Veckans upptäckt: David Munyon

Den senaste tiden har jag i princip ägnat åt att läsa om andra världskriget (Antony Beevor) samt att lyssna på bossa nova. Men inte bara. Jag har även - tämligen maniskt - smyglyssnat på andras Spotifymixar och skapat en ny spellista med musik jag aldrig hört förut.

Jag har fullkomligt kastat in saker i spellistan, på känn, bara efter att ha hört inledningstonerna. Låter det bra, in med det. Det har varit principen. Sedan har jag suttit mig ner och lyssnat på min nya spellista på shuffle.

Jag har ingen aning om var jag hittade singer songwritern David Munyon, eller när, eller hos vem, men jag är glad att jag gjorde det. För det är en stor upptäckt.

David Munyon flyger så långt, långt under radarn och är en så okänd artist att man knappt kan googla fram något om honom. Det enda jag hittat är en massa tomma hemsidor och en tysk Wikipedia-artikel. Där kan man läsa att han är yngst av fem barn, född i New Haven 1952 och att pappan jobbar för NASA. Artikeln berättar också att han i stort sett är okänd i hemlandet USA och att det är i Tyskland som han fått sin publik.

Det enda du behöver veta är att han är den mest välbevarade hemligheten sen Rodriguez. 

Med hes och uppriktig röst, enkelt gitarrspel och texter som tinar upp det mest februarifrostiga hjärta gör han musik som mer etablerade folksångare gladeligen skulle slängt in på sitt nästa album. Utan att tveka.

Albumet ”From the shade of big Mamosa” släpptes 2008, på ett tyskt skivbolag.
Det hade varit topp-3 för mig det året - om jag bara hade hittat det. 

Nu har du chansen: "From The Shade Of Big Mamosa".

Favoritspår: Savannah Purple, Jackie Robinson Special, Dixie Blue, Lookin Thru The Window For Your Heart, Quit Yer Fightin'

2012 - FAVORITERNA

Jul och nyår har kommit och gått. Granen är sedan länge avpimpad, utslängd och jag är redo att summera året. I vardagsrummet ägnar sig mina söner åt mixed martial arts. Så medan Totte kopplar ett rear naked choke på Elias, sitter jag i källaren och knåpar ihop en lista med mina favoritalbum 2012.

Svårt som fan.
Och högst subjektivt. 

Så håll tillgodo, här kommer årslistan:

1. Perfume Genius – Put Your Back N 2 It

Put Your Back N 2 It är det album jag, enligt last.fm, lyssnat överlägset mest på under 2012. Det är delvis en effekt av de Ramoneskorta spåren men inte bara. Framförallt tycker jag att albumet saknar svaga låtar. Perfume Genius är Mike Hadreas band. Han kommer från Seattle, är gay och sjunger om det. Ungefär som Antony Hegarty alltså, fast med en röst och uppenbarelse skörare än kinesiskt porslin. Det är naket och ärligt och fullständigt oemotståndligt. Tämligen simpelt orkestrerat är det short and sweet som gäller. Längsta låten är 3:16, övriga klockar in på dryga två minuter. När jag går igenom texterna är det knappt mer än några rader per låt. Som homosexuella haikus. Jag gillar det även om jag önskar att Hadreas hade drygat ut tvåminutaren ”Hood” (årets vackraste låt) till minst det femdubbla.

Det hade den varit värd.

Favoritlåtar: Dark Parts, Normal Song, All Waters, Hood, Floating Spit.

2. Chris Robinson Brotherhood – Big Moon Ritual

Av någon anledning hade jag avfärdat Chris Robinson, Black Crowes var något som tillhörde 90-talet, som låg undanstoppat på vinden i någon Ikea-låda. Dumt såklart. Men så är det ibland. Min gard var dock nere en sommarkväll i juli tillsammans med Gonzo och Krippe. Ölen och whiskyn flödade. Månen hängde blank som en femkrona på natthimlen. Semestern hade precis börjat. Allt var möjligt. Chris Robinson Brotherhoods vinyl ”Big Moon Ritual” snurrade på skivspelaren – och jag föll handlöst. Albumet är späckat med musikaliska referenser från förr. Chris Robinsons röst är tidlös och perfekt för genren. Ja, jag gillar allt: blueskänslan, Pink Floydslingan i ”Tomorrow Blues”, längden på låtarna, Robinsons skägg, skrynkligheten i hans flanell. Allt! Ett lysande album. Och märkligt förbisett.

Favoritlåtar: Tulsa Everyday, Rosalee, Reflections On A Broken Mirror

3. Thåström – Beväpna dig med vingar

Om Chris Robinson låg nerpackad i en låda på vinden, låg Thåström i plastpåsen bredvid. Jag slutade lyssna på honom efter Imperiet. Tyvärr. Men det är Peace Love and Pitbulls fel. Tack Gonzo för att du fick mig att lyssna! ”Nobody puts Thåström in the corner”, liksom. Albumet då? Jodå. Tung ljudbild, pulserande fabrikskänsla, bra till väldigt bra texter som artikuleras med Thåströmska. En platta som är omöjlig att bära upp på vinden. Enbart den strålande ”Nere på maskinisten”, garanterar plattan en plats i skivsamlingen, i vardagsrummet.

Favoritlåtar: Nere på maskinisten, Beväpna dig med vingar, Samarkanda, Sluta när jag vill

4. Kristoffer & The Harbourheads – Little Goes A Long Way

Jag såg Kristoffer & The Harbourheads på Slussen förra sommaren. Jag hade hört talas om Krippe (halva släkten förutom jag kände honom, tydligen...) men aldrig hört honom, eller hans band. Vilken miss! För det var en underbart charmig spelning, med ett pärlband av lika underbara låtar. Det första jag gjorde när jag kom hem från konserten var att söka som en galning efter Bulls, Wolves and Grizzly bears, en av alla låtar som knockade mig, men jag kunde inte hitta den på Spotify eller på Youtube, eller någon annanstans. Det hade dock sin förklaring. Låten "fanns" inte ännu. Det var först året därpå,  i och med släppet av Little Goes A Long Way, som jag kunde lyssna på den igen. Albumet hamnade strax i bilens cd-växlare. Och jag kunde inte sluta lyssna. Efter några dagar hade jag (förutom Bulls...) fem sex nya favoritlåtar (Kiddo, Only for Rachel Little goes a long way ...). Som hela tiden tävlade om topplaceringen. Och det är världens bästa betyg, enligt mig. Lätt en av årets bästa svenska plattor.

Favoritlåtar: Bulls, wolves and grizzly bears, Kiddo, Only for Rachel, We are all different, Little goes a long way, Whyte and black

5. Allah-Las – Allah-Las
Det kallas visst för garagerock. Men jag har svårt för det där, med genrer. Jag blandar alltid ihop dem. Det finns för många. Och jag orkar inte gå ner på en sådan nivå av nörderi. "Jävligt bra", kallar jag det. Det är rock. Det är retro. Här och där anar jag spöket av en ung Mick Jagger. Riffen är psykedeliska ekon rakt nedstigna från 60-talet. Det låter som något jag hört tusen gånger, men det låter fräscht. Äkta. Hela albumet igenom. Amatörer lånar, genier stjäl. Allah-Las tillhör kanske den senare kategorin?

Favoritlåtar: Catamaran, Don't you forget it, Bushman's holiday, No voodoo, Tell me (what's on your mind)

6. Lambchop – Mr. M

Mr. M är typiskt Lambchop. Varken mer eller mindre. Lambchop är inget man sätter på när man ska imponera på grabbarna på förfesten. Det är för lågmält. Risken är uppenbar att Kurt Wagner överröstas av whiskystinna barytonröster som skriker efter några bredbenta Led Zeppelinriff. Ta det med en och en i stället. När de är fredagsmosiga. Eller bakfulla. När garden är nere. När de är mottagliga. Lambchop är tillsammans med Richard Hawley min favoritmusik när jag sitter ensam med whiskyn och funderar över det som Talking Heads Gabriel Byrne sjunger om i "Once in a lifetime". 

Favoritlåtar: Gone tomorrow, If not I'll just die, Mr. Met

7. Grizzly Bear – Shields

Slingriga gitarrharmonier, mjuka melodier, melankoliska underströmmar, en sångare som då och då låter som Morten Harket. Vad mer kan man önska? Utnämnd av iTunes som årets bästa album. Visst, jag har genom åren gillat Grizzly Bears experimentlusta men sanningen är att jag aldrig riktigt fattat grejen med dem. Deras tidigare album som Yellow House och den tokhyllade Veckatimest, har lämnat mig i en jaha-var-det-allt-känsla. Det är först med Shields som de fångar mig. Och de gör det med ”Speek In rounds” och ”Sleeping Ute” och den suveräna ”Yet Again”.

Favoritlåtar: se ovan. 

8. J. Tex & The Volunteers – House on the hill

Jag älskade Jace Everetts ”bad things”, signaturen till tv-serien True Blood. Jag lyssnade vidare men tappade intresset. Att lyssna på House on the hill, ger mig samma känsla som ”Bad Things” med den skillnaden att låtarna fortsätter imponera. Men det är inte allt. J. Tex låter som Tom Waits skulle låtit om han tagit en annan genremässig riktning. Ett alldeles utmärkt substitut för originalet.

Favoritlåtar: The ballad of my brother and me, I still miss someone, Look up Look down, Willin'

9. M. Ward – A Wasteland Companion

Man kan ibland få känslan av att det finns fler singer-songwriters än det finns akustiska gitarrer. Och att de låter förvillande lika. Men det är några som sticker ut i den lågmälda skaran melankoliska folkrockare. M. Ward är definitivt en av dem. Han är en otroligt skicklig musiker med enorm kreativitet och bredd på låtarna. A Wasteland Companion är kanske inte Post War eller Transfiguration of Vincent, men plattan och M. Ward tillhör gräddan av skägg och flanell – utan att använda något av attributen.

Favoritlåtar: A wasteland companion, Primitive girl, The first time I ran away, Clean slate

Så, det får räcka. 

---

PS. Annan bra musik under 2012 (oplacerade):

First Aid Kit - The lion's roar
James Yorkston - I was a cat from a book

Winhill/Loosehill - Swing of Sorrow

Barr - Atlantic Ocean blues

Of monsters and men - My head is an animal

TSOOL - Throw it to the universe

The tallest man on earth - There's no leaving now

The 2 bears - Be strong

Antony and the Johnsons - Cut the world

Kogyo - Astral

Rodriguez! 

Burial - Kindred (EP)

---

PPS. 

Mina favoritalbum på Spotify.

Mina favoritlåtar 2012 på Spotify.

/ Anders L W

2012 års största fynd: Rodriguez

Rodriguez – Searching For Sugar Man

Om jag måste välja en favoritplatta i år, blir det nog soundtracket till dokumentären om Rodriguez. Vilken musik. Vilken saga. Vilken hjälte! Gatupoet och trubadur med låttexter i klass med Dylan men som aldrig sålde några album i USA –  och försvann. 

Att livet inte är rättvist är spraymålat över hela filmen. Likaså att tur och tajming slår talang alla dagar i veckan. Textraderna från ”Cause”, strax före skivbolaget Sussex sparkade honom, är som en spådom:

”Cause I lost my job two weeks before Christmas

And I talked to Jesus at the sewer

And the Pope said it was none of his God-damned business”

Ja, jag vet. Det är inte musik från 2012. Snarare 1970. Därför hamnar den inte heller på den kommande årslistan. Men oavsett vilket så var det i år han blev upptäckt. Dokumentären om Sixto Rodriguez är en osannolik, oemotståndlig tårdrypare; och hans musik ger mig samma känsla som när man luspank hittar en femhundring i kavajfodret fyra dagar före lön. Efter att ha sett (och hört) Searching For Sugar Man känner man sig nästan skyldig att skicka femhundringen till Rodriguez i stället. 

Favoritlåtar: Sugar Man, Cause, I’ll Slip Away, Crucify Your Mind

Två favorit-Elliotts

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Jag skulle lagt upp ett inlägg i går men så blev yngste familjemedlemmen hastigt sjuk. Enligt dagispersonalen, som ringde, hade han lagt sig ner på dagissoffan och somnat strax efter lunch; och såg därmed till att avbryta mina planer om bloggande. Kvällen var i stället fulltecknad med snorpapper, välling och gullande. Att han dessutom på allvar kvicknade till på natten, då han ville leka, och under hela förmiddagen i dag klistrat sig fast vid mina ben, har inte lämnat några öppningar för bloggen. Med sömnsvullna ögon har jag nu baxat över honom till svärmor och passar på att lägga upp Ben Folds hyllning till Elliott Smith, "Late". Yngste sonen bär samma namn - det är min hustrus och min hyllning till en av våra favoriter.

Elliott, den här är till dig.

Ben Folds - Late

Dagens mest tröttsamma snackis: "Pepparkaksgubbe-gate". På Facebook ser man kommentarer om rätten till våra pepparkaksgubbar från arga - inte särskilt analytiskt lagda - svenskar som gör hätska utspel om invandrare. Problemet är att det inte är "invandraren" som skapar situationen (denne är totalt frånvarande i debatten) - utan "svensken" själv. I det här fallet en lärare i Laxå. (Antar att en rektor är inblandad, jag har fördomar mot sådana.) Inga pepparkaksgubbar i Laxå alltså ... i någon slags vilsen antirasistisk gest. Med den lika obligatoriska som missriktade folkstormen i släptåg.
Det hela är absurt. Som att lyssna på en multipel personlighet som grälar med sig själv. Välviljan är naturligtvis kontraproduktiv och sätter tvärtemot avsikten tyvärr fyr på främlingsfientligheten. Tröttsamt.

Favoriter från året som gått

Gonzo är bortrest och bad mig gästblogga åt honom. Därför skriver jag några rader även i dag.
Det drar ihop sig. Snart är det årsbokslut med den närmast omöjliga uppgiften att lista årets bästa plattor. Under 2012 har jag inte haft så mycket tid (läs: barn) som tidigare år att vända upp och ner på skivbackarna, och jag har garanterat missat massor med skön musik, men en del album har jag fångat upp. Jag har tidigare skrivit om hur Band of Horses inte riktigt knockar mig längre och det gäller tyvärr också årets album, "Mirage Rock". Det är okej men inte mer. Lyssna då hellre på Chris Robinson Brotherhood, som lyckas med det som Band of Horses försöker med: att skapa genuin bluesrock som svänger på de rätta ställena.
"Big Moon Ritual" - lätt med på min årsbästalista.

Smakprov: "Rosalee"

Jämmerdal och årets låt

”Varje kväll går jag ner till maskinisten


Jag sitter alltid på samma stol å vid samma bord


Bertil Malmberg sitter bredvid mig


Å Kurt Tucholsky sitter mittemot”

Hösten går på övertid. Det regnar. Det är mörkt. På morgonen ber man en bön om att man ska hinna lägga märke till de osynliga skuggor som genar över körbanan i det bländande glittret från gatlyktorna. Det borde vara snö, men skidåkning i november verkar vara fantasifoster från barndomen. Kanske är det den globala uppvärmningen som ger oss sommargreener på golfbanorna i december och, som Al Gore hävdar, en istid inom hundra år? När vädret och tankarna sammansmälter krävs rätt musik, och för mig innebär det inte – vilket man skulle kunna tro – glättiga banjosprittande ytligheter, utan dystra textrader av en Elliott Smith eller en Nick Drake eller en underdogskildring av Bukowski. Tunga dagar kräver text och musik med tuggmotstånd. Allvar. Trösten hittar jag i melankolin, inte i motsatsen.

”Kurt kom hit som ett sjunkande skepp en gång nu


Går han runt här klädd som astronaut


Hans teori är att alla dom som predikar kärlek är dom


Som är bäst på hat”

Och det slog mig först igår vilken låt jag håller högst av årets låtar. Det finns många fullträffar men ingen har träffat mig lika hårt i hjärtat. I själen. Ingen. Inte som den här. Inte så omedelbart. Inte så drabbande. Kanske beror det på hur den presenterades: i en bil, på en grådyster parkeringsplats, med Pingstkyrkans Second handbutik till höger om mig, en MC-klubb till vänster. Med en god vän som avstod från den naturliga instinkten att bara vräka på bilstereon på högsta volym direkt. Som i stället valde att, med hela sin pedagogiska briljans, musikintresse och passion för ordens valör och poetiska möjligheter, ta sig tid att citera stora textsjok av vår tids Bellman (Primadonnan utan pengar står i ett fönster/ hon vill att vi ska titta dit till varje pris/hon förbannar sina bortglömda repliker/men mest av allt att hon inte gift sig rikt) och för att först därefter låta mig svepas med av det suggestivt, hypnotiska mästerverket ”Nere På Maskinisten”. 

Thåström, såklart.

”Bertil Malmberg skriver på en dikt om


Att han ångrar minst hälften av allt han skrev


Sen viskar han i primadonnans öra att


Han vet, han vet var blixtarna ska slå ner”

Årets låt: ”Nere På Maskinisten”

Den skotske vännen

Musik kan man ha till mycket. Till dans. För att spela luftgitarr. Eller som en buffert mot verkligheten.

Musik kan också vara ett samtal. När jag lyssnar på James Yorkston känns det så. Att lyssna på honom är som att sitta och sippa whisky med en god vän; vi småskrattar och samtalar till fullmånen om saker som verkligheten betyder något. 

Om livet.

Yorkston är insiktsfull, ödmjuk och rolig; han sjunger om livets alla sidor, inte sällan de mörkare. Dessutom är han en fantastisk storyteller. Så det är kanske inte så konstigt att han även släppt en humoristisk dagbok om sitt turnerande, livet och ganska mycket whisky.

Hans senaste album, I Was a Cat From A Book, handlar bland annat om att se sitt barn bli sjukt och om effekten av en depression. Jag kan relatera till detta. 

Tillsammans med en jazztrio blandar Yorkston melankoli med eufori, eftertänksamma melodier med tempostarka folksånger. Och när jag lyssnar på det nya albumet slås jag Yorkstons släktskap med en annan av mina skotska favoriter, Malcolm Middleton. Inte minst hörs det på de frenetiska ”I Can Take All This” och ”Border Song”. Den sistnämda är så sprängfylld av snabba textrader att man undrar om låten inte i själva verket är ett kusinbarn till "Subterranean Homesick Blues". Den spröda favoriten "The Fire & The Flames" är som en seans där man lockat fram självaste Nick Drake. 

Yorkston firar tioårsjubileum i år. Själv upptäckte jag honom först för fyra år sen när han släppte ”When the Haar Rolls in”. Det är jag glad för.

"Vännen" från Skottland har släppt ett av årets bästa album.

Don't boo no more

Jag har en teori: att en artist kan bli sin egen värsta fiende. Inte för att hen förtjänar det. Tvärtom. Ta Dylan till exempel. 22 år gammal var han en profet för hela folkscenen. Sedan hade han fräckheten att bli rockartist. Elgitarren var ett hån mot den "rättänkande" värld han - motvilligt - hade blivit talesman för, och med "Like a Rolling Stone" lämnade han på sätt och vis folkkollektivet ”Blowing in the wind”.

I bland är det ett album som dödar. Oasis har aldrig riktigt hämtat sig från mästerverket (What’s the story) Morning glory?.

Jag har alltid beundrat hur Dylan, till synes opåverkat, bara ryckte på axlarna åt häcklarna. ”Don’t boo me no more”, som han säger med ett illmarigt leende i dokumentären Don’t look back. Upprörda engelska tonåringar som trampar runt i konsertlokalens foajé och talar om hur han är en fejk. Någon i publiken som skriker ”traitor”, någon annan som hojtar ”Judas”. "You're a liar", svarar Dylan uttråkad. 

Kanske är det just därför jag älskar ”Positively 4th street” så mycket. För visst är det ett av rockhistoriens mest välformulerade musikaliska långfingrar?

Boo-hoo,  right back at ya'.

Naturligtvis handlar det om förväntningar. Om hur publiken låser sig vid den bild artisten skapat och sedan vill låsa fast artisten. Om oförmågan att acceptera att artisten vill utvecklas.

Jag jobbar på det, men är själv inte något undantag från detta.

2010 öppnade Band of Horses sin konsert på Trägår'n med ”The Great Salt Lake”, ”Is There a Ghost” och ”Weed Party” och fortsatte därefter att mata publiken med den ena perfekta versionen efter den andra i sin låtkatalog. Jag fick knappt luft. Känslorna trängdes i bröstet, rymdes inte, blev tårar. Och jag vände mig om med tårglittriga ögon mot Gonzo som bara skakade på huvudet. Jag minns inte vad jag sa, kanske något i stil med: ”Fan, om de inte spelar en dålig version av någon låt snart kommer jag svimma.”.

På balkongen snett bakom mig stod en annan vän, M. Då och då sneglade jag upp mot honom. Han var klädd i väst och en trång, svart skinnhatt, som om han hade gått vilse på vägen till en tributespelning med The Specials. Och även om man knappt kunde urskilja hans ansikte, såg jag hur ”Cigarettes and Wedding Bands” svepte med sig honom som en flodvåg. Han var chanslös. Och han tokdansade på balkongen resten av konserten.

Det är fortfarande en konsert som jag bär med mig. Som andra artister måste leva upp till för att få epitetet ”femstjärnig”. Inte minst Band of Horses själva. 

Ett år senare såg jag dem återigen på Trägår'n. Publiken var i extas, men vi (jag, Gonzo och M) som hade varit med på den magiska konserten året före förblev kallhjärtade. Magin var borta. Band of Horses var (och är) naturligtvis fortfarande ett alldeles utmärkt liveband. Men förväntningarna var orimliga. De hade inte en chans. M betedde sig som om han blivit personligt förolämpad av bandet och sa att han aldrig mer skulle se dem live.

"Boo-hoo."

På oss själva.

Kärlek strax innan stängningsdags

(Tom Waits: Closing Time, 1973)

”Well I hope that I don't fall in love with you

'Cause falling in love just makes me blue”

Med en mening fångar Tom Waits konflikten mellan längtan efter någon att älska, och rädslan över att faktiskt hitta någon. Alltså: kärlek man kan vinna, men också förlora.

Waits stilistik är besläktad med några av mina favoritförfattare, som Charles Bukowski och Raymond Carver. Prosan är avskalad och direkt. Han använder små medel, blir aldrig övertydlig, men är så pricksäker i sina beskrivningar, i sitt ”scenbygge”, att kraften i orden blir desto tyngre. De träffar hjärtat. Och sången handlar inte om någon quarterback med uppvikt pikétröja och bilhandlarleende, utan huvudpersonen andas utanförskap och ensamhet.

I ”I hope I don’t fall in love with you”, målar Waits upp en smärtsamt vacker scen. En ensam man, kanske han själv, sitter vid en bardisk och har just fått syn på en vacker kvinna. Några förstulna blickar byts i folkvimlet.  Uppskattande blickar. Hoppet som tänds i natten.

”And I wonder, should I offer you a chair? …”

Och fortsättningen:

”Well the night does funny things inside a man

These old tom-cat feelings you don't understand,

Well I turn around to look at you,

You light a cigarette,

I wish I had the guts to bum one,

But we've never met,”

”I wish I had the guts to bum one, but we’ve never met.” Jag vet knappt någon vackrare rad om våndan över att våga ta första steget?

Sången består av fem verser. En stegring av hopp skulle man kunna säga. Men också av vankelmod. Alla verserna utom de två sista slutar med raden ”And I hope I don’t fall in love with you”.  Det är först i fjärde versen, när Tom upplever att han har chansen då kvinnans manliga sällskap gått och lämnat fältet fritt, som han för första gången lite kaxigt byter titelraden mot: ”And I hope you don’t fall in love with me”. Bara för att i sista versen beskriva hur han missat chansen, hur hon lämnat baren medan han tagit sig en sista stout för självförtroendet. Det är stängningsdags. Och Waits sjunger melankoliskt: 

”Well I turn around to look at you,

You're nowhere to be found,

I search the place for your lost face,

Guess I'll have another round

And I think that I just fell in love with you.”

Vackrare blir det inte.

Låten på Youtube. 

A new pig in town

12 oktober. Stenungsbaden.

Fredag eftermiddag. Lite lätt konferensbakis. På väg att dra mig hemåt, parkera i soffan och låta konferensens efterdyningar långsamt lämna kroppen.

I loungen lägger jag märke till en välbekant profil.

TP!

Det är ett mycket trevligt sammanträffande men inget uppseendeväckande. Han bor ju i närheten, tänker jag.

Jag går fram för att hälsa på TP när jag upptäcker två välbekanta ansikten. Vart kom dom ifrån? Scenen är märklig. Som om den i själva verket är en sån där 3D-bild som aftonbladet brukade strössla söndagsbilagorna med. Det tar mig tre sekunder innan Jimmy och Gonzo framträder i mitt syncentrum och blir tydliga. De ler mot mig. Jag stirrar häpet, från den ene till den andre, aningslöst.

”Ska vi ta en öl?” frågar Gonzo.

”Nej, inte nu. Jag måste hem först, men sen kanske ...”

Jag är verkligen inte alls så skarpsinnig som jag trott. Snarare Watson än Holmes.

”Nej, du ska inte hem. Inte på länge.”

Jag fattar ingenting. Dolda kameran-hjärnan är på och den är trög.

”Du ska med oss.”

Några minuter senare sitter jag i en bil. I griskostym. På väg till okänd ort. Till min svensexa.

Vi spenderar en fantastisk helg i en stuga längs västkusten med fantastisk havsutsikt, till fantastisk musik. Under andra kvällen vänder sig Jimmy mot mig.

”Du vet väl att dräkten har ett symbolvärde?”

Jag är skivgris!

Tack för förtroendet!

Pigs on the wing

PS. Från och med nu kommer varje skribent på skivgrisen att ha sin särskilda dag. Jag skriver på måndagar. Förmodligen om någon skäggig singer songwriter. Eller Tom Waits.

/Anders