Grand Finale

I lördags var jag på Pustervik och såg TSOOL's avskedsspelning i sin hemstad. Jag var givetvis på plats för att se ett av mina favoritband de senaste 17 åren. För det var just för 17 år sedan jag såg dessa herrar för första gången. Jag hade precis köpt deras debutplatta och som många andra knockats av den. De var förband till Thåströms Peace, Love & Pitbulls på Vågen. TSOOL var magiskt bra den kvällen och jag har likt en heroinist som letar efter känslan av första ruset önskat att TSOOL skulle vara lika bra igen. Jag har sett dem nära på 20 gånger och det har varit både ris och ros. Några spelningar bl.a en på Chalmers 97 eller 98 var mycket nära, men ändå inte riktigt.
Så med lätta, uppladdade och förfriskade ben, men med en liten sorg i hjärtat stegade vi ner till Pustervik för Grand Finale, The End, Slutet, Ragnarök.

Väl där inne så träffades gamla vänner och öldrickningen hade tempo som en finsk alkoholist i Nordstan. Bandet äntrade scenen och startar med Infra Riot för att direkt köra Mind The Gap och Still Aging. Jösses!!! Det var som om Bosse Högberg gett mig en upper cut på hakan. Sedan fortsätter konserten i ett euroriskt tempo med en hitkavalkad utan dess like.
Inte ett ben som stod still, inte ett öga torrt eller en mungipa som pekade neråt. Efter 2 timmar och 45 minuter sparkar Fredrik Sandsten i klassisk Keith Moon-stajl trumsetet över ända och gitarrerna lämnas med öronbedövande rundgång.
ÄNTLIGEN infriades mina önskningar, mitt TSOOL-beroende fick den kick som jag längtat efter i 17 år.
TSOOL får en stark 5:a, Pustervik får en stark 5:a, ölen får en stark 5:a...ja hela kvällen får en stark 5:a.

Bara för att ni ska få en liten glimt av kvällen lägger jag ut låtlistan HÄR!

Extranumren inleds med  Throw it to the universe.

Trast? Nä svan!

Så sitter man och smälter årets Way out West med den där härliga känslan i kroppen man har när man varit med om något riktigt bra. Hade inte jättestora förhoppningar om årets festival, tyckte startfältet var lite halvtrisst men ett festivalbesök med goda vänner och pilsner, eller något av de många fina alkoholfria alternativ som erbjuds, är ju aldrig fel. Så nu är jag som sagt mycket nöjd med att jag tillslut fick ändan ur vagnen och införskaffade en biljett tidigare i veckan. Jag kom in lite sent på fredagen men gott i väl i tid för att hinna se Fleet Foxes, vid sidan av Thåström det band jag såg fram emot mest. Missade dessa till förmån för Håkan Hellström för fyra år sedan så jag har väntat på ett tillfälle att se dem sen dess. Vad skall man säga, musiken sitter som gjutet, perfekta stämsånger, en lysande start på festivalen helt enkelt. När sista låten var avklarat drog Robyn igång med full energi på scenen mittemot, när hon dansar runt i stylthöga skor Prince borde avundas i någon slags Cobradans till just Cobrastyle vänder jag mig till Jimmy o säger ”snacka om kontrast” och syftar på föregående orkester varpå min lomhörde kamrat svarar, ”Trast! Jag tror hon försöker se ut som en svan…” Nåja, efter lite mat var det äntligen dags för Thåström, han lyckas äntra scenen precis i det ögonblicket när solen håller på och gå ner och luften blir lite kallare vilket gör att det känns än mer suggestivt. Han ser lite sliten ut i gubbbyxor och hatt när de drar igång med Miss Huddinge men kycklingdansen sitter. Bättre blir det med Ingen sjunger blues o Du ska va president var tyngre än någonsin. Förbannat bra som alltid när Thåström spelar även om jag sett honom bättre, 3 låtar jag aldrig hört förut varav en var en Strycover fick jag lära mig. Efter det kändes det som att Prince bara kunde förstöra ett vackert minne så jag begav mig hemåt. Lördag, försenad stressar jag in med bilen till stan och springer in för att se sista låten med Noah and the Whale, lät väldigt bra. Säkert spelade på största scenen vilket förvånade mig lite men den fyllde de upp utan problem. Överraskande bra faktiskt, jag gillar Säkert riktigt mycket, Annika Norlin är förbannat bra på att skriva låtar och framför dem med stort allvar och självförtroende utan att det känns pretentiöst, ska se dem igen så fort jag får chansen. Därefter såg vi några låtar på Loney Dear som också han lät riktigt bra, vi gick bort för att kolla lite på Pulp och tänkte att vi går tillbaka sen men där fastnade vi. Pulp svängde något hejdlöst, Jarvis trollband publiken bjöd på både sig själv och choklad. Han blåste nytt liv i sina gamla örhängen Disco2000 och Common People och de känns helt plötsligt som något fräscht när jag spelar dem på stereon idag. Därefter Tiesto, trodde jag skulle uppleva det som tortyr men måste säga att jag tvärvände på den punkten, riktigt glad att jag gav det en chans, ett basljud som fick det att fladdra i mitt 5 mm långa hår är inte att förakta. Att festivalen avslutades med Kayne West och mer techno i form av Fake Blood gjorde att avsaknaden av gitarrer var för mig påtaglig, men det gjorde inte så mycket, jag var helt nöjd med dagen. Kort sagt 2 riktigt roliga dagar och jag ser fram emot vad nästa år har att erbjuda.

Streets Of Mars

Att Sverige har en ypperligt levande musik och kulturschen är ingen nyhet, det kommer fram fler intressanta band än någonsin.

Streets Of Mars är från Växjö och spelar rockpopsoulpunk med riktigt bra sång. I mina öron kan jag ana vissa likheter med band som The Coral, Posies, Dirtbombs eller gamla härliga Live. Sångaren låter t.o.m som Elvis Costello på sina ställen.Gruppen är på väg ut med sitt sprillans nya album den 27 oktober. Skivbolaget heter Adore Music och har fler helintressanta artister under sina vingar.

Adore Music på Myspace

Första spåret på Streets Of Mars fullängdare heter Love Is Gone och fyller högtalarna med högoktanig poprock samt en refräng som sätter fart mot listorna. Farewell And Goodbye börjar med indieriff och även den slås ut i en jäkligt svängig refräng.Tredje spåret och helaktuella singeln "Breathe In Breathe Out" har en smittande soulkänsla som får mig att plocka fram mina Coralskivor igen. All My Life, I Don´t Mind och Taste är även dom favoriter som jag varmt rekomenderar. Vi lär höra mer från dessa smålänningar..

Håll utkik den 27 oktober !!

Myspacesidan
Youtube
Hemsidan

Killing Joke - Absolute Dissent

Tänkte under hösten att skärpa upp med lite mer ingående skivrecensioner, först ut bland den digra skörden är ett gammalt favoritband. Killing Joke har med sin kompromisslösa musik tagit ett stabilt steg in det nya århundradet, det finns tyvärr många andra som inte haft en lika övertygande övergång. För egen del har jag följt dem sedan tidigt åttiotal, ibland med en viss distans men ändå närvarande.Med några få undantag så har Jaz och co fört oss genom skärselden med en kirurgisk precision och det är inte så konstigt att artister som Trent Reznor i Nine Inch Nails eller Al Jourgensen i Ministry hämtat en stor andel influenser från bandet. Tyvärr fick basisten Paul Raven packa sin väska alltför tidigt, må vi synas någonstans i evigheten.

Det nya albumet heter Absolute Dissent och inleder helt enkelt med titelspåret, en typisk Killing Joke låt med rivigt gitarrdriv ihopmald med Jaz Colemans säregna stämma . En av få sångare som klarar av att sjunga både sakralt och underjordiskt kraftfullt. Andra låten "The Great Cull" får näsborrarna att vibrera ihop med en taktfast refräng. Skivan fortsätter i snabb fart fram till den mer elektrifierade "European Super State" som troligen skulle passa på vilket crossoverdiskotek som helst. Nästa höjdpunkt är "The Raven King", att titeln syftar på den forne basisten i bandet är inte så svårt att förstå. En mäktig låt där Killing Joke visar upp sina främsta sidor, helt klart en av årets bästa spår. För att vi skall tappa hakan än längre så avslutas skivan med en halvreggaen "Ghosts of Ladbroke Grove" där Jaz hesa stämma gräver sig in under huden likt en parasit. Sammantaget får jag nog säga att Absolute Dissent är en av Killing Jokes höjdpunkter under sin 32 åriga existens. Betyget blir hela 4,5 av 5.

Killing Joke på Spotify

Varför inte köpa fulländaren på CD Wow

Några andra heta tips hämtade ur Killing Jokes bibliotek:

Asteroid

Millenium

Exorcism

Love Like Blood

Pandemonium

Seeing Red

Lose Cannon

The Wait

SAGOLIGT BRA!!!!!!

...... bland det absolut bästa jag sett......mer behövs inte sägas......

Lyssna

Känna till sina rötter

Söndageftermiddag....maten är lagad och uppäten, disken avsköljd och inställd i maskinen, även handdisken ordnad, m.a.o. bloggstund. Det var längesedan jag skrev något inlägg och evigheter sedan jag kommenterade något. Skolan har tagit all min tid det sista. men nu är det nystart. Ny inriktning på skolan och ett helt nytt år med bra musik.

När jag läste igenom de sista inläggen Jimpan hade skrivit blev jag glad över att höra så många bra artister från vårat långa, kalla och mörka land.

Så för att fortsätta på Svedalaspåret, ger jag här ett tips på ett svenskt rockband med rötter i både psykedelican och proggen sådant som tilltalar en hippie som mig. Bandet heter Sienna Root. Jag har lyssnat igenom deras plattor och de är så här till en början lite ojämna men med en hel del riktiga guldkorn.

Ni får helt enkelt lyssna och skaffa er en egen uppfattning. Jag har dessutom sett dem live för några år sedan, och det var riktigt bra.

Mountain 1

Comin' Home

Watin' For The Sun

Hippiedoftande rock, statliga åsnor och smäktande gitarrsolon. Del 1

Att skriva om sitt favoritband kan vara inspirerande och roligt. Det kan också vara smärtsamt, ångestladdat och oerhört svårt.Var börjar man, det är så mycket man vill ha med. Jag har i två års tid dragit mig för att skriva om bandet som för mig är nr 1.

Jag skall försöka presentera Gov't Mule (Government Mule) som jag av en slump hittade tack vare en datakurs på Volvo 1996.

Jag var då inne i en ganska svår Allman Brothers period och ägnade dagarna åt att surfa på nätet istället för att göra de uppgifter vi blev tilldelade. Mycket av tiden gickåt surfning om Allman Bros, när hittade jag en liten notis om att gitarristen Warren Haynes och bassisten Allan Woody hade ett sido projekt som de kallade Gov't Mule. Jag surfade vidare och läste till min stora glädje att detta band var en powertrio med rötterna i bluesen. De beskrevs som ett band med influenser från Hendrix, Cream, Mountain. (ni som känner mig vet att jag under många år plågade min omgivning med att just spela dessa artister).

Hursomhelst blev jag givetvis nyfiken på vad dessa herrar kunde åstakomma och rusade till "Skivhugget" för att se om skivan gick att få tag i......Jo då det fanns att beställa, en studio och en live. Jag slog till på båda direkt och gick hem och väntade. 2 veckor senare fick jag en brev om att jag kunde hämta ut mina skivor och snacka om att tappa hakan. Det som spelades upp i mina öron var allt de jag hoppats på och lite till.

Hur skall jag då beskriva detta band? De spelar en tung rock med rötterna i den amerikanska bluesen, men med inslag av jazz, hårdrock, country, bluegrass, och reggae. Låter det förvirrat??? Det är det också, det är nog därför jag gillar dem så mycket. Dessutom är det ett jamband, där vad som helst kan hända live. De står i en tradition som kommer från framför allt Grateful Dead och Allman Bros. Ingen konsert är den andra lik (vilket kan skapa en viss frustration när man läser vilka låtar de spelat kvällen innan/efter man ser dem).

Men för att börja från början. 1995 släppte de sitt självbetitlade debutalbum, som spelades in live i studion helt utan pålägg. Detta är en ganska rå "Mountain"doftande platta med en hel hög fantastiska spår. Plattan startar dessutom med en akapella låt (Warren Haynes är inte bara en gudabenådad gitarrist utan sångare också)

Mother Earth

Temporary Saint

Painted Silver Light

Rockin' Horse

1996 släppte de plattan "Live At Roseland Ballroom" med låtar från första plattan + en cover på Steppenwolfs "Don't Step On The Grass Sam". En helt makalöst bra skiva, där de visar att live är de ytterligare ett snäpp bättre.

1998 kommer studioplatta nr 2. "Dose" nu tar de ut svängarna ordentligt. Här finns allt från fusion till grungedoftande tunga riff.

Blind Man In The Dark

Larger Than Life

I Shall Return (country doft)

Birth Of The Mule (fusion rock)

Towering Fool (fantastisk melankolisk ballad)

Här beslutar sig Warren och Allan för att lämna Allman Bros för att satsa på Gov't Mule på heltid. Allman Bros turnerar flitigt i Amerika under den här tiden och grabbarna får helt enkelt inte det att gå ihop. Man turnerar bl.a som förband åt Metallica!! på deras jätteturne i USA. Men fortfarande inga spelningar i Europa.

Nä det här får räcka för den här gången. Jag återkommer med del 2 snart (hoppas jag)

Halleluja....eller jag känner mig otrolig privilegierad

Att läsa religionsvetenskap kan ibland ställa till med problem. Man analyserar minsta händelse utifrån religiösa perspektiv, blir otroligt akademisk och torr, samt läser in existensiella problem i vardagssituationer. Men det var inte det jag skulle skriva om.

Att vi är musikdårar är det ingen som betvivlar. Att de senaste 2 åren bjudit oss på en flodvåg i tsunamistorlek med underbar ny musik råder det ingen som helst tvekan om. Jag kan ibland nästintill må fysiskt illa av all ny musik som är så fantastiskt bra. Vad skall jag göra med alla artister och låtar? Men det var inte det jag skulle skriva om! NEJ!!

Jag hade privilegiet att i torsdags få bevittna det som i grund och botten gör att jag älskar musik, nämligen en "livekonsert". Det finns inget som kan få mig att känna på samma sätt som när en konsert med en artist "lyfter". Jag tror ni förstår vad jag talar om. När det är så där j***a bra så håret på armar och ben står rätt ut, och det till och med kommer en liten tår.

2009 har bjudit mig på flera sådana upplevelser, där tid och rum inte existerar. Bl. a Band of Horses på WoW, Håkan Hellström på Liseberg och nu i torsdags Gov't Mule i Köpenhamn.

Det var den bästa konserten jag sett i mitt liv (nu talar vi om en ansenlig mängd konserter). Det var magiskt, så förbannat bra så jag saknar ord. Jag som är en älskare av feta gitarrer, långa sugande solon fick så jag fes. I en blandning av Cream, Mountain, Zeppelin, Hendrix toppat med lite Allman Brothers, Grateful Dead och Lynyrd Skynyrd och högst upp lite Zappa, serverades en cocktail som smakade mumma för lillgrisen.

Jag kan inte förmedla denna näst intill religiösa upplevelse så jag ger er lite smakprov på vad dessa gossar kan bjuda på.

Railroad Boy (spotyfi) från den senaste plattan som släpptes 28 okt.

Any Open Window (spotify)

Beautifully Broken

Black Hole Sun (de är inte rädda för att spela covers)

No Quater

Det är bara att lyfta på hatten för fenomenet Håkan Hellström

Strax innan kl. 20.00 i fredags stod jag min sambo, minsta dotter och syster( min äldsta dotter hade köat sen 16.00 och stod nästan längst fram) framför Lisebergs stora scen och väntade på att Håkan Hellström skulle kliva på. Runt omkring flockades tonårstjejer och killar med stora förväntningar. Jag som gammal sur gubbe och tillika rutinerad rockräv (i.a.f. enligt mig själv) berättade vitt och brett om när jag var på Imperiet 1987 och asfalten sprack för det var sådant tryck. Likt en besserwisser som kan allt gick jag på i ullstumporna med mina argument för att det var minsan bättre förr. Jag var lika säker som Sokrates vid straffpunkten i min övertygelse att ett sådant tryck som 1987 kan inte upplevas igen.

Kl.22.10 var det över......jag stod där med mössan ihand, svalde tårarna, bugade mig ödmjukt för fenomenet Håkan Hellström. Det här var en fantastisk kväll och en makalös konsertupplevelse. Håkan vet hur man domterar sin publik. Det är tvära kasst mellan glädje , sorg , melankoli och humor. Det är som att vara på en riktigt rolig fest. En sådan där fest det pratas om i flera år. Jag vet inte hur jag skall kunna beskriva konserten, för den var så in i helvete bra! Jag vet att jämförelser är förhatliga och kan sabba mer än att förstärka, så jag drar en parallell istället. Det här var nog det närmsta jag kommer en ung hungrig Springsteen a' la 1978. På något sätt lyckas Håkan på en kväll göra det Lundell försökt i 35 år, men till skillnad från Lundell kommer Håkan undan med det p.g.a. att han inte på något sätt plagierar utan bara är sig själv. Att han dessutom spelar 2 tim och blir inropad 2 gånger för att till sist avsluta med en fantastisk version på "Nu kan du få mig så lätt" gör kvällen till en riktig höjdare.

För att ni skall förstå vad jag försöker förmedla lägger jag ut GP's recension här och ett helt gäng låtar från konserten.

Intro / Tro och tvivel

Ramlar

Gårdakvarnar

Jag hatar att jag älskar dig...

För en lång lång tid

Känn ingen sorg...snacka om allsång.

Nu kan du få mig så lätt....magnefik avslutning

Ps. Jag tror Jonas kan intyga att det jag skriver stämmer.

T.S.O.O.L. en kärlekshistoria. del 2

Jag fortsätter här min kärlekshistoria utan resume.

Som jag skrev i del 1 så blev jag helt tagen av Soundtraks första platta. Jag spelade i stort sett inget annat under ett helt år.

Men nu hoppar vi raskt fram till år 2000. Detta år släpper bandet en EP "Gimme Five", denna 5 spårs Ep innehöll bl.a. låtar som "Nobrainer" härligt popiga "It Ain't Free" och min favorit "Dow Jones Syndrome".

2001 släpps Plattan "Behind The Music" som i mina öron är den jämnaste. Den håller en mycket hög standard och innehåller inte ett svagt spår. Skivan har inte samma nerv som debuten , men ett mognare sound.

Här kommer några smakprov.

Sister Surround

21st Century Rip Off

Nevermore

The Flood

2004 släpps "Origin Vol 1. Den här skivan är i mitt tycke helt ok men inte mer än så. Det finns spår på plattan som är fantastiska, jag borde nog ge den lite mer tid kanske. Här kommer i allafall 3 spår som jag gillar.

Belive I've Found

Trancendental Suicide Big Time

Sedan följde en lång väntan på nya låtar. Under tiden såg jag flera livespelningar bl.a på Slussens Pensionat och en fantastisk spelning i Lisebergshallen tillsammans med Silverbullit och Dungen.

2007 gör Mattias Bärjed musiken och medverkar i Peter Birros fantastiska tv-serie Upp till kamp. Här är en av låtarna "Coming Down Cold"

2009 var väntan över, Communion släpptes. En dubbel cd med det absolut coolaste omslag jag sett. Jag glömmer aldrig när skivgrisarna var på skivrunda och Jimmy fick hjälpa mig att hitta plattan. Jag trodde det var en reklamplatta för någon taskig spa anläggning utanför Skövde. Här är i allafall 2 spår som sitter som en smäck.

Thrill Me

Flippside

Har ni möjligheten att se detta eminenta band live, så tveka inte.

Mellan Mandelmannen och Hörselpluttar

Så var det hela över för den här gången, Way Out West blev precis så där bra som jag hade hoppats, dessutom med vissa överraskningar. Utbudet av mat och Bajamajor ökar för varje år vilket är ytterst välkommet men viktigast av allt var ljudet som höll genomgående hög kvalitet, behövdes knappt hörselpluttar. Fredagens program var så maxat att den egna kostföringen blev lidande, sanslöst vilken konsertdag, lördagen var en betydligt lugnare tillställning med mer utrymme för mellansnack och matintag, riktigt skönt. Så till den svulstiga listan ... Bäst: (Så där bra som det bara kan vara på festival)

Band Of Horses

Sol, sol och Hästbandet som levererar perfekt, spelglädje och suverän sånginsats.

Timo Räisänen

( även uppvärmningen på torsdag Kajskul 8)

Energi som räcker hela festivalen, Timos ständiga leénde smittar av sig och Way Out Wests inspark blir svår att överträffa.

Calexico

Plötsligt blåser en taggig ökenbuske förbi Slottskogens festival, dessutom mäktigt blås.

Wolfmother

Vilket klös, adrenalinet började pumpa i en snart 40 årig idrottskropp med kraftiga ledbesvär.

Röyksopp

Blipp blopp som inte går att värja sig från, när Robin kommer in lyfter taket på Linnétältet.

Joel Alme

(Klubb Kajskul 8 torsdag) Värmt och hjärtligt

Echo And The Bunnymen

Trots Ians makabra tillstånd så hölls andan uppe från ett klassikt rockalbum. Cutttttttttttttttttttttttttttteeeeeeeeeeeeeeeeeer

Robyn

Inte my cup of tea men tusan vilken energi den lilla tösen har

Teddybears

Sanslös scenshow samt en av festivalens bästa dansakter

Fever Ray

Tyvärr kunde jag inte se så mycket men det var tungt svepande ljudlandskap som skickades ut i Slottskogens mylla

Glasvegas

Kom lagom till mina favoritlåtar och det lät hyggligt kan man säga

Theodor Jensen på Kajskulet , lät svinbra men körde alltför kort enligt mig Nja : (Inte dåligt men inte heller helt lyckat)

Antony och Symfonikerna

Smärtsamt att inte få höra en enda av mina favoritlåtar, nää, hur mycket jag än gillar honom kan jag inte ge godkänt.

My Bloody Valentine

Brötigt som vanligt men med ett outro på 12 minuter kändes det mest som a complete waste of time

Beirut

Egentligen bra men jag blev inte det minsta berörd, mer spelglädje, balkanfnatt eller vad som helst???

Vampire Weekend

Hade några riktigt bra stunder men aningens för tunn ljudbild för min smak.

Bon Iver

Fastnade alltför långt bak i publikhavet vilket antagligen inte gav en rättvis bild av framträdandet, gick och köpte öl istället..

Wilco

Experimentlystra herrar som inte imponerade på mig, har kommit fram till att det är betydligt roligare när artisterna tycker om att stå på scen och förmedla. Arctic Monkeys

Frenetisk galenpannemusik brände visserligen till ibland men oftast inte

Amadou & Mariam lät helskönt men jag valde att gå bort och se Wolfmother vilket jag inte ångrade

Lilly Allen såg ut som hade snortat upp en fiolsträng innan hon äntrade scenen, inte min kaka helt enkelt Sammantaget en fullständigt makalös musikhelg med många imponerande akter. Även publiken stod för en salig blandning av mode och frisyrer, underhållande som tusan. Tack för i år, vi syns 2010

Höga berg och djupa dalar

Först måste jag börja med att berätta om mitt uppvaknande på lördagsmorgonen. Slog upp ögonen strax efter 9.00 och satte på tv:n för att slökolla lite. Snacka om att jag piggnade till fort...på tv4: morgonprogram spelade nämligen Kebenekajse. Fy faaan va balla dom e, här lägger jag ut ett smakprov från Sverigers högsta band i morgonsoffan.

Så långt så gott..... Kvällen tillbringades sedan på Trädgårn för en konsert med Gbg:s stolthet Soundtrack Of Our Lives. Jag som följt dessa herrar i 13 år! har sett både ris och ros. Lördagens spelning kommer nog gå till historien som en av de märkligaste. Ebbot och co. smyger igång på ett knökat Trädgårn med "Babel On" från nya plattan, det känns lite trevande men man vet ju att gubbarna ibland kan vara slowstarters. Trots en tidig "Firmament Vacation" vill inte riktigt den goa känslan infinna sig. Det e mycket nyvunna fans i publiken och de gamla låtarna diggas inte så mycket.Konserten glider vidare som en analtömning dagen efter en vingummiskål. Med andra ord trögt. De kör ett för långt akustiskt set med låtar från nya plattan. Det blixtrar till på slutet med "Thrill Me och "Sister Surround"...sen går de av???? Vad nu, e det redan slut??? Nja de blir inklappade och då händer det...det jag väntat på hela kvällen...det lossnar och svänger som faan. Lustigt nog blir de inklappade 4 gånger och spelar nästan lika länge som ordinarie låtlista. Snacka om kasst upplägg! Kanske läga att fundera över inför resterande turne.´Hursomhelst var det en bra konsert och jag fick höra en helt fantastisk version av "Instant repeater 99" med självaste Kleerup på tamburin och körsång.

over and out

Fågelman Och Maskinmän

En av mina favoritartister har till min glädje spottat ur sig ett nytt album, Andrew Bird är en multimusiker från Chicago som fortsätter att hacka sig in i mitt undermedvetna med en sanslöst talangfull egenhet. Det nya albumet heter "Noble Beast" och är en blandning av fiolriff, visslingar och ljuva toner som i början kan kännas hårdsmält men tro mig det här albumet kommer att växa sig stor som en kanadensisk ek. Kommer vara med på min årslista, var så säkra. Vet inte när albumet blir tillgängligt i Sverige men håll utkik..... Andrew Bird på Myspace Lyssna på spår från nya skivan Varför inte lyssna på hela albumet här Som om inte detta vore nog såg jag att Pitchfork Tv har en special med Kraftwerk denna vecka, livekonsert från Minimum-Maximum turnén ligger ute för allmän beskådan

Det räcker att vara sig själv

Resultatet av ett alltför lättsamt leverne i torsdagskväll har blivit en rejäl vinterförkylning, så med svidande hals o rinnande näsa går jag runt o gnäller o tycker synd o mig själv. Lite synd är det om min dotter Smilla som också är förkyld, fast givetvis mer synd om mig. Men inget ont som inte har något gott med sig, det blir lite mer tid över till musiklyssnade, har passat på att lyssna igenom Lalehs senaste och den låter som; Laleh kort sagt. Inget förvånande på något sätt utan låter som hon brukar, och det gör hon alldeles rätt i, framför allt det hon gör på svenska och persiska, att hon dessutom är en artist med stor integritet är också ett plus. Fastnade för låten Bjurö Klubb som förde tankarna till Cindy Laupers gamla "time after time", hon kommer säkert få mängder av priser under nästa års galahysteri. Nä nu får jag nog gå o ta en tablett av något slag o lyssna på lite Dag Vag. Snorbloos

Alla goda ting är tre. eller demoner, japanska bilar och Helekoptrar från helvetet...

I onsdags trängdes jag och 1100 andra på ett knökfullt till bristningsgränsen och genomvarmt Trädgårn. Vi skulle alla se Hellacopters allra sista spelning i Göteborg. Kvällen till ära bjöd dessutom på två förband. Först ut var ett band från Stockholm som hette Demons. Till en början var jag lite skeptisk men efter 2 låtar tinade jag upp och kom på mig själv med att stå där och små digga med ett leende på läpparna. De spelade en blandning av brittisk och amerikansk punk men ändå på ett eget sätt. När det hade rivit av sina låtar var mitt humör på topp. Betyg en stark trea.

Nästa band att äntra scenen var Nya Zeeländarna The Datsuns, ett band som jag bara några dagar innan fått nys på och såg fram emot att få se. De äntrar scenen och drar i gång i ett helvetes tempo men får inte riktigt ihop det tycker jag(min sambo höll inte med). Kanske hade jag lite för högt ställda förväntningar. När dessutom virveltrumman pajade och de avbröt efter 5-6 låtar blev omdömmet en tvåa.....eller nä en trea.

Sedan var det dax för kvällen stora nummer Hellacopters. Jag är ingen större fan av bandet men jag har sett dem en gång tidigare och då visade de att de tillhör ett av Sveriges bästa liveband. In kommer Nicke (för kvällen iförd ryssk armemössa)och gänget taggade till tusen. De river av en kavalkad av gamla och nya hits, tajt ösigt och med ett jävligt bra ljud. Ändå är det något som fattas. Det kan vara den obefintliga dialogen med pupliken(det är trots allt deras avskedsspelning i Götet) eller känslan av att det går lite väl mycket på rutin. Hursomhelst så klappas de in två gånger (för publiken är det inget fel på) och de avslutar med Queens klassiker We Will Rock You spelad i 150 km/h. Jag tittar på klockan och de har BARA gått 90 min. Lite kort med tanke på att de gått av och kommit in två gånger. Hellacopters vet vad de håller på med och gör en gedigen arbetsinsats men inte mer. Ja ja ja slut på gubbgnället mitt betyg blir därför en stadig trea.

Slutastsen blir att jag hade en trevlig kväll med bra musik.

En magisk afton!

Jag är trött som ett ålderdomshem för tillfället men känner att jag måste dela med mig lite av den sköna konsert jag precis upplevt i Skandinavium. Leonard Cohen genomförde en 3 timmarskonsert (där jag tyvärr missade första 45 min) med en strålande elegans. Cohen är en av giganterna som utgör grundstenarna i en stor del av den musik jag lyssnar på, fast jag kan inte säga att jag lyssnar på honom speciellt ofta, en sak som slog mig idag var hur vacker musiken var. Cohen för mig har alltid varit, rösten, texterna, känslan och därtill ett ganska taffligt komp, efter ikväll måste jag omvärdera detta. Ikväll var LC på sitt absolut bäst humör, jag vet inte hur många gånger han med ett leende joggade in på scen för ytterligare extranummer. Dessutom levererade han nästan alla favoriter, de enda jag saknade var förvisso de jag hoppades på mest, Sisters of mercy och the stranger, han kan ha spelat dem i början det vet jag inte. Låtar som Hallelulja & the Partisan vilka har varit utlånade till artister som gör dem bättre ( Jeff Buckley & 16 horsepower) togs tillbaka till 100%. Länkar en låt som han inte spelade men om jag skulle göra en lista över bortglömda/underskattade låtar skulle denna komma på hög placering. Varför man har haft den dåliga smaken att blanda in Madonna gör mig dock bara förvirrad, stäng av skärmen istället o dansa! God natt så länge. Don´t go home with your hardon med Kanadas glada sång o dansman!

Justin Sullivan klar för Barcca?? (NMA på Sticky Fingers)

Regnig Måndagkväll i Göteborg....låter inte som någon upphetsande början på en historia. Men så var det i allafall. Gårdagen börjar med att jag möter upp självaste gammelgalten på Dirty Records redan på eftermiddagen, där vi bestämmer oss för att ta en traditionell skivrunda innan vi skall se New Model Army på Sticky (Stinky) Fingers. Rundan blev lottlös och hungern gjorde att vi bestämmde oss för mat. Vi sladdade in på O'learys för att äta, ljuga och kolla lite hockey/fotboll. Efter en god måltid några cider ett Frölunda mål och en ruskig strut från Hysen sonen knallade vi i ösregnet bort till Sticky. Lokalen var halvtom och det luktade trötthet och oinsperation lång väg. Ett förband bestående av unga pojkar intog scenen och levererade en svängig rock med lite amerikanskpunk influenser. Helt ok och med en sångare vars pipa impade på två gamla galtar. Vi tog en sväng upp på övervåningen som var stängd men genom gallergrinden fick vi en glimt av Justin som satt och diggade förbandet.

Nu närmade sig stunden för kvällens höjdpunkt. Lokalen hade fyllts groggar hade inmundigats och humöret var på topp. In kommer NMA och startar med "Here Comes The War" redan här reser sig håret på mina armar och när de river av "Whitecoats" som fjärde låt!!! är det klackarna i taket. Sedan radar de upp gamla hitar varvat med nyare alster i en kanonmix. När de som sista låt spelar "Green And Grey" har de infriat alla mina förväntningar trots att de inte spelade 225!!!

Förra veckan såg jag Bon Iver på Pustervik...en helt ok spelning med en betydligt yngre publik. Då var det vassa armbågar och lite sura miner när det blev trångt, nu var det betydligt högre medelålder och jag reflekterade över att ingen störde sig på lite knuff och trängsel.

Hursomhelst håller jag inte med GP's recensent som gav en 2:a i betyg utan jag ger Arme´n en klar 4.

ps. Har justin Sullivan spelat för Barcelona??

I'm Not There eller varför bara en endagars billjett?

Jag förbannar mig själv....jag tänkte även onda/stygga tankar som "varför har man inte vett på att skydda sig", jag kved och led för att min dotter fyllde 12 år på fredagen så att jag fick nöja mig med en EN-DAGARS!! billjett till W.O.W

Skämt och sido. När mina små grisar till vänner glada fick uppleva fredagens fantastiska program på W.O.W firade jag min äldsta dotters 12- årsdag ( vissa andra bloggare vars son oxå fyllde år på fredagen verkar ju inte ha någon som helst skam i kroppen). Jag frågade henne om vi skulle gå ut och äta på restaurang med hela familjen? "Nja svarade hon tveksamt" och la till " Kan vi inte köpa med mat hem och hyra en film"? Sagt och gjort (det var ju hennes födelsedag) iväg till pizzerian och videobutiken. Efter en del dividerande fram och tillbaka bestämmde hon sig för en svensk komedi som hette 7 miljonärer. Jag tänkte att skall jag både genomlida filmen plus ha ångest för en missad festivaldag måste jag trösta mig med något. Vad passade då inte bättre än att se den underbara Dylanfilmen I'M NOT THERE (Lite vitsigt va?)

Men med min endagarsbilljett i högsta hugg fick jag på lördagen avnjuta en av de absolut bästa festivaldagar i mitt liv med mycket hög kvalitet på banden samt underbar sällskap i form av "HOGFARM" med tillhörande löst folk.

Så här när allt lagt sig måste jag nog ändå säga att Silverbullit/Freddie var den stora överraskningen.

Håkan var precis så bra som jag förväntade mig att han skulle vara.

Flamming Lips.........ja jag vet inte....roligt men ganska sopigt oxå...lite kluven...

Neil Young regerar!!!! ( synd bara att vi missade hans x-tra nummer som tydligen var Beatlescovern A DAY IN A LIFE som tillhör en av mina favvosar men här får ni den serverad på silverfat)

Nåt Visst.....

Notwists senaste album "The Devil You And Me" är en spraklande blandning av ambient elektronika, pop och indierock. Perfekt mix för den stressade medborgaren.

Här får ni några anledningar att lyssna närmare.......

Where In This World (video)

Consequence (video, eller..) Lite äldre låt

Sleep (Gratis låt från nya albumet, mix, mp3)

Notwist MySpace sidan

Death Take Your Fiddle

Några av veckans favoriter i den stora musikdjungeln :

Spiritualized - Songs In A & E (Album) Tillbaks bättre än på länge, efter att nästan kastat in handuken levererar Jason Pierce en samling låtar som andas beslutsam ärlighet. Den här skivan växer som en murgröna in på bara kroppen. Han kvider, raspar och flåsar sig fram genom de blödande spåren.

Fleet Foxes - Mykonos (Låt) Får erkänna mig besegrad, har varit lite snålt inställsam inför Fleet Foxes musik men det här är vansinnigt bra (Tack Anders, Kind Of Blue)