Bilder som aldrig suddas ut.

Nej jag har inte tappat förståndet...det här handlar inte om Tomas Ledin, så ta det lugnt. Förresten har jag för mig att TP varit på Ledinkonsert och sa att det var förvånasvärt bra?? Ja ja, nu till något helt annorlunda.

En av mina första och största idoler är Jimi Hendrix. Jag har så att säga fått honom via modersmjölken. När jag var liten spelade min far ofta en live-platta från Isle Of Wight -70. Den bestod av endast sex stycken spår bl a All Along The Watchtower, Freedom, Foxy Lady och Midnight Lightning, vi återkommer till den lite senare. Jag hade en bild framför mig på ett gråmulet disigt England, där Hendrix på eftermiddagen bränner ur gitarr, förstärkare och öron på publiken. Där Hendrix är spirituell och på hugget och publiken älskar honom. Döm om min förvåning när jag som tonåring fick tag i en vhs-kassett med hela konserten, som för det första var sent på natten och med en publik i upprorstillstånd. Hendrix är sliten och trött, spelar visserligen skitbra (stundtals) men verkar inte det minsta glad och lämnar scenen efter de obligatoriska numren genom att slänga gitarren i backen.
Två helt olika bilder. En verklig och en i mitt lilla huvud. Hursomhelst så hittade jag vinylen som min far spelade och när jag satte på den såg jag min imaginära bild igen....den sitter där fastetsad och det finns ingen verklighet som kan ändra på det...och det gör ingenting.
Nu till det märkliga med låten Midnight Lightning. Den finns alltså med på min vinyl från -71, men inte på vhs-kassetten från 1990. Inte heller på cd-utgåvan av konserten. jag började fundera på om låten aldrig varit med? Det är först när konserten ges ut igen 2004 som låten dyker upp och jag kan lugnt luta mig tillbaka och njuta av Hendrix i eftermiddagsdiset...eller hur var det nu?. Så kan det gå.

Midnight Lightning....tuben.

Hela konserten på Spotyfi

2012 I Ett Nötskal

Så var det dags för en summering av 2012. Mängder med bra musik har som vanligt förgyllt det gågna året.

Way Out West var den stadiga musikfest som vi vant oss vid, det mest imponerande med festivalen är den digra blandningen. Att få se 25 000 människor med 3d glasögon på Kraftwerks konsert är oslagbart. Billy Braggs svarta humor och gitarr fick hela Slottskogen att dra på mungiporna och ett laddat Black Keys försatte Göteborg i gungning. The Swans på Pustervik är däremot svårt att beskriva, möjligen som en betongvägg i pannan ? mäktigt !

Mark Lanegan inledde året i total svärta med Gravediggers Song, tyngre inledning går det knappast att få.

Några av Sveriges mest färgstarka band/artister genom tiderna klev in och visade vart båten skulle stå. Soundtrack Of Our Lives och Thåström gav ut sina starkaste album på mycket länge, synd att TSOOL besluta sig för att lägga vantarna på hyllan men vi ser fram emot comebacken.

Några sköna vitamintillskott i årets musikskörd :  Grimes (finurlig som tusan)Milagres (perfekt höst/vintermusik) Kristian Anttila (plattan som Kent borde ha gjort) och Tallest Man On Earth vaggade oss sakta över till andra sidan.

För övrigt bäst med 2012 :

Beach House får till en fullträff i albumet Bloom (svårslagen)

Perfume Genius sköra röst i All Waters (jisses vad starkt)

Ravonettes popar vidare i gott slag i She Owns The Street

Jonas Lundqvist tidigare trummis i Bad Cash Quartet släpper sitt självlysande soloalbum “så ede me de”

Otroligt nog fastnade jag för Whatever Happened To The Times med soullegenden Bobby Womack, undrens tid är icke förbi.

John Talabot står för årets electronicaplatta, fin är bara förnamnet

Årets fräsigaste syntplatta hittar vi hos mexikanska Hocico, El Ultimo Minuto är smärtsamt tung, som en musikalisk fortsättning på Sawfilmerna.

Detta plus givetvis mycket mycket mer gjorde att musikåret 2012 står sig mycket bra, kanske inte riktigt i samma klass som 2008, men det året är å andra sidan svårslaget.

Har lovat mig själv att inför 2013 komma ut och lyssna mer live. Som familjefar kan det vara svårt att få till just detta men visst fasen går det. 2013 skall bli ett steg ut i verkligheten.

Givetvis måste det till en lista för att än mer visa upp årets godbitar, här uppdelat på två stycken, en mindre och en större. Haka på vetja …

Stay Tuned 2012 (Lilla)

Best Of  2012-In A Lonely Place (Stora)

Grand Finale

I lördags var jag på Pustervik och såg TSOOL's avskedsspelning i sin hemstad. Jag var givetvis på plats för att se ett av mina favoritband de senaste 17 åren. För det var just för 17 år sedan jag såg dessa herrar för första gången. Jag hade precis köpt deras debutplatta och som många andra knockats av den. De var förband till Thåströms Peace, Love & Pitbulls på Vågen. TSOOL var magiskt bra den kvällen och jag har likt en heroinist som letar efter känslan av första ruset önskat att TSOOL skulle vara lika bra igen. Jag har sett dem nära på 20 gånger och det har varit både ris och ros. Några spelningar bl.a en på Chalmers 97 eller 98 var mycket nära, men ändå inte riktigt.
Så med lätta, uppladdade och förfriskade ben, men med en liten sorg i hjärtat stegade vi ner till Pustervik för Grand Finale, The End, Slutet, Ragnarök.

Väl där inne så träffades gamla vänner och öldrickningen hade tempo som en finsk alkoholist i Nordstan. Bandet äntrade scenen och startar med Infra Riot för att direkt köra Mind The Gap och Still Aging. Jösses!!! Det var som om Bosse Högberg gett mig en upper cut på hakan. Sedan fortsätter konserten i ett euroriskt tempo med en hitkavalkad utan dess like.
Inte ett ben som stod still, inte ett öga torrt eller en mungipa som pekade neråt. Efter 2 timmar och 45 minuter sparkar Fredrik Sandsten i klassisk Keith Moon-stajl trumsetet över ända och gitarrerna lämnas med öronbedövande rundgång.
ÄNTLIGEN infriades mina önskningar, mitt TSOOL-beroende fick den kick som jag längtat efter i 17 år.
TSOOL får en stark 5:a, Pustervik får en stark 5:a, ölen får en stark 5:a...ja hela kvällen får en stark 5:a.

Bara för att ni ska få en liten glimt av kvällen lägger jag ut låtlistan HÄR!

Extranumren inleds med  Throw it to the universe.

Ingenting...(eller lite av varje)

Fan va det är skönt att vara musiknörd, att hela ens liv kretsar kring musikaliska saker. Jag hade från början tänkt skriva ett inlägg om bluesmunspelare, men så hände det mig en rolig sak på väg till jobbet i morse. Ja just det, jag har fått ett jobb oxå. Numera titulerar jag mig behandlingsassistent och kommer jobba med ensamkommande flyktingbarn i Mölndal. Vilket i sig är spännande, men resorna med västtrafik varje dag påminner numera mer om en resa genom en större Indisk stad.
Ja ja det var inte det jag skulle skriva om, utan om en händelse som inträffade på bussen till jobbet i morse.
När grön express (lustigt namn på en buss som tar ca. 45 min!! på sig från Korsvägen till Centralen) långsamt frustar sig genom den isande kylan uppför "Hisingsbroa" ser jag ut över ett morgonfrostigt Göteborg dör det sakta börjar ljusna. Det är en otroligt vacker syn och för de flesta stannar nog tanken där, men inte för en liten skivgris. Himlens färg är i stort sett identisk med den färg som himlen har på Pink Floyds omslag till Animals. Häftigt tänkte jag samtidigt som jag blev full i skratt över min nördighet.

På mina helvetesresor till och från Mölndal har jag numera börjat lyssna på nedladdade podradioprogram från våran helt fantastiska statliga radio. Jag har avverkat en hel del dokumentärer, men det senaste är ett fantastiskt program som heter Luuk & Lokko, där Christian och Andres sitter och filosoferar över livet och spelar lite musik. I varje program väljer Andres två st. låtar och Christian en. Detta är ett mycket underhållande program fyllt med tankar, anekdoter och musiknörderi.
Lägger en länk till programmen här.
Här lägger jag deras spellista med låtar från programmen på spotify.

På lördag smäller det...då menar jag inte matchen mellan United och Sunderland utan TSOOL på Pustervik för kanske sista gången. Jag hoppas på en riktig helkväll, där alla mina favoritlåtar kommer att framföras. För övrigt läste jag att TSOOL avslutar sin karriär på samma sätt som man startade, nämligen genom att ge ut en EP.
Jag lyssnade som hastigast igenom den igår och kan bara konstatera att det är som vanligt en massa bra låtar. Den som jag fastnade mest för var låt 2, som lät lite mer som de gjorde förr.
Jag lägger EP här....så kan ni avgöra själva. Lite kuriosa är att trummslagare Sandsten för första och sista? gången sjunger ett av spåren.

Till sist för att knyta ihop säcken med den indiska trafiksituationen i centrala Göteborg, vill jag nämna att världsmusikens okrönte kung Ravi Shankar har lämnat oss 92 år gammal. Han spelade som bekant med många kända artister, bl .a Coletrane och Beatles men framför allt med George Harrison. Västerlänningar har inte alltid förstått sig på Ravi. Ett exempel är när han får stående ovationer efter han stämt sin sitar under Concert for Bangladesh...folk trodde det var första låten.
Raga Parameshwari
Nä nu får det räcka med babbel för den här gången.

Nydubbat

Vem kan värja sig mot dessa rytmer och basgångar ? Kommer från barnsben ihåg The Clashs makalösa experiment på Sandinista, Ebbas version på Tyna Bort eller Dag Vags magiska baktakter. Musiken jag talar om är givetvis reggae och dub. Ingen annan  musik har spelats så frekvent på skivgrisarnas ökända spelkvällar. Dessutom låter den förbaskat bra på svarven, ljuden liksom omfamnar lyssnaren.Tyckte därför att det var på sin plats med en ny spellista i sann baktakt.

Nydubbat   (ny fräsch spotifylista)

Reggae Dubaholic  (äldre spellista, dock fortfarande fräsch)

Något att lista ut?

Nu närmar sig avslutet med stormsteg. Det är dags att stänga butiken, göra upp med året som gått, fundera över sina musikaliska tillkortakommande och känna en viss frustration över allt nytt man borde tagit till sig, lyssnat på, hummat gillande och bedömt.
Har surfat runt lite på olika bloggar, musiksidor på nätet samt plöjt lite gamla hederliga tidningar i pappersformat.
Det som slår mig är: Hur kan man ta till sig all musik som kommer?? Hur kan man på ett nykter sätt bedöma och gilla/ogilla all musik som kommer över oss med en hastighet som bara ett rejält magras kan matcha.
Vi är givetvis alla olika och man tar till sig musik på olika sätt, dessutom jobbar flera av de som skriver om musik med just att bedöma nya alster.
Med den lilla tid som jag har haft över till att lyssna in NY musik har varit begränsad, det finns ju så fruktansvärt mycket bra musik som gjordes för massa år sedan som jag fortfarande inte upptäckt.

Min årsbästa lista består i endast 5 st album som jag känner att jag lyssnat såpass mycket på så att jag kan bedöma dem.

Först ut är min gamle vapendragare Thåström som jag följt ända sedan Ebba-tiden. Hans senaste sols-platta "Beväpna er med vingar" tycker jag är den bästa soloskivan "Pimme" gjort. Här tar han steget från att vara en fantastisk låtskrivare till en av våra största poeter. En underbart mörk skiva med fantastiska texter och med ett härligt monotont molande i samma anda som Nick Cave. Låtar som "St Ana Katedral", "Dansbandssångaren", "Beväpna er med vingar" och framför allt "Nere på maskinisten" är i min smak helt fenomenala.
Betyg 9/10

Nästa platta är från Göteborgs stolthet The Soundtack Of Our Lives. "Throw It To The Universe" är en helgjuten TSOOL-platta med alla ingredienser från den gyllene rockåldern på 60-70 talet. Throw it.. kommer aldrig kunna mäta sig med TSOOL's debut men det kan å andra sidan nästan ingen göra. Det här är en skitbra platta och jag har haft flera olika favoritspår som t.ex: Where's the Rock, Faster Than The Speed Of Light What's Your Story och Throw It To The Universe.
Betyg 7/10

Tredje plattan på min lista är Kristoffer And The Harbourheads "Little Goes A Long Way". Detta är Kristoffers 4:e platta men den första som Kristoffer & The Harbourheads. Den här skivan är enligt mig en riktigt bra poplatta med inslag av karibiska rytmer, kraut, rock och country. Allt i en salig blandning som Kristoffer får ihop på ett fantastiskt sätt. Deras säregna instrumentering med Kristoffer på Trummor/sång, Joel på gitarr och Emil på keyboard gör ljudbilden intressant och spännande. Det här är en sådan  skiva där man ändrar sina favoritlåtar. "We are all different" och "Bulls, Wolf and Grizzly Bears" var givna till en början sedan kom "Only for Rachel och Little Goes A long Way" och seglade upp som favoriter. Även "Kiddo", "Happy Face" och "From Heaven to Sweden" är fantastiska låtar
Jag skulle ägnat ett helt inlägg åt denna platta känner jag nu.....men men
Betyg 9/10

Fjärde plattan på min lista är av ett mycket rutinerat gäng. The ol' little band from Texas ZZ Top och deras nya platta "La Futura" Det finns mycket att säga om denna Texas trio, men gillar man de tidiga plattorna (pre-synttrummor) kommer man bli glatt överaskad. Nu är trion tillbaka med gammal hederlig sväningig boogierock som doftar öl, motorolja och öken. Jag som lyssnat mycket på bandet genom åren tycker att det är den bästa plattan sedan Eleminator 1983. Gibbons levererar feta gitarr-riff blandat med tunga solon, Hill pumpar bas som aldrig förr och Beard spelar svängigt på RIKTIGA trummor.
Betyg 7/10

Sista och femte plattan är i min mening "årets platta" utan konkurrens. "Big Moon Ritual" med Chris Robinson Brotherhood. Efter att Black Crowes lagt av samlade Chris ihop ett gäng polare och gav sig ut för att spela live. Musiken skulle vara country influerad psykedelian.Dom hamnade till slut i studion och detta resulterade i två skivor var av det här är den första. Skivan osar Grateful Dead, och Pink Floyd, låtarna är långa och har långa solon, något jag gillar skarpt. Bara öppningsspåret "Tulsa Yesterday" är 12 minuter!! sedan följs det av Rosalee 9.07 och Star or Stone 9.33. Inget för nervösa alltså. Låtarna innehåller olika partier och svävar likt Chris själv en bit över marken.
Betyg 10/10

Time waits for no one...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessa ord sjöng "the glimmer twins" på plattan It' only rock n' roll 1974. De hade givetvis alldeles rätt....tiden väntar inte på någon. Tid är dessutom något jag senaste veckan inte har haft speciellt mycket i överflöd, men jag har i alla fall hunnit med att se på en fantastisk musikdokumentär. jag såg på PJ20 (Pearl Jam 20 år) som är gjord av Cameron Crowe som bl.a gjort filmen "singels". Denna drygt 2 timmar långa och mycket välgjorda film var för mig även en resa i tiden. Det som gjorde den så bra var att det finns väldigt mycket dokumenterat med PJ, mycket filmklipp från turne'bussar och runt om själva spelningarna. Dessutom är deras historia ganska brokig och visar en baksida av ett gigantiskt genombrott som bandet fick i mitten på 90-talet.
Seattlescenen i början av 90 var unik på många sätt. Banden var vänner och stöttade varann istället för att tävla om uppmärksamhet. Något som också gav frukt musikaliskt i form av Temple Of The Dog- plattan. Ett mästerverk enligt mig. Det var även intressant att se hur PJ växte fram ur askan efter Mother Love Bone, sen MLB's sångare Andy Wood dött av en överdos innan bandet han slå igenom ordentligt.
Senare delen av filmen är också mycket intressant, där PJ slåss med hur de ska tackla giriga biljettförsäljare, sin egen framgång och vem som ska leda bandet musikaliskt. För mig som släppte PJ efter tredje skivan "Vitalogy" var det kul att få lite nya låtar och plattor att lyssna in.
Men för mig blir det aldrig bättre än så här.

Så vill man minnas flanellskjortor, avklippta armebrallor långt hår, skägg och svängig musik så rekommenderar jag att sitta ner och titta på en fantastisk dokumentär.

In Concert

Att sätta samman en lista med grupper som jag sett live kan vara en livsuppgift så god som någon, har dock lyckats att få ihop en lagom liten mix med självupplevda konserter. Fyller på med fler medans synapserna lägger ihop tidsspåren.

In Concert                (Mina konsertbesök nedbäddat i en Spotify-playlist)

Kommer speciellt ihåg en konsert på Kulturbolaget i Malmö. En kompis och jag var på nöjesresa i Malmö/Danmark och vi gick helt enkelt dit för att lyssna på lite rocknroll. Bandet som spelade var för oss fullständigt okänt. In kommer tre killar och river av en konsert som jag aldrig glömmer, en vägg av ljud och gitarrspel som fick näsborrarna att fladdra. Minns den lilla tåren i ögat över att få varit med om något riktigt stort. Bandet hade precis släppt sitt debutalbum “Origin Of Symmetry” resten kan ni nog fylla i själva.

Bliss

Lost And Found

Att återupptäcka låtar som glömts bort eller av en outgrundlig orsak missats är ypperligt tillfredställande, guldkornen ligger där och väntar på din uppmärksamhet. Här får ni en lista med just den typen av låtar för mig. En del känns säkert igen..

Lost But Resolved

Familjen Utökar

Efter en hejdlöst underhållande grishelg fick vi inte bara firat av en nygift själsfrände utan även en utökning av skribenter på bloggen. Vi hälsar därmed vår nya medlem Anders (Kind Of Blue) varmt välkommen.Tillsammans skall vi jäklar i mig sparka liv i bloggen. För er som är sugna på lite nytt i spelaren, en spotifylista med mixat innhåll nedan

När Mörkret Faller

Wild Nothing

Nocturne är en värdig uppföljare till Gemini, vad tycker ni själva ?

The Durutti Column

The Durutti Column var ett band/artist som jag mer eller mindre missade totalt i början av åttiotalet, det var förmodligen inte så lätt att hamna i kölvattnet efter Joy Division. Bättre sent än aldrig som man brukar att säga. Har satt samman en liten lista för att få upp er aptit, här finns mycket att gilla..

A Beginners Guide To the Durutti Column  (Spotify)

Wild Nothing

Känns som att hösten kommer att bli en riktig höjdare med skivsläpp bakom varje husknut. Har väntat på uppföljaren till Wild Nothings utsökta album Gemini. Fullängdaren kommer i slutet av augusti, bandet har släppt några spår som vi kan gotta ner oss i så länge.

Shadow   (Youtube)

Paradise  (Youtube)

Wild Nothing på Spotify

Blonde Summer

Kan man inte få en varm sommar får det bli en Blonde Summer istället, lyssna gärna på deras EP “Slow Daze”

Slow Daze på Spotify

Slow Days Fast Company  (Video, akustisk version)

Dusted–Into The Atmosphere

Dusted kommer att följa med Perfume Genius på turné i Nordamerika.

Dusted – Into The Atmosphere   (Video)
Total Dust  (album på Spotify)

Crime And The City Solution

Jisses ! undrens tid är icke förbi. Tydligen så är Crime And The City Solution på gång med nytt material samt turné. Låter oerhört spännande, för er som inte upptäckt detta bands kvaliteter så är det sannerligen hög tid.

Crime and The City Solution på Spotify

The Dolphins And The Sharks   (Video)

Sjövargen Utvidgar Reviret

Tackar för hett tips Boggen, Sea Wolf är tillbaks med rykande färska godsaker. I väntan på höstens nya album kan vi njuta till låten Old Friend. Kan knappt bärga mig..

Old Friend   (YouTube video)

Sea Wolf på Spotify

Härlig Är Jorden..

Svensk musik andas med välfyllda lungor, nya upptäckter ligger runt varje hörn. Har fått äran att stifta bekantskap med just ett sådant knippe nya svenska band. Alla med en egen stil och framtoning.

Centimeter från Stockholm spelar en melodiös indiepoprock med hög klass. Bandet är på gång med ett nytt album men i väntan på detta finns det mycket godis att slänga sig över. Lyssna gärna på deras lysande album “Mellanrum” från 2006 som är en mycket bra fullängdare. Även nya låten Motorhead är ett riktigt guldkorn.

Kingobama påminner precis som dom själva antyder mycket om Mando Diao, Kooks och liknande power pop/rock-akter, det finns två spår att avnjuta via Soundcloud. Tycker att den andra låten Don´t You Know är den starkaste av dom två, mycket intressant minsann. Rekommenderar starkt att även snegla in på deras Myspace-sida, där finns ytterligare helsköna låtar för avlyssning

Tyred Eyes är ett punkband från Göteborg som trevligt nog skickade mig en kopia på sitt nyligen släppta album “The Piercing Stare, The Thousand Lies” Genomgående hög kvalitet på låtarna och ett sanslöst tempo. Med både kvinnlig och manlig samsång/stämsång skapas en speciell atmosfär. Egna favoriter från skivan är Party Like´s It 1939 !, I Never Liked Anyone.. samt To Late To make It Right, lyssna för tusan !

The Grand New Wrong med medlemmar från Alingsås och Göteborg spelar en hård rock med hardcoreinslag. Gillar speciellt deras EP “Seconds” från 2011 , andra låten “Great White” blandar ihop en ljuvlig mix som får en gammal Death From Above 1979-diggare som mig att svettas. Dom har även en video till deras nya singeln “Hands Of Time” Deras utgåvor finns på Spotify så ös gärnet alla musikdiggare.

Det var allt för den här gången.

På Dom Igen ..

Efter två underbara veckor i sommarstugan är det dags att sparka igång bloggen igen. John Maus, Passion Pit, Purity Ring och Family Band har snurrat flitigt  på spelaren. Dags för en inköpsrunda snarast. Kan även med spänning se fram emot en stundande Way Out West, vad mer kan man begära från en semester ?.

Summer Party

Vad sägs om en rökig liten lista för sommarfesten ? Mestadels altrock men med vissa välkända inslag. Kommer att fylla på med mer klös under sommaren.

The Rock Summer Party List  (Spotify)