Vardagsrumscountry, finkultur och världens bästa roddare?

Ja ha då var det onsdag igen. Tid för bloggande. Vad ska jag skriva om idag då? Har det hänt något fantastiskt i musikvärlden? Nja......eller jo det har det. Jag har sen förra veckan sett två eller egentligen 3 jävligt bra konserter..eller framträdanden? Äh, vi tar det från början.

I torsdags så skulle en kompis till mig spela i Uddevalla, på något som kallas Uddevallakassetten (oj vad många dubbelkonsonanter). Detta är en förening/kompisgäng som arrangerar olika typer av spelningar. Allt i från enskilda artister till små festivaler av olika karaktär. De får dit ganska stora artister stundtals, som t ex Weeping Willows, Kebene, Orgel& trummor med Ebbot m.m. Tillbaka till torsdagen. Min kompis Christian &2120's skulle spela ihop med en amerikansk snubbe som heter Ted Russel Kamp. Tydligen är han någon form av country/sing and songwriter. Detta är den information som jag har när jag och min sambo åker norrut för en spelning. Vi har kollat upp adressen och när vi kommer fram är det ett vanligt gammalt trähus med lägenheter. Vi går in på en innergård och på en farstudörr står ett litet klistermärke som säger Uddevallakassetten kontor. Upp för trappan och in genom en dörr, rakt in i en lägenhet, där vi blir välkommnade och visade till VARDAGSRUMMET!! Där finns en liten scen och ett PA. Killen som hälsar oss välkommen säger att vi gärna får sitta i köket också om man vill dricka en öl eller tjöta lite innan spelningen. Dryck och snacks får man ha med själv.
Jag hälsar på min vän Christian och blir även introducerad för Ted, som för övrigt visar sig vara en mycket trevlig herre. Nu till själva spelningen. Christian körde själv med gitarr, utan trummor eller bas, riktigt bra. Skön svängig countryblues. Sen är det Ted's tur. Han börjar med att säga att han inte sovit sen han flög från LA, vilket gör att han varit vaken ganska många timmar, men att vin funkar bra och att han börjar bli i stängerna så humöret var på topp. Ted spelar en blandning av country ala' Jill Johnson fast mycket svängigare och sing & songwriter låtar. Han spelar covers av Dylan, Townes Van Zandt, Shooter Jennings, Velvet Underground, plus sina egna låtar. Det intressanta är att han växlar mellan gitarr och bas. Tänk er själva att spela Dylan på bas? Han spelade melodi och komp samtidigt och detta utan pedaler och effekter. Nu visade det sig att gamle Ted är en riktig räv som varit bassist i ganska många olika countryrockband, som för oss här i Norden är helt okända...eller iaf. för mig och mina vänner t ex Shooter Jennings (son till Waylon Jennings). Hursomhelst var det en fantastisk upplevelse och två underbara timmar som Ted körde. Hela grejen förövrigt var så jävla ball.

Christian & 2120's

Ted Russel Kamp

Shooter Jennings (Ted på bas)

I lördags hade jag den stora äran att få rodda för Kristoffer and the Harbourheads när de spelade på Invigningen av Göteborgs filmfestival. Detta gick av stapeln på Pustervik. Spelningen var skitbra, ölen smakade mumma och jag kände mig som en riktig roddare med armband, stagepass och fri tillgång till bandets ölförråd. Med sig på spelningen hade de gäster i form av Daniel Gilbert och Klabbe från jazz/electrobandet Klabber Bank ( som jag kommer återkomma till i ett annat inlägg).
Filmfestival....fiiint ska det vara.
Tyvärr har jag inget klipp från spelningen så det får bli ett annat.

Kristoffer & The Harbourheads

Bilder som aldrig suddas ut.

Nej jag har inte tappat förståndet...det här handlar inte om Tomas Ledin, så ta det lugnt. Förresten har jag för mig att TP varit på Ledinkonsert och sa att det var förvånasvärt bra?? Ja ja, nu till något helt annorlunda.

En av mina första och största idoler är Jimi Hendrix. Jag har så att säga fått honom via modersmjölken. När jag var liten spelade min far ofta en live-platta från Isle Of Wight -70. Den bestod av endast sex stycken spår bl a All Along The Watchtower, Freedom, Foxy Lady och Midnight Lightning, vi återkommer till den lite senare. Jag hade en bild framför mig på ett gråmulet disigt England, där Hendrix på eftermiddagen bränner ur gitarr, förstärkare och öron på publiken. Där Hendrix är spirituell och på hugget och publiken älskar honom. Döm om min förvåning när jag som tonåring fick tag i en vhs-kassett med hela konserten, som för det första var sent på natten och med en publik i upprorstillstånd. Hendrix är sliten och trött, spelar visserligen skitbra (stundtals) men verkar inte det minsta glad och lämnar scenen efter de obligatoriska numren genom att slänga gitarren i backen.
Två helt olika bilder. En verklig och en i mitt lilla huvud. Hursomhelst så hittade jag vinylen som min far spelade och när jag satte på den såg jag min imaginära bild igen....den sitter där fastetsad och det finns ingen verklighet som kan ändra på det...och det gör ingenting.
Nu till det märkliga med låten Midnight Lightning. Den finns alltså med på min vinyl från -71, men inte på vhs-kassetten från 1990. Inte heller på cd-utgåvan av konserten. jag började fundera på om låten aldrig varit med? Det är först när konserten ges ut igen 2004 som låten dyker upp och jag kan lugnt luta mig tillbaka och njuta av Hendrix i eftermiddagsdiset...eller hur var det nu?. Så kan det gå.

Midnight Lightning....tuben.

Hela konserten på Spotyfi

2012 I Ett Nötskal

Så var det dags för en summering av 2012. Mängder med bra musik har som vanligt förgyllt det gågna året.

Way Out West var den stadiga musikfest som vi vant oss vid, det mest imponerande med festivalen är den digra blandningen. Att få se 25 000 människor med 3d glasögon på Kraftwerks konsert är oslagbart. Billy Braggs svarta humor och gitarr fick hela Slottskogen att dra på mungiporna och ett laddat Black Keys försatte Göteborg i gungning. The Swans på Pustervik är däremot svårt att beskriva, möjligen som en betongvägg i pannan ? mäktigt !

Mark Lanegan inledde året i total svärta med Gravediggers Song, tyngre inledning går det knappast att få.

Några av Sveriges mest färgstarka band/artister genom tiderna klev in och visade vart båten skulle stå. Soundtrack Of Our Lives och Thåström gav ut sina starkaste album på mycket länge, synd att TSOOL besluta sig för att lägga vantarna på hyllan men vi ser fram emot comebacken.

Några sköna vitamintillskott i årets musikskörd :  Grimes (finurlig som tusan)Milagres (perfekt höst/vintermusik) Kristian Anttila (plattan som Kent borde ha gjort) och Tallest Man On Earth vaggade oss sakta över till andra sidan.

För övrigt bäst med 2012 :

Beach House får till en fullträff i albumet Bloom (svårslagen)

Perfume Genius sköra röst i All Waters (jisses vad starkt)

Ravonettes popar vidare i gott slag i She Owns The Street

Jonas Lundqvist tidigare trummis i Bad Cash Quartet släpper sitt självlysande soloalbum “så ede me de”

Otroligt nog fastnade jag för Whatever Happened To The Times med soullegenden Bobby Womack, undrens tid är icke förbi.

John Talabot står för årets electronicaplatta, fin är bara förnamnet

Årets fräsigaste syntplatta hittar vi hos mexikanska Hocico, El Ultimo Minuto är smärtsamt tung, som en musikalisk fortsättning på Sawfilmerna.

Detta plus givetvis mycket mycket mer gjorde att musikåret 2012 står sig mycket bra, kanske inte riktigt i samma klass som 2008, men det året är å andra sidan svårslaget.

Har lovat mig själv att inför 2013 komma ut och lyssna mer live. Som familjefar kan det vara svårt att få till just detta men visst fasen går det. 2013 skall bli ett steg ut i verkligheten.

Givetvis måste det till en lista för att än mer visa upp årets godbitar, här uppdelat på två stycken, en mindre och en större. Haka på vetja …

Stay Tuned 2012 (Lilla)

Best Of  2012-In A Lonely Place (Stora)

Go West

Det börjar att droppa in lite band till årets Way Out West festival, slänger därför in en spellista för er som  redan vill påbörja uppladdningen. Dock ingen hip hop med på listan,  är ingen större mästare på just den genrén.

Going Way Out West   (Spotifylänk)

Pitchad Morgonstund

Det är väl inte många som har lyckats missa musiksidan Pitchfork Media, dom bjuder på många godbitar. Vad sägs om en livespelning med  My Morning Jacket, eller varför inte Peter Björn And Johns video/film till deras senaste fullängdare. Finns mycket smågodis att avnjuta.

My Morning Jacket   (Live , framför hela nya albumet)

Peter Björn And John   (Film-video till nyaste plattan Gimme Some)

Woody West Sammanfattning

Snart är det dags för den årliga Way Out West-festivalen i Göteborg. Eftersom jag inte avlagt min rapport från förfestivalen Woody West vore det verkligen på sin plats att göra detta innan huvudfestivalen går av stapeln. Den 21 juni fick jag tack vare mina kära artfränder möjligheten att avnjuta en synnerligen trevlig och stillsam festival med Band Of Horses som huvudakt.

För vår del så inleddes Woody West på Dubliners med några mättsamma Guiness och en tallrik ost med nachos, det var mer ost än nachos kan man säga. Vi hinner knappt innanför dörrarna på Trädgårn förrän Basia Bulat river igång med ett fröjdigt tempo och visar kvickt att kvällen kommer att bli en engenäm tillställning. Hon har verkligen en fantastisk röst som själsligen förflyttar mig till Woodstockfestivalen, mäktigt. Vi rullar sedan vidare in till Dylan Leblanc,. Han blandar lugnt med Neil Youngspänst och allt låter förvånansvärt bra, ett antal öl rinner ner i en stadig takt och världen ter sig sådär fullständigt bekymmerslös och fri. Musik och alkohol kan verkligen ha en magisk effekt på själslivet. Därefter är det så dags för kvällens huvudnummer ” Band Of Horses” måste säga att det är ett förbenat bra rockband och visst levererar dom låt efter låt av bästa kaliber, kommer dock inte riktigt upp i samma klass som på Way Out West festivalen, men den konserten var sanslöst bra. Imponerandeär detta band av hästar….

Snavar nästan in på Rambling Nicholas Heron, en sällsynt liveupplevelse utöver det vanliga. Sången är smärtsamt bra och helt avigt akompanjerad av en fiol. Märkligt och läskigt bra…

Så dags för Vetiver, stillsamt och trivsamt men kanske inte så roligt live, det händer inte så mycket tyvärr. Gillar dock bandets nya fullängdare, kanske deras bästa. Vi avslutar kvällen med systrarna i First Aid Kit. Så jäkla sköna stämmor, älvorna sjunger för mig….dessutom perfekt som avslutning innan vi stövlar ut i juni-natten.

Väl hemma blir det eftersnack samt spelfnatt fram till klockan ca 04:00. Tröööttt !!

Sammantaget var Woody West en underbar liten festival där man kunde se alla banden utan att vara 10 meter från baren, kan det bli bättre ?? Nu ser jag fram emot nästa godbit ”Way Out West

Snegla gärna in och titta på mina bilder från festivalen

Way Out West

Snart dags för den årliga festivalyran i Slottskogen, enda året som jag inte köpt biljett i god tid. Det stod mig dyrt kan man säga, fick nämligen köpa min biljett för en anselig penning. Nu börjar det hursomhelst att närma sig och det skall bli sjujäkla sköj. Här får ni en liten Spotifylista som börligen kan avnjutas som ren uppladdning.

Way Out -Woody West    (Uppdaterad)

Dags för Woody West

Schemat inför tisdagens Woody West på Trädgårn är spikat, visst ser det ut som en skön kväll/natt med mycket öl och bra musik. Återkommer med en sammanfattning efter festivalen.

Dörrar : 17.00

Steget : 17.45-18.30 Macforum Stage

Basia Bulat : 18.30-19.30 Indigo Stage (Utomhus)

Dylan Leblanc : 19.30-20.30 Way Out West Stage

Band Of Horses : 20.30-22.00 Indigo Stage (Utomhus)

Marques Toliver : 22.00-22.30 Way Out West Stage

Rambling Nicholas Heron : 22.00-22.45 Macforum Stage

Vetiver : 22.30-23.30 Way Out West Stage

Papercuts : 23.15-00.15 Macforum Stage

First Aid Kit : 00.00-01.00 Way Out West Stage

In Beard We Trust

Det verkar som om följande band gör sällskap med Band Of Horses på Woody West (pre Way Out West)

Dylan LeBlanc Vetiver First Aid Kit Papercuts Basia Bulat Steget Rambling Nicholas Heron

Snacka om folkfestival, skall bli förbaskat kul..

She can't afford a cannon

Sitter och skriver tenta.....en riktigt klurig jävel. Vad är rätt, vad är fel, när kränker man någon, vilken rättighet går före en annan osv. Demokratins baksidor m.a.o. Dessutom pluggar jag texter inför lördagens punkspelning med det eminenta bandet O.S.A.R. på restaurang Köket i Uddevalla.

Att det kan vara så svårt med texter....jag har hört låtarna miljoner gånger men ändå vill vissa texter helt enkelt inte fastna, och man vill ju inte ha texterna framför sig som ett trött coverband som lirar Ledin på den lokala pizzerian.(fast vi är ju ett coverband???)

Hursomhelst.

Känner man för att svänga dom lurviga, ta en pilsner och hjälpa mig med texterna är man hjärtligt välkommen till "KÖKET" i Uddevalla på lördag 26/3

Här kommer ett litet smakprov på några av de låtar som vi framför på lördag

Neat, Neat,Neat

Bodies

Search and Destroy

Tyst för fan

Kl.8

Uppståndelsens Tid

Oops vad länge sedan, skulle säkerligen kunna skriva åtskilliga orsaker till detta men icke !... Sommaren har gått in i sin sista fas, semester och Way Out West festivalen är nyligen avklarade. Sköna liveupplevelser blandat med fantastiskt trevligt sällskap gjorde festivalhelgen ytterst njutbar.Återkommer med en rapport från W.O.W men kan som många konstatera att Håkan ägde hela Slottskogen och Mumford & Sons stod för den största positiva överraskningen. Tills dess drar jag fram några nya låtar/artister Blonde Redhead - Here Sometimes Woven Hand - His Rest Stars - Fixed Pains Of Being Pure at Heart - Say No To Love

Å så några liveklipp

Har inte riktigt landat efter lördagens fantastiska konsert och vill så gärna dela med mig av upplevelsen så jag lägger ut lite liveklipp från trädgårn' i lördags

NJUT!

Is there a ghost

Factory (ny)

Compliments (ny)

Nu väntar man med spänning på 17:e maj då nya plattan släpps.

SAGOLIGT BRA!!!!!!

...... bland det absolut bästa jag sett......mer behövs inte sägas......

Lyssna

Nedräkning......

Det börjar att fyllas på med goa band till Way Out West festivalen i sommar, det blir som vanligt en jäkla bra festival enligt mitt tycke, här får ni några av mina favoriter som bör avnjutas i en grönskande stadspark tillsammans med goda vänner och öl, eller varför inte på en svettigt fullsatt klubb: The National The xx Radio Dept. Beach House Local Natives Girls Basia Bulat Surfer Blood Jónsi Cymbal Eats Guitars LCD Soundsystem Real Estate The Tallest Man On Earth Marina And The Diamonds Pavement Miike Snow Paul Weller Sleighbells Kan tänka mig att det tillkommer en drös underbara artister till innan sommarens intåg, ser fram emot en helhelg med musik, mat, öl, bajjamajjor, mandelmannen och skrattkavalkader, nu börjar vi så sakta nedräkningen……..

En guldgruva...... och lite engelsk jazzrock

Jag fick ett tips av en kompis igår som jag bara måste förmedla till er andra. Han berättade om en sida på nätet där man kunde lyssna på streamade konserter. Han sa att där finns allt!!! ....jag tog honom givetvis med en nypa salt. Men döm om min förvåning, där finns otroligt mycket. Vad sägs om Mountain från -71, Hendrix, Bon Iver, Fleet Foxes, Allman Brothers, Okkervil River, Zappa, ja listan kan göras oändlig. Adressen den hittar ni HÄR. Det är bara att göra en liten kort registrering sen kan ni vältra er i underbara livekonserter.

Sen måste jag bara ha med lite musik också: Dagens platta får bli "Songs For A Tailor", Jack Bruce första soloplatta efter Cream. En fantastisk jazzrockplatta.......den ligger här (spotify)

Jag filar febrilt på del 2 med Gov't Mule............så lätt kommer ni inte undan!

Halleluja....eller jag känner mig otrolig privilegierad

Att läsa religionsvetenskap kan ibland ställa till med problem. Man analyserar minsta händelse utifrån religiösa perspektiv, blir otroligt akademisk och torr, samt läser in existensiella problem i vardagssituationer. Men det var inte det jag skulle skriva om.

Att vi är musikdårar är det ingen som betvivlar. Att de senaste 2 åren bjudit oss på en flodvåg i tsunamistorlek med underbar ny musik råder det ingen som helst tvekan om. Jag kan ibland nästintill må fysiskt illa av all ny musik som är så fantastiskt bra. Vad skall jag göra med alla artister och låtar? Men det var inte det jag skulle skriva om! NEJ!!

Jag hade privilegiet att i torsdags få bevittna det som i grund och botten gör att jag älskar musik, nämligen en "livekonsert". Det finns inget som kan få mig att känna på samma sätt som när en konsert med en artist "lyfter". Jag tror ni förstår vad jag talar om. När det är så där j***a bra så håret på armar och ben står rätt ut, och det till och med kommer en liten tår.

2009 har bjudit mig på flera sådana upplevelser, där tid och rum inte existerar. Bl. a Band of Horses på WoW, Håkan Hellström på Liseberg och nu i torsdags Gov't Mule i Köpenhamn.

Det var den bästa konserten jag sett i mitt liv (nu talar vi om en ansenlig mängd konserter). Det var magiskt, så förbannat bra så jag saknar ord. Jag som är en älskare av feta gitarrer, långa sugande solon fick så jag fes. I en blandning av Cream, Mountain, Zeppelin, Hendrix toppat med lite Allman Brothers, Grateful Dead och Lynyrd Skynyrd och högst upp lite Zappa, serverades en cocktail som smakade mumma för lillgrisen.

Jag kan inte förmedla denna näst intill religiösa upplevelse så jag ger er lite smakprov på vad dessa gossar kan bjuda på.

Railroad Boy (spotyfi) från den senaste plattan som släpptes 28 okt.

Any Open Window (spotify)

Beautifully Broken

Black Hole Sun (de är inte rädda för att spela covers)

No Quater

Det är bara att lyfta på hatten för fenomenet Håkan Hellström

Strax innan kl. 20.00 i fredags stod jag min sambo, minsta dotter och syster( min äldsta dotter hade köat sen 16.00 och stod nästan längst fram) framför Lisebergs stora scen och väntade på att Håkan Hellström skulle kliva på. Runt omkring flockades tonårstjejer och killar med stora förväntningar. Jag som gammal sur gubbe och tillika rutinerad rockräv (i.a.f. enligt mig själv) berättade vitt och brett om när jag var på Imperiet 1987 och asfalten sprack för det var sådant tryck. Likt en besserwisser som kan allt gick jag på i ullstumporna med mina argument för att det var minsan bättre förr. Jag var lika säker som Sokrates vid straffpunkten i min övertygelse att ett sådant tryck som 1987 kan inte upplevas igen.

Kl.22.10 var det över......jag stod där med mössan ihand, svalde tårarna, bugade mig ödmjukt för fenomenet Håkan Hellström. Det här var en fantastisk kväll och en makalös konsertupplevelse. Håkan vet hur man domterar sin publik. Det är tvära kasst mellan glädje , sorg , melankoli och humor. Det är som att vara på en riktigt rolig fest. En sådan där fest det pratas om i flera år. Jag vet inte hur jag skall kunna beskriva konserten, för den var så in i helvete bra! Jag vet att jämförelser är förhatliga och kan sabba mer än att förstärka, så jag drar en parallell istället. Det här var nog det närmsta jag kommer en ung hungrig Springsteen a' la 1978. På något sätt lyckas Håkan på en kväll göra det Lundell försökt i 35 år, men till skillnad från Lundell kommer Håkan undan med det p.g.a. att han inte på något sätt plagierar utan bara är sig själv. Att han dessutom spelar 2 tim och blir inropad 2 gånger för att till sist avsluta med en fantastisk version på "Nu kan du få mig så lätt" gör kvällen till en riktig höjdare.

För att ni skall förstå vad jag försöker förmedla lägger jag ut GP's recension här och ett helt gäng låtar från konserten.

Intro / Tro och tvivel

Ramlar

Gårdakvarnar

Jag hatar att jag älskar dig...

För en lång lång tid

Känn ingen sorg...snacka om allsång.

Nu kan du få mig så lätt....magnefik avslutning

Ps. Jag tror Jonas kan intyga att det jag skriver stämmer.

Dålig Religion och Scar-Tattoo

Konsertminnen har en förmåga att ploppa upp lika frekvent som algerna på min husfasad, ibland kommer det flera på rad (konsertminnen alltså) Efter att ofrivilligt bevittnat ett antal amerikanska så kallade punkband på dumburken kan jag inte låta bli att känna en viss irritation, alla låter som sämre kopior på Bad Religion, visst att all musik är en viss form av influerade kopior men det gäller att lägga till en egen finess som gör det hela intressant. Vill absolut inte spotta eller sparka på någon grupp eller genré men just den här typen av svullen punk säger mig ingenting. Originalet däremot har desto mer att komma med, allting med Bad Religion är givetvis inte heller bra, men vilket band levererar oslagbara klassiker i varje konvolut. Bad Religion på Roskildefestivalen 1993 : Kommer ihåg att jag mycket intelligent hade tatuerat mig dagarna innan festivalen, perfekt med tanke på trängsel och inte minst exponeringen av solen, den värmde naturligtvis ovanligt mycket på just denna festival. Evighetslampan och all trängsel förvandlade tatueringen till en ömmande s.k scar-tattoo, än manligare tänkte jag. (mycket moget) Som tur är kan det mesta avhjälpas med en rejäl mängd spirituosa, musik och ett härligt humör. Hade inga större förväntningar på bandet eftersom jag vi det tillfället hade hört för lite av deras musik. Gonzo (en av skivgrisarna)med dåvarande sällskap gav dock starka rekommendationer och med det i ryggen befann jag mig plötsligt mitt i tältet tillsammans med en sanslöst tjockt folkhav. Bandet kör igång och bjuder på 55 minuters röjarskiva, i ren glädjeyra och svettig som en räka på land erbjöd jag mig att ha Gonzos flickvän på mina sönderbrända axlar, något som jag dagen efter fick lida för, men är det festival så är det. Om jag inte minns fel så skulle jag även träffa min dåvarande tjej efter konserten, full som en kvarngroda vinglade jag bort mig i Lalaland (se föregående inlägg) och hade ren tur att hon stod kvar på utnämnda ställe. Framträdandet ligger på en säker plats i hårddisken, både för den rena energi och spelglädje som bandet bjöd på samt för alla oförglömliga minnen som skapades runt konserten.

American Jesus

Better Off Dead

Individuals

Infected

Fluktsoda och Blomsterhinkar

Äntligen är bloggen i full rullning igen, efter ett halvårs smygvila känns det som inspirationen hittat tillbaks. Ibland måste det till lite andrum för att hitta drivet. Förr i tiden hade man sina favoritartister som man gick och inhandlade så fort ett nytt album släpptes , nu kommer det nya tillskott varje dag, sanslöst vilken produktionsnivå musikbranschen trots allt håller, Tack vare nätet finns oändliga möjligheter för alla musikälskare och så hoppas jag att det förblir.. Åker i ren Mobyanda mycket kollektivt till min arbetsplats, detta ger utrymme för en hel del lyssnande och smäktande intressant läsning. Bengans Skivhandel hade ett tält på Way Out West festivalen där jag och mina kamrater givetvis häckade. Som den sanne musiknörd jag är kände jag mig tvungen att inhandla några böcker och cd:s. Hittade en bok om postpunken samt en om Factory Records, gissa om dom sidorna går heta på kollektvagnen, kommer förhoppningsvis att leverera ett inlägg om just Factory Records, det lilla bolaget med dom stora artisterna.

För er som vill veta så heter böckerna "Rip It Up And Start Again, Postpunk 1978-1984 samt "Factory, The Story Of The Record Label" , rekomenderas hjärtligt.

Måste även dra ett kärt konsertminne från den gamla goda tiden: The Mission Kåren 1987 Min broder bjöd med mig på denna liverökare som för alltid etsat sig fast hos mig, Wayne Hussey och Craig Adams i högform två år efter Sisters Of Mercys uppbrott. Wayne kom rusandes ut mot publiken och hystade ut hinkar med blommor, (dvs blommorna ) hade i och för sig varit udda om dom även kastat ut hinkarna. Låtar som Wasteland, Dancing Barefoot och Serpents Kiss gjorde kvällen till en gotisk julafton. Skall sägas att bäst före datumet har för längesedan gått ut på bandet, lyssna därför helst på deras fyra första skivor.

Relaterat (Goth) :

Ghostdance - River Of No Return

Fields Of The Nephilim - And There Will Your Heart Be Also

Red Lorry Yellow Lorry - Nothing Wrong

Danse Society - Hold On

Rosetta Stone - Leave Me For Dead

Neon Judgement - Awful Day

Mellan Mandelmannen och Hörselpluttar

Så var det hela över för den här gången, Way Out West blev precis så där bra som jag hade hoppats, dessutom med vissa överraskningar. Utbudet av mat och Bajamajor ökar för varje år vilket är ytterst välkommet men viktigast av allt var ljudet som höll genomgående hög kvalitet, behövdes knappt hörselpluttar. Fredagens program var så maxat att den egna kostföringen blev lidande, sanslöst vilken konsertdag, lördagen var en betydligt lugnare tillställning med mer utrymme för mellansnack och matintag, riktigt skönt. Så till den svulstiga listan ... Bäst: (Så där bra som det bara kan vara på festival)

Band Of Horses

Sol, sol och Hästbandet som levererar perfekt, spelglädje och suverän sånginsats.

Timo Räisänen

( även uppvärmningen på torsdag Kajskul 8)

Energi som räcker hela festivalen, Timos ständiga leénde smittar av sig och Way Out Wests inspark blir svår att överträffa.

Calexico

Plötsligt blåser en taggig ökenbuske förbi Slottskogens festival, dessutom mäktigt blås.

Wolfmother

Vilket klös, adrenalinet började pumpa i en snart 40 årig idrottskropp med kraftiga ledbesvär.

Röyksopp

Blipp blopp som inte går att värja sig från, när Robin kommer in lyfter taket på Linnétältet.

Joel Alme

(Klubb Kajskul 8 torsdag) Värmt och hjärtligt

Echo And The Bunnymen

Trots Ians makabra tillstånd så hölls andan uppe från ett klassikt rockalbum. Cutttttttttttttttttttttttttttteeeeeeeeeeeeeeeeeer

Robyn

Inte my cup of tea men tusan vilken energi den lilla tösen har

Teddybears

Sanslös scenshow samt en av festivalens bästa dansakter

Fever Ray

Tyvärr kunde jag inte se så mycket men det var tungt svepande ljudlandskap som skickades ut i Slottskogens mylla

Glasvegas

Kom lagom till mina favoritlåtar och det lät hyggligt kan man säga

Theodor Jensen på Kajskulet , lät svinbra men körde alltför kort enligt mig Nja : (Inte dåligt men inte heller helt lyckat)

Antony och Symfonikerna

Smärtsamt att inte få höra en enda av mina favoritlåtar, nää, hur mycket jag än gillar honom kan jag inte ge godkänt.

My Bloody Valentine

Brötigt som vanligt men med ett outro på 12 minuter kändes det mest som a complete waste of time

Beirut

Egentligen bra men jag blev inte det minsta berörd, mer spelglädje, balkanfnatt eller vad som helst???

Vampire Weekend

Hade några riktigt bra stunder men aningens för tunn ljudbild för min smak.

Bon Iver

Fastnade alltför långt bak i publikhavet vilket antagligen inte gav en rättvis bild av framträdandet, gick och köpte öl istället..

Wilco

Experimentlystra herrar som inte imponerade på mig, har kommit fram till att det är betydligt roligare när artisterna tycker om att stå på scen och förmedla. Arctic Monkeys

Frenetisk galenpannemusik brände visserligen till ibland men oftast inte

Amadou & Mariam lät helskönt men jag valde att gå bort och se Wolfmother vilket jag inte ångrade

Lilly Allen såg ut som hade snortat upp en fiolsträng innan hon äntrade scenen, inte min kaka helt enkelt Sammantaget en fullständigt makalös musikhelg med många imponerande akter. Även publiken stod för en salig blandning av mode och frisyrer, underhållande som tusan. Tack för i år, vi syns 2010