fredag, februari 15, 2013

Veckans upptäckt: David Munyon




















Den senaste tiden har jag i princip ägnat åt att läsa om andra världskriget (Antony Beevor) samt att lyssna på bossa nova. Men inte bara. Jag har även - tämligen maniskt - smyglyssnat på andras Spotifymixar och skapat en ny spellista med musik jag aldrig hört förut.

Jag har fullkomligt kastat in saker i spellistan, på känn, bara efter att ha hört inledningstonerna. Låter det bra, in med det. Det har varit principen. Sedan har jag suttit mig ner och lyssnat på min nya spellista på shuffle.

Jag har ingen aning om var jag hittade singer songwritern David Munyon, eller när, eller hos vem, men jag är glad att jag gjorde det. För det är en stor upptäckt.

David Munyon flyger så långt, långt under radarn och är en så okänd artist att man knappt kan googla fram något om honom. Det enda jag hittat är en massa tomma hemsidor och en tysk Wikipedia-artikel. Där kan man läsa att han är yngst av fem barn, född i New Haven 1952 och att pappan jobbar för NASA. Artikeln berättar också att han i stort sett är okänd i hemlandet USA och att det är i Tyskland som han fått sin publik.

Det enda du behöver veta är att han är den mest välbevarade hemligheten sen Rodriguez. 

Med hes och uppriktig röst, enkelt gitarrspel och texter som tinar upp det mest februarifrostiga hjärta gör han musik som mer etablerade folksångare gladeligen skulle slängt in på sitt nästa album. Utan att tveka.

Albumet ”From the shade of big Mamosa” släpptes 2008, på ett tyskt skivbolag.
Det hade varit topp-3 för mig det året - om jag bara hade hittat det. 

Nu har du chansen: "From The Shade Of Big Mamosa".

Favoritspår: Savannah Purple, Jackie Robinson Special, Dixie Blue, Lookin Thru The Window For Your Heart, Quit Yer Fightin'

söndag, februari 10, 2013

Närproducerat



Att bra musik kan komma varifrån som helst vet vi nuförtiden. Idag finns inga gränser utan bara möjligheter. Du behöver inte komma från Detroit, LA eller Manchester utan du kan lika gärna komma från Malis öken, Island, Mongoliet, yttre Hebriderna eller Stenungsund!
I den, nästan alltid, navelskådande lokalskriften ST-tidningen trängs reportage om folk som är oense om det mest onödigt meningslösa, bortsprungna kossor och vilka dansband som gästar den lokala dansresturangen. Men ibland kan den överraska som i höstas då de hade ett reportage om Ingemar Ljungström. Ingemar vem? undrar ni säkert och jag förstår er. Jag hade säkert bläddrat snabbt förbi om det inte vore för fotot på Ingemar. Jag som har ansiktsminne fastnade med blicken på fotot ett tag innan den berömda femöringen trillade ner.
I skiftet mellan 70- och 80-talet lyssnade jag mycket på den nya musiken( new wave, punk, synth). Nästan uteslutande kom artisterna från de brittiska öarna men självklart utvecklades även svensk musik på samma sätt och även den hittade till mitt pojkrum. Inom synthgenren tyckte jag då som nu att Cosmic Overdose var absolut bäst och mest framåt. Deras andra platta 4668 från 1981 är en svensk klassiker oavsett genrer. Förutom att gruppen var bra var det ytterligare en sak som gjorde stort intryck på mig. På deras första singel fanns det på baksidan ett telefonnummer i fall man ville komma i kontakt med gruppen, och det numret gick till JÖRLANDA! Alltså där jag bodde! Oerhört konstigt och roligt. Man kunde alltså gör musik i lilla Jörlanda!
Nåja, nu är det inte så att Cosmic Overdose kom från Jörlanda utan, vilket artikeln i ST-tidningen förklarade, att det var Ingemar som hade sitt sommarhus där. Ingemar känner ni kanske bättre som Karl Gasleben som tillsammans med Dan Söderquist bildade Cosmic Overdose vilken senare utvecklades till Twice A Man.
I förra veckans utgåva av ST-tidningen fanns ett reportage av dagens stora lokala grupp och faktiskt lite inom som samma genre som Cosmic och Twice nämligen Hearts Of The Black Science som är aktuella med en ny EP och senare i vår ett album. Både jag och Jimmy har förut haft med duon på otaliga spellistor så lyssna även på de två starka äldre albumen.

fredag, februari 08, 2013

Och jag är i köket med en mun full av snor...

Stickans underbara tolkning av Dylan, ja så är det, nu är min mun full av snor. Därför blev det inget inlägg i onsdags. Jag kör på frihand nu istället. Veckan har som sagt gått i snorets tecken, men jag han med en liten minirunda häromdagen (skivrunda). Jag drog Andra långgatan och koncentrerade min snorfyllda hjärna på VINYL!!
Detta resulterade i Muddy Waters bästa (tyngsta) platta After The Rain, Neil Young Decade trippel (60:-!!!) ZZ Top Eliminator och en Paul Butterfield som jag letat efter länge men aldrig sett. Dessutom fingrade jag på Temple Of The Dog på vinyl...men det var nog en nypress? Febrig och yr av lycka vinglade jag hem för att avnjuta dessa vax. Jag älskar verkligen vinylskivor.

Ja ja jag lägger upp lite smakprov från mina köp.

ZZ Top - I Need You Tonight

Neil Young - Love Is A Rose

Paul Butterfield - In My Own Dreams

Muddy Waters - Bottom Of The Sea

Muddy är märkbart influerad av Hendrix som i sin tur dyrkade Muddy.
 
CLICK HERE FOR THOUSANDS OF FREE BLOGGER TEMPLATES »