The Queen is Dead!

The Queen is Dead! Året var1992 (tror jag). Jag var i goda grisars sällskap i London och gjorde slut på mina surt förvärvade slantar på öl och vinylplattor. Efter en vecka hade jag skavsår på fingertopparna efter allt bläddrande i begagnatbackarna i urindoftande källare. En hel del guldkorn fick jag med mig hem men också en hel del som aldrig har kommit ur fodralet. Jag tror det var sista dagen på sista skivrundan som vi med skakiga fingrar, röda ögon och svettpärlor i pannan gjorde en sista kraftansträngning innan baren öppnade. Jag plockar, på Jimmys inrådan, till mig The Smiths albumet The Queen is Dead, ett band som dittills hade gått mig helt förbi. Efter att jag lyssnat igenom denna plattan en gång så var det kört. Jag var jag helt enkelt fast i Morrisseys klor, han & The Smiths har efter den resan haft en tämligen central plats i min musikhylla. Lite underligt att jag aldrig någonsin har ägnat hans skrivarkollega Johnny Marr en enda tanke förrän jag av en händelse snubblade över Johnny Marr and the Heelers skiva Boomslang från 2003 idag. Har haft den i bakrunden på jobbet hela dagen genom datorns taffliga högtalare, riktigt skön pop i min smak. Så ibland ligger godbitarna mitt framför näsan och väntar på rätt tillfälle att bli upptäckta. Men tillbaks till London, det har ju skrivits många sånger om den stan, men min absoluta favorit i ämnet är givetvis Pogues London you´re a lady, en tämligen underskattad låt enligt min mening, smaka på dessa rader. Ah London you're a lady Laid out before my eyes Your heart of gold it pulses Between your scarred up thighs Your eyes are full of sadness Red busses skirt your hem Your head-dress is a ring of lights But I would not follow them Your architects were madmen Your builders sane but drunk Among your faded jewels Shine acid house and punk