Husband

 

Till våren dyker dom upp igen Justin och grabbarna. Den 25 mars är det dags för New Model Army att spela på Sticky Fingers. NMA är nog det band jag sett flest gånger live, är lite osäker men antingen 4 eller 5 gånger plus en solokonsert med Justin har det blivit genom åren. Har en del oförglömliga minnen från dessa tillfällen som t.ex. när hela Gamla Port höll på att rasa när publiken hoppade, väldig kuslig känsla. Eller när Ed Alleyne Johnson agerade "förband" till samma konsert och gav undertecknad en av de allra starkaste musikaliska upplevelserna någonsin. Hur fräckt som helst att bygga upp en fantastisk vacker ljudmatta med endast en violin och effekter. Jag ryser av välbehag bara jag tänker på det! Eller en femstjärnig konsert på XL med klockrent ljud.

Som sagt NMA bringar fram många positiva minnen. En konsert med bandet lämnar ingen oberörd. Nyfiken? Kolla i så fall in själv den 25 mars.

Veckans upptäckt: David Munyon

Den senaste tiden har jag i princip ägnat åt att läsa om andra världskriget (Antony Beevor) samt att lyssna på bossa nova. Men inte bara. Jag har även - tämligen maniskt - smyglyssnat på andras Spotifymixar och skapat en ny spellista med musik jag aldrig hört förut.

Jag har fullkomligt kastat in saker i spellistan, på känn, bara efter att ha hört inledningstonerna. Låter det bra, in med det. Det har varit principen. Sedan har jag suttit mig ner och lyssnat på min nya spellista på shuffle.

Jag har ingen aning om var jag hittade singer songwritern David Munyon, eller när, eller hos vem, men jag är glad att jag gjorde det. För det är en stor upptäckt.

David Munyon flyger så långt, långt under radarn och är en så okänd artist att man knappt kan googla fram något om honom. Det enda jag hittat är en massa tomma hemsidor och en tysk Wikipedia-artikel. Där kan man läsa att han är yngst av fem barn, född i New Haven 1952 och att pappan jobbar för NASA. Artikeln berättar också att han i stort sett är okänd i hemlandet USA och att det är i Tyskland som han fått sin publik.

Det enda du behöver veta är att han är den mest välbevarade hemligheten sen Rodriguez. 

Med hes och uppriktig röst, enkelt gitarrspel och texter som tinar upp det mest februarifrostiga hjärta gör han musik som mer etablerade folksångare gladeligen skulle slängt in på sitt nästa album. Utan att tveka.

Albumet ”From the shade of big Mamosa” släpptes 2008, på ett tyskt skivbolag.
Det hade varit topp-3 för mig det året - om jag bara hade hittat det. 

Nu har du chansen: "From The Shade Of Big Mamosa".

Favoritspår: Savannah Purple, Jackie Robinson Special, Dixie Blue, Lookin Thru The Window For Your Heart, Quit Yer Fightin'

Närproducerat

Att bra musik kan komma varifrån som helst vet vi nuförtiden. Idag finns inga gränser utan bara möjligheter. Du behöver inte komma från Detroit, LA eller Manchester utan du kan lika gärna komma från Malis öken, Island, Mongoliet, yttre Hebriderna eller Stenungsund!
I den, nästan alltid, navelskådande lokalskriften ST-tidningen trängs reportage om folk som är oense om det mest onödigt meningslösa, bortsprungna kossor och vilka dansband som gästar den lokala dansresturangen. Men ibland kan den överraska som i höstas då de hade ett reportage om Ingemar Ljungström. Ingemar vem? undrar ni säkert och jag förstår er. Jag hade säkert bläddrat snabbt förbi om det inte vore för fotot på Ingemar. Jag som har ansiktsminne fastnade med blicken på fotot ett tag innan den berömda femöringen trillade ner.
I skiftet mellan 70- och 80-talet lyssnade jag mycket på den nya musiken( new wave, punk, synth). Nästan uteslutande kom artisterna från de brittiska öarna men självklart utvecklades även svensk musik på samma sätt och även den hittade till mitt pojkrum. Inom synthgenren tyckte jag då som nu att Cosmic Overdose var absolut bäst och mest framåt. Deras andra platta 4668 från 1981 är en svensk klassiker oavsett genrer. Förutom att gruppen var bra var det ytterligare en sak som gjorde stort intryck på mig. På deras första singel fanns det på baksidan ett telefonnummer i fall man ville komma i kontakt med gruppen, och det numret gick till JÖRLANDA! Alltså där jag bodde! Oerhört konstigt och roligt. Man kunde alltså gör musik i lilla Jörlanda!
Nåja, nu är det inte så att Cosmic Overdose kom från Jörlanda utan, vilket artikeln i ST-tidningen förklarade, att det var Ingemar som hade sitt sommarhus där. Ingemar känner ni kanske bättre som Karl Gasleben som tillsammans med Dan Söderquist bildade Cosmic Overdose vilken senare utvecklades till Twice A Man.
I förra veckans utgåva av ST-tidningen fanns ett reportage av dagens stora lokala grupp och faktiskt lite inom som samma genre som Cosmic och Twice nämligen Hearts Of The Black Science som är aktuella med en ny EP och senare i vår ett album. Både jag och Jimmy har förut haft med duon på otaliga spellistor så lyssna även på de två starka äldre albumen.

Och jag är i köket med en mun full av snor...

Stickans underbara tolkning av Dylan, ja så är det, nu är min mun full av snor. Därför blev det inget inlägg i onsdags. Jag kör på frihand nu istället. Veckan har som sagt gått i snorets tecken, men jag han med en liten minirunda häromdagen (skivrunda). Jag drog Andra långgatan och koncentrerade min snorfyllda hjärna på VINYL!!
Detta resulterade i Muddy Waters bästa (tyngsta) platta After The Rain, Neil Young Decade trippel (60:-!!!) ZZ Top Eliminator och en Paul Butterfield som jag letat efter länge men aldrig sett. Dessutom fingrade jag på Temple Of The Dog på vinyl...men det var nog en nypress? Febrig och yr av lycka vinglade jag hem för att avnjuta dessa vax. Jag älskar verkligen vinylskivor.

Ja ja jag lägger upp lite smakprov från mina köp.

ZZ Top - I Need You Tonight

Neil Young - Love Is A Rose

Paul Butterfield - In My Own Dreams

Muddy Waters - Bottom Of The Sea

Muddy är märkbart influerad av Hendrix som i sin tur dyrkade Muddy.

Vardagsrumscountry, finkultur och världens bästa roddare?

Ja ha då var det onsdag igen. Tid för bloggande. Vad ska jag skriva om idag då? Har det hänt något fantastiskt i musikvärlden? Nja......eller jo det har det. Jag har sen förra veckan sett två eller egentligen 3 jävligt bra konserter..eller framträdanden? Äh, vi tar det från början.

I torsdags så skulle en kompis till mig spela i Uddevalla, på något som kallas Uddevallakassetten (oj vad många dubbelkonsonanter). Detta är en förening/kompisgäng som arrangerar olika typer av spelningar. Allt i från enskilda artister till små festivaler av olika karaktär. De får dit ganska stora artister stundtals, som t ex Weeping Willows, Kebene, Orgel& trummor med Ebbot m.m. Tillbaka till torsdagen. Min kompis Christian &2120's skulle spela ihop med en amerikansk snubbe som heter Ted Russel Kamp. Tydligen är han någon form av country/sing and songwriter. Detta är den information som jag har när jag och min sambo åker norrut för en spelning. Vi har kollat upp adressen och när vi kommer fram är det ett vanligt gammalt trähus med lägenheter. Vi går in på en innergård och på en farstudörr står ett litet klistermärke som säger Uddevallakassetten kontor. Upp för trappan och in genom en dörr, rakt in i en lägenhet, där vi blir välkommnade och visade till VARDAGSRUMMET!! Där finns en liten scen och ett PA. Killen som hälsar oss välkommen säger att vi gärna får sitta i köket också om man vill dricka en öl eller tjöta lite innan spelningen. Dryck och snacks får man ha med själv.
Jag hälsar på min vän Christian och blir även introducerad för Ted, som för övrigt visar sig vara en mycket trevlig herre. Nu till själva spelningen. Christian körde själv med gitarr, utan trummor eller bas, riktigt bra. Skön svängig countryblues. Sen är det Ted's tur. Han börjar med att säga att han inte sovit sen han flög från LA, vilket gör att han varit vaken ganska många timmar, men att vin funkar bra och att han börjar bli i stängerna så humöret var på topp. Ted spelar en blandning av country ala' Jill Johnson fast mycket svängigare och sing & songwriter låtar. Han spelar covers av Dylan, Townes Van Zandt, Shooter Jennings, Velvet Underground, plus sina egna låtar. Det intressanta är att han växlar mellan gitarr och bas. Tänk er själva att spela Dylan på bas? Han spelade melodi och komp samtidigt och detta utan pedaler och effekter. Nu visade det sig att gamle Ted är en riktig räv som varit bassist i ganska många olika countryrockband, som för oss här i Norden är helt okända...eller iaf. för mig och mina vänner t ex Shooter Jennings (son till Waylon Jennings). Hursomhelst var det en fantastisk upplevelse och två underbara timmar som Ted körde. Hela grejen förövrigt var så jävla ball.

Christian & 2120's

Ted Russel Kamp

Shooter Jennings (Ted på bas)

I lördags hade jag den stora äran att få rodda för Kristoffer and the Harbourheads när de spelade på Invigningen av Göteborgs filmfestival. Detta gick av stapeln på Pustervik. Spelningen var skitbra, ölen smakade mumma och jag kände mig som en riktig roddare med armband, stagepass och fri tillgång till bandets ölförråd. Med sig på spelningen hade de gäster i form av Daniel Gilbert och Klabbe från jazz/electrobandet Klabber Bank ( som jag kommer återkomma till i ett annat inlägg).
Filmfestival....fiiint ska det vara.
Tyvärr har jag inget klipp från spelningen så det får bli ett annat.

Kristoffer & The Harbourheads

Bilder som aldrig suddas ut.

Nej jag har inte tappat förståndet...det här handlar inte om Tomas Ledin, så ta det lugnt. Förresten har jag för mig att TP varit på Ledinkonsert och sa att det var förvånasvärt bra?? Ja ja, nu till något helt annorlunda.

En av mina första och största idoler är Jimi Hendrix. Jag har så att säga fått honom via modersmjölken. När jag var liten spelade min far ofta en live-platta från Isle Of Wight -70. Den bestod av endast sex stycken spår bl a All Along The Watchtower, Freedom, Foxy Lady och Midnight Lightning, vi återkommer till den lite senare. Jag hade en bild framför mig på ett gråmulet disigt England, där Hendrix på eftermiddagen bränner ur gitarr, förstärkare och öron på publiken. Där Hendrix är spirituell och på hugget och publiken älskar honom. Döm om min förvåning när jag som tonåring fick tag i en vhs-kassett med hela konserten, som för det första var sent på natten och med en publik i upprorstillstånd. Hendrix är sliten och trött, spelar visserligen skitbra (stundtals) men verkar inte det minsta glad och lämnar scenen efter de obligatoriska numren genom att slänga gitarren i backen.
Två helt olika bilder. En verklig och en i mitt lilla huvud. Hursomhelst så hittade jag vinylen som min far spelade och när jag satte på den såg jag min imaginära bild igen....den sitter där fastetsad och det finns ingen verklighet som kan ändra på det...och det gör ingenting.
Nu till det märkliga med låten Midnight Lightning. Den finns alltså med på min vinyl från -71, men inte på vhs-kassetten från 1990. Inte heller på cd-utgåvan av konserten. jag började fundera på om låten aldrig varit med? Det är först när konserten ges ut igen 2004 som låten dyker upp och jag kan lugnt luta mig tillbaka och njuta av Hendrix i eftermiddagsdiset...eller hur var det nu?. Så kan det gå.

Midnight Lightning....tuben.

Hela konserten på Spotyfi

2012 - FAVORITERNA

Jul och nyår har kommit och gått. Granen är sedan länge avpimpad, utslängd och jag är redo att summera året. I vardagsrummet ägnar sig mina söner åt mixed martial arts. Så medan Totte kopplar ett rear naked choke på Elias, sitter jag i källaren och knåpar ihop en lista med mina favoritalbum 2012.

Svårt som fan.
Och högst subjektivt. 

Så håll tillgodo, här kommer årslistan:

1. Perfume Genius – Put Your Back N 2 It

Put Your Back N 2 It är det album jag, enligt last.fm, lyssnat överlägset mest på under 2012. Det är delvis en effekt av de Ramoneskorta spåren men inte bara. Framförallt tycker jag att albumet saknar svaga låtar. Perfume Genius är Mike Hadreas band. Han kommer från Seattle, är gay och sjunger om det. Ungefär som Antony Hegarty alltså, fast med en röst och uppenbarelse skörare än kinesiskt porslin. Det är naket och ärligt och fullständigt oemotståndligt. Tämligen simpelt orkestrerat är det short and sweet som gäller. Längsta låten är 3:16, övriga klockar in på dryga två minuter. När jag går igenom texterna är det knappt mer än några rader per låt. Som homosexuella haikus. Jag gillar det även om jag önskar att Hadreas hade drygat ut tvåminutaren ”Hood” (årets vackraste låt) till minst det femdubbla.

Det hade den varit värd.

Favoritlåtar: Dark Parts, Normal Song, All Waters, Hood, Floating Spit.

2. Chris Robinson Brotherhood – Big Moon Ritual

Av någon anledning hade jag avfärdat Chris Robinson, Black Crowes var något som tillhörde 90-talet, som låg undanstoppat på vinden i någon Ikea-låda. Dumt såklart. Men så är det ibland. Min gard var dock nere en sommarkväll i juli tillsammans med Gonzo och Krippe. Ölen och whiskyn flödade. Månen hängde blank som en femkrona på natthimlen. Semestern hade precis börjat. Allt var möjligt. Chris Robinson Brotherhoods vinyl ”Big Moon Ritual” snurrade på skivspelaren – och jag föll handlöst. Albumet är späckat med musikaliska referenser från förr. Chris Robinsons röst är tidlös och perfekt för genren. Ja, jag gillar allt: blueskänslan, Pink Floydslingan i ”Tomorrow Blues”, längden på låtarna, Robinsons skägg, skrynkligheten i hans flanell. Allt! Ett lysande album. Och märkligt förbisett.

Favoritlåtar: Tulsa Everyday, Rosalee, Reflections On A Broken Mirror

3. Thåström – Beväpna dig med vingar

Om Chris Robinson låg nerpackad i en låda på vinden, låg Thåström i plastpåsen bredvid. Jag slutade lyssna på honom efter Imperiet. Tyvärr. Men det är Peace Love and Pitbulls fel. Tack Gonzo för att du fick mig att lyssna! ”Nobody puts Thåström in the corner”, liksom. Albumet då? Jodå. Tung ljudbild, pulserande fabrikskänsla, bra till väldigt bra texter som artikuleras med Thåströmska. En platta som är omöjlig att bära upp på vinden. Enbart den strålande ”Nere på maskinisten”, garanterar plattan en plats i skivsamlingen, i vardagsrummet.

Favoritlåtar: Nere på maskinisten, Beväpna dig med vingar, Samarkanda, Sluta när jag vill

4. Kristoffer & The Harbourheads – Little Goes A Long Way

Jag såg Kristoffer & The Harbourheads på Slussen förra sommaren. Jag hade hört talas om Krippe (halva släkten förutom jag kände honom, tydligen...) men aldrig hört honom, eller hans band. Vilken miss! För det var en underbart charmig spelning, med ett pärlband av lika underbara låtar. Det första jag gjorde när jag kom hem från konserten var att söka som en galning efter Bulls, Wolves and Grizzly bears, en av alla låtar som knockade mig, men jag kunde inte hitta den på Spotify eller på Youtube, eller någon annanstans. Det hade dock sin förklaring. Låten "fanns" inte ännu. Det var först året därpå,  i och med släppet av Little Goes A Long Way, som jag kunde lyssna på den igen. Albumet hamnade strax i bilens cd-växlare. Och jag kunde inte sluta lyssna. Efter några dagar hade jag (förutom Bulls...) fem sex nya favoritlåtar (Kiddo, Only for Rachel Little goes a long way ...). Som hela tiden tävlade om topplaceringen. Och det är världens bästa betyg, enligt mig. Lätt en av årets bästa svenska plattor.

Favoritlåtar: Bulls, wolves and grizzly bears, Kiddo, Only for Rachel, We are all different, Little goes a long way, Whyte and black

5. Allah-Las – Allah-Las
Det kallas visst för garagerock. Men jag har svårt för det där, med genrer. Jag blandar alltid ihop dem. Det finns för många. Och jag orkar inte gå ner på en sådan nivå av nörderi. "Jävligt bra", kallar jag det. Det är rock. Det är retro. Här och där anar jag spöket av en ung Mick Jagger. Riffen är psykedeliska ekon rakt nedstigna från 60-talet. Det låter som något jag hört tusen gånger, men det låter fräscht. Äkta. Hela albumet igenom. Amatörer lånar, genier stjäl. Allah-Las tillhör kanske den senare kategorin?

Favoritlåtar: Catamaran, Don't you forget it, Bushman's holiday, No voodoo, Tell me (what's on your mind)

6. Lambchop – Mr. M

Mr. M är typiskt Lambchop. Varken mer eller mindre. Lambchop är inget man sätter på när man ska imponera på grabbarna på förfesten. Det är för lågmält. Risken är uppenbar att Kurt Wagner överröstas av whiskystinna barytonröster som skriker efter några bredbenta Led Zeppelinriff. Ta det med en och en i stället. När de är fredagsmosiga. Eller bakfulla. När garden är nere. När de är mottagliga. Lambchop är tillsammans med Richard Hawley min favoritmusik när jag sitter ensam med whiskyn och funderar över det som Talking Heads Gabriel Byrne sjunger om i "Once in a lifetime". 

Favoritlåtar: Gone tomorrow, If not I'll just die, Mr. Met

7. Grizzly Bear – Shields

Slingriga gitarrharmonier, mjuka melodier, melankoliska underströmmar, en sångare som då och då låter som Morten Harket. Vad mer kan man önska? Utnämnd av iTunes som årets bästa album. Visst, jag har genom åren gillat Grizzly Bears experimentlusta men sanningen är att jag aldrig riktigt fattat grejen med dem. Deras tidigare album som Yellow House och den tokhyllade Veckatimest, har lämnat mig i en jaha-var-det-allt-känsla. Det är först med Shields som de fångar mig. Och de gör det med ”Speek In rounds” och ”Sleeping Ute” och den suveräna ”Yet Again”.

Favoritlåtar: se ovan. 

8. J. Tex & The Volunteers – House on the hill

Jag älskade Jace Everetts ”bad things”, signaturen till tv-serien True Blood. Jag lyssnade vidare men tappade intresset. Att lyssna på House on the hill, ger mig samma känsla som ”Bad Things” med den skillnaden att låtarna fortsätter imponera. Men det är inte allt. J. Tex låter som Tom Waits skulle låtit om han tagit en annan genremässig riktning. Ett alldeles utmärkt substitut för originalet.

Favoritlåtar: The ballad of my brother and me, I still miss someone, Look up Look down, Willin'

9. M. Ward – A Wasteland Companion

Man kan ibland få känslan av att det finns fler singer-songwriters än det finns akustiska gitarrer. Och att de låter förvillande lika. Men det är några som sticker ut i den lågmälda skaran melankoliska folkrockare. M. Ward är definitivt en av dem. Han är en otroligt skicklig musiker med enorm kreativitet och bredd på låtarna. A Wasteland Companion är kanske inte Post War eller Transfiguration of Vincent, men plattan och M. Ward tillhör gräddan av skägg och flanell – utan att använda något av attributen.

Favoritlåtar: A wasteland companion, Primitive girl, The first time I ran away, Clean slate

Så, det får räcka. 

---

PS. Annan bra musik under 2012 (oplacerade):

First Aid Kit - The lion's roar
James Yorkston - I was a cat from a book

Winhill/Loosehill - Swing of Sorrow

Barr - Atlantic Ocean blues

Of monsters and men - My head is an animal

TSOOL - Throw it to the universe

The tallest man on earth - There's no leaving now

The 2 bears - Be strong

Antony and the Johnsons - Cut the world

Kogyo - Astral

Rodriguez! 

Burial - Kindred (EP)

---

PPS. 

Mina favoritalbum på Spotify.

Mina favoritlåtar 2012 på Spotify.

/ Anders L W

Bara ett band

Det är onsdagkväll, kallt som fan och jag sitter med en frustrerande känsla i kroppen. En av mina stora passioner förutom musik är BANDY. Denna gamla engelska gentlemannasport (som alla andra lagidrotter) som med sin fart och böljande spel kan få den mest inbitne pessimist att dra på munnen. Men till idrotten och passionen tillhör oxå en besvikelse, en gnagande känsla av att något är fel, eller t.o.m. ren uppgivenhet. För mitt älskade lag har kört fast likt tyska armen i den ryska novemberleran. All form av spelide' jävlar annama och flyt är som bortblåst. Jag får helt enkelt syssla med annat för att rensa tankarna och för att familjen inte skall kollapsa.

Så vad gör man, jo man slösurfar på youtube, kollar roliga, tråkiga, sväniga klipp med diverse artister. Jag som älskar dokumentärer om band och artister brukar kolla på en serie som heter classic albums, där en klassik skiva helt enkelt gås igenom av div. experter, artister, studiotekniker och annat löst folk. Ikväll fastnade jag för The Band och inspelningen av "Music from the big pink" och "The Band". Två fantastiska album av ett band som funnits med i periferin  men aldrig riktigt träffat mitt i prick. Låten The Weight är en favvo som jag både spelat och lyssnat otroligt mycket på, men resten har aldrig riktigt sugit tag i mig, för än nu. Kanske är det den mediokra bandymatchen som försatte mig i rätt "mood"? Vem vet.

Hursomhelst kan jag iaf. rekomendera både programmet och skivorna. Dessutom är deras sista konsert en milstolpe i musikhistorien.

The Night They Drove Old Dixie Down

Classic Albums -The Band

2012 års största fynd: Rodriguez

Rodriguez – Searching For Sugar Man

Om jag måste välja en favoritplatta i år, blir det nog soundtracket till dokumentären om Rodriguez. Vilken musik. Vilken saga. Vilken hjälte! Gatupoet och trubadur med låttexter i klass med Dylan men som aldrig sålde några album i USA –  och försvann. 

Att livet inte är rättvist är spraymålat över hela filmen. Likaså att tur och tajming slår talang alla dagar i veckan. Textraderna från ”Cause”, strax före skivbolaget Sussex sparkade honom, är som en spådom:

”Cause I lost my job two weeks before Christmas

And I talked to Jesus at the sewer

And the Pope said it was none of his God-damned business”

Ja, jag vet. Det är inte musik från 2012. Snarare 1970. Därför hamnar den inte heller på den kommande årslistan. Men oavsett vilket så var det i år han blev upptäckt. Dokumentären om Sixto Rodriguez är en osannolik, oemotståndlig tårdrypare; och hans musik ger mig samma känsla som när man luspank hittar en femhundring i kavajfodret fyra dagar före lön. Efter att ha sett (och hört) Searching For Sugar Man känner man sig nästan skyldig att skicka femhundringen till Rodriguez i stället. 

Favoritlåtar: Sugar Man, Cause, I’ll Slip Away, Crucify Your Mind

944 Skäl Att Lyssna

Från början var det bara en.., givetvis inte sant men musiken tog ordentlig fart under 1700 talet. Den klassiska musikens storheter växte fram med en talangfullhet som fortfarande är svårslagen. Vid sidan av de rikas bord levde sedan länge folk på mer traditionell musik. Att dela in musiken i olika fack har antagligen pågått under mycket lång tid men jag tror nog att det aldrig funnits så många olika genrér som nu. Det räcker att titta på Spotifys 944 olika söktermer, and still counting…

När jag var i tonåren gällde det att vara syntare, gothrockare, depprockare, hårdrockare eller punkare, då var det viktigt med tillhörighet. När jag tänker efter så har jag nog gått igenom nästan alla stadier och genrér. I dagens musikaliska mångfald blandas allt ihop till den perfekta mixen, ungefär som blandbanden fast i en deluxeversion.

Kommer ihåg en Londonresa från mitten av åttiotalet, mina kära klasskamrater och jag skulle försöka hitta ett disco eller dansställe där dom släppte in okuvade ynglingar. Helt ovetande hamnade vi på ett gigantiskt stort diskotek, musiken var så hypnotisk att ingen kunde stå still. Överallt satt det små dekaler med glada gula gubbar, goa gubbar e vi allihopa, i högtalarna domderades det ut ACIIIID !!! En både märklig och mäktig upplevelse, vi förstod att diskoteken hemma i lilla Svedala bleknade i jämförelse. Vår syn på dans och disko hade för alltid förändrats. Kommer dock inte ihåg namnet på klubben, hjälp eller förslag uppskattas. Den elektroniska musiken över lag är kanske den som skapat flest genrér.

Aciiiiiid

För att få bibehålla någon form av självrespekt har jag lagt upp ett träningschema under veckans första fem dagar, helgen är däremot ledig för lustfylld påfyllning av förlorat fett. En kur även kallad banjobantning. För att detta skall fungera under en längre tid krävs lockelser i form av musik eller liknande, dessa fungerar som receptorer av dålig materia. Det behövs med andra ord starka toner för att svettas ut den sista vitlöken. En för mig relativt ny genré och mycket passande för just detta ändamål är Aggrotech. Något hårdare än EBM Industrial. Absolut ingen musik för ömsinta tryckare eller kvällar framför brasan. Man brinner snarare upp i brasan. I have  a meeting with the devil ….

Intruder - Hocico

I Want To Go To Hell – Hocico

They walk among us

 

Jag var på Bengans idag för den sista julklappsinhandlingen. Efter nära en timme av sökning-värdering-gallring så kändes jag nöjd med mitt urval och styrde stegen mot kassan. Jag lämnade över min hög till killen bakom disken som började räkna ihop summan. Under tiden sneglade jag runt på allt omkring tills ögonen fastnade på en liten hög av skivor som låg på disken, nogrannt uttänkt placerade för nyfikna musikidioter som jag räknar mig själv till. Årets bästa skiva hörde jag killen bakom disken säga då han såg vad jag tittade på och pekade mot en urklippt recension med höga betyg som satt upptejpad på utsidan av kassaapparaten. Jag, som genom åren lyssnat mycket på gruppen, hade ingen aning att dom hade släppt ett nytt album. Dessutom var priset på plattan väldigt lågt vilket gjorde att den sällades till mina övriga inköp. Killen log nöjt och fortsatte sympatiskt: "Jag vill ogärna använda det som försäljningsragument men det är faktiskt mitt band". Jag blev inte överraskad för jag har länge misstänkt detta men nu alltså fått det bekräftat. Efter en stunds prat om gruppens aktuella status styrde jag åter mina steg ut i julkylan.

Att det är årets bästa platta kan jag inte hålla med om, där är nog bas-Anders med all rätt lite för partisk, men det är en riktigt bra platta. Lyssna själva!

 

Tiamat - The Scarred People (Youtube)

Tiamat - The Scarred People (Spotify)

Ingenting...(eller lite av varje)

Fan va det är skönt att vara musiknörd, att hela ens liv kretsar kring musikaliska saker. Jag hade från början tänkt skriva ett inlägg om bluesmunspelare, men så hände det mig en rolig sak på väg till jobbet i morse. Ja just det, jag har fått ett jobb oxå. Numera titulerar jag mig behandlingsassistent och kommer jobba med ensamkommande flyktingbarn i Mölndal. Vilket i sig är spännande, men resorna med västtrafik varje dag påminner numera mer om en resa genom en större Indisk stad.
Ja ja det var inte det jag skulle skriva om, utan om en händelse som inträffade på bussen till jobbet i morse.
När grön express (lustigt namn på en buss som tar ca. 45 min!! på sig från Korsvägen till Centralen) långsamt frustar sig genom den isande kylan uppför "Hisingsbroa" ser jag ut över ett morgonfrostigt Göteborg dör det sakta börjar ljusna. Det är en otroligt vacker syn och för de flesta stannar nog tanken där, men inte för en liten skivgris. Himlens färg är i stort sett identisk med den färg som himlen har på Pink Floyds omslag till Animals. Häftigt tänkte jag samtidigt som jag blev full i skratt över min nördighet.

På mina helvetesresor till och från Mölndal har jag numera börjat lyssna på nedladdade podradioprogram från våran helt fantastiska statliga radio. Jag har avverkat en hel del dokumentärer, men det senaste är ett fantastiskt program som heter Luuk & Lokko, där Christian och Andres sitter och filosoferar över livet och spelar lite musik. I varje program väljer Andres två st. låtar och Christian en. Detta är ett mycket underhållande program fyllt med tankar, anekdoter och musiknörderi.
Lägger en länk till programmen här.
Här lägger jag deras spellista med låtar från programmen på spotify.

På lördag smäller det...då menar jag inte matchen mellan United och Sunderland utan TSOOL på Pustervik för kanske sista gången. Jag hoppas på en riktig helkväll, där alla mina favoritlåtar kommer att framföras. För övrigt läste jag att TSOOL avslutar sin karriär på samma sätt som man startade, nämligen genom att ge ut en EP.
Jag lyssnade som hastigast igenom den igår och kan bara konstatera att det är som vanligt en massa bra låtar. Den som jag fastnade mest för var låt 2, som lät lite mer som de gjorde förr.
Jag lägger EP här....så kan ni avgöra själva. Lite kuriosa är att trummslagare Sandsten för första och sista? gången sjunger ett av spåren.

Till sist för att knyta ihop säcken med den indiska trafiksituationen i centrala Göteborg, vill jag nämna att världsmusikens okrönte kung Ravi Shankar har lämnat oss 92 år gammal. Han spelade som bekant med många kända artister, bl .a Coletrane och Beatles men framför allt med George Harrison. Västerlänningar har inte alltid förstått sig på Ravi. Ett exempel är när han får stående ovationer efter han stämt sin sitar under Concert for Bangladesh...folk trodde det var första låten.
Raga Parameshwari
Nä nu får det räcka med babbel för den här gången.

Nydubbat

Vem kan värja sig mot dessa rytmer och basgångar ? Kommer från barnsben ihåg The Clashs makalösa experiment på Sandinista, Ebbas version på Tyna Bort eller Dag Vags magiska baktakter. Musiken jag talar om är givetvis reggae och dub. Ingen annan  musik har spelats så frekvent på skivgrisarnas ökända spelkvällar. Dessutom låter den förbaskat bra på svarven, ljuden liksom omfamnar lyssnaren.Tyckte därför att det var på sin plats med en ny spellista i sann baktakt.

Nydubbat   (ny fräsch spotifylista)

Reggae Dubaholic  (äldre spellista, dock fortfarande fräsch)

Två favorit-Elliotts

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Jag skulle lagt upp ett inlägg i går men så blev yngste familjemedlemmen hastigt sjuk. Enligt dagispersonalen, som ringde, hade han lagt sig ner på dagissoffan och somnat strax efter lunch; och såg därmed till att avbryta mina planer om bloggande. Kvällen var i stället fulltecknad med snorpapper, välling och gullande. Att han dessutom på allvar kvicknade till på natten, då han ville leka, och under hela förmiddagen i dag klistrat sig fast vid mina ben, har inte lämnat några öppningar för bloggen. Med sömnsvullna ögon har jag nu baxat över honom till svärmor och passar på att lägga upp Ben Folds hyllning till Elliott Smith, "Late". Yngste sonen bär samma namn - det är min hustrus och min hyllning till en av våra favoriter.

Elliott, den här är till dig.

Ben Folds - Late

Dagens mest tröttsamma snackis: "Pepparkaksgubbe-gate". På Facebook ser man kommentarer om rätten till våra pepparkaksgubbar från arga - inte särskilt analytiskt lagda - svenskar som gör hätska utspel om invandrare. Problemet är att det inte är "invandraren" som skapar situationen (denne är totalt frånvarande i debatten) - utan "svensken" själv. I det här fallet en lärare i Laxå. (Antar att en rektor är inblandad, jag har fördomar mot sådana.) Inga pepparkaksgubbar i Laxå alltså ... i någon slags vilsen antirasistisk gest. Med den lika obligatoriska som missriktade folkstormen i släptåg.
Det hela är absurt. Som att lyssna på en multipel personlighet som grälar med sig själv. Välviljan är naturligtvis kontraproduktiv och sätter tvärtemot avsikten tyvärr fyr på främlingsfientligheten. Tröttsamt.

Decemberlistan

 

Kors, det blev vinter - riktig vinter! Inte västkustvinter med knäckande variation mellan slask och påfrysning men alltid med rå snålblåst. Nä, riktig vinter med först snö, snö, snö och sedan rejäl kyla.

I en, till synes, aldrig sinande ström fortsätter ny kvalitativ musik att skölja över oss. Liksom många av er frågar jag mig hur i helsicke man ska hinna med? Nyktert tvingas man konstatera att det inte finns någon möjlighet att ta åt sig allt musikgodis utan bara njuta av ridandet på det musikaliska överflödets vågor. Här kommer därför mina nyinsamlade pärlor med mestadels ny bekantskaper men även gamla vänner som Nick Cave, Eric Burdon!, Black Keys och Soundgarden. Varsågoda!

Decemberlistan

Något att lista ut?

Nu närmar sig avslutet med stormsteg. Det är dags att stänga butiken, göra upp med året som gått, fundera över sina musikaliska tillkortakommande och känna en viss frustration över allt nytt man borde tagit till sig, lyssnat på, hummat gillande och bedömt.
Har surfat runt lite på olika bloggar, musiksidor på nätet samt plöjt lite gamla hederliga tidningar i pappersformat.
Det som slår mig är: Hur kan man ta till sig all musik som kommer?? Hur kan man på ett nykter sätt bedöma och gilla/ogilla all musik som kommer över oss med en hastighet som bara ett rejält magras kan matcha.
Vi är givetvis alla olika och man tar till sig musik på olika sätt, dessutom jobbar flera av de som skriver om musik med just att bedöma nya alster.
Med den lilla tid som jag har haft över till att lyssna in NY musik har varit begränsad, det finns ju så fruktansvärt mycket bra musik som gjordes för massa år sedan som jag fortfarande inte upptäckt.

Min årsbästa lista består i endast 5 st album som jag känner att jag lyssnat såpass mycket på så att jag kan bedöma dem.

Först ut är min gamle vapendragare Thåström som jag följt ända sedan Ebba-tiden. Hans senaste sols-platta "Beväpna er med vingar" tycker jag är den bästa soloskivan "Pimme" gjort. Här tar han steget från att vara en fantastisk låtskrivare till en av våra största poeter. En underbart mörk skiva med fantastiska texter och med ett härligt monotont molande i samma anda som Nick Cave. Låtar som "St Ana Katedral", "Dansbandssångaren", "Beväpna er med vingar" och framför allt "Nere på maskinisten" är i min smak helt fenomenala.
Betyg 9/10

Nästa platta är från Göteborgs stolthet The Soundtack Of Our Lives. "Throw It To The Universe" är en helgjuten TSOOL-platta med alla ingredienser från den gyllene rockåldern på 60-70 talet. Throw it.. kommer aldrig kunna mäta sig med TSOOL's debut men det kan å andra sidan nästan ingen göra. Det här är en skitbra platta och jag har haft flera olika favoritspår som t.ex: Where's the Rock, Faster Than The Speed Of Light What's Your Story och Throw It To The Universe.
Betyg 7/10

Tredje plattan på min lista är Kristoffer And The Harbourheads "Little Goes A Long Way". Detta är Kristoffers 4:e platta men den första som Kristoffer & The Harbourheads. Den här skivan är enligt mig en riktigt bra poplatta med inslag av karibiska rytmer, kraut, rock och country. Allt i en salig blandning som Kristoffer får ihop på ett fantastiskt sätt. Deras säregna instrumentering med Kristoffer på Trummor/sång, Joel på gitarr och Emil på keyboard gör ljudbilden intressant och spännande. Det här är en sådan  skiva där man ändrar sina favoritlåtar. "We are all different" och "Bulls, Wolf and Grizzly Bears" var givna till en början sedan kom "Only for Rachel och Little Goes A long Way" och seglade upp som favoriter. Även "Kiddo", "Happy Face" och "From Heaven to Sweden" är fantastiska låtar
Jag skulle ägnat ett helt inlägg åt denna platta känner jag nu.....men men
Betyg 9/10

Fjärde plattan på min lista är av ett mycket rutinerat gäng. The ol' little band from Texas ZZ Top och deras nya platta "La Futura" Det finns mycket att säga om denna Texas trio, men gillar man de tidiga plattorna (pre-synttrummor) kommer man bli glatt överaskad. Nu är trion tillbaka med gammal hederlig sväningig boogierock som doftar öl, motorolja och öken. Jag som lyssnat mycket på bandet genom åren tycker att det är den bästa plattan sedan Eleminator 1983. Gibbons levererar feta gitarr-riff blandat med tunga solon, Hill pumpar bas som aldrig förr och Beard spelar svängigt på RIKTIGA trummor.
Betyg 7/10

Sista och femte plattan är i min mening "årets platta" utan konkurrens. "Big Moon Ritual" med Chris Robinson Brotherhood. Efter att Black Crowes lagt av samlade Chris ihop ett gäng polare och gav sig ut för att spela live. Musiken skulle vara country influerad psykedelian.Dom hamnade till slut i studion och detta resulterade i två skivor var av det här är den första. Skivan osar Grateful Dead, och Pink Floyd, låtarna är långa och har långa solon, något jag gillar skarpt. Bara öppningsspåret "Tulsa Yesterday" är 12 minuter!! sedan följs det av Rosalee 9.07 och Star or Stone 9.33. Inget för nervösa alltså. Låtarna innehåller olika partier och svävar likt Chris själv en bit över marken.
Betyg 10/10

Feels Like Snow

Det börjar verkligen att dra ihop sig inför årsredovisningen, dom flesta ligger redan ute med sina best of 2012 listor, dock en månad kvar att upptäcka. Spänningen ligger tät likt en skotsk dimma. I väntan får ni några tips från veckan som gått. Bara lagliga mp3:or, lyssna eller högerklicka och spara.

Memory Tapes – Sheila  ( från nya plattan Grace/Confusion)

Lone Wolf – All Clear  (från nya albumet The Lovers)

Challenger – I Am Switches (egenproducerat nytt gott härligt blippigt)

Goldenboy – Summertime  (solo från en fd bandmedlem till en viss Elliott Smith, låten skrevs innan hans död men jag har fullständigt missat detta, upptäck !)

Peter Broderick - I´ve Tried  ( Så luftig att jag nästan pyser iväg)

Favoriter från året som gått

Gonzo är bortrest och bad mig gästblogga åt honom. Därför skriver jag några rader även i dag.
Det drar ihop sig. Snart är det årsbokslut med den närmast omöjliga uppgiften att lista årets bästa plattor. Under 2012 har jag inte haft så mycket tid (läs: barn) som tidigare år att vända upp och ner på skivbackarna, och jag har garanterat missat massor med skön musik, men en del album har jag fångat upp. Jag har tidigare skrivit om hur Band of Horses inte riktigt knockar mig längre och det gäller tyvärr också årets album, "Mirage Rock". Det är okej men inte mer. Lyssna då hellre på Chris Robinson Brotherhood, som lyckas med det som Band of Horses försöker med: att skapa genuin bluesrock som svänger på de rätta ställena.
"Big Moon Ritual" - lätt med på min årsbästalista.

Smakprov: "Rosalee"

Jämmerdal och årets låt

”Varje kväll går jag ner till maskinisten


Jag sitter alltid på samma stol å vid samma bord


Bertil Malmberg sitter bredvid mig


Å Kurt Tucholsky sitter mittemot”

Hösten går på övertid. Det regnar. Det är mörkt. På morgonen ber man en bön om att man ska hinna lägga märke till de osynliga skuggor som genar över körbanan i det bländande glittret från gatlyktorna. Det borde vara snö, men skidåkning i november verkar vara fantasifoster från barndomen. Kanske är det den globala uppvärmningen som ger oss sommargreener på golfbanorna i december och, som Al Gore hävdar, en istid inom hundra år? När vädret och tankarna sammansmälter krävs rätt musik, och för mig innebär det inte – vilket man skulle kunna tro – glättiga banjosprittande ytligheter, utan dystra textrader av en Elliott Smith eller en Nick Drake eller en underdogskildring av Bukowski. Tunga dagar kräver text och musik med tuggmotstånd. Allvar. Trösten hittar jag i melankolin, inte i motsatsen.

”Kurt kom hit som ett sjunkande skepp en gång nu


Går han runt här klädd som astronaut


Hans teori är att alla dom som predikar kärlek är dom


Som är bäst på hat”

Och det slog mig först igår vilken låt jag håller högst av årets låtar. Det finns många fullträffar men ingen har träffat mig lika hårt i hjärtat. I själen. Ingen. Inte som den här. Inte så omedelbart. Inte så drabbande. Kanske beror det på hur den presenterades: i en bil, på en grådyster parkeringsplats, med Pingstkyrkans Second handbutik till höger om mig, en MC-klubb till vänster. Med en god vän som avstod från den naturliga instinkten att bara vräka på bilstereon på högsta volym direkt. Som i stället valde att, med hela sin pedagogiska briljans, musikintresse och passion för ordens valör och poetiska möjligheter, ta sig tid att citera stora textsjok av vår tids Bellman (Primadonnan utan pengar står i ett fönster/ hon vill att vi ska titta dit till varje pris/hon förbannar sina bortglömda repliker/men mest av allt att hon inte gift sig rikt) och för att först därefter låta mig svepas med av det suggestivt, hypnotiska mästerverket ”Nere På Maskinisten”. 

Thåström, såklart.

”Bertil Malmberg skriver på en dikt om


Att han ångrar minst hälften av allt han skrev


Sen viskar han i primadonnans öra att


Han vet, han vet var blixtarna ska slå ner”

Årets låt: ”Nere På Maskinisten”

Den skotske vännen

Musik kan man ha till mycket. Till dans. För att spela luftgitarr. Eller som en buffert mot verkligheten.

Musik kan också vara ett samtal. När jag lyssnar på James Yorkston känns det så. Att lyssna på honom är som att sitta och sippa whisky med en god vän; vi småskrattar och samtalar till fullmånen om saker som verkligheten betyder något. 

Om livet.

Yorkston är insiktsfull, ödmjuk och rolig; han sjunger om livets alla sidor, inte sällan de mörkare. Dessutom är han en fantastisk storyteller. Så det är kanske inte så konstigt att han även släppt en humoristisk dagbok om sitt turnerande, livet och ganska mycket whisky.

Hans senaste album, I Was a Cat From A Book, handlar bland annat om att se sitt barn bli sjukt och om effekten av en depression. Jag kan relatera till detta. 

Tillsammans med en jazztrio blandar Yorkston melankoli med eufori, eftertänksamma melodier med tempostarka folksånger. Och när jag lyssnar på det nya albumet slås jag Yorkstons släktskap med en annan av mina skotska favoriter, Malcolm Middleton. Inte minst hörs det på de frenetiska ”I Can Take All This” och ”Border Song”. Den sistnämda är så sprängfylld av snabba textrader att man undrar om låten inte i själva verket är ett kusinbarn till "Subterranean Homesick Blues". Den spröda favoriten "The Fire & The Flames" är som en seans där man lockat fram självaste Nick Drake. 

Yorkston firar tioårsjubileum i år. Själv upptäckte jag honom först för fyra år sen när han släppte ”When the Haar Rolls in”. Det är jag glad för.

"Vännen" från Skottland har släppt ett av årets bästa album.