Visar inlägg med etikett Debatt Och Tankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Debatt Och Tankar. Visa alla inlägg

onsdag, januari 16, 2013

Bara ett band



Det är onsdagkväll, kallt som fan och jag sitter med en frustrerande känsla i kroppen. En av mina stora passioner förutom musik är BANDY. Denna gamla engelska gentlemannasport (som alla andra lagidrotter) som med sin fart och böljande spel kan få den mest inbitne pessimist att dra på munnen. Men till idrotten och passionen tillhör oxå en besvikelse, en gnagande känsla av att något är fel, eller t.o.m. ren uppgivenhet. För mitt älskade lag har kört fast likt tyska armen i den ryska novemberleran. All form av spelide' jävlar annama och flyt är som bortblåst. Jag får helt enkelt syssla med annat för att rensa tankarna och för att familjen inte skall kollapsa.

Så vad gör man, jo man slösurfar på youtube, kollar roliga, tråkiga, sväniga klipp med diverse artister. Jag som älskar dokumentärer om band och artister brukar kolla på en serie som heter classic albums, där en klassik skiva helt enkelt gås igenom av div. experter, artister, studiotekniker och annat löst folk. Ikväll fastnade jag för The Band och inspelningen av "Music from the big pink" och "The Band". Två fantastiska album av ett band som funnits med i periferin  men aldrig riktigt träffat mitt i prick. Låten The Weight är en favvo som jag både spelat och lyssnat otroligt mycket på, men resten har aldrig riktigt sugit tag i mig, för än nu. Kanske är det den mediokra bandymatchen som försatte mig i rätt "mood"? Vem vet.

Hursomhelst kan jag iaf. rekomendera både programmet och skivorna. Dessutom är deras sista konsert en milstolpe i musikhistorien.

The Night They Drove Old Dixie Down

Classic Albums -The Band

fredag, december 21, 2012

944 Skäl Att Lyssna

Hocico 2009

Från början var det bara en.., givetvis inte sant men musiken tog ordentlig fart under 1700 talet. Den klassiska musikens storheter växte fram med en talangfullhet som fortfarande är svårslagen. Vid sidan av de rikas bord levde sedan länge folk på mer traditionell musik. Att dela in musiken i olika fack har antagligen pågått under mycket lång tid men jag tror nog att det aldrig funnits så många olika genrér som nu. Det räcker att titta på Spotifys 944 olika söktermer, and still counting…

När jag var i tonåren gällde det att vara syntare, gothrockare, depprockare, hårdrockare eller punkare, då var det viktigt med tillhörighet. När jag tänker efter så har jag nog gått igenom nästan alla stadier och genrér. I dagens musikaliska mångfald blandas allt ihop till den perfekta mixen, ungefär som blandbanden fast i en deluxeversion.

Kommer ihåg en Londonresa från mitten av åttiotalet, mina kära klasskamrater och jag skulle försöka hitta ett disco eller dansställe där dom släppte in okuvade ynglingar. Helt ovetande hamnade vi på ett gigantiskt stort diskotek, musiken var så hypnotisk att ingen kunde stå still. Överallt satt det små dekaler med glada gula gubbar, goa gubbar e vi allihopa, i högtalarna domderades det ut ACIIIID !!! En både märklig och mäktig upplevelse, vi förstod att diskoteken hemma i lilla Svedala bleknade i jämförelse. Vår syn på dans och disko hade för alltid förändrats. Kommer dock inte ihåg namnet på klubben, hjälp eller förslag uppskattas. Den elektroniska musiken över lag är kanske den som skapat flest genrér.

Aciiiiiid

För att få bibehålla någon form av självrespekt har jag lagt upp ett träningschema under veckans första fem dagar, helgen är däremot ledig för lustfylld påfyllning av förlorat fett. En kur även kallad banjobantning. För att detta skall fungera under en längre tid krävs lockelser i form av musik eller liknande, dessa fungerar som receptorer av dålig materia. Det behövs med andra ord starka toner för att svettas ut den sista vitlöken. En för mig relativt ny genré och mycket passande för just detta ändamål är Aggrotech. Något hårdare än EBM Industrial. Absolut ingen musik för ömsinta tryckare eller kvällar framför brasan. Man brinner snarare upp i brasan. I have  a meeting with the devil ….

Intruder - Hocico

I Want To Go To Hell – Hocico

tisdag, december 11, 2012

Två favorit-Elliotts



Ibland blir det inte som man tänkt sig. Jag skulle lagt upp ett inlägg i går men så blev yngste familjemedlemmen hastigt sjuk. Enligt dagispersonalen, som ringde, hade han lagt sig ner på dagissoffan och somnat strax efter lunch; och såg därmed till att avbryta mina planer om bloggande. Kvällen var i stället fulltecknad med snorpapper, välling och gullande. Att han dessutom på allvar kvicknade till på natten, då han ville leka, och under hela förmiddagen i dag klistrat sig fast vid mina ben, har inte lämnat några öppningar för bloggen. Med sömnsvullna ögon har jag nu baxat över honom till svärmor och passar på att lägga upp Ben Folds hyllning till Elliott Smith, "Late". Yngste sonen bär samma namn - det är min hustrus och min hyllning till en av våra favoriter.

Elliott, den här är till dig.

Ben Folds - Late

Dagens mest tröttsamma snackis: "Pepparkaksgubbe-gate". På Facebook ser man kommentarer om rätten till våra pepparkaksgubbar från arga - inte särskilt analytiskt lagda - svenskar som gör hätska utspel om invandrare. Problemet är att det inte är "invandraren" som skapar situationen (denne är totalt frånvarande i debatten) - utan "svensken" själv. I det här fallet en lärare i Laxå. (Antar att en rektor är inblandad, jag har fördomar mot sådana.) Inga pepparkaksgubbar i Laxå alltså ... i någon slags vilsen antirasistisk gest. Med den lika obligatoriska som missriktade folkstormen i släptåg.
Det hela är absurt. Som att lyssna på en multipel personlighet som grälar med sig själv. Välviljan är naturligtvis kontraproduktiv och sätter tvärtemot avsikten tyvärr fyr på främlingsfientligheten. Tröttsamt.

tisdag, november 27, 2012

Kåserier Kring Sundet

The Sound

Vad passar bättre än lite kåserier eller anekdoter i högsommarvärmen, dom fem starka graderna försvinner lika fort som man förnimmar dem.

Att påbörja sitt arbetsliv känns alltid lite främmande och läskigt för dom flesta av oss. Kommer ihåg mitt första kneg efter yrkesskolan. Kulturhuset i Stenungsund skulle sprida kunskap och kultur i kommunen och den skulle således byggas av NCC. För min del innebar detta montering av plåtform under årets kallaste månader, kommer ihåg att jag stog på avsatser som inte var större än mina egna skor. Med tygvantar och brännande betong på mina fingrar längtade jag efter något mer, något annat. På båda sidor gapade byggets kalla skelett öppet med fritt fall för den som inte var på tårna. Arbetsskyddet togs tyvärr bort för att man skulle tjäna mer pengar, ett rent under att ingen slog ihjäl sig. Den långa kalla vintern vid sundet ömmade både fingrar och själ. Med dagens kunskap skulle jag givetvis bara gått därifrån men vad gör man som färsking på sin första arbetsplats ?. Hur väver jag in detta rent musikaliskt undrar ni säkert ? Man kan troligen dela upp hela mitt  liv i låtar, perioder där minnen vaskas fram med hjälp av musik. Denna kanske inte helt njutbara episod av mitt liv bestod av främst två band "The Sound och The Smiths" Melankonin passade mig perfekt som ensam bussresenär någonstans  mellan Jörlanda och Stenungsund.

Mr Marr från The Smiths demonstrerar sitt gitarrsound
The Sound – Counting The Days

måndag, november 12, 2012

Don't boo no more




Jag har en teori: att en artist kan bli sin egen värsta fiende. Inte för att hen förtjänar det. Tvärtom. Ta Dylan till exempel. 22 år gammal var han en profet för hela folkscenen. Sedan hade han fräckheten att bli rockartist. Elgitarren var ett hån mot den "rättänkande" värld han - motvilligt - hade blivit talesman för, och med "Like a Rolling Stone" lämnade han på sätt och vis folkkollektivet ”Blowing in the wind”.

I bland är det ett album som dödar. Oasis har aldrig riktigt hämtat sig från mästerverket (What’s the story) Morning glory?.

Jag har alltid beundrat hur Dylan, till synes opåverkat, bara ryckte på axlarna åt häcklarna. ”Don’t boo me no more”, som han säger med ett illmarigt leende i dokumentären Don’t look back. Upprörda engelska tonåringar som trampar runt i konsertlokalens foajé och talar om hur han är en fejk. Någon i publiken som skriker ”traitor”, någon annan som hojtar ”Judas”. "You're a liar", svarar Dylan uttråkad. 

Kanske är det just därför jag älskar ”Positively 4th street” så mycket. För visst är det ett av rockhistoriens mest välformulerade musikaliska långfingrar?

Boo-hoo,  right back at ya'.

Naturligtvis handlar det om förväntningar. Om hur publiken låser sig vid den bild artisten skapat och sedan vill låsa fast artisten. Om oförmågan att acceptera att artisten vill utvecklas.

Jag jobbar på det, men är själv inte något undantag från detta.

2010 öppnade Band of Horses sin konsert på Trägår'n med ”The Great Salt Lake”, ”Is There a Ghost” och ”Weed Party” och fortsatte därefter att mata publiken med den ena perfekta versionen efter den andra i sin låtkatalog. Jag fick knappt luft. Känslorna trängdes i bröstet, rymdes inte, blev tårar. Och jag vände mig om med tårglittriga ögon mot Gonzo som bara skakade på huvudet. Jag minns inte vad jag sa, kanske något i stil med: ”Fan, om de inte spelar en dålig version av någon låt snart kommer jag svimma.”.

På balkongen snett bakom mig stod en annan vän, M. Då och då sneglade jag upp mot honom. Han var klädd i väst och en trång, svart skinnhatt, som om han hade gått vilse på vägen till en tributespelning med The Specials. Och även om man knappt kunde urskilja hans ansikte, såg jag hur ”Cigarettes and Wedding Bands” svepte med sig honom som en flodvåg. Han var chanslös. Och han tokdansade på balkongen resten av konserten.

Det är fortfarande en konsert som jag bär med mig. Som andra artister måste leva upp till för att få epitetet ”femstjärnig”. Inte minst Band of Horses själva. 

Ett år senare såg jag dem återigen på Trägår'n. Publiken var i extas, men vi (jag, Gonzo och M) som hade varit med på den magiska konserten året före förblev kallhjärtade. Magin var borta. Band of Horses var (och är) naturligtvis fortfarande ett alldeles utmärkt liveband. Men förväntningarna var orimliga. De hade inte en chans. M betedde sig som om han blivit personligt förolämpad av bandet och sa att han aldrig mer skulle se dem live.

"Boo-hoo."

På oss själva.



söndag, augusti 21, 2011

The Sun Hits

Pizzagrillning på altanen, volymiöst taktfulla Steel Pulse  i  nya Dynavoice Dynamite högtalare, öl, familj och omtanke , skulle vilja stanna tiden just där. Det är i dom där små ögonblicken som själfulla minnen skapas. Tänker även på ett magiskt ögonblick från senaste Way Out Westfestivalen, Tallest Man On Earth spelar I Won´t Be Found och solen står som en värmande kamrat och ler mot oss. Livet kan vara bra vackert. Skall sägas att vi hade avnjutit starkare drycker, kan aldrig tänka mig att det påverkar..

En lärdom som oftast kommer med åren är vidsynthet, lyssna med  bredare upptagning, att inse och uppskatta mångfald även inom musiken. Det känns  som att gränser sakta suddas ut mellan musikgenrér. Tror att musiken aldrig varit så stark och tillgänglig. För mig som musikfanatiker är detta paradiset..

Varför inte då lyssna på ett band som blandat in modern musik med medeltida klanger och folkmusik sedan 80 talet. Lägg speciellt märke till trumslagaren som utför regndans mitt under spelning, fingercymbaler kan väl aldrig vara fel ??

 

torsdag, januari 21, 2010

Shaken And Störd

Sammanslagen likt en förvärvad plastligist och luktfri som en överbetald hålfotsinläggare. Flingor till kaffet med senapsröra och ägg, levererar snabbstarter för spismäklare och försjunkna samåkare i glesbygd. Vistas inom lokaliserad samhörighet och beslagtar skenbart överflödig lastpost. Förlorar en vadavlagring till en icke myndig avfallsestradör, avslutar dagen med att sprida redskap till nyttjande av annan part. Låt oss klänga vid stanken av prydligt fogade linimentförbud, stek oss i glansen av skorrande snapssultaner och inled oss i fullskalig kompostberedskap. Stinn som en gråstensmussla förtäljer jag illsinnesrik detaljhandel med försumbar vinst. ;,;;;;,,mMphkhkkkarghhh braniac error...................zzzzzz Efter en milt sagt hektisk vecka var det dags att tömma innehållet. Nu känns det genast bättre…. Avslutar med lite nya godingar : The Eels - Little Bird

söndag, oktober 25, 2009

Näsan och kråkan

Jag satt häromdagen och läste en tidning, en dag som så många förut........
Ingen har väl lyckats ungå propagandaminister Jimmy "Goebbels" Åkessons fantastiska uttalande i kvällspresen. Nåja jag skall inte bli för politisk eller långrandig.
Hursomhelst råkade jag dessutom se SD's partikongress på Svt 24 en förmiddag förra veckan. Det är så man sätter raggsockorna i halsen.
Men det finns en och annan artist som inte är lika impade av Sd's frammarch. Här är ett exempel.
And now somthing compete different......a man whith two bottoms....nej ett sanslöst klipp på en man som definitivt vet hur man tar sig en rakabajsare
God natt världen!

fredag, september 18, 2009

Mitt längsta inlägg...Eller är modet den nya religionen?

För en vecka sedan var jag och min 11 -åriga dotter i en klädbutik för att handla. Inne i butiken träffade jag en gammal skolkompis vars dotter precis inköpt en ny kjol. Kjolen var en sådan där skottskrutig, lite punkig med hängslen. Jag som gammal punkare berömde henne för hennes val. Hennes far log och sa: "Visst är den tuff?" När jag kom hem slogs jag av en tanke. Jag tänkte på vad han sa till mig i butiken och på vad han brukade säga till mig när vi gick i skolan. "Visst är den tuff?" Under skoltiden var han en av dem som spottade efter mig, skrika PUNKJÄVEL och göra sig rolig över min klädstil. Nu stod han där i butiken med en kjol som för 20 år sedan antagligen fått honom att gå upp i falsett. Varför denna kovändning? Är det modet?
Vad är inne och vad är ute? Vem bestämmer vad jag skall tycka, hur jag ser ut eller vad jag skall äta? Mode och trender skulle de flesta nog svara. Hur uppkommer ett mode? Är det någon slags folkrörelse som skapas av den breda massan? Nej givetvis är det modeanalytiker, trendsättare och designers som talar om för oss vad vi skall tycka. Dessa är ofta kopplade eller rent av anställda av stora multinationella bolag vars enda syfte är att tjäna så mycket pengar som möjligt. Skitsnack tänker du. Du köper det du tycker är snyggt. Jag tvivlar inte på folks omdömme utan på det utbud som Lindex, KappAhl och H&M erbjuder, att de över en natt kan ändra hela sitt sortiment och på så sätt tvinga människor att ändra hela sin garderob. Ett bra exempel är 70-tals modet som var populärt för några år sedan. Jeansen skulle vara utsvängda, tunikor som var storblommiga och jackor med fårpäls. Detta mode höll i sig förvånandsvärt länge, så kom vändningen. Över en natt skulle de utsvängda jeansen bort och ersättas med trådsmala jeans med mudd!! 80-talet var tillbaka. Jag som personligen gillar utsvängda jeans blev utskrattad på JC när jag frågade efter ett par, jag blev istället hänvisad till en liten boutique där de förvisso hade utsvängda jeans men de kostade lika mycket som en månadshyra. Jag blev nu varse om talesätter "om du vill vara fin......så får du betala för det". Det är det här jag funderar över, den nästan fundamentalistiska tanken att med hjälp av hårt styrt utbud tvinga folk att bära kläder som någon eller några bestämmt är inne.
Jag vill dra paralleller till religion. I urminnes tider har folk varit lättskrämda och rädda för att sticka ut, något religionen många gånger på ett fult sätt utnyttjat. I västsverige under 1800-talet predikades Henric Schartaus läror i kyrkorna. En mycket smal och hård kristen gren som idag kanske till och med kallats för sekt, och vars huvudsyfte byggde på att människor skulle hålla sig på mattan och inte göra några utsvävningar. Gjorde man det skulle man straffas hårt med både helvete, djävulen och lite där till. Grupptrycket från församlingen och prästen var stenhårt och det gällde att inte göra något som ansågs vara fel eller syndigt. Fenomenet är inte på något sätt unikt för västsverige, utan det finns över hela världen i form av olika religiösa sekter och fundamentalister som spelar på folks rädsla för att sticka ut och vara annorlunda. Precis det här har trendskaparna tagit fasta på. Rädslan för att vara annorlunda. I ett nummer av Veckorevyn som låg på dass läste jag en krönika akriven av Ebba von Sydow där hon listade vad som för tillfället var inne respektive ute. Jag citerar: " Islatte. No no, nu dricker jag (och halva New York) lugnande pepparmintste (från Starbucks). Klarar du dig inte utan din latte? Viska din beställning så att inte killen bakom inte hör, och be ALLTID om lättmjölk".
Stackar alla de unga tjejer som precis tvingats lära sig dricka "latte" dessutom med lättmjölk och som tycker pepparmintste smakar skit bokstavligen. Duger inte de längre? Är de inte värda en kille? Jag som man skulle nog inte lägga så stor vikt vid vad min "dejt" drack. Om det var latte, lättmjölk eller pepparmintste. Jag tror de flesta killar är benägna att hålla med mig.
Är den nya guden Mammon, Starbuks vårt tempel och Ebba von Sydow vår nye Schartau som i parti och minut pådyvlar oss vad som är rätt eller fel? Kommer du till helvetet om du inte gillar pepparmintste? Eller kommer du få ett helvete om du inte gillar pepparmintste? Det är frågan.

onsdag, september 09, 2009

Plattmatch...eller covers vs orginal

Har precis fått ner hjärtfrekvensen efter den fantastiska fotbollsmatchen mellan Flänsost United och BK Brakskit...förlåt Malta - Sverige var det visst. Hjärtat pumpar inte p.g.a. upphetsning utan av frustration och vrede.
Hur lågt får ett landslag sjunka? Hur loj får en världsstjärna vara? Får man lov som förbundskapten att ta ut en småländs gresabonde på mittfältet? Ja ja ja jag vet att jag är negativ men nu får det fan snart vara nog. Jag har nog någon gång för länge sedan hyst en viss beundran för herr Elm, men efter vad han nu i 2 landskamper i rad presterat så tar även mitt tålamod slut. Undra om han får en 4 i betyg i pressen imorgon oxå? Eller va säger ni om den fantastiskt fint avvägda ballongpassningen som kom ner med snö på....eller alla hans fina inlägg 26meter över backen....nästan känsla som Beckham. För att inte tala om Elmander...Sveriges meste missare...till och med hans senaste mål mot Finland var en miss som målvakten tappade !!!
Hursomhelst TP's inlägg om Gloria Jones gav mer smak när det gäller orginal vs. covers. Så jag tänkte spinna vidare på detta underbara outtömliga ämne.
För så där 15 år sedan köpte jag en trippel cd med Stones. Det var en samling från "The London Years" som innehöll singlar och singelbaksidor från -63 till 70 (den period jag gillar bäst). På cd 3 fanns en låt som hette "I Don't Know Why" som blev min favorit. Många år senare stod jag på Volvo och byggde lastbilar och fick då höra låten i orginalversion (Jag trodde Stones hade skrivit den) med Stevie Wonder. Jag tyckte att orginalet var näst intill ännu bättre. Igår satt jag och letade efter låtarna på "tuben" och hittade då till min förvåning ännu en version med Jackson 5.
Vilken som är bäst kan vi gnabbas om när vi har nästa sittning.
Här kommer alla 3 versionerna.

torsdag, augusti 27, 2009

Fluktsoda och Blomsterhinkar

Äntligen är bloggen i full rullning igen, efter ett halvårs smygvila känns det som inspirationen hittat tillbaks. Ibland måste det till lite andrum för att hitta drivet. Förr i tiden hade man sina favoritartister som man gick och inhandlade så fort ett nytt album släpptes , nu kommer det nya tillskott varje dag, sanslöst vilken produktionsnivå musikbranschen trots allt håller, Tack vare nätet finns oändliga möjligheter för alla musikälskare och så hoppas jag att det förblir.. Åker i ren Mobyanda mycket kollektivt till min arbetsplats, detta ger utrymme för en hel del lyssnande och smäktande intressant läsning. Bengans Skivhandel hade ett tält på Way Out West festivalen där jag och mina kamrater givetvis häckade. Som den sanne musiknörd jag är kände jag mig tvungen att inhandla några böcker och cd:s. Hittade en bok om postpunken samt en om Factory Records, gissa om dom sidorna går heta på kollektvagnen, kommer förhoppningsvis att leverera ett inlägg om just Factory Records, det lilla bolaget med dom stora artisterna.
För er som vill veta så heter böckerna "Rip It Up And Start Again, Postpunk 1978-1984 samt "Factory, The Story Of The Record Label" , rekomenderas hjärtligt.
Måste även dra ett kärt konsertminne från den gamla goda tiden: The Mission Kåren 1987 Min broder bjöd med mig på denna liverökare som för alltid etsat sig fast hos mig, Wayne Hussey och Craig Adams i högform två år efter Sisters Of Mercys uppbrott. Wayne kom rusandes ut mot publiken och hystade ut hinkar med blommor, (dvs blommorna ) hade i och för sig varit udda om dom även kastat ut hinkarna. Låtar som Wasteland, Dancing Barefoot och Serpents Kiss gjorde kvällen till en gotisk julafton. Skall sägas att bäst före datumet har för längesedan gått ut på bandet, lyssna därför helst på deras fyra första skivor.
Relaterat (Goth) :

onsdag, maj 27, 2009

Fuuuzball !!!

Nog kändes det som om det var Tjuren Ferdinand dom släppt ut på den stora gräsmattan på Camp Nue, det stabila mittbacksparet Ferdinand-Vidic såg ut som vitsippor på en en vårrusig äng. Kul för Spanien ?? Not !!! Hu vad man saknar spelare som Claudio Gentile, han tillbringat matchen i knät på Messi den snabbe.
Efter Manchester Uniteds extremt dåligt genomförda match mot Spaniens stoltheter var jag tvungen att gaska upp mig med en gammal favorit, se nedan ...

tisdag, februari 03, 2009

Laddad Inför Våren

Med tanke på klimatet i musikbranschen kände jag att det var dags att leverera ett inlägg i debatten. Har sedan slutet av nittiotalet prenumererat på en laglig nedladdningstjänst som heter Emusic, detta företag var troligtvis ett av de första som satsade på att dra till sig artister som ville sälja sin musik i form av digitala filer. I början kunde man för ca 70kr i månaden ladda ner obegränsat med låtar som inte var kopieringsskyddade. Artisterna fick sin del och så även dom musikintresserade. Vill påminna er om att detta var 10 år sedan ??? Emusic handhar fortfarande en av de bästa alternativen för dig som vill kunna spela din musik överallt. Musikbranchens dinosaurier ?? Hade så gärna sett att dom hakade på tåget när det gick för tio år sedan, det finns så otroligt mycket man kan göra för att marknadföra sig och sin musik på nätet. Tänk er att kunna tillsammans med eventuellt album ladda ner diskografier, extraspår, info, bilder, intervjuver, livespår, videoklipp mm, listan kan göras hur lång som helst. Detta hade säkerligen fått många att slicka sig om munnen. Istället valde man att processa mot nedladdningen och mjölka ur dom sista dropparna ur cd-formatet. Dom stack huvudet i sanden när ungdomarna svek det oskäligt höga priset för en fullängds-cd. Alla bolag som går i förlust får skära ner på något, ta bort några mellanhänder som står där med gapande munnar. 170 kr för en cd med tio låtar a 30 min får nog dom flesta att rygga tillbaka. Speciellt med tanke på att en CDR-skiva kostar 3kr. Tycker att STIM kom med ett lysande förslag där en månadssumma skulle tas ut på ditt internetabonnemang, artisterna skulle därmed få sin del , även en reglering skulle kunna nyttjas beroende på mängd osv.. Att sno andras hårda arbete är givetvis inte ok men man måste förstå problematiken. Pengar styr tyvärr det mesta här i världen och så även i detta fall. Hade det funnits rejäla alternativ med skälig kostnad så hade säkerligen många vänt fildelningen ryggen. Tror på något sätt att svensken vill göra rätt för sig. Musiken och livet är alldeles för viktigt för att vi skall hålla på att bråka om rättigheter och pengar. Låt oss istället ta vara på en av livets största kryddor och lyssna på varandra för på så sätt skapa tjänster som fungerar i alla led. Inför den stundande nylagsstiftningen är det således upp till bevis för skivbranschen, dom måste komma fram med fler bra lagliga alternativ, för det är många som vill ha en levande musikkultur. Emusic, Itunes och Spotify är några exempel men det behövs betydligt fler (gillar dock inte Itunes låsta format, har man köpt en vara så har man). Nätet har öppnat oändliga möjligheter för artister. Aldrig har så många band kunnat få en publik utanför sin egen sfär, ett band från Brasilien har hysteriska fans i Skövde osv…. Har alltid älskat musik och så kommer det troligen att förbli, valde tidigt att bli skiv och musiksamlare och vill så gärna att det skall råda en sund kultur där alla får sin del, framförallt skall en större del av pengarna gå till artisten som sliter sitt hår för att nå ut. Skulle vara roligt om skivaffärerna började att blomstra igen(skivrundornas revival), fast nu med ett mer tidsenligt material. Kanske en blandad kompott av digital media, cd, vinyl, info. Allt till ett pris som passar dom flesta plånböcker. Har alltid själv varit intresserad av omslagen så varför inte också ägna lite tid och information om detta.
Tänk er en sida där man kan ladda ner musik, musikklipp, film, böcker, spela online och interagera med banden samt likasinnade musikintresserade. Allt läggs på en rimlig månadskostnad där det kan finnas olika nivåer beroende på intresse. Komersiella och alternativa skivbolag på ett och samma ställe, det hade smakat det. Jag tror och vill hoppas på att skivbolagen nu tar detta på största allvar så att alla vi som älskar musik och kultur slipper höra om en massa åtal mot familjer och ungdomar som därmed blir skuldsatta för resten av livet.
Tror fortfarande på vinylen, den kommer tillbaks, den ligger bara och väntar, lyssnar, lurar
Snart hör vi det magiska statiska urdraget från en ny vinylplatta. För er som är intresserade så kan jag meddela att i dom flesta nya vinylskivor skickas även en länk med där du kan ladda ner en digital kopia. Några har fattat galoppen minsann.....
Ha det mina kära musikälskare.......
 
CLICK HERE FOR THOUSANDS OF FREE BLOGGER TEMPLATES »