen av "Music from the big pink" och "The Band". Två fantastiska album av ett band som funnits med i periferin  men aldrig riktigt träffat mitt i prick. Låten The Weight är en favvo som jag både spelat och lyssnat otroligt mycket på, men resten har aldrig riktigt sugit tag i mig, för än nu. Kanske är det den mediokra bandymatchen som försatte mig i rätt "mood"? Vem vet.

Hursomhelst kan jag iaf. rekomendera både programmet och skivorna. Dessutom är deras sista konsert en milstolpe i musikhistorien.

The Night They Drove Old Dixie Down

Classic Albums -The Band

Grand Finale

I lördags var jag på Pustervik och såg TSOOL's avskedsspelning i sin hemstad. Jag var givetvis på plats för att se ett av mina favoritband de senaste 17 åren. För det var just för 17 år sedan jag såg dessa herrar för första gången. Jag hade precis köpt deras debutplatta och som många andra knockats av den. De var förband till Thåströms Peace, Love & Pitbulls på Vågen. TSOOL var magiskt bra den kvällen och jag har likt en heroinist som letar efter känslan av första ruset önskat att TSOOL skulle vara lika bra igen. Jag har sett dem nära på 20 gånger och det har varit både ris och ros. Några spelningar bl.a en på Chalmers 97 eller 98 var mycket nära, men ändå inte riktigt.
Så med lätta, uppladdade och förfriskade ben, men med en liten sorg i hjärtat stegade vi ner till Pustervik för Grand Finale, The End, Slutet, Ragnarök.

Väl där inne så träffades gamla vänner och öldrickningen hade tempo som en finsk alkoholist i Nordstan. Bandet äntrade scenen och startar med Infra Riot för att direkt köra Mind The Gap och Still Aging. Jösses!!! Det var som om Bosse Högberg gett mig en upper cut på hakan. Sedan fortsätter konserten i ett euroriskt tempo med en hitkavalkad utan dess like.
Inte ett ben som stod still, inte ett öga torrt eller en mungipa som pekade neråt. Efter 2 timmar och 45 minuter sparkar Fredrik Sandsten i klassisk Keith Moon-stajl trumsetet över ända och gitarrerna lämnas med öronbedövande rundgång.
ÄNTLIGEN infriades mina önskningar, mitt TSOOL-beroende fick den kick som jag längtat efter i 17 år.
TSOOL får en stark 5:a, Pustervik får en stark 5:a, ölen får en stark 5:a...ja hela kvällen får en stark 5:a.

Bara för att ni ska få en liten glimt av kvällen lägger jag ut låtlistan HÄR!

Extranumren inleds med  Throw it to the universe.

Ingenting...(eller lite av varje)

Fan va det är skönt att vara musiknörd, att hela ens liv kretsar kring musikaliska saker. Jag hade från början tänkt skriva ett inlägg om bluesmunspelare, men så hände det mig en rolig sak på väg till jobbet i morse. Ja just det, jag har fått ett jobb oxå. Numera titulerar jag mig behandlingsassistent och kommer jobba med ensamkommande flyktingbarn i Mölndal. Vilket i sig är spännande, men resorna med västtrafik varje dag påminner numera mer om en resa genom en större Indisk stad.
Ja ja det var inte det jag skulle skriva om, utan om en händelse som inträffade på bussen till jobbet i morse.
När grön express (lustigt namn på en buss som tar ca. 45 min!! på sig från Korsvägen till Centralen) långsamt frustar sig genom den isande kylan uppför "Hisingsbroa" ser jag ut över ett morgonfrostigt Göteborg dör det sakta börjar ljusna. Det är en otroligt vacker syn och för de flesta stannar nog tanken där, men inte för en liten skivgris. Himlens färg är i stort sett identisk med den färg som himlen har på Pink Floyds omslag till Animals. Häftigt tänkte jag samtidigt som jag blev full i skratt över min nördighet.

På mina helvetesresor till och från Mölndal har jag numera börjat lyssna på nedladdade podradioprogram från våran helt fantastiska statliga radio. Jag har avverkat en hel del dokumentärer, men det senaste är ett fantastiskt program som heter Luuk & Lokko, där Christian och Andres sitter och filosoferar över livet och spelar lite musik. I varje program väljer Andres två st. låtar och Christian en. Detta är ett mycket underhållande program fyllt med tankar, anekdoter och musiknörderi.
Lägger en länk till programmen här.
Här lägger jag deras spellista med låtar från programmen på spotify.

På lördag smäller det...då menar jag inte matchen mellan United och Sunderland utan TSOOL på Pustervik för kanske sista gången. Jag hoppas på en riktig helkväll, där alla mina favoritlåtar kommer att framföras. För övrigt läste jag att TSOOL avslutar sin karriär på samma sätt som man startade, nämligen genom att ge ut en EP.
Jag lyssnade som hastigast igenom den igår och kan bara konstatera att det är som vanligt en massa bra låtar. Den som jag fastnade mest för var låt 2, som lät lite mer som de gjorde förr.
Jag lägger EP här....så kan ni avgöra själva. Lite kuriosa är att trummslagare Sandsten för första och sista? gången sjunger ett av spåren.

Till sist för att knyta ihop säcken med den indiska trafiksituationen i centrala Göteborg, vill jag nämna att världsmusikens okrönte kung Ravi Shankar har lämnat oss 92 år gammal. Han spelade som bekant med många kända artister, bl .a Coletrane och Beatles men framför allt med George Harrison. Västerlänningar har inte alltid förstått sig på Ravi. Ett exempel är när han får stående ovationer efter han stämt sin sitar under Concert for Bangladesh...folk trodde det var första låten.
Raga Parameshwari
Nä nu får det räcka med babbel för den här gången.

Något att lista ut?

Nu närmar sig avslutet med stormsteg. Det är dags att stänga butiken, göra upp med året som gått, fundera över sina musikaliska tillkortakommande och känna en viss frustration över allt nytt man borde tagit till sig, lyssnat på, hummat gillande och bedömt.
Har surfat runt lite på olika bloggar, musiksidor på nätet samt plöjt lite gamla hederliga tidningar i pappersformat.
Det som slår mig är: Hur kan man ta till sig all musik som kommer?? Hur kan man på ett nykter sätt bedöma och gilla/ogilla all musik som kommer över oss med en hastighet som bara ett rejält magras kan matcha.
Vi är givetvis alla olika och man tar till sig musik på olika sätt, dessutom jobbar flera av de som skriver om musik med just att bedöma nya alster.
Med den lilla tid som jag har haft över till att lyssna in NY musik har varit begränsad, det finns ju så fruktansvärt mycket bra musik som gjordes för massa år sedan som jag fortfarande inte upptäckt.

Min årsbästa lista består i endast 5 st album som jag känner att jag lyssnat såpass mycket på så att jag kan bedöma dem.

Först ut är min gamle vapendragare Thåström som jag följt ända sedan Ebba-tiden. Hans senaste sols-platta "Beväpna er med vingar" tycker jag är den bästa soloskivan "Pimme" gjort. Här tar han steget från att vara en fantastisk låtskrivare till en av våra största poeter. En underbart mörk skiva med fantastiska texter och med ett härligt monotont molande i samma anda som Nick Cave. Låtar som "St Ana Katedral", "Dansbandssångaren", "Beväpna er med vingar" och framför allt "Nere på maskinisten" är i min smak helt fenomenala.
Betyg 9/10

Nästa platta är från Göteborgs stolthet The Soundtack Of Our Lives. "Throw It To The Universe" är en helgjuten TSOOL-platta med alla ingredienser från den gyllene rockåldern på 60-70 talet. Throw it.. kommer aldrig kunna mäta sig med TSOOL's debut men det kan å andra sidan nästan ingen göra. Det här är en skitbra platta och jag har haft flera olika favoritspår som t.ex: Where's the Rock, Faster Than The Speed Of Light What's Your Story och Throw It To The Universe.
Betyg 7/10

Tredje plattan på min lista är Kristoffer And The Harbourheads "Little Goes A Long Way". Detta är Kristoffers 4:e platta men den första som Kristoffer & The Harbourheads. Den här skivan är enligt mig en riktigt bra poplatta med inslag av karibiska rytmer, kraut, rock och country. Allt i en salig blandning som Kristoffer får ihop på ett fantastiskt sätt. Deras säregna instrumentering med Kristoffer på Trummor/sång, Joel på gitarr och Emil på keyboard gör ljudbilden intressant och spännande. Det här är en sådan  skiva där man ändrar sina favoritlåtar. "We are all different" och "Bulls, Wolf and Grizzly Bears" var givna till en början sedan kom "Only for Rachel och Little Goes A long Way" och seglade upp som favoriter. Även "Kiddo", "Happy Face" och "From Heaven to Sweden" är fantastiska låtar
Jag skulle ägnat ett helt inlägg åt denna platta känner jag nu.....men men
Betyg 9/10

Fjärde plattan på min lista är av ett mycket rutinerat gäng. The ol' little band from Texas ZZ Top och deras nya platta "La Futura" Det finns mycket att säga om denna Texas trio, men gillar man de tidiga plattorna (pre-synttrummor) kommer man bli glatt överaskad. Nu är trion tillbaka med gammal hederlig sväningig boogierock som doftar öl, motorolja och öken. Jag som lyssnat mycket på bandet genom åren tycker att det är den bästa plattan sedan Eleminator 1983. Gibbons levererar feta gitarr-riff blandat med tunga solon, Hill pumpar bas som aldrig förr och Beard spelar svängigt på RIKTIGA trummor.
Betyg 7/10

Sista och femte plattan är i min mening "årets platta" utan konkurrens. "Big Moon Ritual" med Chris Robinson Brotherhood. Efter att Black Crowes lagt av samlade Chris ihop ett gäng polare och gav sig ut för att spela live. Musiken skulle vara country influerad psykedelian.Dom hamnade till slut i studion och detta resulterade i två skivor var av det här är den första. Skivan osar Grateful Dead, och Pink Floyd, låtarna är långa och har långa solon, något jag gillar skarpt. Bara öppningsspåret "Tulsa Yesterday" är 12 minuter!! sedan följs det av Rosalee 9.07 och Star or Stone 9.33. Inget för nervösa alltså. Låtarna innehåller olika partier och svävar likt Chris själv en bit över marken.
Betyg 10/10

I bra skick för en TV-show...

Precis som förra veckan har den här farit fram i hundranittio kilometer i timmen. Jag har inte hunnit med en bråkdel av vad jag skulle.
Har i alla fall gett mig fan på att hinna med ett litet inlägg på skivgrisen. Dagens inlägg går lite mer åt det komiska hållet, eller hur man nu väljer att se det. Dessa gossar kanske skulle fundera på att inte röka så förbannat innan de spelar in för TV. Fantastiskt roligt klipp hursomhelst, och gitarrsolot  är något i hästeväg.
Detta band kanske man inte i första hand förknippar med rock n' roll life-style, men det var något de i början av sin karriär var ganska duktiga på.

Dr Hook - Cover Of The Rolling Stone.

Time waits for no one...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessa ord sjöng "the glimmer twins" på plattan It' only rock n' roll 1974. De hade givetvis alldeles rätt....tiden väntar inte på någon. Tid är dessutom något jag senaste veckan inte har haft speciellt mycket i överflöd, men jag har i alla fall hunnit med att se på en fantastisk musikdokumentär. jag såg på PJ20 (Pearl Jam 20 år) som är gjord av Cameron Crowe som bl.a gjort filmen "singels". Denna drygt 2 timmar långa och mycket välgjorda film var för mig även en resa i tiden. Det som gjorde den så bra var att det finns väldigt mycket dokumenterat med PJ, mycket filmklipp från turne'bussar och runt om själva spelningarna. Dessutom är deras historia ganska brokig och visar en baksida av ett gigantiskt genombrott som bandet fick i mitten på 90-talet.
Seattlescenen i början av 90 var unik på många sätt. Banden var vänner och stöttade varann istället för att tävla om uppmärksamhet. Något som också gav frukt musikaliskt i form av Temple Of The Dog- plattan. Ett mästerverk enligt mig. Det var även intressant att se hur PJ växte fram ur askan efter Mother Love Bone, sen MLB's sångare Andy Wood dött av en överdos innan bandet han slå igenom ordentligt.
Senare delen av filmen är också mycket intressant, där PJ slåss med hur de ska tackla giriga biljettförsäljare, sin egen framgång och vem som ska leda bandet musikaliskt. För mig som släppte PJ efter tredje skivan "Vitalogy" var det kul att få lite nya låtar och plattor att lyssna in.
Men för mig blir det aldrig bättre än så här.

Så vill man minnas flanellskjortor, avklippta armebrallor långt hår, skägg och svängig musik så rekommenderar jag att sitta ner och titta på en fantastisk dokumentär.

Med tummen mitt i handen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det har varit en tung vecka! Minst sagt! I lördags skulle jag svarva lite pryttlar till min motorcykel, varpå jag fastnade och klämde min tumme rejält i svarven. Det kunde gått riktigt illa, jag hade tur, men likt förbannat har jag ont och min tumme är obrukbar på några dagar. Svullnaden börjar lägga sig, men fortfarande är tummen betydligt större och blåare än original.
                                                                                                                                                                                        Som musiknörd börjar hjärnan givetvis fundera över olika former av tummar. Först ut givetvis en av mina favoritlåtar: Under My Thumb, en fantastisk låt med Stones under i mitt tycke den bästa eran. Här med Brian Jones på Marimba.

Näste man till rakning blir Mountain ett annat favoritband med låten Thumbsucker från plattan Avalanche (1974).

Givetvis får Dylan vara med, här är Just Like Tumb's Blues från Highway 61 Revisited.

Sist men inte minst måste den största tummen få vara med......givetvis Richie Havens, mannen som gav tummen ett ansikte.
Freedom (Woodstock -69)

Ikväll kommer jag sitta klistrad vid datorn, för att följa elitrapporten från Kungälvs bortamatch mot Vetlanda i bandyns elitserie...vintern är här och kriget har börjat.

Det tråkiga året 1973?

Jag har många gånger i mitt liv funderat över vad som hände det år då jag föddes. Vilka stora världshändelser och vilka musikaliska alster som gjordes. Jag har alltid känt det som om 1973 var lite av ett musikaliskt mellanår, dom klassiska tunga namnen inom rocken hade redan gjort sina mästerverk, splittrats eller rent av lämnat in hatten. Discoeran stod för dörren och flera av de gamla hjältarna började smöra till sig. Jag har ibland önskat att jag föddes -72, eller rent av -68.
I världen hände det inte så roliga saker, statskuppen i Chile,oljekrisen, som en liten ljusglimt kan nämnas USA:s tillbakadragande av militära trupper i Vietnam.

Så jag tänkte kolla vilka plattor i min skivsamling som var gjorda -73.....döm om min förvåning. Här kommer ett litet urval:

Black Sabbath - Sabbath Bloody Sabbath
Led Zeppelin - Houses Of The Holy
ZZ Top - Tres Hombres
Bruce Springsteen - Greetings From Asbury Park och  The Wild The Innocent...
Tom Waits - Closing Time
Alice Cooper - Billion Dollar Babies
Little Feat - Dixie Chicken
The Stooges - Raw Power
Pink Floyd - Dark Side Of The Moon
Mahavishnu Orchestra - Bird Of Fire
Bob Marley and The Wailers - Catch A Fire och Burnin'
David Bowie - Aladdin Sane
Jethro Tull - Passion Play
Bob Dylan - Pat Garrett & Billy The Kid (Soundtrack)
West, Bruce & Laing - Whatever Turns You On
Lynyrd Skynyrd - Pronounced
Allman Brothers Band - Brothers And Sisters
Elton John - Goodbye Yellow Brick Road
Frank Zappa - Overnight Sensation.

.....det finns mer, ELP, Yes, George Harrison, BTO, Nasareth, Roxy Music m.m.
Jag är numera inte lika bekymrad över att vara född 1973
/Lillgrisen

One Good Thing About Music.....

....when it hits you feel no pain.
Klassiska ord från Bob Marley, och så sanna. Nu är det en nystart för oss skivgrisar, stian har fått en ny liten spädgris, eller som man i sportens värld hade uttryckt : EN DRÖMVÄRVNING. Vi har fått in en playmaker av rang som med både sin gedigna musikkunskap och sitt utomordentliga språk kommer förgylla bloggen och ge oss trötta en liten spark i röven. Under en allt för lång tid har Jimpan dragit ett tungt lass nästan helt själv. Så jag hälsar Anders välkommen, det är bara att böka vidare i musikleran.

Ja just det...jag började med Bobban. Jag inhandlade i sommar en dvd-dokumentär om Bob Marleys liv. Denna dokumentär är kanske den bästa i sitt slag. Jag har sett den ett 10-tal gånger och tröttnar aldrig. Jag rekomenderar ALLA att genast se den. Det finns ett helt gäng dokumentärer om just Bob Marley, men ingen som är så här omfattande och har så hög kvalitet. Dessutom är den ca. 2,5 timme....ren njutning.
Vi ses om en vecka....

Trenchtown Rock

Vad gör du då?....Vad gör vi nu?

Oj oj oj vad längesedan jag skrev ett inlägg här på skivgrisen. Det har varit en lååång mörk höst som sugit musten ur de flesta, inte minst mig. Nu är det ett nytt år med spännande musik. Det kan bli lite av ett festivalår kanske, det ser lovande ut på festivalhimlen. Vad sägs om band som Soundgarden,Bon Iver,Stone Roses, The Cure, alla kommer trampa den svenska myllan i sommar.

Men 2012 börjar i mörkrets tecken.....läste ikväll att en av mina stora idoler inom svensk rock lämnat oss.(uppgifterna är inte bekräftade till fullo) Per Odeltorp alias Stig Vig.

Denne man har en speciell plats hos oss skivgrisar, Dag Vag är ett band som alltid spelats på våra sittningar. Det spelar inte någon roll hur mycket ny musik eller nya band som spelades....någon gång under kvällen kom alltid en Dag-låt. Det har varit "dimma" , "tjockhult", "musik" men kanske framförallt "Bullen".

Jag hade förmånen att se Dag Vag på Neferititi i oktober, en helt fantastisk spelning. Det är jag otroligt glad för idag. Den låt som fastnade från denna spelning var "Idioterna". Jag köpte dessutom deras nya singel som är skitbra.

Vi lyfter på hatten och spelar givetvis bara Dag-Vag hela morgondagen.

Lägger en spotifylista här

Goda Grannar!

Nej det är inget inlägg om den gamla svenska såpan utan ett litet klipp på min käre granne och vän Kristoffer Ragnstam som gästar Augustifamiljen på Liseberg.

Klipp

Lägger även med en länk till hans hemsida.

Här är även ett smakprov från Spotify

Hemligheten.....

....bakom att skriva en hitlåt. Se och lär

70 bast!!!

Idag får vi lyfta på hatten för en 70-åring. Det är utan tvekan en av pop/rockhistoriens absolut viktigaste personer. En man som inspirerat och influerat mängder av artister. Att välja en av hans låtar är oerhört svårt för att det finns så många att välja mellan.

Ofta har andra gjort hans låtar bättre men det finns en låt som ingen kan göra bättre, så vi kör den här.

Grattis Bob!!!!!!

She can't afford a cannon

Sitter och skriver tenta.....en riktigt klurig jävel. Vad är rätt, vad är fel, när kränker man någon, vilken rättighet går före en annan osv. Demokratins baksidor m.a.o. Dessutom pluggar jag texter inför lördagens punkspelning med det eminenta bandet O.S.A.R. på restaurang Köket i Uddevalla.

Att det kan vara så svårt med texter....jag har hört låtarna miljoner gånger men ändå vill vissa texter helt enkelt inte fastna, och man vill ju inte ha texterna framför sig som ett trött coverband som lirar Ledin på den lokala pizzerian.(fast vi är ju ett coverband???)

Hursomhelst.

Känner man för att svänga dom lurviga, ta en pilsner och hjälpa mig med texterna är man hjärtligt välkommen till "KÖKET" i Uddevalla på lördag 26/3

Här kommer ett litet smakprov på några av de låtar som vi framför på lördag

Neat, Neat,Neat

Bodies

Search and Destroy

Tyst för fan

Kl.8

St. Patric's Day

Ja då var det dax att fira med vättar, potatispest, och Tullamore Dew. Det gör vi väl enklast med lite klipp från ett av våra favoritband "The Pouges"

White City

A Pair of Brown Eyes

Rainy Night In Soho

Grannar

Efter allvarliga samtal om uppryckning på bloggen får jag nu ta mig i kragen och göra ett innlägg.

Så jag passar på att "promota" en gammal vän och numera även granne.

Här är Kristoffer Rangstam, spelar trevlig pop som helst skall avnjutas live.

Golvad direkt!!!

Lyssnar på Håkans nya för 3:e gången på rad..........FY FAAAAN VA BRA!!!

Smakprov