Trast? Nä svan!

Så sitter man och smälter årets Way out West med den där härliga känslan i kroppen man har när man varit med om något riktigt bra. Hade inte jättestora förhoppningar om årets festival, tyckte startfältet var lite halvtrisst men ett festivalbesök med goda vänner och pilsner, eller något av de många fina alkoholfria alternativ som erbjuds, är ju aldrig fel. Så nu är jag som sagt mycket nöjd med att jag tillslut fick ändan ur vagnen och införskaffade en biljett tidigare i veckan. Jag kom in lite sent på fredagen men gott i väl i tid för att hinna se Fleet Foxes, vid sidan av Thåström det band jag såg fram emot mest. Missade dessa till förmån för Håkan Hellström för fyra år sedan så jag har väntat på ett tillfälle att se dem sen dess. Vad skall man säga, musiken sitter som gjutet, perfekta stämsånger, en lysande start på festivalen helt enkelt. När sista låten var avklarat drog Robyn igång med full energi på scenen mittemot, när hon dansar runt i stylthöga skor Prince borde avundas i någon slags Cobradans till just Cobrastyle vänder jag mig till Jimmy o säger ”snacka om kontrast” och syftar på föregående orkester varpå min lomhörde kamrat svarar, ”Trast! Jag tror hon försöker se ut som en svan…” Nåja, efter lite mat var det äntligen dags för Thåström, han lyckas äntra scenen precis i det ögonblicket när solen håller på och gå ner och luften blir lite kallare vilket gör att det känns än mer suggestivt. Han ser lite sliten ut i gubbbyxor och hatt när de drar igång med Miss Huddinge men kycklingdansen sitter. Bättre blir det med Ingen sjunger blues o Du ska va president var tyngre än någonsin. Förbannat bra som alltid när Thåström spelar även om jag sett honom bättre, 3 låtar jag aldrig hört förut varav en var en Strycover fick jag lära mig. Efter det kändes det som att Prince bara kunde förstöra ett vackert minne så jag begav mig hemåt. Lördag, försenad stressar jag in med bilen till stan och springer in för att se sista låten med Noah and the Whale, lät väldigt bra. Säkert spelade på största scenen vilket förvånade mig lite men den fyllde de upp utan problem. Överraskande bra faktiskt, jag gillar Säkert riktigt mycket, Annika Norlin är förbannat bra på att skriva låtar och framför dem med stort allvar och självförtroende utan att det känns pretentiöst, ska se dem igen så fort jag får chansen. Därefter såg vi några låtar på Loney Dear som också han lät riktigt bra, vi gick bort för att kolla lite på Pulp och tänkte att vi går tillbaka sen men där fastnade vi. Pulp svängde något hejdlöst, Jarvis trollband publiken bjöd på både sig själv och choklad. Han blåste nytt liv i sina gamla örhängen Disco2000 och Common People och de känns helt plötsligt som något fräscht när jag spelar dem på stereon idag. Därefter Tiesto, trodde jag skulle uppleva det som tortyr men måste säga att jag tvärvände på den punkten, riktigt glad att jag gav det en chans, ett basljud som fick det att fladdra i mitt 5 mm långa hår är inte att förakta. Att festivalen avslutades med Kayne West och mer techno i form av Fake Blood gjorde att avsaknaden av gitarrer var för mig påtaglig, men det gjorde inte så mycket, jag var helt nöjd med dagen. Kort sagt 2 riktigt roliga dagar och jag ser fram emot vad nästa år har att erbjuda.