Jul och nyår har kommit och gått. Granen är sedan länge avpimpad, utslängd
och jag är redo att summera året. I vardagsrummet ägnar sig mina söner
åt mixed martial arts. Så medan Totte kopplar ett rear naked choke på Elias, sitter jag i källaren och knåpar ihop en lista med mina favoritalbum 2012.
Svårt som fan.
Och högst subjektivt.
Svårt som fan.
Och högst subjektivt.
Så håll tillgodo, här kommer årslistan:
1. Perfume Genius – Put
Your Back N 2 It
Put Your Back N 2 It är det album jag, enligt last.fm, lyssnat överlägset mest på under 2012. Det är delvis en effekt av de Ramoneskorta spåren men inte bara. Framförallt tycker jag att albumet saknar svaga låtar. Perfume Genius är Mike Hadreas band. Han kommer från
Seattle, är gay och sjunger om det. Ungefär som Antony Hegarty alltså, fast med en röst och uppenbarelse skörare
än kinesiskt porslin. Det är naket och ärligt och fullständigt
oemotståndligt. Tämligen simpelt orkestrerat är det short and sweet som gäller. Längsta låten är 3:16, övriga klockar in på dryga två minuter. När jag
går igenom texterna är det knappt mer än några rader per låt. Som homosexuella haikus. Jag gillar det även om
jag önskar att Hadreas hade drygat ut tvåminutaren ”Hood” (årets
vackraste låt) till minst det femdubbla.
Det hade den varit värd.
Favoritlåtar: Dark Parts, Normal Song, All Waters, Hood,
Floating Spit.
2. Chris Robinson
Brotherhood – Big Moon Ritual
Av någon anledning hade jag avfärdat Chris Robinson, Black Crowes var något som tillhörde 90-talet, som låg undanstoppat på vinden i någon
Ikea-låda. Dumt såklart. Men så är det ibland. Min gard var dock nere en sommarkväll i juli tillsammans med Gonzo och Krippe. Ölen och whiskyn flödade. Månen hängde blank
som en femkrona på natthimlen. Semestern hade precis börjat. Allt var möjligt. Chris
Robinson Brotherhoods vinyl ”Big Moon Ritual” snurrade på skivspelaren – och jag
föll handlöst. Albumet är späckat med musikaliska referenser från förr. Chris Robinsons
röst är tidlös och perfekt för genren. Ja, jag gillar allt: blueskänslan, Pink Floydslingan i ”Tomorrow
Blues”, längden på låtarna, Robinsons skägg, skrynkligheten i hans flanell. Allt! Ett lysande album. Och märkligt förbisett.
Favoritlåtar: Tulsa Everyday, Rosalee, Reflections On A
Broken Mirror
3. Thåström – Beväpna dig med vingar
Om Chris Robinson låg nerpackad i en låda på vinden, låg Thåström i plastpåsen bredvid. Jag slutade lyssna på honom efter Imperiet. Tyvärr. Men det är Peace Love and Pitbulls fel. Tack Gonzo för att du fick mig att lyssna! ”Nobody puts Thåström in the corner”, liksom. Albumet då? Jodå. Tung ljudbild, pulserande fabrikskänsla, bra till väldigt bra texter som artikuleras med Thåströmska. En platta som är omöjlig att bära upp på vinden. Enbart den strålande ”Nere på maskinisten”, garanterar plattan en plats i skivsamlingen, i vardagsrummet.
Favoritlåtar: Nere på maskinisten, Beväpna dig med vingar, Samarkanda, Sluta när jag vill
4. Kristoffer & The Harbourheads – Little Goes A Long Way
Jag såg Kristoffer & The Harbourheads på Slussen förra sommaren. Jag hade hört talas om Krippe (halva släkten förutom jag kände honom, tydligen...) men aldrig hört honom, eller hans band. Vilken miss! För det var en underbart charmig spelning, med ett pärlband av lika underbara låtar. Det första jag gjorde när jag kom hem från konserten var att söka som en galning efter Bulls, Wolves and Grizzly bears, en av alla låtar som knockade mig, men jag kunde inte hitta den på Spotify eller på Youtube, eller någon annanstans. Det hade dock sin förklaring. Låten "fanns" inte ännu. Det var först året därpå, i och med släppet av Little Goes A Long Way, som jag kunde lyssna på den igen. Albumet hamnade strax i bilens cd-växlare. Och jag kunde inte sluta lyssna. Efter några dagar hade jag (förutom Bulls...) fem sex nya favoritlåtar (Kiddo, Only for Rachel Little goes a long way ...). Som hela tiden tävlade om topplaceringen. Och det är världens bästa betyg, enligt mig. Lätt en av årets bästa svenska plattor.
Favoritlåtar: Bulls, wolves and grizzly bears, Kiddo, Only for Rachel, We are all different, Little goes a long way, Whyte and black
Det kallas visst för garagerock. Men jag har svårt för det där, med genrer. Jag blandar alltid ihop dem. Det finns för många. Och jag orkar inte gå ner på en sådan nivå av nörderi. "Jävligt bra", kallar jag det. Det är rock. Det är retro. Här och där anar jag spöket av en ung Mick Jagger. Riffen är psykedeliska ekon rakt nedstigna från 60-talet. Det låter som något jag hört tusen gånger, men det låter fräscht. Äkta. Hela albumet igenom. Amatörer lånar, genier stjäl. Allah-Las tillhör kanske den senare kategorin?
Favoritlåtar: Catamaran, Don't you forget it, Bushman's holiday, No voodoo, Tell me (what's on your mind)
6. Lambchop – Mr. M
Mr. M är typiskt Lambchop. Varken mer eller mindre. Lambchop är inget man sätter på när man ska imponera på grabbarna på förfesten. Det är för lågmält. Risken är uppenbar att Kurt Wagner överröstas av whiskystinna barytonröster som skriker efter några bredbenta Led Zeppelinriff. Ta det med en och en i stället. När de är fredagsmosiga. Eller bakfulla. När garden är nere. När de är mottagliga. Lambchop är tillsammans med Richard Hawley min favoritmusik när jag sitter ensam med whiskyn och funderar över det som Talking Heads Gabriel Byrne sjunger om i "Once in a lifetime".
7. Grizzly Bear – Shields
Slingriga gitarrharmonier, mjuka melodier, melankoliska underströmmar, en sångare som då och då låter som Morten Harket. Vad mer kan man önska? Utnämnd av iTunes som årets bästa album. Visst, jag har genom åren gillat Grizzly Bears experimentlusta men sanningen är att jag aldrig riktigt fattat grejen med dem. Deras tidigare album som Yellow House och den tokhyllade Veckatimest, har lämnat mig i en jaha-var-det-allt-känsla. Det är först med Shields som de fångar mig. Och de gör det med ”Speek In rounds” och ”Sleeping Ute” och den suveräna ”Yet Again”.
Favoritlåtar: se ovan.
Jag älskade Jace Everetts ”bad things”, signaturen till
tv-serien True Blood. Jag lyssnade vidare men tappade intresset. Att lyssna på House on the hill, ger mig samma känsla som ”Bad
Things” med den skillnaden att låtarna fortsätter imponera. Men det är inte
allt. J. Tex låter som Tom Waits skulle låtit om han tagit en
annan genremässig riktning. Ett alldeles utmärkt substitut för originalet.
Favoritlåtar: The ballad of my brother and me, I still miss someone, Look up Look down, Willin'
9. M. Ward – A Wasteland Companion
Man kan ibland få känslan av att det finns fler singer-songwriters än det finns akustiska gitarrer. Och att de låter förvillande lika. Men det är några som sticker ut i den lågmälda skaran melankoliska folkrockare. M. Ward är definitivt en av dem. Han är en otroligt skicklig musiker med enorm kreativitet och bredd på låtarna. A Wasteland Companion är kanske inte Post War eller Transfiguration of Vincent, men plattan och M. Ward tillhör gräddan av skägg och flanell – utan att använda något av attributen.
Favoritlåtar: A wasteland companion, Primitive girl, The first time I ran away, Clean slate
Så, det får räcka.
---
PS. Annan bra musik under 2012 (oplacerade):
First Aid Kit - The lion's roar
James Yorkston - I was a cat from a book
James Yorkston - I was a cat from a book
Winhill/Loosehill - Swing of Sorrow
Barr - Atlantic Ocean blues
Of monsters and men - My head is an animal
TSOOL - Throw it to the universe
The tallest man on earth - There's no leaving now
The 2 bears - Be strong
Antony and the Johnsons - Cut the world
Kogyo - Astral
Rodriguez!
Burial - Kindred (EP)
---
PPS.
/ Anders L W
