”Varje
kväll går jag ner till maskinisten
Jag
sitter alltid på samma stol å vid samma bord
Bertil
Malmberg sitter bredvid mig
Å
Kurt Tucholsky sitter mittemot”
Hösten går på övertid. Det regnar. Det är mörkt. På morgonen
ber man en bön om att man ska hinna lägga märke till de osynliga skuggor som
genar över körbanan i det bländande glittret från gatlyktorna. Det borde vara
snö, men skidåkning i november verkar vara fantasifoster från barndomen. Kanske
är det den globala uppvärmningen som ger oss sommargreener på golfbanorna i
december och, som Al Gore hävdar, en istid inom hundra år? När vädret och
tankarna sammansmälter krävs rätt musik, och för mig innebär det inte – vilket
man skulle kunna tro – glättiga banjosprittande ytligheter, utan dystra
textrader av en Elliott Smith eller en Nick Drake eller en underdogskildring av
Bukowski. Tunga dagar kräver text och musik med tuggmotstånd. Allvar. Trösten
hittar jag i melankolin, inte i motsatsen.
”Kurt
kom hit som ett sjunkande skepp en gång nu
Går
han runt här klädd som astronaut
Hans
teori är att alla dom som predikar kärlek är dom
Som
är bäst på hat”
Och det slog mig först igår vilken låt jag håller högst av
årets låtar. Det finns många fullträffar men ingen har träffat mig lika hårt i
hjärtat. I själen. Ingen. Inte som den här. Inte så omedelbart. Inte så
drabbande. Kanske beror det på hur den presenterades: i en bil, på en grådyster
parkeringsplats, med Pingstkyrkans Second handbutik till höger om mig, en MC-klubb
till vänster. Med en god vän som avstod från den naturliga instinkten att bara
vräka på bilstereon på högsta volym direkt. Som i stället valde att, med hela
sin pedagogiska briljans, musikintresse och passion för ordens valör och
poetiska möjligheter, ta sig tid att citera stora textsjok av vår tids Bellman
(Primadonnan utan pengar står i ett fönster/ hon vill att vi ska titta dit till
varje pris/hon förbannar sina bortglömda repliker/men mest av allt att hon inte
gift sig rikt) och för att först därefter låta mig svepas med av det
suggestivt, hypnotiska mästerverket ”Nere På Maskinisten”.
Thåström, såklart.
”Bertil
Malmberg skriver på en dikt om
Att
han ångrar minst hälften av allt han skrev
Sen
viskar han i primadonnans öra att
Han
vet, han vet var blixtarna ska slå ner”
4 kommentarer:
Elegant hyllning av svartmästare Pimmen. Att få den stilfullt serverad av en hans största beundrare måste ytterligare förstärkt effekten.
TP
Mäktigt ! Av alla soloplattor som Thåström gjort så är nog den sista starkast. Nere på maskinisten låter som om Nick Cave lagt sin hand över ljudbilden, ljuvligt mörk och med Thåströms ordval, kan man tycka illa om detta ??
Ja du Anders....det blir inte bättre än så här. Thåströms starkaste soloalbum, där han tagit sitt textförfattande till en ny dimension. Det finns många i Sverige som är duktiga på att få ihop texter, men Thåis har nu tagit ett kliv till. Han är numera en lysande poet.
Maskinisten är den bästa låten på plattan tycker jag.
TP: minst sagt!
Jimmy: Ljudbilden är maskinmässig och dystopisk. Filmiskt sound. PS. Du har väl inte missat att Cave är på gång med en ny platta. Nej, det är förstås inte möjligt.... Hur som helst så finns det ett underbart klipp på tuben, Nicks trailer. Leta upp det. Om du inte redan sett det.
Gonzo: Nej. Det. Blir. Inte. Bättre. Sant!
Skicka en kommentar