Don't boo no more

Jag har en teori: att en artist kan bli sin egen värsta fiende. Inte för att hen förtjänar det. Tvärtom. Ta Dylan till exempel. 22 år gammal var han en profet för hela folkscenen. Sedan hade han fräckheten att bli rockartist. Elgitarren var ett hån mot den "rättänkande" värld han - motvilligt - hade blivit talesman för, och med "Like a Rolling Stone" lämnade han på sätt och vis folkkollektivet ”Blowing in the wind”.

I bland är det ett album som dödar. Oasis har aldrig riktigt hämtat sig från mästerverket (What’s the story) Morning glory?.

Jag har alltid beundrat hur Dylan, till synes opåverkat, bara ryckte på axlarna åt häcklarna. ”Don’t boo me no more”, som han säger med ett illmarigt leende i dokumentären Don’t look back. Upprörda engelska tonåringar som trampar runt i konsertlokalens foajé och talar om hur han är en fejk. Någon i publiken som skriker ”traitor”, någon annan som hojtar ”Judas”. "You're a liar", svarar Dylan uttråkad. 

Kanske är det just därför jag älskar ”Positively 4th street” så mycket. För visst är det ett av rockhistoriens mest välformulerade musikaliska långfingrar?

Boo-hoo,  right back at ya'.

Naturligtvis handlar det om förväntningar. Om hur publiken låser sig vid den bild artisten skapat och sedan vill låsa fast artisten. Om oförmågan att acceptera att artisten vill utvecklas.

Jag jobbar på det, men är själv inte något undantag från detta.

2010 öppnade Band of Horses sin konsert på Trägår'n med ”The Great Salt Lake”, ”Is There a Ghost” och ”Weed Party” och fortsatte därefter att mata publiken med den ena perfekta versionen efter den andra i sin låtkatalog. Jag fick knappt luft. Känslorna trängdes i bröstet, rymdes inte, blev tårar. Och jag vände mig om med tårglittriga ögon mot Gonzo som bara skakade på huvudet. Jag minns inte vad jag sa, kanske något i stil med: ”Fan, om de inte spelar en dålig version av någon låt snart kommer jag svimma.”.

På balkongen snett bakom mig stod en annan vän, M. Då och då sneglade jag upp mot honom. Han var klädd i väst och en trång, svart skinnhatt, som om han hade gått vilse på vägen till en tributespelning med The Specials. Och även om man knappt kunde urskilja hans ansikte, såg jag hur ”Cigarettes and Wedding Bands” svepte med sig honom som en flodvåg. Han var chanslös. Och han tokdansade på balkongen resten av konserten.

Det är fortfarande en konsert som jag bär med mig. Som andra artister måste leva upp till för att få epitetet ”femstjärnig”. Inte minst Band of Horses själva. 

Ett år senare såg jag dem återigen på Trägår'n. Publiken var i extas, men vi (jag, Gonzo och M) som hade varit med på den magiska konserten året före förblev kallhjärtade. Magin var borta. Band of Horses var (och är) naturligtvis fortfarande ett alldeles utmärkt liveband. Men förväntningarna var orimliga. De hade inte en chans. M betedde sig som om han blivit personligt förolämpad av bandet och sa att han aldrig mer skulle se dem live.

"Boo-hoo."

På oss själva.