måndag, maj 19, 2008

Varför ska man ha flera gitarrister?

Den klassiska rocksättningen är bas, trumma å två gitarrer, en lead å en rhythm. I de flesta fall e d även nödvändigt för å få d att funka. Men i rockhistorien finns även mängder med lysande undantag. Nu tänker ni att jag ska rabbla gitarrlegender på löpande band men där bet ni er allt i ögonbrynet. Följande två klipp visar en fingerfärdighet som i alla fall impar på mig. Wilco Johnson slog igenom med Dr. Feelgood i mitten av 70-talet. Han verkar va helt skogtokig när lirar, men d kanske man måste va för å hinna med å lira figurer å samtidigt kompa. Lindsey Buckingham var hjärnan bakom Fleetwood Macs otroliga framgångar från 1975 å framåt. Här helt ensam! lirandes låten "Big Love". Spileman spileman spil for mig, spile boogie woogie pa din strengelang!

4 kommentarer:

Jimmy Myhre sa...

Mmmmmm
Lindseys akustiska version är rent magiskt bra, hyggligt snabb.

Wilco Johnson har jag däremot inte reflekterat så mycket över men även han var riktigt imponerande, makalöst unikt spelsätt.

Jimmy Myhre sa...

Ytterligare en underbar akustisk version av Lindsey
http://www.youtube.com/watch?v=xk9Hl0n0NAA&feature=related

Bara att lyssna och njuta

Anonym sa...

Jaa, Lindsey! Alltså, vilken mästare. Han lär ha varit ett kontrollfreak. Därför är det kul att höra när hans fingrar (oavsiktligt) glider längs strängarna under de fem första sekunderna av låten "I don't want to know" och på så vis skapar ett gnisslande oljud. Det låter bra, rått liksom, och det gör låten mer autentisk - livekänslan ökar. Men för en perfektionist som Lindsy måste det ha svidit att låta den "missen" passera.

Anonym sa...

Vet ni vad gruppen heter som gjort låten ''Spileman spileman spil for mig, spile boogie woogie pa din strengelang!''?

 
CLICK HERE FOR THOUSANDS OF FREE BLOGGER TEMPLATES »