En varm julidag i Detroit, 1975, möts familjen Stevens av en märklig syn. På verandan utanför huset står en mjölkback. I den ligger ett nyfött gossebarn, insvept i cellofan. Runt barnets vrist sitter en liten lapp med orden: "I love you." Trebarnsföräldrarna Mr och Mrs Stevens, som är fattiga på pengar men rika på kärlek, beslutar sig för att behålla pojken. De döper honom till Sufjan efter Abu Sufjan Muhammed, en armenisk krigare som i sagan slaktar tio tusen drakar för att rädda prinsessan. Gossen får ett hem, kärlek och morötter - och växer upp till en fin musiker.
2005 släppte multiinstrumentalisten Sufjan Stevens sitt femte album: (Come on feel the) Illinoise. Det var hans andra i det minst sagt ambitiösa projektet: att göra en skiva för varje delstat i USA. Den första delstatsplattan fick namnet Greetings from Michigan: The great Salt Lake State. Tredje heter Avalanche, Sufjans sjätte och senaste album (2006). Projektet lär dock vara nerlagt nu. Ett vettigt beslut kan man tycka.
Illinoise innehåller 22 spår. Sufjan reser genom ett brett musikaliskt landskap; han berättar sanna historier som alla håller sig inom delstatsgränsen. Han zick-zackar ledigt mellan banjobaserad folkmusik, sköra gitarrballader och sprittande glada körexplosioner. Och han verkar ha haft roligt när han gjorde albumet. Det är fullt av musikaliska infall och skaparglädje, dessutom måste man bara älska låttitlarna. De är nämligen lite mer kreativt lössläppta än vad man är van vid. Eller vad sägs om spår 2. (Ta nu ett djupt andetag. Högläs sedan titeln nedan utan att tappa andan.)
"The Black Hawk War, or, How to Demolish an Entire Civilization and Still Feel Good About Yourself in the Morning, or, We Apologize for the Inconvenience but You're Going to Have to Leave Now, or, 'I Have Fought the Big Knives and Will Continue to Fight Them Until They Are Off Our Lands!'"
Humor.
Naturligtvis innehåller Illinoise också några mer återhållsamma titlar som "Chicago", "Casimir Pulaski Day" och "John Wayne Gacy Jr.". Fantastiska låtar allihop. Inte minst textmässigt. Eller vad sägs om öppingen på "Casimir Pulaski Day":
Goldenrod and the 4H stone
The things I brought you when I found out
you had cancer of the bone
Your father cried on the telephone
and drove his car into the navy yard
just to prove that he was sorry
Andra höjdpunkter är "The Man of Metropolis steals our hearts" och "They Are Night Zombies!! They Are Neighbors!! They Have Come Back from the Dead!! Ahhhh!" . En varning är på sin plats angående 'Night Zombies'. Körens staccato, som löper genom låten kan - om volymen är för låg - förvandla det suggestiva spåret till världens kanske mest irriterande ljudupplevelse.
På full volym är låten dock mästerlig.
Liksom hela albumet.
4 kommentarer:
Nästan som en liten saga i sig, Sufjan besitter en talang utöver det vanliga, kan vara svårgreppad i vissa fall men allt som mest fullständigt lysande som popsnidare, som du nämner blandas en hel drös av genrer. Blir plötsligt sugen på mer ...
Smittande läsning som får en vilja gå på upptäktsfärd i Sufjans musikaliska värld.
TP
Du gav mig denna platta för flera år sedan och jag har i omgångar försökt mig på den utan större entusiasm. Jag skall göra ett seriöst försök att närma mig denne man. Jag vet att du brukar ha kött på benen när du ska sälja in något...så skam den som ger sig.
Jimmy: ja visst är det. Han har gjort fina saker på de andra albumen med (lyssna till exempel på Sister Winter - vacker!), men Illionois är Sufjans finaste stund.
TP: Kul! Det är meningen. Han har gjort en +50 låtar lång julskiva i år. Har inte hunnit lyssna på den, men den gömmer garanterat några högtidsstunder (pun intended, igen).
Gonzo: För få distade gitarrer och på tok för mycket banjo, kan man tänka? Kanske inte din genre. Men ge plattan en chans till. Det är snällt, men inte tråkigt. Jag gillar verkligen friheten i låtarna, att han bryter mönster. Ja, brokigheten i plattan helt enkelt.
Skicka en kommentar