2012 I Ett Nötskal

Så var det dags för en summering av 2012. Mängder med bra musik har som vanligt förgyllt det gågna året.

Way Out West var den stadiga musikfest som vi vant oss vid, det mest imponerande med festivalen är den digra blandningen. Att få se 25 000 människor med 3d glasögon på Kraftwerks konsert är oslagbart. Billy Braggs svarta humor och gitarr fick hela Slottskogen att dra på mungiporna och ett laddat Black Keys försatte Göteborg i gungning. The Swans på Pustervik är däremot svårt att beskriva, möjligen som en betongvägg i pannan ? mäktigt !

Mark Lanegan inledde året i total svärta med Gravediggers Song, tyngre inledning går det knappast att få.

Några av Sveriges mest färgstarka band/artister genom tiderna klev in och visade vart båten skulle stå. Soundtrack Of Our Lives och Thåström gav ut sina starkaste album på mycket länge, synd att TSOOL besluta sig för att lägga vantarna på hyllan men vi ser fram emot comebacken.

Några sköna vitamintillskott i årets musikskörd :  Grimes (finurlig som tusan)Milagres (perfekt höst/vintermusik) Kristian Anttila (plattan som Kent borde ha gjort) och Tallest Man On Earth vaggade oss sakta över till andra sidan.

För övrigt bäst med 2012 :

Beach House får till en fullträff i albumet Bloom (svårslagen)

Perfume Genius sköra röst i All Waters (jisses vad starkt)

Ravonettes popar vidare i gott slag i She Owns The Street

Jonas Lundqvist tidigare trummis i Bad Cash Quartet släpper sitt självlysande soloalbum “så ede me de”

Otroligt nog fastnade jag för Whatever Happened To The Times med soullegenden Bobby Womack, undrens tid är icke förbi.

John Talabot står för årets electronicaplatta, fin är bara förnamnet

Årets fräsigaste syntplatta hittar vi hos mexikanska Hocico, El Ultimo Minuto är smärtsamt tung, som en musikalisk fortsättning på Sawfilmerna.

Detta plus givetvis mycket mycket mer gjorde att musikåret 2012 står sig mycket bra, kanske inte riktigt i samma klass som 2008, men det året är å andra sidan svårslaget.

Har lovat mig själv att inför 2013 komma ut och lyssna mer live. Som familjefar kan det vara svårt att få till just detta men visst fasen går det. 2013 skall bli ett steg ut i verkligheten.

Givetvis måste det till en lista för att än mer visa upp årets godbitar, här uppdelat på två stycken, en mindre och en större. Haka på vetja …

Stay Tuned 2012 (Lilla)

Best Of  2012-In A Lonely Place (Stora)

Varför denna ständiga sortering?

Det är min jobb helg...dvs.jag jobbar fredag och söndag. Lördagen är vikt till familjen. Nu är det emellertid så att mina söta små flickor har passerat stadiet för just söta SMÅ flickor, de är mer vackra blivande kvinnor. Detta gör att mitt familjeliv ser lite annorlunda ut nu för tiden. Istället för mys framför dumburken till Let' Dance, Idol eller min favorit Stjärnor på is, så får man vara glad om ens döttrar överhuvud taget är hemma. Denna lördag var så i alla fall vikt till familjeliv, vilket utvecklade sig till att jag och sambon började planera för en kommande pianoflytt ..ja jag eller mina döttrar skall få ett piano. Var nu det ska stå i vår redan trångbodda trea? Hursomhelst så behöver denna pianogåva planeras väl. Det innebär tumstock, ögonmått och vilda gissningar. Även en del manövrering av diverse möbler. Bra tänkte jag och tog en öl...för det gör man väl när man flyttar tunga saker? Tre timmar senare ser vardagsrummet ut som Londonbombningarna under andra världskriget, eller Bagdad för de eventuellt lite yngre som kanske mot all förmodan skulle läsa detta. I och med denna flytt av bl.a. bokhyllor, fick jag (eller tog om man vill säga) tillfället att sortera mina skivor. UNDERBART!!!! Varför är det så kul att sortera dessa förbannade skivor? Ja ja, medan jag sorterar så passar jag på att lyssna på en mängd skivor som lite har kommit i skymundan alternativt stått i träda ett tag. Oj vad mycket bra musik man har. Allt i från Bernt Staf till Zappa via Sisters och Led Zeppelin. Inte att förglömma Vangelis, Bob Marley och Hendrix. Efter ett tag kom jag in på Liveplattor och min passion för att musik SKA upplevas live. Man hör att artisterna är på topp, publiken lyfter dem och vice versa. Så nu tänker jag lägga upp några underbara liveklipp med publikstöd som ni kan njuta av så här på lördagskvällen. PÅ onsdag är allt som vanligt igen och då skriver jag om något annat.
Puss på er.

Pearl Jam - Better Man

James - Sit down

Håkan - Känn ingen sorg

U2 - 40

2012 års största fynd: Rodriguez

Rodriguez – Searching For Sugar Man

Om jag måste välja en favoritplatta i år, blir det nog soundtracket till dokumentären om Rodriguez. Vilken musik. Vilken saga. Vilken hjälte! Gatupoet och trubadur med låttexter i klass med Dylan men som aldrig sålde några album i USA –  och försvann. 

Att livet inte är rättvist är spraymålat över hela filmen. Likaså att tur och tajming slår talang alla dagar i veckan. Textraderna från ”Cause”, strax före skivbolaget Sussex sparkade honom, är som en spådom:

”Cause I lost my job two weeks before Christmas

And I talked to Jesus at the sewer

And the Pope said it was none of his God-damned business”

Ja, jag vet. Det är inte musik från 2012. Snarare 1970. Därför hamnar den inte heller på den kommande årslistan. Men oavsett vilket så var det i år han blev upptäckt. Dokumentären om Sixto Rodriguez är en osannolik, oemotståndlig tårdrypare; och hans musik ger mig samma känsla som när man luspank hittar en femhundring i kavajfodret fyra dagar före lön. Efter att ha sett (och hört) Searching For Sugar Man känner man sig nästan skyldig att skicka femhundringen till Rodriguez i stället. 

Favoritlåtar: Sugar Man, Cause, I’ll Slip Away, Crucify Your Mind

Analog porr

 

Going back to the roots!

 

Med en farsa som vunnit ett gäng Oscars för bästa filmmusik så kanske det inte var så konstigt att han halkade in på samma bana. Efter några första stapplande steg i improvisationens 60-tal så riktades nyfikenheten åt den nya spännande elektroniska utvecklingen. Med konstruktören Robert Moogs revolutionerade skapelse öppnades nya möjligheter för många, så även Jean Michel Jarre. Den musikalska inspirationen kom från den klassiska musiken via Stockhausen till Tangerine Dream. Efter ett föga framgångrikt soundtrack släppte 1976 Jarre ett av den elektroniska musikens mästerepos "Oxygene". Albumet blev en megahit över hela världen och håller lika hög klass än idag. Att följa upp en sådan dundersuccé är omöjligt men uppföljaren "Equinoxe" tycker jag håller minst samma höga nivå. Förutom skapandet av musik har Jarre varit en pionjär och visionär vad det framförandet. Han har uppträtt i Docklands, vid pyramiderna, NASA i Houston, vid Eiffeltornet, Himmelska Fridens Torg osv. Han var den förste västerländska artisten att uppträda i Kina 1981. Han har vid ett gäng av dessa tillfällen slagit otroliga publikrekord, konserten till Moskvas 850-årsjubileum sågs av 3,5 miljoner åskådare. Han har även utvecklat ljudet bl.a. det surroundssoundsliknande AERO. Trots alla storsvulstiga upptäcktsfärder tycks Jarre inte har glömt av rötterna vilket följande klipp bevisar. Jean Michel, tillsammans med tre medmusikanter och en myriad av analoga synthar, bjuder här in till 30-årsjubileét av "Oxygene"

Oxygene - Live in Studio

Nu börjar vi om!

 

Jaha, så var det dags att lära sig att skriva ett nytt årtal. Men innan vi kastar oss in i ett nytt spännande musikår så låt mig få buda er på mina favoriter från 2012. De mest spelade låtarna under det gångna året kom som sig bör i mitt fall från spridd skara artister, beprövade kort och gamla överaskande virila samt nya bekantskaper. En tredjedel svenska alster vilket förkunnar den fortsatta höga kvalitén från di svenske. Ytterligare en låt skulle varit med men beroende på att den inte finns tillgänglig på Spotify(i skrivande stund finns den faktiskt inte tillgängligt digitalt överhuvudtaget). Strax innan jul släppte äntligen Silverbullit det sedan länge efterlängtande sammarbetet med Freddie Wadling på vinyl. Vi, som på plats i Slottskogen 2008 fick höra premiärspelningen som ett högoktanigt extranummer på den WOW-festivalens bästa? spelning, har suktat sedan dess......

Undrar vad 2013 har att bjuda på?

 

2012

944 Skäl Att Lyssna

Från början var det bara en.., givetvis inte sant men musiken tog ordentlig fart under 1700 talet. Den klassiska musikens storheter växte fram med en talangfullhet som fortfarande är svårslagen. Vid sidan av de rikas bord levde sedan länge folk på mer traditionell musik. Att dela in musiken i olika fack har antagligen pågått under mycket lång tid men jag tror nog att det aldrig funnits så många olika genrér som nu. Det räcker att titta på Spotifys 944 olika söktermer, and still counting…

När jag var i tonåren gällde det att vara syntare, gothrockare, depprockare, hårdrockare eller punkare, då var det viktigt med tillhörighet. När jag tänker efter så har jag nog gått igenom nästan alla stadier och genrér. I dagens musikaliska mångfald blandas allt ihop till den perfekta mixen, ungefär som blandbanden fast i en deluxeversion.

Kommer ihåg en Londonresa från mitten av åttiotalet, mina kära klasskamrater och jag skulle försöka hitta ett disco eller dansställe där dom släppte in okuvade ynglingar. Helt ovetande hamnade vi på ett gigantiskt stort diskotek, musiken var så hypnotisk att ingen kunde stå still. Överallt satt det små dekaler med glada gula gubbar, goa gubbar e vi allihopa, i högtalarna domderades det ut ACIIIID !!! En både märklig och mäktig upplevelse, vi förstod att diskoteken hemma i lilla Svedala bleknade i jämförelse. Vår syn på dans och disko hade för alltid förändrats. Kommer dock inte ihåg namnet på klubben, hjälp eller förslag uppskattas. Den elektroniska musiken över lag är kanske den som skapat flest genrér.

Aciiiiiid

För att få bibehålla någon form av självrespekt har jag lagt upp ett träningschema under veckans första fem dagar, helgen är däremot ledig för lustfylld påfyllning av förlorat fett. En kur även kallad banjobantning. För att detta skall fungera under en längre tid krävs lockelser i form av musik eller liknande, dessa fungerar som receptorer av dålig materia. Det behövs med andra ord starka toner för att svettas ut den sista vitlöken. En för mig relativt ny genré och mycket passande för just detta ändamål är Aggrotech. Något hårdare än EBM Industrial. Absolut ingen musik för ömsinta tryckare eller kvällar framför brasan. Man brinner snarare upp i brasan. I have  a meeting with the devil ….

Intruder - Hocico

I Want To Go To Hell – Hocico

They walk among us

 

Jag var på Bengans idag för den sista julklappsinhandlingen. Efter nära en timme av sökning-värdering-gallring så kändes jag nöjd med mitt urval och styrde stegen mot kassan. Jag lämnade över min hög till killen bakom disken som började räkna ihop summan. Under tiden sneglade jag runt på allt omkring tills ögonen fastnade på en liten hög av skivor som låg på disken, nogrannt uttänkt placerade för nyfikna musikidioter som jag räknar mig själv till. Årets bästa skiva hörde jag killen bakom disken säga då han såg vad jag tittade på och pekade mot en urklippt recension med höga betyg som satt upptejpad på utsidan av kassaapparaten. Jag, som genom åren lyssnat mycket på gruppen, hade ingen aning att dom hade släppt ett nytt album. Dessutom var priset på plattan väldigt lågt vilket gjorde att den sällades till mina övriga inköp. Killen log nöjt och fortsatte sympatiskt: "Jag vill ogärna använda det som försäljningsragument men det är faktiskt mitt band". Jag blev inte överraskad för jag har länge misstänkt detta men nu alltså fått det bekräftat. Efter en stunds prat om gruppens aktuella status styrde jag åter mina steg ut i julkylan.

Att det är årets bästa platta kan jag inte hålla med om, där är nog bas-Anders med all rätt lite för partisk, men det är en riktigt bra platta. Lyssna själva!

 

Tiamat - The Scarred People (Youtube)

Tiamat - The Scarred People (Spotify)

Grand Finale

I lördags var jag på Pustervik och såg TSOOL's avskedsspelning i sin hemstad. Jag var givetvis på plats för att se ett av mina favoritband de senaste 17 åren. För det var just för 17 år sedan jag såg dessa herrar för första gången. Jag hade precis köpt deras debutplatta och som många andra knockats av den. De var förband till Thåströms Peace, Love & Pitbulls på Vågen. TSOOL var magiskt bra den kvällen och jag har likt en heroinist som letar efter känslan av första ruset önskat att TSOOL skulle vara lika bra igen. Jag har sett dem nära på 20 gånger och det har varit både ris och ros. Några spelningar bl.a en på Chalmers 97 eller 98 var mycket nära, men ändå inte riktigt.
Så med lätta, uppladdade och förfriskade ben, men med en liten sorg i hjärtat stegade vi ner till Pustervik för Grand Finale, The End, Slutet, Ragnarök.

Väl där inne så träffades gamla vänner och öldrickningen hade tempo som en finsk alkoholist i Nordstan. Bandet äntrade scenen och startar med Infra Riot för att direkt köra Mind The Gap och Still Aging. Jösses!!! Det var som om Bosse Högberg gett mig en upper cut på hakan. Sedan fortsätter konserten i ett euroriskt tempo med en hitkavalkad utan dess like.
Inte ett ben som stod still, inte ett öga torrt eller en mungipa som pekade neråt. Efter 2 timmar och 45 minuter sparkar Fredrik Sandsten i klassisk Keith Moon-stajl trumsetet över ända och gitarrerna lämnas med öronbedövande rundgång.
ÄNTLIGEN infriades mina önskningar, mitt TSOOL-beroende fick den kick som jag längtat efter i 17 år.
TSOOL får en stark 5:a, Pustervik får en stark 5:a, ölen får en stark 5:a...ja hela kvällen får en stark 5:a.

Bara för att ni ska få en liten glimt av kvällen lägger jag ut låtlistan HÄR!

Extranumren inleds med  Throw it to the universe.

'The Human Riff'

Keith Richards.
Den Stonesmedlem du först lägger märke till när Mick slutat sjunga och strutta omkring på scenen. Mannen som enligt myten tog sig ur heroinmissbruket genom att låta transfusera allt sitt blod på en klinik i Schweiz.
Vilden. Med dödskallering, örhängen, trasiga tänder och ögon av kol.
Mannen som i en musiktidning tio år i rad blev framröstad som den rockartist som var "most likely to die". Men som överlevde.
Kapten Jack Sparrows pappa.
Mannen som ÄR rock 'n' roll.
Som växte upp i en dyster förort till London. "I hated it. I'd spend the whole day wondering how to get home without taking a beating." Som i tonåren upptäckte att det fanns värre mobbare än mobbarna: Myndigheterna. Han hatade "dem" ännu mer, blev kriminell. Det skriftliga omdömet i skolbetyget från 1959 hade endast sex ord: "He has maintained a low standard.".

Mamman "räddade" honom. Hon älskade musik och när Keith fyllde femton, köpte hon honom en gitarr. Den kostade 10 pund. Musiken som fångade honom var de fattigas musik - den svarta Chicagobluesen. Mick Jagger, som bodde några kvarter längre bort, hade pengar nog att köpa några album; han älskade samma musik som Keith. De blev vänner. Rolling Stones bildades. Bill Wyman kom på casting och fick vara med i bandet. Eller snarare: hans Vox-förstärkare kom med i bandet; Bill fick de på köpet.

Hur som helst.

I dag fyller Keith 69 år. Grattis!

En liten Stoneslista.

Et tu, Brute!

 

Under min uppväxt lånade jag drösvis med skivor från vänner och bekanta för att försöka stilla min musikaliska nyfikenhet. Detta bidrog givetvis till att vännernas skivsamlingar till viss del formade min musiksmak. Jag kommer än idag ihåg vad som gömde sig i Mikes singellåda, att Hogge diggade Pat Benatar (för musikens skull!?), att Perra av någon anledning hade "Fuck off"-singeln med Wayne County & the Electric Chairs samtidigt som han lyssnade på tungviktarna Mountain, hur jag å Helle säkerligen som dom enda i Svedala tokdansade till Ståålfågel mm.

Jag hade en klassis vars brorsa var medlem i den Skandinaviska skivklubben, vilket även jag senare anslöt mig till. Han beställde skivor besinningslöst och lyckliga jag fick låna så många som jag kunde ta med på cykeln utan att utgöra trafikfara.

En skolkamrat på gymnasiet som jag egentligen bara kände ytligt genom vårt gemensamma musikintresse presenterade mig en gång för en betydligt äldre bekant som fortfarande bodde kvar hos sina föräldrar i den tidstypiska 70-talsvillans stora källarvåning som till min ohyggligt stora förtjusningvar packad med vinyl. Å vilken vinyl sen! Idag hade samlingen varit värd ofantliga summor. Det var prog,kraut,psykadeliskt, progg,60's rubbet som man skulle ge sin högra arm för idag.

Samma skolkamrat var väldigt på var det gällde den nya och den framtida musiken. Det var av honom jag fick höra en sprillans ny debutsingel av en grupp med det konstiga namnet Orchestral Manouvers In the Dark. Det var tack vare honom jag lyssnade på ett, som jag tyckte då, konstigt debutalbum med en grupp som precis hade bytt namn från Warzaw till Joy Division. Det var också av honom som jag lånade först en singel sedan debut-LP'n av en ung irländsk grupp med ett udda sound.

Jag tycker fortfarande soundet på "Boy" är väldigt tunnt men trots det kan tydligt se linjer som gruppen sedan utvecklade vidare till musikaliskt världsvälde. På min tio bästa lista över tidernas bästa album skulle gruppen få med två eller tre av sina alster. Gruppens exprimentlust har stundtals förirrat dom in på återvändsgata och tyvärr har dom en lång tid kännts allt mindre angelägna. Därför är det helt underbart att se att dom kan ännu och pirrigt återupptäcka varför dom en gång var en av mina och många andras favoriter.

Mina damer och herrar, på scen: U2