fredag, december 21, 2012

944 Skäl Att Lyssna

Hocico 2009

Från början var det bara en.., givetvis inte sant men musiken tog ordentlig fart under 1700 talet. Den klassiska musikens storheter växte fram med en talangfullhet som fortfarande är svårslagen. Vid sidan av de rikas bord levde sedan länge folk på mer traditionell musik. Att dela in musiken i olika fack har antagligen pågått under mycket lång tid men jag tror nog att det aldrig funnits så många olika genrér som nu. Det räcker att titta på Spotifys 944 olika söktermer, and still counting…

När jag var i tonåren gällde det att vara syntare, gothrockare, depprockare, hårdrockare eller punkare, då var det viktigt med tillhörighet. När jag tänker efter så har jag nog gått igenom nästan alla stadier och genrér. I dagens musikaliska mångfald blandas allt ihop till den perfekta mixen, ungefär som blandbanden fast i en deluxeversion.

Kommer ihåg en Londonresa från mitten av åttiotalet, mina kära klasskamrater och jag skulle försöka hitta ett disco eller dansställe där dom släppte in okuvade ynglingar. Helt ovetande hamnade vi på ett gigantiskt stort diskotek, musiken var så hypnotisk att ingen kunde stå still. Överallt satt det små dekaler med glada gula gubbar, goa gubbar e vi allihopa, i högtalarna domderades det ut ACIIIID !!! En både märklig och mäktig upplevelse, vi förstod att diskoteken hemma i lilla Svedala bleknade i jämförelse. Vår syn på dans och disko hade för alltid förändrats. Kommer dock inte ihåg namnet på klubben, hjälp eller förslag uppskattas. Den elektroniska musiken över lag är kanske den som skapat flest genrér.

Aciiiiiid

För att få bibehålla någon form av självrespekt har jag lagt upp ett träningschema under veckans första fem dagar, helgen är däremot ledig för lustfylld påfyllning av förlorat fett. En kur även kallad banjobantning. För att detta skall fungera under en längre tid krävs lockelser i form av musik eller liknande, dessa fungerar som receptorer av dålig materia. Det behövs med andra ord starka toner för att svettas ut den sista vitlöken. En för mig relativt ny genré och mycket passande för just detta ändamål är Aggrotech. Något hårdare än EBM Industrial. Absolut ingen musik för ömsinta tryckare eller kvällar framför brasan. Man brinner snarare upp i brasan. I have  a meeting with the devil ….

Intruder - Hocico

I Want To Go To Hell – Hocico

torsdag, december 20, 2012

They walk among us

 
Jag var på Bengans idag för den sista julklappsinhandlingen. Efter nära en timme av sökning-värdering-gallring så kändes jag nöjd med mitt urval och styrde stegen mot kassan. Jag lämnade över min hög till killen bakom disken som började räkna ihop summan. Under tiden sneglade jag runt på allt omkring tills ögonen fastnade på en liten hög av skivor som låg på disken, nogrannt uttänkt placerade för nyfikna musikidioter som jag räknar mig själv till. Årets bästa skiva hörde jag killen bakom disken säga då han såg vad jag tittade på och pekade mot en urklippt recension med höga betyg som satt upptejpad på utsidan av kassaapparaten. Jag, som genom åren lyssnat mycket på gruppen, hade ingen aning att dom hade släppt ett nytt album. Dessutom var priset på plattan väldigt lågt vilket gjorde att den sällades till mina övriga inköp. Killen log nöjt och fortsatte sympatiskt: "Jag vill ogärna använda det som försäljningsragument men det är faktiskt mitt band". Jag blev inte överraskad för jag har länge misstänkt detta men nu alltså fått det bekräftat. Efter en stunds prat om gruppens aktuella status styrde jag åter mina steg ut i julkylan.
Att det är årets bästa platta kan jag inte hålla med om, där är nog bas-Anders med all rätt lite för partisk, men det är en riktigt bra platta. Lyssna själva!
 
Tiamat - The Scarred People (Youtube)

Tiamat - The Scarred People (Spotify)

onsdag, december 19, 2012

Grand Finale




I lördags var jag på Pustervik och såg TSOOL's avskedsspelning i sin hemstad. Jag var givetvis på plats för att se ett av mina favoritband de senaste 17 åren. För det var just för 17 år sedan jag såg dessa herrar för första gången. Jag hade precis köpt deras debutplatta och som många andra knockats av den. De var förband till Thåströms Peace, Love & Pitbulls på Vågen. TSOOL var magiskt bra den kvällen och jag har likt en heroinist som letar efter känslan av första ruset önskat att TSOOL skulle vara lika bra igen. Jag har sett dem nära på 20 gånger och det har varit både ris och ros. Några spelningar bl.a en på Chalmers 97 eller 98 var mycket nära, men ändå inte riktigt.
Så med lätta, uppladdade och förfriskade ben, men med en liten sorg i hjärtat stegade vi ner till Pustervik för Grand Finale, The End, Slutet, Ragnarök.

Väl där inne så träffades gamla vänner och öldrickningen hade tempo som en finsk alkoholist i Nordstan. Bandet äntrade scenen och startar med Infra Riot för att direkt köra Mind The Gap och Still Aging. Jösses!!! Det var som om Bosse Högberg gett mig en upper cut på hakan. Sedan fortsätter konserten i ett euroriskt tempo med en hitkavalkad utan dess like.
Inte ett ben som stod still, inte ett öga torrt eller en mungipa som pekade neråt. Efter 2 timmar och 45 minuter sparkar Fredrik Sandsten i klassisk Keith Moon-stajl trumsetet över ända och gitarrerna lämnas med öronbedövande rundgång.
ÄNTLIGEN infriades mina önskningar, mitt TSOOL-beroende fick den kick som jag längtat efter i 17 år.
TSOOL får en stark 5:a, Pustervik får en stark 5:a, ölen får en stark 5:a...ja hela kvällen får en stark 5:a.

Bara för att ni ska få en liten glimt av kvällen lägger jag ut låtlistan HÄR!

Extranumren inleds med  Throw it to the universe.

tisdag, december 18, 2012

'The Human Riff'




Keith Richards.
Den Stonesmedlem du först lägger märke till när Mick slutat sjunga och strutta omkring på scenen. Mannen som enligt myten tog sig ur heroinmissbruket genom att låta transfusera allt sitt blod på en klinik i Schweiz.
Vilden. Med dödskallering, örhängen, trasiga tänder och ögon av kol.
Mannen som i en musiktidning tio år i rad blev framröstad som den rockartist som var "most likely to die". Men som överlevde.
Kapten Jack Sparrows pappa.
Mannen som ÄR rock 'n' roll.
Som växte upp i en dyster förort till London. "I hated it. I'd spend the whole day wondering how to get home without taking a beating." Som i tonåren upptäckte att det fanns värre mobbare än mobbarna: Myndigheterna. Han hatade "dem" ännu mer, blev kriminell. Det skriftliga omdömet i skolbetyget från 1959 hade endast sex ord: "He has maintained a low standard.".

Mamman "räddade" honom. Hon älskade musik och när Keith fyllde femton, köpte hon honom en gitarr. Den kostade 10 pund. Musiken som fångade honom var de fattigas musik - den svarta Chicagobluesen. Mick Jagger, som bodde några kvarter längre bort, hade pengar nog att köpa några album; han älskade samma musik som Keith. De blev vänner. Rolling Stones bildades. Bill Wyman kom på casting och fick vara med i bandet. Eller snarare: hans Vox-förstärkare kom med i bandet; Bill fick de på köpet.

Hur som helst.

I dag fyller Keith 69 år. Grattis!

En liten Stoneslista.


torsdag, december 13, 2012

Et tu, Brute!

 
Under min uppväxt lånade jag drösvis med skivor från vänner och bekanta för att försöka stilla min musikaliska nyfikenhet. Detta bidrog givetvis till att vännernas skivsamlingar till viss del formade min musiksmak. Jag kommer än idag ihåg vad som gömde sig i Mikes singellåda, att Hogge diggade Pat Benatar (för musikens skull!?), att Perra av någon anledning hade "Fuck off"-singeln med Wayne County & the Electric Chairs samtidigt som han lyssnade på tungviktarna Mountain, hur jag å Helle säkerligen som dom enda i Svedala tokdansade till Ståålfågel mm.
Jag hade en klassis vars brorsa var medlem i den Skandinaviska skivklubben, vilket även jag senare anslöt mig till. Han beställde skivor besinningslöst och lyckliga jag fick låna så många som jag kunde ta med på cykeln utan att utgöra trafikfara.
En skolkamrat på gymnasiet som jag egentligen bara kände ytligt genom vårt gemensamma musikintresse presenterade mig en gång för en betydligt äldre bekant som fortfarande bodde kvar hos sina föräldrar i den tidstypiska 70-talsvillans stora källarvåning som till min ohyggligt stora förtjusningvar packad med vinyl. Å vilken vinyl sen! Idag hade samlingen varit värd ofantliga summor. Det var prog,kraut,psykadeliskt, progg,60's rubbet som man skulle ge sin högra arm för idag.
Samma skolkamrat var väldigt på var det gällde den nya och den framtida musiken. Det var av honom jag fick höra en sprillans ny debutsingel av en grupp med det konstiga namnet Orchestral Manouvers In the Dark. Det var tack vare honom jag lyssnade på ett, som jag tyckte då, konstigt debutalbum med en grupp som precis hade bytt namn från Warzaw till Joy Division. Det var också av honom som jag lånade först en singel sedan debut-LP'n av en ung irländsk grupp med ett udda sound.
Jag tycker fortfarande soundet på "Boy" är väldigt tunnt men trots det kan tydligt se linjer som gruppen sedan utvecklade vidare till musikaliskt världsvälde. På min tio bästa lista över tidernas bästa album skulle gruppen få med två eller tre av sina alster. Gruppens exprimentlust har stundtals förirrat dom in på återvändsgata och tyvärr har dom en lång tid kännts allt mindre angelägna. Därför är det helt underbart att se att dom kan ännu och pirrigt återupptäcka varför dom en gång var en av mina och många andras favoriter.
Mina damer och herrar, på scen: U2

onsdag, december 12, 2012

Ingenting...(eller lite av varje)



Fan va det är skönt att vara musiknörd, att hela ens liv kretsar kring musikaliska saker. Jag hade från början tänkt skriva ett inlägg om bluesmunspelare, men så hände det mig en rolig sak på väg till jobbet i morse. Ja just det, jag har fått ett jobb oxå. Numera titulerar jag mig behandlingsassistent och kommer jobba med ensamkommande flyktingbarn i Mölndal. Vilket i sig är spännande, men resorna med västtrafik varje dag påminner numera mer om en resa genom en större Indisk stad.
Ja ja det var inte det jag skulle skriva om, utan om en händelse som inträffade på bussen till jobbet i morse.
När grön express (lustigt namn på en buss som tar ca. 45 min!! på sig från Korsvägen till Centralen) långsamt frustar sig genom den isande kylan uppför "Hisingsbroa" ser jag ut över ett morgonfrostigt Göteborg dör det sakta börjar ljusna. Det är en otroligt vacker syn och för de flesta stannar nog tanken där, men inte för en liten skivgris. Himlens färg är i stort sett identisk med den färg som himlen har på Pink Floyds omslag till Animals. Häftigt tänkte jag samtidigt som jag blev full i skratt över min nördighet.

På mina helvetesresor till och från Mölndal har jag numera börjat lyssna på nedladdade podradioprogram från våran helt fantastiska statliga radio. Jag har avverkat en hel del dokumentärer, men det senaste är ett fantastiskt program som heter Luuk & Lokko, där Christian och Andres sitter och filosoferar över livet och spelar lite musik. I varje program väljer Andres två st. låtar och Christian en. Detta är ett mycket underhållande program fyllt med tankar, anekdoter och musiknörderi.
Lägger en länk till programmen här.
Här lägger jag deras spellista med låtar från programmen på spotify.

På lördag smäller det...då menar jag inte matchen mellan United och Sunderland utan TSOOL på Pustervik för kanske sista gången. Jag hoppas på en riktig helkväll, där alla mina favoritlåtar kommer att framföras. För övrigt läste jag att TSOOL avslutar sin karriär på samma sätt som man startade, nämligen genom att ge ut en EP.
Jag lyssnade som hastigast igenom den igår och kan bara konstatera att det är som vanligt en massa bra låtar. Den som jag fastnade mest för var låt 2, som lät lite mer som de gjorde förr.
Jag lägger EP här....så kan ni avgöra själva. Lite kuriosa är att trummslagare Sandsten för första och sista? gången sjunger ett av spåren.

Till sist för att knyta ihop säcken med den indiska trafiksituationen i centrala Göteborg, vill jag nämna att världsmusikens okrönte kung Ravi Shankar har lämnat oss 92 år gammal. Han spelade som bekant med många kända artister, bl .a Coletrane och Beatles men framför allt med George Harrison. Västerlänningar har inte alltid förstått sig på Ravi. Ett exempel är när han får stående ovationer efter han stämt sin sitar under Concert for Bangladesh...folk trodde det var första låten.
Raga Parameshwari
Nä nu får det räcka med babbel för den här gången.



tisdag, december 11, 2012

Nydubbat

Vem kan värja sig mot dessa rytmer och basgångar ? Kommer från barnsben ihåg The Clashs makalösa experiment på Sandinista, Ebbas version på Tyna Bort eller Dag Vags magiska baktakter. Musiken jag talar om är givetvis reggae och dub. Ingen annan  musik har spelats så frekvent på skivgrisarnas ökända spelkvällar. Dessutom låter den förbaskat bra på svarven, ljuden liksom omfamnar lyssnaren.Tyckte därför att det var på sin plats med en ny spellista i sann baktakt.

Nydubbat   (ny fräsch spotifylista)

Reggae Dubaholic  (äldre spellista, dock fortfarande fräsch)

Två favorit-Elliotts



Ibland blir det inte som man tänkt sig. Jag skulle lagt upp ett inlägg i går men så blev yngste familjemedlemmen hastigt sjuk. Enligt dagispersonalen, som ringde, hade han lagt sig ner på dagissoffan och somnat strax efter lunch; och såg därmed till att avbryta mina planer om bloggande. Kvällen var i stället fulltecknad med snorpapper, välling och gullande. Att han dessutom på allvar kvicknade till på natten, då han ville leka, och under hela förmiddagen i dag klistrat sig fast vid mina ben, har inte lämnat några öppningar för bloggen. Med sömnsvullna ögon har jag nu baxat över honom till svärmor och passar på att lägga upp Ben Folds hyllning till Elliott Smith, "Late". Yngste sonen bär samma namn - det är min hustrus och min hyllning till en av våra favoriter.

Elliott, den här är till dig.

Ben Folds - Late

Dagens mest tröttsamma snackis: "Pepparkaksgubbe-gate". På Facebook ser man kommentarer om rätten till våra pepparkaksgubbar från arga - inte särskilt analytiskt lagda - svenskar som gör hätska utspel om invandrare. Problemet är att det inte är "invandraren" som skapar situationen (denne är totalt frånvarande i debatten) - utan "svensken" själv. I det här fallet en lärare i Laxå. (Antar att en rektor är inblandad, jag har fördomar mot sådana.) Inga pepparkaksgubbar i Laxå alltså ... i någon slags vilsen antirasistisk gest. Med den lika obligatoriska som missriktade folkstormen i släptåg.
Det hela är absurt. Som att lyssna på en multipel personlighet som grälar med sig själv. Välviljan är naturligtvis kontraproduktiv och sätter tvärtemot avsikten tyvärr fyr på främlingsfientligheten. Tröttsamt.

torsdag, december 06, 2012

Decemberlistan

 


Kors, det blev vinter - riktig vinter! Inte västkustvinter med knäckande variation mellan slask och påfrysning men alltid med rå snålblåst. Nä, riktig vinter med först snö, snö, snö och sedan rejäl kyla.

I en, till synes, aldrig sinande ström fortsätter ny kvalitativ musik att skölja över oss. Liksom många av er frågar jag mig hur i helsicke man ska hinna med? Nyktert tvingas man konstatera att det inte finns någon möjlighet att ta åt sig allt musikgodis utan bara njuta av ridandet på det musikaliska överflödets vågor. Här kommer därför mina nyinsamlade pärlor med mestadels ny bekantskaper men även gamla vänner som Nick Cave, Eric Burdon!, Black Keys och Soundgarden. Varsågoda!

Decemberlistan

onsdag, december 05, 2012

Något att lista ut?



Nu närmar sig avslutet med stormsteg. Det är dags att stänga butiken, göra upp med året som gått, fundera över sina musikaliska tillkortakommande och känna en viss frustration över allt nytt man borde tagit till sig, lyssnat på, hummat gillande och bedömt.
Har surfat runt lite på olika bloggar, musiksidor på nätet samt plöjt lite gamla hederliga tidningar i pappersformat.
Det som slår mig är: Hur kan man ta till sig all musik som kommer?? Hur kan man på ett nykter sätt bedöma och gilla/ogilla all musik som kommer över oss med en hastighet som bara ett rejält magras kan matcha.
Vi är givetvis alla olika och man tar till sig musik på olika sätt, dessutom jobbar flera av de som skriver om musik med just att bedöma nya alster.
Med den lilla tid som jag har haft över till att lyssna in NY musik har varit begränsad, det finns ju så fruktansvärt mycket bra musik som gjordes för massa år sedan som jag fortfarande inte upptäckt.

Min årsbästa lista består i endast 5 st album som jag känner att jag lyssnat såpass mycket på så att jag kan bedöma dem.

Först ut är min gamle vapendragare Thåström som jag följt ända sedan Ebba-tiden. Hans senaste sols-platta "Beväpna er med vingar" tycker jag är den bästa soloskivan "Pimme" gjort. Här tar han steget från att vara en fantastisk låtskrivare till en av våra största poeter. En underbart mörk skiva med fantastiska texter och med ett härligt monotont molande i samma anda som Nick Cave. Låtar som "St Ana Katedral", "Dansbandssångaren", "Beväpna er med vingar" och framför allt "Nere på maskinisten" är i min smak helt fenomenala.
Betyg 9/10

Nästa platta är från Göteborgs stolthet The Soundtack Of Our Lives. "Throw It To The Universe" är en helgjuten TSOOL-platta med alla ingredienser från den gyllene rockåldern på 60-70 talet. Throw it.. kommer aldrig kunna mäta sig med TSOOL's debut men det kan å andra sidan nästan ingen göra. Det här är en skitbra platta och jag har haft flera olika favoritspår som t.ex: Where's the Rock, Faster Than The Speed Of Light What's Your Story och Throw It To The Universe.
Betyg 7/10

Tredje plattan på min lista är Kristoffer And The Harbourheads "Little Goes A Long Way". Detta är Kristoffers 4:e platta men den första som Kristoffer & The Harbourheads. Den här skivan är enligt mig en riktigt bra poplatta med inslag av karibiska rytmer, kraut, rock och country. Allt i en salig blandning som Kristoffer får ihop på ett fantastiskt sätt. Deras säregna instrumentering med Kristoffer på Trummor/sång, Joel på gitarr och Emil på keyboard gör ljudbilden intressant och spännande. Det här är en sådan  skiva där man ändrar sina favoritlåtar. "We are all different" och "Bulls, Wolf and Grizzly Bears" var givna till en början sedan kom "Only for Rachel och Little Goes A long Way" och seglade upp som favoriter. Även "Kiddo", "Happy Face" och "From Heaven to Sweden" är fantastiska låtar
Jag skulle ägnat ett helt inlägg åt denna platta känner jag nu.....men men
Betyg 9/10

Fjärde plattan på min lista är av ett mycket rutinerat gäng. The ol' little band from Texas ZZ Top och deras nya platta "La Futura" Det finns mycket att säga om denna Texas trio, men gillar man de tidiga plattorna (pre-synttrummor) kommer man bli glatt överaskad. Nu är trion tillbaka med gammal hederlig sväningig boogierock som doftar öl, motorolja och öken. Jag som lyssnat mycket på bandet genom åren tycker att det är den bästa plattan sedan Eleminator 1983. Gibbons levererar feta gitarr-riff blandat med tunga solon, Hill pumpar bas som aldrig förr och Beard spelar svängigt på RIKTIGA trummor.
Betyg 7/10

Sista och femte plattan är i min mening "årets platta" utan konkurrens. "Big Moon Ritual" med Chris Robinson Brotherhood. Efter att Black Crowes lagt av samlade Chris ihop ett gäng polare och gav sig ut för att spela live. Musiken skulle vara country influerad psykedelian.Dom hamnade till slut i studion och detta resulterade i två skivor var av det här är den första. Skivan osar Grateful Dead, och Pink Floyd, låtarna är långa och har långa solon, något jag gillar skarpt. Bara öppningsspåret "Tulsa Yesterday" är 12 minuter!! sedan följs det av Rosalee 9.07 och Star or Stone 9.33. Inget för nervösa alltså. Låtarna innehåller olika partier och svävar likt Chris själv en bit över marken.
Betyg 10/10

tisdag, december 04, 2012

Feels Like Snow

peterbroderick

Det börjar verkligen att dra ihop sig inför årsredovisningen, dom flesta ligger redan ute med sina best of 2012 listor, dock en månad kvar att upptäcka. Spänningen ligger tät likt en skotsk dimma. I väntan får ni några tips från veckan som gått. Bara lagliga mp3:or, lyssna eller högerklicka och spara.

Memory Tapes – Sheila  ( från nya plattan Grace/Confusion)

Lone Wolf – All Clear  (från nya albumet The Lovers)

Challenger – I Am Switches (egenproducerat nytt gott härligt blippigt)

Goldenboy – Summertime  (solo från en fd bandmedlem till en viss Elliott Smith, låten skrevs innan hans död men jag har fullständigt missat detta, upptäck !)

Peter Broderick - I´ve Tried  ( Så luftig att jag nästan pyser iväg)

måndag, december 03, 2012

Sufjan Stevens: (Come on feel the) Illinoise



En varm julidag i Detroit, 1975, möts familjen Stevens av en märklig syn. På verandan utanför huset står en mjölkback. I den ligger ett nyfött gossebarn, insvept i cellofan. Runt barnets vrist sitter en liten lapp med orden: "I love you." Trebarnsföräldrarna Mr och Mrs Stevens, som är fattiga på pengar men rika på kärlek, beslutar sig för att behålla pojken. De döper honom till Sufjan efter Abu Sufjan Muhammed, en armenisk krigare som i sagan slaktar tio tusen drakar för att rädda prinsessan. Gossen får ett hem, kärlek och morötter - och växer upp till en fin musiker. 

2005 släppte multiinstrumentalisten Sufjan Stevens sitt femte album: (Come on feel the) Illinoise. Det var hans andra i det minst sagt ambitiösa projektet: att göra en skiva för varje delstat i USA. Den första delstatsplattan fick namnet Greetings from Michigan: The great Salt Lake State. Tredje heter Avalanche, Sufjans sjätte och senaste album (2006). Projektet lär dock vara nerlagt nu. Ett vettigt beslut kan man tycka.

Illinoise innehåller 22 spår. Sufjan reser genom ett brett musikaliskt landskap; han berättar sanna historier som alla håller sig inom delstatsgränsen. Han zick-zackar ledigt mellan banjobaserad folkmusik, sköra gitarrballader och sprittande glada körexplosioner. Och han verkar ha haft roligt när han gjorde albumet. Det är fullt av musikaliska infall och skaparglädje, dessutom måste man bara älska låttitlarna. De är nämligen lite mer kreativt lössläppta än vad man är van vid. Eller vad sägs om spår 2. (Ta nu ett djupt andetag. Högläs sedan titeln nedan utan att tappa andan.)

"The Black Hawk War, or, How to Demolish an Entire Civilization and Still Feel Good About Yourself in the Morning, or, We Apologize for the Inconvenience but You're Going to Have to Leave Now, or, 'I Have Fought the Big Knives and Will Continue to Fight Them Until They Are Off Our Lands!'"

Humor.

Naturligtvis innehåller Illinoise också några mer återhållsamma titlar som "Chicago", "Casimir Pulaski Day" och "John Wayne Gacy Jr.". Fantastiska låtar allihop. Inte minst textmässigt. Eller vad sägs om öppingen på "Casimir Pulaski Day": 

Goldenrod and the 4H stone
The things I brought you when I found out
you had cancer of the bone
Your father cried on the telephone
and drove his car into the navy yard
just to prove that he was sorry

Andra höjdpunkter är "The Man of Metropolis steals our hearts" och "They Are Night Zombies!! They Are Neighbors!! They Have Come Back from the Dead!! Ahhhh!" . En varning är på sin plats angående 'Night Zombies'. Körens staccato, som löper genom låten kan - om volymen är för låg - förvandla det suggestiva spåret till världens kanske mest irriterande ljudupplevelse. 
På full volym är låten dock mästerlig. 
Liksom hela albumet.

torsdag, november 29, 2012

GRANDios


Vi tar en tripp tillbaka till första delen av 70-talet och tittar på vilka megastora band som fanns då: Led Zeppelin, Black Sabbath, Deep Purple, Who, Yes, ELP, Eagles, Grateful Dead, Allman Bros mm
Med tanke på detta känns det lite underligt att det utan tvekan största bandet i USA under denna tid var: GRAND FUNK!
Bandet bildades 1968 och upptäcktes året efter på Atlanta Pop Festival. Under några intensiva år av skivsläpp och flitigt turnerande nåddes en allt större och vidare publik. Vid gruppens peak såldes biljetterna till klassiska Shea Stadium slut på rekordtid och utklassade Beatles tidigare rekord.
Vad var det som gjorde gruppen så oerhört populär, och i stort sett bara i staterna? Framför allt så skapade dom en häxbrygd av klassiska amerikanska musiksmaker med olika doser av soul, funk, gospel, blues och rock. Mixen levererades som stompig feelgood-musik som tilltalade arbatarklassens massa. En Grand Funk-konsert fungerade under denna tid som ett fullgott komplement till en match i amerikansk fotboll. Glad fest som börjades och avslutades på parkerningsplatsen med konserten som höjdpunkt därimellan. Detta konsertklipp ger en utmärkt bild hur bra och medryckande Grand Funk var på toppen av sin karriär.

PS. Man ser tydligt var Jim Henson hittade inspiration till sin animaliska trummis. DS.

onsdag, november 28, 2012

Favoriter från året som gått



Gonzo är bortrest och bad mig gästblogga åt honom. Därför skriver jag några rader även i dag.
Det drar ihop sig. Snart är det årsbokslut med den närmast omöjliga uppgiften att lista årets bästa plattor. Under 2012 har jag inte haft så mycket tid (läs: barn) som tidigare år att vända upp och ner på skivbackarna, och jag har garanterat missat massor med skön musik, men en del album har jag fångat upp. Jag har tidigare skrivit om hur Band of Horses inte riktigt knockar mig längre och det gäller tyvärr också årets album, "Mirage Rock". Det är okej men inte mer. Lyssna då hellre på Chris Robinson Brotherhood, som lyckas med det som Band of Horses försöker med: att skapa genuin bluesrock som svänger på de rätta ställena.
"Big Moon Ritual" - lätt med på min årsbästalista.

Smakprov: "Rosalee"

tisdag, november 27, 2012

Kåserier Kring Sundet

The Sound

Vad passar bättre än lite kåserier eller anekdoter i högsommarvärmen, dom fem starka graderna försvinner lika fort som man förnimmar dem.

Att påbörja sitt arbetsliv känns alltid lite främmande och läskigt för dom flesta av oss. Kommer ihåg mitt första kneg efter yrkesskolan. Kulturhuset i Stenungsund skulle sprida kunskap och kultur i kommunen och den skulle således byggas av NCC. För min del innebar detta montering av plåtform under årets kallaste månader, kommer ihåg att jag stog på avsatser som inte var större än mina egna skor. Med tygvantar och brännande betong på mina fingrar längtade jag efter något mer, något annat. På båda sidor gapade byggets kalla skelett öppet med fritt fall för den som inte var på tårna. Arbetsskyddet togs tyvärr bort för att man skulle tjäna mer pengar, ett rent under att ingen slog ihjäl sig. Den långa kalla vintern vid sundet ömmade både fingrar och själ. Med dagens kunskap skulle jag givetvis bara gått därifrån men vad gör man som färsking på sin första arbetsplats ?. Hur väver jag in detta rent musikaliskt undrar ni säkert ? Man kan troligen dela upp hela mitt  liv i låtar, perioder där minnen vaskas fram med hjälp av musik. Denna kanske inte helt njutbara episod av mitt liv bestod av främst två band "The Sound och The Smiths" Melankonin passade mig perfekt som ensam bussresenär någonstans  mellan Jörlanda och Stenungsund.

Mr Marr från The Smiths demonstrerar sitt gitarrsound
The Sound – Counting The Days

måndag, november 26, 2012

Jämmerdal och årets låt





”Varje kväll går jag ner till maskinisten

Jag sitter alltid på samma stol å vid samma bord

Bertil Malmberg sitter bredvid mig

Å Kurt Tucholsky sitter mittemot”

Hösten går på övertid. Det regnar. Det är mörkt. På morgonen ber man en bön om att man ska hinna lägga märke till de osynliga skuggor som genar över körbanan i det bländande glittret från gatlyktorna. Det borde vara snö, men skidåkning i november verkar vara fantasifoster från barndomen. Kanske är det den globala uppvärmningen som ger oss sommargreener på golfbanorna i december och, som Al Gore hävdar, en istid inom hundra år? När vädret och tankarna sammansmälter krävs rätt musik, och för mig innebär det inte – vilket man skulle kunna tro – glättiga banjosprittande ytligheter, utan dystra textrader av en Elliott Smith eller en Nick Drake eller en underdogskildring av Bukowski. Tunga dagar kräver text och musik med tuggmotstånd. Allvar. Trösten hittar jag i melankolin, inte i motsatsen.

”Kurt kom hit som ett sjunkande skepp en gång nu

Går han runt här klädd som astronaut

Hans teori är att alla dom som predikar kärlek är dom

Som är bäst på hat”

Och det slog mig först igår vilken låt jag håller högst av årets låtar. Det finns många fullträffar men ingen har träffat mig lika hårt i hjärtat. I själen. Ingen. Inte som den här. Inte så omedelbart. Inte så drabbande. Kanske beror det på hur den presenterades: i en bil, på en grådyster parkeringsplats, med Pingstkyrkans Second handbutik till höger om mig, en MC-klubb till vänster. Med en god vän som avstod från den naturliga instinkten att bara vräka på bilstereon på högsta volym direkt. Som i stället valde att, med hela sin pedagogiska briljans, musikintresse och passion för ordens valör och poetiska möjligheter, ta sig tid att citera stora textsjok av vår tids Bellman (Primadonnan utan pengar står i ett fönster/ hon vill att vi ska titta dit till varje pris/hon förbannar sina bortglömda repliker/men mest av allt att hon inte gift sig rikt) och för att först därefter låta mig svepas med av det suggestivt, hypnotiska mästerverket ”Nere På Maskinisten”. 
Thåström, såklart.

”Bertil Malmberg skriver på en dikt om

Att han ångrar minst hälften av allt han skrev

Sen viskar han i primadonnans öra att

Han vet, han vet var blixtarna ska slå ner”






torsdag, november 22, 2012

Musiken finns överallt

 


Något av det mest fantastiska med musik är att den träffar dig vid alla tänkbara situationer, inte helt ovanligt när du är oförberedd vilket gör effekten än större. Det behöver dessutom inte vara något traditionellt som du vet att du tycker om utan tvärtom något helt annorlunda.

Att se på OS-invigningar och avslutningar är inte min starkaste gren, jag ser hellre det som sker på arenorna mellan dessa tillställningar. Som tur är kan man nuförtiden "snabbspola" igenom evenemangen på webben vilket passar mig bättre än att sitta å såsa i fyra timmar. Jag måste självklart tillstå att årets arrangemang var helt fantastiska. Å vilken musik! Speciellt för mig som är hårt anglofierad i min musiksmak. Mitt i allt igenkännande musikgodis dök det upp ett framförande som på många sätt stod ut. Arenan var ju som "hela havet stormar" under större delan av kvällen men helt plötsligt blev det alldeles tyst. Till snabb hjärtrytm och sparsmakat stöd av stråkar sjunger Emili Sandé psalmen "Abide with me". Vilken kontrast! Så jäkla effektfullt! Så fullständigt oväntat!
Å vad jag älskar musik!

onsdag, november 21, 2012

I bra skick för en TV-show...



Precis som förra veckan har den här farit fram i hundranittio kilometer i timmen. Jag har inte hunnit med en bråkdel av vad jag skulle.
Har i alla fall gett mig fan på att hinna med ett litet inlägg på skivgrisen. Dagens inlägg går lite mer åt det komiska hållet, eller hur man nu väljer att se det. Dessa gossar kanske skulle fundera på att inte röka så förbannat innan de spelar in för TV. Fantastiskt roligt klipp hursomhelst, och gitarrsolot  är något i hästeväg.
Detta band kanske man inte i första hand förknippar med rock n' roll life-style, men det var något de i början av sin karriär var ganska duktiga på.

Dr Hook - Cover Of The Rolling Stone.

tisdag, november 20, 2012

Nu Jävlar I Min Låda

Ministry-Band

Eftersom vi sedan fredagen fått klara oss utan datorer så är mina möjligheter till digital skrift ringa. Att ilskan brännt in sina initialer på min rygg är ett påstående i underkant av verkligheten. Att bli av med bitar av sitt liv för att ett par ynklingar inte kan hålla sig inom lagens gränser känns inte verkligt. Vi badar inte i pengar, vi sliter ihop vartenda öre och försöker själva utan hjälp att reparera och förbättra vårt boende och liv. Kanske fel forum att dela med sig på men jag slänger in ett musikaliskt pekfinger från en viss Jourgensen och givetvis John, nu jävlar i min låda ...nästa inlägg kanske blir snällare...

Ministry - Let`s  Go

John Lennon – Working Class Hero

måndag, november 19, 2012

Den skotske vännen




Musik kan man ha till mycket. Till dans. För att spela luftgitarr. Eller som en buffert mot verkligheten.

Musik kan också vara ett samtal. När jag lyssnar på James Yorkston känns det så. Att lyssna på honom är som att sitta och sippa whisky med en god vän; vi småskrattar och samtalar till fullmånen om saker som verkligheten betyder något. 

Om livet.

Yorkston är insiktsfull, ödmjuk och rolig; han sjunger om livets alla sidor, inte sällan de mörkare. Dessutom är han en fantastisk storyteller. Så det är kanske inte så konstigt att han även släppt en humoristisk dagbok om sitt turnerande, livet och ganska mycket whisky.

Hans senaste album, I Was a Cat From A Book, handlar bland annat om att se sitt barn bli sjukt och om effekten av en depression. Jag kan relatera till detta. 

Tillsammans med en jazztrio blandar Yorkston melankoli med eufori, eftertänksamma melodier med tempostarka folksånger. Och när jag lyssnar på det nya albumet slås jag Yorkstons släktskap med en annan av mina skotska favoriter, Malcolm Middleton. Inte minst hörs det på de frenetiska ”I Can Take All This” och ”Border Song”. Den sistnämda är så sprängfylld av snabba textrader att man undrar om låten inte i själva verket är ett kusinbarn till "Subterranean Homesick Blues". Den spröda favoriten "The Fire & The Flames" är som en seans där man lockat fram självaste Nick Drake. 

Yorkston firar tioårsjubileum i år. Själv upptäckte jag honom först för fyra år sen när han släppte ”When the Haar Rolls in”. Det är jag glad för.

"Vännen" från Skottland har släppt ett av årets bästa album.


torsdag, november 15, 2012

Byxorna svänger ännu


Bilden i Jimmys inlägg förra veckan fick mig att rycka till och hjärnan började rulla upp nostalgiska bilder till sönderspelade toner från förr.

Hur fasen kan man fastna för ett tyskt punkband? Knappast texterna. Nä, men jag har alltid varit svag för punkmusik med poppotenial, snabb musik byggt på starka, melodiska och medryckande refränger. Att man som tyskt band dessutom lägger med lite allsångsrefränger gör saken inte sämre. Die Toten Hosen förmedlar även känslor av äkthet och glädje fullt jämförbara med Hellström.

Med lite sökande märkte jag att bandet fortfarande är i full vigör med en nysläppt singel, "Altes Fieber".

På bilderna från konserten på årets Rock Am Ring kan man se ett par saker. Att det som alltid är full fart och kanske inte så mycket tänk på säkerheten! DTH är oerhört populära som dom alltid har varit, i alla fall i Tyskland.

Sist men absolut inte minst, grabbarna har givit mig en de absolut bästa konsertupplevelserna någonsin, tror jag!

onsdag, november 14, 2012

Time waits for no one...




 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessa ord sjöng "the glimmer twins" på plattan It' only rock n' roll 1974. De hade givetvis alldeles rätt....tiden väntar inte på någon. Tid är dessutom något jag senaste veckan inte har haft speciellt mycket i överflöd, men jag har i alla fall hunnit med att se på en fantastisk musikdokumentär. jag såg på PJ20 (Pearl Jam 20 år) som är gjord av Cameron Crowe som bl.a gjort filmen "singels". Denna drygt 2 timmar långa och mycket välgjorda film var för mig även en resa i tiden. Det som gjorde den så bra var att det finns väldigt mycket dokumenterat med PJ, mycket filmklipp från turne'bussar och runt om själva spelningarna. Dessutom är deras historia ganska brokig och visar en baksida av ett gigantiskt genombrott som bandet fick i mitten på 90-talet.
Seattlescenen i början av 90 var unik på många sätt. Banden var vänner och stöttade varann istället för att tävla om uppmärksamhet. Något som också gav frukt musikaliskt i form av Temple Of The Dog- plattan. Ett mästerverk enligt mig. Det var även intressant att se hur PJ växte fram ur askan efter Mother Love Bone, sen MLB's sångare Andy Wood dött av en överdos innan bandet han slå igenom ordentligt.
Senare delen av filmen är också mycket intressant, där PJ slåss med hur de ska tackla giriga biljettförsäljare, sin egen framgång och vem som ska leda bandet musikaliskt. För mig som släppte PJ efter tredje skivan "Vitalogy" var det kul att få lite nya låtar och plattor att lyssna in.
Men för mig blir det aldrig bättre än så här.

Så vill man minnas flanellskjortor, avklippta armebrallor långt hår, skägg och svängig musik så rekommenderar jag att sitta ner och titta på en fantastisk dokumentär.

tisdag, november 13, 2012

The Flood

990x_otherlives2-660x401

Hösten är som T.P nämnde i ett tidigare inlägg den främsta årstiden när det gäller musik, det dyker upp mycket nytt varje vecka. Här får ni därför ett gäng med mp3:or som artisterna bjussar på. Högerklicka och spara  eller bara lyssna och njut, mycket nöje gott folk.

Crystal Castles – Wrath Of God

Diamond Rings - I`m Just Me

Santah - Teeth

A.C Newman - I´m Not Talking

Paul Banks – The Base

Andy Burrows – Company

El Perro Del Mar – Hold Off The Dawn

Other Lives – Take Us Alive

Young Dreams – Fog Of War

Freelance Waves – Dig Into Waves

Andrew Bird – Three White Horses

Crystal Castles – Plague

måndag, november 12, 2012

Don't boo no more




Jag har en teori: att en artist kan bli sin egen värsta fiende. Inte för att hen förtjänar det. Tvärtom. Ta Dylan till exempel. 22 år gammal var han en profet för hela folkscenen. Sedan hade han fräckheten att bli rockartist. Elgitarren var ett hån mot den "rättänkande" värld han - motvilligt - hade blivit talesman för, och med "Like a Rolling Stone" lämnade han på sätt och vis folkkollektivet ”Blowing in the wind”.

I bland är det ett album som dödar. Oasis har aldrig riktigt hämtat sig från mästerverket (What’s the story) Morning glory?.

Jag har alltid beundrat hur Dylan, till synes opåverkat, bara ryckte på axlarna åt häcklarna. ”Don’t boo me no more”, som han säger med ett illmarigt leende i dokumentären Don’t look back. Upprörda engelska tonåringar som trampar runt i konsertlokalens foajé och talar om hur han är en fejk. Någon i publiken som skriker ”traitor”, någon annan som hojtar ”Judas”. "You're a liar", svarar Dylan uttråkad. 

Kanske är det just därför jag älskar ”Positively 4th street” så mycket. För visst är det ett av rockhistoriens mest välformulerade musikaliska långfingrar?

Boo-hoo,  right back at ya'.

Naturligtvis handlar det om förväntningar. Om hur publiken låser sig vid den bild artisten skapat och sedan vill låsa fast artisten. Om oförmågan att acceptera att artisten vill utvecklas.

Jag jobbar på det, men är själv inte något undantag från detta.

2010 öppnade Band of Horses sin konsert på Trägår'n med ”The Great Salt Lake”, ”Is There a Ghost” och ”Weed Party” och fortsatte därefter att mata publiken med den ena perfekta versionen efter den andra i sin låtkatalog. Jag fick knappt luft. Känslorna trängdes i bröstet, rymdes inte, blev tårar. Och jag vände mig om med tårglittriga ögon mot Gonzo som bara skakade på huvudet. Jag minns inte vad jag sa, kanske något i stil med: ”Fan, om de inte spelar en dålig version av någon låt snart kommer jag svimma.”.

På balkongen snett bakom mig stod en annan vän, M. Då och då sneglade jag upp mot honom. Han var klädd i väst och en trång, svart skinnhatt, som om han hade gått vilse på vägen till en tributespelning med The Specials. Och även om man knappt kunde urskilja hans ansikte, såg jag hur ”Cigarettes and Wedding Bands” svepte med sig honom som en flodvåg. Han var chanslös. Och han tokdansade på balkongen resten av konserten.

Det är fortfarande en konsert som jag bär med mig. Som andra artister måste leva upp till för att få epitetet ”femstjärnig”. Inte minst Band of Horses själva. 

Ett år senare såg jag dem återigen på Trägår'n. Publiken var i extas, men vi (jag, Gonzo och M) som hade varit med på den magiska konserten året före förblev kallhjärtade. Magin var borta. Band of Horses var (och är) naturligtvis fortfarande ett alldeles utmärkt liveband. Men förväntningarna var orimliga. De hade inte en chans. M betedde sig som om han blivit personligt förolämpad av bandet och sa att han aldrig mer skulle se dem live.

"Boo-hoo."

På oss själva.



lördag, november 10, 2012

Novemberlista

 
Vädret är inget att göra något åt, bor man i Sverige så får man bara finna sig i att vada i vattenpölar september till april, i alla fall om man bor i södra delen av landet.
Vad som dock är positivt, är att höstarna brukar bjuda på massvis av örongodis. Och denna höst är inget undantag, snarare tvärtom. Lika oundvikligt som det smattrande höstregnet på rutan så finns den nya fantastiska musiken i mängder där, bara för oss att avnjuta. Här kommer ett litet axplock. Varsågoda!
 
 

Lurad?

 
Jag som trodde jag var avancerad som LYSSNADE på progrock när jag var liten!
 

torsdag, november 08, 2012

Blåst!

 

 
Dom traditionella och grundläggande populärmusikinstrumenten är trummor, bas och gitarr, kanske också piano. Instrumenteringen har genom åren kompletterats med mer och mindre vanliga alterantiv.
Idag finns det väl i stort sett inget instrument som inte har testats. Förresten så har mycket mer än bara instrument använts i framställandet av musik.
Ett instrument som inte känns väldans rock'n'roll är säckpipa, i mångas tro ett skotskt instrument men egentligen har sitt ursprung från Egypten. Ni som har sett eller hört musiken från ett tatoo vet hur ofantligt mastigt det kan låta, något som bröderna Young tagit fasta på och samtidigt passar på att hylla sina skotska rötter. Känn vilket tryck det blir när säckpiporna kommer igång!
 

onsdag, november 07, 2012

Med tummen mitt i handen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det har varit en tung vecka! Minst sagt! I lördags skulle jag svarva lite pryttlar till min motorcykel, varpå jag fastnade och klämde min tumme rejält i svarven. Det kunde gått riktigt illa, jag hade tur, men likt förbannat har jag ont och min tumme är obrukbar på några dagar. Svullnaden börjar lägga sig, men fortfarande är tummen betydligt större och blåare än original.
                                                                                                                                                                                        Som musiknörd börjar hjärnan givetvis fundera över olika former av tummar. Först ut givetvis en av mina favoritlåtar: Under My Thumb, en fantastisk låt med Stones under i mitt tycke den bästa eran. Här med Brian Jones på Marimba.

Näste man till rakning blir Mountain ett annat favoritband med låten Thumbsucker från plattan Avalanche (1974).

Givetvis får Dylan vara med, här är Just Like Tumb's Blues från Highway 61 Revisited.

Sist men inte minst måste den största tummen få vara med......givetvis Richie Havens, mannen som gav tummen ett ansikte.
Freedom (Woodstock -69)

Ikväll kommer jag sitta klistrad vid datorn, för att följa elitrapporten från Kungälvs bortamatch mot Vetlanda i bandyns elitserie...vintern är här och kriget har börjat.

tisdag, november 06, 2012

In Concert

2042775-web_341_008_2079232_-2zS5PsbS409

Att sätta samman en lista med grupper som jag sett live kan vara en livsuppgift så god som någon, har dock lyckats att få ihop en lagom liten mix med självupplevda konserter. Fyller på med fler medans synapserna lägger ihop tidsspåren.

In Concert                (Mina konsertbesök nedbäddat i en Spotify-playlist)

Kommer speciellt ihåg en konsert på Kulturbolaget i Malmö. En kompis och jag var på nöjesresa i Malmö/Danmark och vi gick helt enkelt dit för att lyssna på lite rocknroll. Bandet som spelade var för oss fullständigt okänt. In kommer tre killar och river av en konsert som jag aldrig glömmer, en vägg av ljud och gitarrspel som fick näsborrarna att fladdra. Minns den lilla tåren i ögat över att få varit med om något riktigt stort. Bandet hade precis släppt sitt debutalbum “Origin Of Symmetry” resten kan ni nog fylla i själva.

Bliss

måndag, november 05, 2012

Time has told me

Skulle skrivit någonting vettigt här i dag men den här måndagen är mer måndag än vanligt. Så jag lämnar över stafettpinnen till tisdagen. Förresten. Vad lyssnar man på sådana här dagar?

Nick Drake, kanske?

torsdag, november 01, 2012

Osannolik comeback!!!

 

"Grabbar, jag går bara ut och köper en tidning!"

Fleetwood Mac är ett av musikhistoriens mest framgångsrika band. Ni känner säkert till att bandet grundades senare delen av sextiotalet och spelade då fantasktisk blues. Jag har i tidigare inlägg på Skivgrisen skrivit om den formidable gitarristen Peter Greens livsöde. Greens erkänt magiska toner får många att glömma bort att det fanns ytterligare två suveräna gitarrister i bandet under denna epok, slidegitarristen Jeremy Spencer vars främsta förebild var Elmore James samt senare även Danny Kirwan. Under en turné i Amerika 1971 gick Jeremy ut för att köpa tidning och försvann! På väg till tidningsbutiken träffade han på medlemmar ur den religösa sekten Children of God och tyckte den var en god idé att gå med den istället för att fortsätta i Fleetwood Mac. Konstiga äro Herrens vägar!

Och konstigare blir det, för helt plötsligt 40 år senare så dyker det upp en ny platta med....... Jeremy Spencer!!!
Hur det låter? Tja, lyssna själva!

onsdag, oktober 31, 2012

Det tråkiga året 1973?


Jag har många gånger i mitt liv funderat över vad som hände det år då jag föddes. Vilka stora världshändelser och vilka musikaliska alster som gjordes. Jag har alltid känt det som om 1973 var lite av ett musikaliskt mellanår, dom klassiska tunga namnen inom rocken hade redan gjort sina mästerverk, splittrats eller rent av lämnat in hatten. Discoeran stod för dörren och flera av de gamla hjältarna började smöra till sig. Jag har ibland önskat att jag föddes -72, eller rent av -68.
I världen hände det inte så roliga saker, statskuppen i Chile,oljekrisen, som en liten ljusglimt kan nämnas USA:s tillbakadragande av militära trupper i Vietnam.

Så jag tänkte kolla vilka plattor i min skivsamling som var gjorda -73.....döm om min förvåning. Här kommer ett litet urval:

Black Sabbath - Sabbath Bloody Sabbath
Led Zeppelin - Houses Of The Holy
ZZ Top - Tres Hombres
Bruce Springsteen - Greetings From Asbury Park och  The Wild The Innocent...
Tom Waits - Closing Time
Alice Cooper - Billion Dollar Babies
Little Feat - Dixie Chicken
The Stooges - Raw Power
Pink Floyd - Dark Side Of The Moon
Mahavishnu Orchestra - Bird Of Fire
Bob Marley and The Wailers - Catch A Fire och Burnin'
David Bowie - Aladdin Sane
Jethro Tull - Passion Play
Bob Dylan - Pat Garrett & Billy The Kid (Soundtrack)
West, Bruce & Laing - Whatever Turns You On
Lynyrd Skynyrd - Pronounced
Allman Brothers Band - Brothers And Sisters
Elton John - Goodbye Yellow Brick Road
Frank Zappa - Overnight Sensation.

.....det finns mer, ELP, Yes, George Harrison, BTO, Nasareth, Roxy Music m.m.
Jag är numera inte lika bekymrad över att vara född 1973
/Lillgrisen

tisdag, oktober 30, 2012

In Concert

Skinny Puppy

Har sedan länge haft tanken på att sätta samman en lista över samtliga konserter som jag varit på, dessutom allt prydligt ihopkopplat på en Spotify playlist. Som ni säkert förstår så är detta smått omöjligt, men fan den som ger sig. Som om denna handling inte vore nog så håller jag på att mycket kärleksfullt lägga in alla mina skivor i katalogprogrammet CLZ Music., meningen är att slippa köpa dubletter eller tripplar (ja det händer faktiskt). Programmet finns till min telefon så att jag alltid har hela min musikkatalog för snabb åtkomst. Som god familjefar och musiknörd hade det verkligen varit bra om det gick att streeetcha tiden något. Konsertlistan kommer jag att lägga upp för allmän beskådan inom en snar framtid, tills dess får ni hålla tillgodo med ett fragment från en svunnen tid.

Skinny Puppy på Draupner i Göteborg 1987

Efter ett par års  djupdykning i dom kargaste av syntträsk blev faktiskt livespelningen med Skinny Puppy en vändpunkt. Hade i stort sett förkastat all annan musik och tyvärr även sålt av en ansenlig mängd skivor. Spelningen kunde inte jämföras med något annat jag sett, Nivec Ogre skar upp sig själv samt karvade i diverse delar som hade fått den mest hårhudade kirurg att ta till flaskan för all framtid. Bandet har alltid propagerat mot djurförsök och orättvisor inom forskningens värld. När jag stog där på ett kvalmigt Draupner kände jag dock att jag hade hamnat i en återvändsgränd, det var dags att gå tillbaks.  Skinny Puppy är fortfarande ett förbannat bra band och konserten var på många sätt fantastisk. Om bandet kommer tillbaks till lilla Göteborg lär jag stå där igen, något äldre, något klokare..

Skinny Puppy – The Choke  (hyfsat normalt liveklipp)

måndag, oktober 29, 2012

Kärlek strax innan stängningsdags


(Tom Waits: Closing Time, 1973)



”Well I hope that I don't fall in love with you
'Cause falling in love just makes me blue”

Med en mening fångar Tom Waits konflikten mellan längtan efter någon att älska, och rädslan över att faktiskt hitta någon. Alltså: kärlek man kan vinna, men också förlora.

Waits stilistik är besläktad med några av mina favoritförfattare, som Charles Bukowski och Raymond Carver. Prosan är avskalad och direkt. Han använder små medel, blir aldrig övertydlig, men är så pricksäker i sina beskrivningar, i sitt ”scenbygge”, att kraften i orden blir desto tyngre. De träffar hjärtat. Och sången handlar inte om någon quarterback med uppvikt pikétröja och bilhandlarleende, utan huvudpersonen andas utanförskap och ensamhet.

I ”I hope I don’t fall in love with you”, målar Waits upp en smärtsamt vacker scen. En ensam man, kanske han själv, sitter vid en bardisk och har just fått syn på en vacker kvinna. Några förstulna blickar byts i folkvimlet.  Uppskattande blickar. Hoppet som tänds i natten.

”And I wonder, should I offer you a chair? …”

Och fortsättningen:

”Well the night does funny things inside a man
These old tom-cat feelings you don't understand,
Well I turn around to look at you,
You light a cigarette,
I wish I had the guts to bum one,
But we've never met,”

”I wish I had the guts to bum one, but we’ve never met.” Jag vet knappt någon vackrare rad om våndan över att våga ta första steget?

Sången består av fem verser. En stegring av hopp skulle man kunna säga. Men också av vankelmod. Alla verserna utom de två sista slutar med raden ”And I hope I don’t fall in love with you”.  Det är först i fjärde versen, när Tom upplever att han har chansen då kvinnans manliga sällskap gått och lämnat fältet fritt, som han för första gången lite kaxigt byter titelraden mot: ”And I hope you don’t fall in love with me. Bara för att i sista versen beskriva hur han missat chansen, hur hon lämnat baren medan han tagit sig en sista stout för självförtroendet. Det är stängningsdags. Och Waits sjunger melankoliskt: 

”Well I turn around to look at you,
You're nowhere to be found,
I search the place for your lost face,
Guess I'll have another round

And I think that I just fell in love with you.”

Vackrare blir det inte.




 
CLICK HERE FOR THOUSANDS OF FREE BLOGGER TEMPLATES »