Bilder som aldrig suddas ut.

Nej jag har inte tappat förståndet...det här handlar inte om Tomas Ledin, så ta det lugnt. Förresten har jag för mig att TP varit på Ledinkonsert och sa att det var förvånasvärt bra?? Ja ja, nu till något helt annorlunda.

En av mina första och största idoler är Jimi Hendrix. Jag har så att säga fått honom via modersmjölken. När jag var liten spelade min far ofta en live-platta från Isle Of Wight -70. Den bestod av endast sex stycken spår bl a All Along The Watchtower, Freedom, Foxy Lady och Midnight Lightning, vi återkommer till den lite senare. Jag hade en bild framför mig på ett gråmulet disigt England, där Hendrix på eftermiddagen bränner ur gitarr, förstärkare och öron på publiken. Där Hendrix är spirituell och på hugget och publiken älskar honom. Döm om min förvåning när jag som tonåring fick tag i en vhs-kassett med hela konserten, som för det första var sent på natten och med en publik i upprorstillstånd. Hendrix är sliten och trött, spelar visserligen skitbra (stundtals) men verkar inte det minsta glad och lämnar scenen efter de obligatoriska numren genom att slänga gitarren i backen.
Två helt olika bilder. En verklig och en i mitt lilla huvud. Hursomhelst så hittade jag vinylen som min far spelade och när jag satte på den såg jag min imaginära bild igen....den sitter där fastetsad och det finns ingen verklighet som kan ändra på det...och det gör ingenting.
Nu till det märkliga med låten Midnight Lightning. Den finns alltså med på min vinyl från -71, men inte på vhs-kassetten från 1990. Inte heller på cd-utgåvan av konserten. jag började fundera på om låten aldrig varit med? Det är först när konserten ges ut igen 2004 som låten dyker upp och jag kan lugnt luta mig tillbaka och njuta av Hendrix i eftermiddagsdiset...eller hur var det nu?. Så kan det gå.

Midnight Lightning....tuben.

Hela konserten på Spotyfi

944 Skäl Att Lyssna

Från början var det bara en.., givetvis inte sant men musiken tog ordentlig fart under 1700 talet. Den klassiska musikens storheter växte fram med en talangfullhet som fortfarande är svårslagen. Vid sidan av de rikas bord levde sedan länge folk på mer traditionell musik. Att dela in musiken i olika fack har antagligen pågått under mycket lång tid men jag tror nog att det aldrig funnits så många olika genrér som nu. Det räcker att titta på Spotifys 944 olika söktermer, and still counting…

När jag var i tonåren gällde det att vara syntare, gothrockare, depprockare, hårdrockare eller punkare, då var det viktigt med tillhörighet. När jag tänker efter så har jag nog gått igenom nästan alla stadier och genrér. I dagens musikaliska mångfald blandas allt ihop till den perfekta mixen, ungefär som blandbanden fast i en deluxeversion.

Kommer ihåg en Londonresa från mitten av åttiotalet, mina kära klasskamrater och jag skulle försöka hitta ett disco eller dansställe där dom släppte in okuvade ynglingar. Helt ovetande hamnade vi på ett gigantiskt stort diskotek, musiken var så hypnotisk att ingen kunde stå still. Överallt satt det små dekaler med glada gula gubbar, goa gubbar e vi allihopa, i högtalarna domderades det ut ACIIIID !!! En både märklig och mäktig upplevelse, vi förstod att diskoteken hemma i lilla Svedala bleknade i jämförelse. Vår syn på dans och disko hade för alltid förändrats. Kommer dock inte ihåg namnet på klubben, hjälp eller förslag uppskattas. Den elektroniska musiken över lag är kanske den som skapat flest genrér.

Aciiiiiid

För att få bibehålla någon form av självrespekt har jag lagt upp ett träningschema under veckans första fem dagar, helgen är däremot ledig för lustfylld påfyllning av förlorat fett. En kur även kallad banjobantning. För att detta skall fungera under en längre tid krävs lockelser i form av musik eller liknande, dessa fungerar som receptorer av dålig materia. Det behövs med andra ord starka toner för att svettas ut den sista vitlöken. En för mig relativt ny genré och mycket passande för just detta ändamål är Aggrotech. Något hårdare än EBM Industrial. Absolut ingen musik för ömsinta tryckare eller kvällar framför brasan. Man brinner snarare upp i brasan. I have  a meeting with the devil ….

Intruder - Hocico

I Want To Go To Hell – Hocico

Grand Finale

I lördags var jag på Pustervik och såg TSOOL's avskedsspelning i sin hemstad. Jag var givetvis på plats för att se ett av mina favoritband de senaste 17 åren. För det var just för 17 år sedan jag såg dessa herrar för första gången. Jag hade precis köpt deras debutplatta och som många andra knockats av den. De var förband till Thåströms Peace, Love & Pitbulls på Vågen. TSOOL var magiskt bra den kvällen och jag har likt en heroinist som letar efter känslan av första ruset önskat att TSOOL skulle vara lika bra igen. Jag har sett dem nära på 20 gånger och det har varit både ris och ros. Några spelningar bl.a en på Chalmers 97 eller 98 var mycket nära, men ändå inte riktigt.
Så med lätta, uppladdade och förfriskade ben, men med en liten sorg i hjärtat stegade vi ner till Pustervik för Grand Finale, The End, Slutet, Ragnarök.

Väl där inne så träffades gamla vänner och öldrickningen hade tempo som en finsk alkoholist i Nordstan. Bandet äntrade scenen och startar med Infra Riot för att direkt köra Mind The Gap och Still Aging. Jösses!!! Det var som om Bosse Högberg gett mig en upper cut på hakan. Sedan fortsätter konserten i ett euroriskt tempo med en hitkavalkad utan dess like.
Inte ett ben som stod still, inte ett öga torrt eller en mungipa som pekade neråt. Efter 2 timmar och 45 minuter sparkar Fredrik Sandsten i klassisk Keith Moon-stajl trumsetet över ända och gitarrerna lämnas med öronbedövande rundgång.
ÄNTLIGEN infriades mina önskningar, mitt TSOOL-beroende fick den kick som jag längtat efter i 17 år.
TSOOL får en stark 5:a, Pustervik får en stark 5:a, ölen får en stark 5:a...ja hela kvällen får en stark 5:a.

Bara för att ni ska få en liten glimt av kvällen lägger jag ut låtlistan HÄR!

Extranumren inleds med  Throw it to the universe.

Kåserier Kring Sundet

Vad passar bättre än lite kåserier eller anekdoter i högsommarvärmen, dom fem starka graderna försvinner lika fort som man förnimmar dem.

Att påbörja sitt arbetsliv känns alltid lite främmande och läskigt för dom flesta av oss. Kommer ihåg mitt första kneg efter yrkesskolan. Kulturhuset i Stenungsund skulle sprida kunskap och kultur i kommunen och den skulle således byggas av NCC. För min del innebar detta montering av plåtform under årets kallaste månader, kommer ihåg att jag stog på avsatser som inte var större än mina egna skor. Med tygvantar och brännande betong på mina fingrar längtade jag efter något mer, något annat. På båda sidor gapade byggets kalla skelett öppet med fritt fall för den som inte var på tårna. Arbetsskyddet togs tyvärr bort för att man skulle tjäna mer pengar, ett rent under att ingen slog ihjäl sig. Den långa kalla vintern vid sundet ömmade både fingrar och själ. Med dagens kunskap skulle jag givetvis bara gått därifrån men vad gör man som färsking på sin första arbetsplats ?. Hur väver jag in detta rent musikaliskt undrar ni säkert ? Man kan troligen dela upp hela mitt  liv i låtar, perioder där minnen vaskas fram med hjälp av musik. Denna kanske inte helt njutbara episod av mitt liv bestod av främst två band "The Sound och The Smiths" Melankonin passade mig perfekt som ensam bussresenär någonstans  mellan Jörlanda och Stenungsund.

Mr Marr från The Smiths demonstrerar sitt gitarrsound
The Sound – Counting The Days

Jämmerdal och årets låt

”Varje kväll går jag ner till maskinisten


Jag sitter alltid på samma stol å vid samma bord


Bertil Malmberg sitter bredvid mig


Å Kurt Tucholsky sitter mittemot”

Hösten går på övertid. Det regnar. Det är mörkt. På morgonen ber man en bön om att man ska hinna lägga märke till de osynliga skuggor som genar över körbanan i det bländande glittret från gatlyktorna. Det borde vara snö, men skidåkning i november verkar vara fantasifoster från barndomen. Kanske är det den globala uppvärmningen som ger oss sommargreener på golfbanorna i december och, som Al Gore hävdar, en istid inom hundra år? När vädret och tankarna sammansmälter krävs rätt musik, och för mig innebär det inte – vilket man skulle kunna tro – glättiga banjosprittande ytligheter, utan dystra textrader av en Elliott Smith eller en Nick Drake eller en underdogskildring av Bukowski. Tunga dagar kräver text och musik med tuggmotstånd. Allvar. Trösten hittar jag i melankolin, inte i motsatsen.

”Kurt kom hit som ett sjunkande skepp en gång nu


Går han runt här klädd som astronaut


Hans teori är att alla dom som predikar kärlek är dom


Som är bäst på hat”

Och det slog mig först igår vilken låt jag håller högst av årets låtar. Det finns många fullträffar men ingen har träffat mig lika hårt i hjärtat. I själen. Ingen. Inte som den här. Inte så omedelbart. Inte så drabbande. Kanske beror det på hur den presenterades: i en bil, på en grådyster parkeringsplats, med Pingstkyrkans Second handbutik till höger om mig, en MC-klubb till vänster. Med en god vän som avstod från den naturliga instinkten att bara vräka på bilstereon på högsta volym direkt. Som i stället valde att, med hela sin pedagogiska briljans, musikintresse och passion för ordens valör och poetiska möjligheter, ta sig tid att citera stora textsjok av vår tids Bellman (Primadonnan utan pengar står i ett fönster/ hon vill att vi ska titta dit till varje pris/hon förbannar sina bortglömda repliker/men mest av allt att hon inte gift sig rikt) och för att först därefter låta mig svepas med av det suggestivt, hypnotiska mästerverket ”Nere På Maskinisten”. 

Thåström, såklart.

”Bertil Malmberg skriver på en dikt om


Att han ångrar minst hälften av allt han skrev


Sen viskar han i primadonnans öra att


Han vet, han vet var blixtarna ska slå ner”

Årets låt: ”Nere På Maskinisten”

Nu Jävlar I Min Låda

Eftersom vi sedan fredagen fått klara oss utan datorer så är mina möjligheter till digital skrift ringa. Att ilskan brännt in sina initialer på min rygg är ett påstående i underkant av verkligheten. Att bli av med bitar av sitt liv för att ett par ynklingar inte kan hålla sig inom lagens gränser känns inte verkligt. Vi badar inte i pengar, vi sliter ihop vartenda öre och försöker själva utan hjälp att reparera och förbättra vårt boende och liv. Kanske fel forum att dela med sig på men jag slänger in ett musikaliskt pekfinger från en viss Jourgensen och givetvis John, nu jävlar i min låda ...nästa inlägg kanske blir snällare...

Ministry - Let`s  Go

John Lennon – Working Class Hero

Med tummen mitt i handen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det har varit en tung vecka! Minst sagt! I lördags skulle jag svarva lite pryttlar till min motorcykel, varpå jag fastnade och klämde min tumme rejält i svarven. Det kunde gått riktigt illa, jag hade tur, men likt förbannat har jag ont och min tumme är obrukbar på några dagar. Svullnaden börjar lägga sig, men fortfarande är tummen betydligt större och blåare än original.
                                                                                                                                                                                        Som musiknörd börjar hjärnan givetvis fundera över olika former av tummar. Först ut givetvis en av mina favoritlåtar: Under My Thumb, en fantastisk låt med Stones under i mitt tycke den bästa eran. Här med Brian Jones på Marimba.

Näste man till rakning blir Mountain ett annat favoritband med låten Thumbsucker från plattan Avalanche (1974).

Givetvis får Dylan vara med, här är Just Like Tumb's Blues från Highway 61 Revisited.

Sist men inte minst måste den största tummen få vara med......givetvis Richie Havens, mannen som gav tummen ett ansikte.
Freedom (Woodstock -69)

Ikväll kommer jag sitta klistrad vid datorn, för att följa elitrapporten från Kungälvs bortamatch mot Vetlanda i bandyns elitserie...vintern är här och kriget har börjat.

In Concert

Har sedan länge haft tanken på att sätta samman en lista över samtliga konserter som jag varit på, dessutom allt prydligt ihopkopplat på en Spotify playlist. Som ni säkert förstår så är detta smått omöjligt, men fan den som ger sig. Som om denna handling inte vore nog så håller jag på att mycket kärleksfullt lägga in alla mina skivor i katalogprogrammet CLZ Music., meningen är att slippa köpa dubletter eller tripplar (ja det händer faktiskt). Programmet finns till min telefon så att jag alltid har hela min musikkatalog för snabb åtkomst. Som god familjefar och musiknörd hade det verkligen varit bra om det gick att streeetcha tiden något. Konsertlistan kommer jag att lägga upp för allmän beskådan inom en snar framtid, tills dess får ni hålla tillgodo med ett fragment från en svunnen tid.

Skinny Puppy på Draupner i Göteborg 1987

Efter ett par års  djupdykning i dom kargaste av syntträsk blev faktiskt livespelningen med Skinny Puppy en vändpunkt. Hade i stort sett förkastat all annan musik och tyvärr även sålt av en ansenlig mängd skivor. Spelningen kunde inte jämföras med något annat jag sett, Nivec Ogre skar upp sig själv samt karvade i diverse delar som hade fått den mest hårhudade kirurg att ta till flaskan för all framtid. Bandet har alltid propagerat mot djurförsök och orättvisor inom forskningens värld. När jag stog där på ett kvalmigt Draupner kände jag dock att jag hade hamnat i en återvändsgränd, det var dags att gå tillbaks.  Skinny Puppy är fortfarande ett förbannat bra band och konserten var på många sätt fantastisk. Om bandet kommer tillbaks till lilla Göteborg lär jag stå där igen, något äldre, något klokare..

Skinny Puppy – The Choke  (hyfsat normalt liveklipp)

A new pig in town

12 oktober. Stenungsbaden.

Fredag eftermiddag. Lite lätt konferensbakis. På väg att dra mig hemåt, parkera i soffan och låta konferensens efterdyningar långsamt lämna kroppen.

I loungen lägger jag märke till en välbekant profil.

TP!

Det är ett mycket trevligt sammanträffande men inget uppseendeväckande. Han bor ju i närheten, tänker jag.

Jag går fram för att hälsa på TP när jag upptäcker två välbekanta ansikten. Vart kom dom ifrån? Scenen är märklig. Som om den i själva verket är en sån där 3D-bild som aftonbladet brukade strössla söndagsbilagorna med. Det tar mig tre sekunder innan Jimmy och Gonzo framträder i mitt syncentrum och blir tydliga. De ler mot mig. Jag stirrar häpet, från den ene till den andre, aningslöst.

”Ska vi ta en öl?” frågar Gonzo.

”Nej, inte nu. Jag måste hem först, men sen kanske ...”

Jag är verkligen inte alls så skarpsinnig som jag trott. Snarare Watson än Holmes.

”Nej, du ska inte hem. Inte på länge.”

Jag fattar ingenting. Dolda kameran-hjärnan är på och den är trög.

”Du ska med oss.”

Några minuter senare sitter jag i en bil. I griskostym. På väg till okänd ort. Till min svensexa.

Vi spenderar en fantastisk helg i en stuga längs västkusten med fantastisk havsutsikt, till fantastisk musik. Under andra kvällen vänder sig Jimmy mot mig.

”Du vet väl att dräkten har ett symbolvärde?”

Jag är skivgris!

Tack för förtroendet!

Pigs on the wing

PS. Från och med nu kommer varje skribent på skivgrisen att ha sin särskilda dag. Jag skriver på måndagar. Förmodligen om någon skäggig singer songwriter. Eller Tom Waits.

/Anders

Jesus Vilken Skiva !

Ibland undrar jag om allt står rätt till i hjärnbarken, så länge jag är vaken så har jag musik i huvudet, det hade varit lättare om även något annat fastnade ovanför öronen. Se nu inte detta som något klagande, tvärtom, musiken är mitt kall och kommer så förbli så länge hörseln hänger med.

En skiva som förändrade musikörat för alltid var Jesus And the Marychains debutskiva “Psychocandy”. Ett fräsande oväsen med smäktande sång som frälste musikkårens mest inavlade recensenter. Dock aldrig min käre far som ilsket blickade tillbaks mot vinylspelaren. Debuten kommer nu äntligen i en remastrad version med en massa extra godis. Frågan är bara hur man lyckats att finjustera ljudet på en skiva som medvetet skall låta skitigare än någonting annat. Tre stycken små silverplattor varav en dvd kommer att finnas till alla behövande den 19/9. Vill ni gå vidare ytterligare så kommer bröderna Reid även att släppa sina andra skivor i deluxeversioner. Musik är också godis….

Psychocandy på CD WOW
Never Understand  Video

A Guitar And A Heart

Den får mig att svettas, fortsätta att brinna tills lågan inte syns mer, om så hela j..vla månen trillar ner i pannan så ger jag mig aldrig ….Ungefär så påverkas jag av vissa låtar, kan inte tänka mig att jag är den ende. Tänkte därför bjuda på just en sådan glad bit.( Har troligen lagt ut den tidigare på bloggen men den är så j…kla bra..)

Den börjar starkt och avslutar ……….

M83 – A Guitar And A Heart

The Sun Hits

Pizzagrillning på altanen, volymiöst taktfulla Steel Pulse  i  nya Dynavoice Dynamite högtalare, öl, familj och omtanke , skulle vilja stanna tiden just där. Det är i dom där små ögonblicken som själfulla minnen skapas. Tänker även på ett magiskt ögonblick från senaste Way Out Westfestivalen, Tallest Man On Earth spelar I Won´t Be Found och solen står som en värmande kamrat och ler mot oss. Livet kan vara bra vackert. Skall sägas att vi hade avnjutit starkare drycker, kan aldrig tänka mig att det påverkar..

En lärdom som oftast kommer med åren är vidsynthet, lyssna med  bredare upptagning, att inse och uppskatta mångfald även inom musiken. Det känns  som att gränser sakta suddas ut mellan musikgenrér. Tror att musiken aldrig varit så stark och tillgänglig. För mig som musikfanatiker är detta paradiset..

Varför inte då lyssna på ett band som blandat in modern musik med medeltida klanger och folkmusik sedan 80 talet. Lägg speciellt märke till trumslagaren som utför regndans mitt under spelning, fingercymbaler kan väl aldrig vara fel ??

 

Trast? Nä svan!

Så sitter man och smälter årets Way out West med den där härliga känslan i kroppen man har när man varit med om något riktigt bra. Hade inte jättestora förhoppningar om årets festival, tyckte startfältet var lite halvtrisst men ett festivalbesök med goda vänner och pilsner, eller något av de många fina alkoholfria alternativ som erbjuds, är ju aldrig fel. Så nu är jag som sagt mycket nöjd med att jag tillslut fick ändan ur vagnen och införskaffade en biljett tidigare i veckan. Jag kom in lite sent på fredagen men gott i väl i tid för att hinna se Fleet Foxes, vid sidan av Thåström det band jag såg fram emot mest. Missade dessa till förmån för Håkan Hellström för fyra år sedan så jag har väntat på ett tillfälle att se dem sen dess. Vad skall man säga, musiken sitter som gjutet, perfekta stämsånger, en lysande start på festivalen helt enkelt. När sista låten var avklarat drog Robyn igång med full energi på scenen mittemot, när hon dansar runt i stylthöga skor Prince borde avundas i någon slags Cobradans till just Cobrastyle vänder jag mig till Jimmy o säger ”snacka om kontrast” och syftar på föregående orkester varpå min lomhörde kamrat svarar, ”Trast! Jag tror hon försöker se ut som en svan…” Nåja, efter lite mat var det äntligen dags för Thåström, han lyckas äntra scenen precis i det ögonblicket när solen håller på och gå ner och luften blir lite kallare vilket gör att det känns än mer suggestivt. Han ser lite sliten ut i gubbbyxor och hatt när de drar igång med Miss Huddinge men kycklingdansen sitter. Bättre blir det med Ingen sjunger blues o Du ska va president var tyngre än någonsin. Förbannat bra som alltid när Thåström spelar även om jag sett honom bättre, 3 låtar jag aldrig hört förut varav en var en Strycover fick jag lära mig. Efter det kändes det som att Prince bara kunde förstöra ett vackert minne så jag begav mig hemåt. Lördag, försenad stressar jag in med bilen till stan och springer in för att se sista låten med Noah and the Whale, lät väldigt bra. Säkert spelade på största scenen vilket förvånade mig lite men den fyllde de upp utan problem. Överraskande bra faktiskt, jag gillar Säkert riktigt mycket, Annika Norlin är förbannat bra på att skriva låtar och framför dem med stort allvar och självförtroende utan att det känns pretentiöst, ska se dem igen så fort jag får chansen. Därefter såg vi några låtar på Loney Dear som också han lät riktigt bra, vi gick bort för att kolla lite på Pulp och tänkte att vi går tillbaka sen men där fastnade vi. Pulp svängde något hejdlöst, Jarvis trollband publiken bjöd på både sig själv och choklad. Han blåste nytt liv i sina gamla örhängen Disco2000 och Common People och de känns helt plötsligt som något fräscht när jag spelar dem på stereon idag. Därefter Tiesto, trodde jag skulle uppleva det som tortyr men måste säga att jag tvärvände på den punkten, riktigt glad att jag gav det en chans, ett basljud som fick det att fladdra i mitt 5 mm långa hår är inte att förakta. Att festivalen avslutades med Kayne West och mer techno i form av Fake Blood gjorde att avsaknaden av gitarrer var för mig påtaglig, men det gjorde inte så mycket, jag var helt nöjd med dagen. Kort sagt 2 riktigt roliga dagar och jag ser fram emot vad nästa år har att erbjuda.

Setting Sun

Semester, äntligen ! Efter ett overkligt arbetsamt år så är det till slut dags. Tar troligen några dagar att varva ner ordentligt men vad tusan gör det ? Tror jag tar en slurk på ölen och lutar mig tillbaks.......

Här får ni en därför en motpol, det är viktigt att hålla balensen i tillvaron

Fredrik - Vinterbarn

Det Nalkas...


Näst, näst sista dagen innan min semester, ibland kan det vara skönt att suga på dagarna-före-karamellen, tre sköna veckor med ordentlig avkoppling väntar. När man sitter där med en kall öl eller ett glas rötjut så behövs även högoktanig musik, kanske som en svalkande hand på den antagliga rödtonade svenska solbrännan.Spotify är som en utsträckt bunke med jordgubbar där det funktionellt inte går att ställa fram en vinyl eller cd-spelare.Tillsammans med liten minihögtalare och en ipodspelare utforskas avkopplingens yttre gränser. Frågan är när jag själsligen återvänder....

The Stranglers - Midnight Summer Dream

Ändan In I Kaklet

Idag känns benen likt betonggrisar som utan begriplig uppgift kastats ut i en främmande miljö. Bakdelen ömmar ungefär som efter en dags otaliga besök på latrinpalatset. Igår cyklade jag nämligen för första gången till arbetet sedan knäskadan i våras. Tror att det rör sig om en sträcka på ca 30 km sammanlagt, tur och retur. Inget för en van cyklist men för en ej längre så lovande idrottsman ger det vissa biverkningar. Trots detta känns det förbaskat skönt att knät höll hela vägen, det börjar bli hög tid att slipa på den kroppsliga formen. I morgon är det dags för en ny härlig cykeltur, hoppas att min bakdel antagit normal form till dess. Höstens intågande har lämnat många nytillskott på musikhimlen, tror att många artister väljer att släppa sin musik på just hösten, kan det vara att vi behöver mer förströelser när ljuset blir mindre och vi köar kring den värmande brasan. Det får nog bli en tur till skivbutikerna snarast för att stilla den tilltagande abstinensen. Några smakprov från höstens sötma….. Calexico - Ocean Of Noise

School Of Seven Bells - Windstorm Tame Impala - Runaway, Houses, City, Clouds

Black Mountain - Old Fangs

Sharon Van Etten - Don´t Do It Grinderman - Heathen Child

Thing We Lost In The Tires

Musik är för mig så mycket mer än bara några väl valda toner, den hjälper mig att minnas, att ta mig igenom svåra tider, att glädjas åt händelser och situationer. Skulle nog vilja påstå att det ligger ett blandband bakom nästan allt som hänt mig genom livets mystiska korrididorer. Kommer antagligen att sitta på ålderdomshemmet med ett par mjuka tofflor, kateter och musiklurar. Kanske finns det då specialiserade hem för olika tycke och smak (slutstationen för musiknördar)eller så kanske dom har infört etterstupan igen, vem vet ? Först ut är avdelning tung synth, inte glattig syntpop här inte...

Klinik - Moving Your Hands Klinik - Go Back Klinik - Hours And Hours Klinik - Suffer In Silence Klinik - Memories Vomito Negro - Fire Burns Skinny Puppy - Harsh Stone White Skinny Puppy - Addiction Borghesia - Ni Upanja Ni Strahu A Split Second - Rigor Mortis A Split Second - Flesh

Front 242 - No Shuffle Front 242 - Operating Tracks Spk - Metal Field

En Vidunderlig Tid

När jag var ung och lovande var det viktigt att bestämma sig för vilken musik som var störst och bäst, man skulle tillhöra antingen syntare, punkare eller hårdrockare osv. I nutid blir det allt svårare att urskilja nyanserna för dessa fackindelade trupper. Tror att dagens ungdomar har ett vidare spektrum där musiken är det viktigaste (tack !) Detta var som ni säkert förstår inte bättre förr.

För min egen del har jag nog aldrig lyssnat på mer blandad musik än jag gör just nu, mycket glädjande och njutbart minsann. Nätets inverkan på hur musiken når ut är givetvis den största bidragande orsaken. Småband som antagligen inte haft några lyssnare utanför den egna hemmastaden kan nu få en lycklig skara anhörare på andra sidan jordklotet.

Skivbolagsdirektörerna har äntligen hakat på i utvecklingen så att vi nu kan välja mellan olika format. För oss vinylnördar finns numera även ett stadigt ökat urval samt möjlighet att få ladda ner en digital kopia, smaskens...

Avslutar därför med en av mina nya favoritlåtar från en artist som jag inte trodde att jag tyckte om ......

Split My Personality

Sluuurp !!

Nu känns den efterlängtade semestern inom räckhåll. Midsommar, bad, grillning, malt, musikfestival mmm För en gångs skull så blir det troligen en lugn ledighet där kropp och själ skall läkas, riktigt skön avkoppling med andra ord.

Hoppas att fotbolls VM lägger in en andra växel så att vi åtminstone får se några matcher som kommer att hänga kvar i minnet. Positivt att vi slipper se en sur Lagerbäck med uppkavlade ärmar och raggarbränna i slutspelet. En skön kontrast är Maradonas ledarskap, dom hade iallafall roligt under tiden…

Musiken fortsätter att rulla in i en osannolik takt, ständigt nya upptäckter men även några gamla som överraskar.

Just därför vill jag istället dela med mig av musiken som jag växt upp till, en spotifylista där låtarna är lika självklara som vågorna på Atlanten, kommer ständigt på nya godingar så listan uppdateras ofta..hoppas att ni hakar på....

My Life Within Music

Veckans Album (part 3)......rika barn leka bäst?

Jaha då var det dax för ett nytt "veckans album". Sedan sist har jag hunnit med att avverka en fantastisk Thåströmkonsert och en helgjuten skivgriskväll. Betyget för båda evenemangen blir givetvis en toppnotering.

Veckans album skulle från början varit ett helt annat, men min ipod hade en helt annan uppfattning, då den häromdagen bestämde sig för att spela denna skiva. Jag kände att detta måste bara bli veckans album.

Jag tänkte presentera KSMB´s 3:e skiva "rika barn leka bäst" som för mig är en av de absolut bästa svenska rockplattor som gjorts.

Om man som jag äger skivan på vinyl så är första sidan helt makalöst bra, med klassiker som 602, Klockan 8, Polsk Zchlager, Blått och Guld. Alla låtar på sidan ett är skrivna av Johan Johansson som var trummis! i bandet. Här visar han att han är en fantastisk låtskrivare. Han skulle sedemera spela i band som Strindbergs, John Lenin och ha en ganska hyfsad solokarriär.

Husomhelst, tillbaka till skivan. Den köpte jag på "Folk och Rock" i Göteborg någon gång 87-88 och jag kom ihåg att jag tyckte omslaget var stencoolt. En helt svart platta med stora röda bokstäver K S M B på framsidan.......inget annat, kompromisslöst. jag stod inne i butiken och skulle provlyssna. jag satte på mig lurarna och blev konfunderad över det underliga trumpet solot som startade skivan..nästan lite besviken, men efter en liten stund startar introt på klassikern 602 (som fick sitt namn efter att den var 6 min och 2 sekunder) som för mig är ett odödligt epos. En underbar text som kittlar fantasin och ett gitarrspel från Peter Ampull som skär i hjärtat. En perfekt låt för ett melankoliskt tonårshjärta.

Ett minne som jag har till denna skiva är en lång promenad genom ett regnigt Kungälv på väg hem till Jonas och med denna skiva i mina freestylelurar, och där textrader som "jag lovar att du aldrig skall förakta mig nåt' mer" etsade sig fast i min själ.

Här finns smärta men också glädje.....jag vet inte hur många sena nätter man vinglat hem skränandes texten till Polsk Zchlager och känt att man gått in i den "ändlösa glädjen".

Om ni som jag blir lite sugna på att lyssna på denna helt formidabla skiva kan ni göra det HÄR.

Nästa gång blir det något helt annat....over and out.