Den skotske vännen

Musik kan man ha till mycket. Till dans. För att spela luftgitarr. Eller som en buffert mot verkligheten.

Musik kan också vara ett samtal. När jag lyssnar på James Yorkston känns det så. Att lyssna på honom är som att sitta och sippa whisky med en god vän; vi småskrattar och samtalar till fullmånen om saker som verkligheten betyder något. 

Om livet.

Yorkston är insiktsfull, ödmjuk och rolig; han sjunger om livets alla sidor, inte sällan de mörkare. Dessutom är han en fantastisk storyteller. Så det är kanske inte så konstigt att han även släppt en humoristisk dagbok om sitt turnerande, livet och ganska mycket whisky.

Hans senaste album, I Was a Cat From A Book, handlar bland annat om att se sitt barn bli sjukt och om effekten av en depression. Jag kan relatera till detta. 

Tillsammans med en jazztrio blandar Yorkston melankoli med eufori, eftertänksamma melodier med tempostarka folksånger. Och när jag lyssnar på det nya albumet slås jag Yorkstons släktskap med en annan av mina skotska favoriter, Malcolm Middleton. Inte minst hörs det på de frenetiska ”I Can Take All This” och ”Border Song”. Den sistnämda är så sprängfylld av snabba textrader att man undrar om låten inte i själva verket är ett kusinbarn till "Subterranean Homesick Blues". Den spröda favoriten "The Fire & The Flames" är som en seans där man lockat fram självaste Nick Drake. 

Yorkston firar tioårsjubileum i år. Själv upptäckte jag honom först för fyra år sen när han släppte ”When the Haar Rolls in”. Det är jag glad för.

"Vännen" från Skottland har släppt ett av årets bästa album.