Bilder som aldrig suddas ut.

Nej jag har inte tappat förståndet...det här handlar inte om Tomas Ledin, så ta det lugnt. Förresten har jag för mig att TP varit på Ledinkonsert och sa att det var förvånasvärt bra?? Ja ja, nu till något helt annorlunda.

En av mina första och största idoler är Jimi Hendrix. Jag har så att säga fått honom via modersmjölken. När jag var liten spelade min far ofta en live-platta från Isle Of Wight -70. Den bestod av endast sex stycken spår bl a All Along The Watchtower, Freedom, Foxy Lady och Midnight Lightning, vi återkommer till den lite senare. Jag hade en bild framför mig på ett gråmulet disigt England, där Hendrix på eftermiddagen bränner ur gitarr, förstärkare och öron på publiken. Där Hendrix är spirituell och på hugget och publiken älskar honom. Döm om min förvåning när jag som tonåring fick tag i en vhs-kassett med hela konserten, som för det första var sent på natten och med en publik i upprorstillstånd. Hendrix är sliten och trött, spelar visserligen skitbra (stundtals) men verkar inte det minsta glad och lämnar scenen efter de obligatoriska numren genom att slänga gitarren i backen.
Två helt olika bilder. En verklig och en i mitt lilla huvud. Hursomhelst så hittade jag vinylen som min far spelade och när jag satte på den såg jag min imaginära bild igen....den sitter där fastetsad och det finns ingen verklighet som kan ändra på det...och det gör ingenting.
Nu till det märkliga med låten Midnight Lightning. Den finns alltså med på min vinyl från -71, men inte på vhs-kassetten från 1990. Inte heller på cd-utgåvan av konserten. jag började fundera på om låten aldrig varit med? Det är först när konserten ges ut igen 2004 som låten dyker upp och jag kan lugnt luta mig tillbaka och njuta av Hendrix i eftermiddagsdiset...eller hur var det nu?. Så kan det gå.

Midnight Lightning....tuben.

Hela konserten på Spotyfi

2012 års största fynd: Rodriguez

Rodriguez – Searching For Sugar Man

Om jag måste välja en favoritplatta i år, blir det nog soundtracket till dokumentären om Rodriguez. Vilken musik. Vilken saga. Vilken hjälte! Gatupoet och trubadur med låttexter i klass med Dylan men som aldrig sålde några album i USA –  och försvann. 

Att livet inte är rättvist är spraymålat över hela filmen. Likaså att tur och tajming slår talang alla dagar i veckan. Textraderna från ”Cause”, strax före skivbolaget Sussex sparkade honom, är som en spådom:

”Cause I lost my job two weeks before Christmas

And I talked to Jesus at the sewer

And the Pope said it was none of his God-damned business”

Ja, jag vet. Det är inte musik från 2012. Snarare 1970. Därför hamnar den inte heller på den kommande årslistan. Men oavsett vilket så var det i år han blev upptäckt. Dokumentären om Sixto Rodriguez är en osannolik, oemotståndlig tårdrypare; och hans musik ger mig samma känsla som när man luspank hittar en femhundring i kavajfodret fyra dagar före lön. Efter att ha sett (och hört) Searching For Sugar Man känner man sig nästan skyldig att skicka femhundringen till Rodriguez i stället. 

Favoritlåtar: Sugar Man, Cause, I’ll Slip Away, Crucify Your Mind

Analog porr

 

Going back to the roots!

 

Med en farsa som vunnit ett gäng Oscars för bästa filmmusik så kanske det inte var så konstigt att han halkade in på samma bana. Efter några första stapplande steg i improvisationens 60-tal så riktades nyfikenheten åt den nya spännande elektroniska utvecklingen. Med konstruktören Robert Moogs revolutionerade skapelse öppnades nya möjligheter för många, så även Jean Michel Jarre. Den musikalska inspirationen kom från den klassiska musiken via Stockhausen till Tangerine Dream. Efter ett föga framgångrikt soundtrack släppte 1976 Jarre ett av den elektroniska musikens mästerepos "Oxygene". Albumet blev en megahit över hela världen och håller lika hög klass än idag. Att följa upp en sådan dundersuccé är omöjligt men uppföljaren "Equinoxe" tycker jag håller minst samma höga nivå. Förutom skapandet av musik har Jarre varit en pionjär och visionär vad det framförandet. Han har uppträtt i Docklands, vid pyramiderna, NASA i Houston, vid Eiffeltornet, Himmelska Fridens Torg osv. Han var den förste västerländska artisten att uppträda i Kina 1981. Han har vid ett gäng av dessa tillfällen slagit otroliga publikrekord, konserten till Moskvas 850-årsjubileum sågs av 3,5 miljoner åskådare. Han har även utvecklat ljudet bl.a. det surroundssoundsliknande AERO. Trots alla storsvulstiga upptäcktsfärder tycks Jarre inte har glömt av rötterna vilket följande klipp bevisar. Jean Michel, tillsammans med tre medmusikanter och en myriad av analoga synthar, bjuder här in till 30-årsjubileét av "Oxygene"

Oxygene - Live in Studio

'The Human Riff'

Keith Richards.
Den Stonesmedlem du först lägger märke till när Mick slutat sjunga och strutta omkring på scenen. Mannen som enligt myten tog sig ur heroinmissbruket genom att låta transfusera allt sitt blod på en klinik i Schweiz.
Vilden. Med dödskallering, örhängen, trasiga tänder och ögon av kol.
Mannen som i en musiktidning tio år i rad blev framröstad som den rockartist som var "most likely to die". Men som överlevde.
Kapten Jack Sparrows pappa.
Mannen som ÄR rock 'n' roll.
Som växte upp i en dyster förort till London. "I hated it. I'd spend the whole day wondering how to get home without taking a beating." Som i tonåren upptäckte att det fanns värre mobbare än mobbarna: Myndigheterna. Han hatade "dem" ännu mer, blev kriminell. Det skriftliga omdömet i skolbetyget från 1959 hade endast sex ord: "He has maintained a low standard.".

Mamman "räddade" honom. Hon älskade musik och när Keith fyllde femton, köpte hon honom en gitarr. Den kostade 10 pund. Musiken som fångade honom var de fattigas musik - den svarta Chicagobluesen. Mick Jagger, som bodde några kvarter längre bort, hade pengar nog att köpa några album; han älskade samma musik som Keith. De blev vänner. Rolling Stones bildades. Bill Wyman kom på casting och fick vara med i bandet. Eller snarare: hans Vox-förstärkare kom med i bandet; Bill fick de på köpet.

Hur som helst.

I dag fyller Keith 69 år. Grattis!

En liten Stoneslista.

Et tu, Brute!

 

Under min uppväxt lånade jag drösvis med skivor från vänner och bekanta för att försöka stilla min musikaliska nyfikenhet. Detta bidrog givetvis till att vännernas skivsamlingar till viss del formade min musiksmak. Jag kommer än idag ihåg vad som gömde sig i Mikes singellåda, att Hogge diggade Pat Benatar (för musikens skull!?), att Perra av någon anledning hade "Fuck off"-singeln med Wayne County & the Electric Chairs samtidigt som han lyssnade på tungviktarna Mountain, hur jag å Helle säkerligen som dom enda i Svedala tokdansade till Ståålfågel mm.

Jag hade en klassis vars brorsa var medlem i den Skandinaviska skivklubben, vilket även jag senare anslöt mig till. Han beställde skivor besinningslöst och lyckliga jag fick låna så många som jag kunde ta med på cykeln utan att utgöra trafikfara.

En skolkamrat på gymnasiet som jag egentligen bara kände ytligt genom vårt gemensamma musikintresse presenterade mig en gång för en betydligt äldre bekant som fortfarande bodde kvar hos sina föräldrar i den tidstypiska 70-talsvillans stora källarvåning som till min ohyggligt stora förtjusningvar packad med vinyl. Å vilken vinyl sen! Idag hade samlingen varit värd ofantliga summor. Det var prog,kraut,psykadeliskt, progg,60's rubbet som man skulle ge sin högra arm för idag.

Samma skolkamrat var väldigt på var det gällde den nya och den framtida musiken. Det var av honom jag fick höra en sprillans ny debutsingel av en grupp med det konstiga namnet Orchestral Manouvers In the Dark. Det var tack vare honom jag lyssnade på ett, som jag tyckte då, konstigt debutalbum med en grupp som precis hade bytt namn från Warzaw till Joy Division. Det var också av honom som jag lånade först en singel sedan debut-LP'n av en ung irländsk grupp med ett udda sound.

Jag tycker fortfarande soundet på "Boy" är väldigt tunnt men trots det kan tydligt se linjer som gruppen sedan utvecklade vidare till musikaliskt världsvälde. På min tio bästa lista över tidernas bästa album skulle gruppen få med två eller tre av sina alster. Gruppens exprimentlust har stundtals förirrat dom in på återvändsgata och tyvärr har dom en lång tid kännts allt mindre angelägna. Därför är det helt underbart att se att dom kan ännu och pirrigt återupptäcka varför dom en gång var en av mina och många andras favoriter.

Mina damer och herrar, på scen: U2

Ingenting...(eller lite av varje)

Fan va det är skönt att vara musiknörd, att hela ens liv kretsar kring musikaliska saker. Jag hade från början tänkt skriva ett inlägg om bluesmunspelare, men så hände det mig en rolig sak på väg till jobbet i morse. Ja just det, jag har fått ett jobb oxå. Numera titulerar jag mig behandlingsassistent och kommer jobba med ensamkommande flyktingbarn i Mölndal. Vilket i sig är spännande, men resorna med västtrafik varje dag påminner numera mer om en resa genom en större Indisk stad.
Ja ja det var inte det jag skulle skriva om, utan om en händelse som inträffade på bussen till jobbet i morse.
När grön express (lustigt namn på en buss som tar ca. 45 min!! på sig från Korsvägen till Centralen) långsamt frustar sig genom den isande kylan uppför "Hisingsbroa" ser jag ut över ett morgonfrostigt Göteborg dör det sakta börjar ljusna. Det är en otroligt vacker syn och för de flesta stannar nog tanken där, men inte för en liten skivgris. Himlens färg är i stort sett identisk med den färg som himlen har på Pink Floyds omslag till Animals. Häftigt tänkte jag samtidigt som jag blev full i skratt över min nördighet.

På mina helvetesresor till och från Mölndal har jag numera börjat lyssna på nedladdade podradioprogram från våran helt fantastiska statliga radio. Jag har avverkat en hel del dokumentärer, men det senaste är ett fantastiskt program som heter Luuk & Lokko, där Christian och Andres sitter och filosoferar över livet och spelar lite musik. I varje program väljer Andres två st. låtar och Christian en. Detta är ett mycket underhållande program fyllt med tankar, anekdoter och musiknörderi.
Lägger en länk till programmen här.
Här lägger jag deras spellista med låtar från programmen på spotify.

På lördag smäller det...då menar jag inte matchen mellan United och Sunderland utan TSOOL på Pustervik för kanske sista gången. Jag hoppas på en riktig helkväll, där alla mina favoritlåtar kommer att framföras. För övrigt läste jag att TSOOL avslutar sin karriär på samma sätt som man startade, nämligen genom att ge ut en EP.
Jag lyssnade som hastigast igenom den igår och kan bara konstatera att det är som vanligt en massa bra låtar. Den som jag fastnade mest för var låt 2, som lät lite mer som de gjorde förr.
Jag lägger EP här....så kan ni avgöra själva. Lite kuriosa är att trummslagare Sandsten för första och sista? gången sjunger ett av spåren.

Till sist för att knyta ihop säcken med den indiska trafiksituationen i centrala Göteborg, vill jag nämna att världsmusikens okrönte kung Ravi Shankar har lämnat oss 92 år gammal. Han spelade som bekant med många kända artister, bl .a Coletrane och Beatles men framför allt med George Harrison. Västerlänningar har inte alltid förstått sig på Ravi. Ett exempel är när han får stående ovationer efter han stämt sin sitar under Concert for Bangladesh...folk trodde det var första låten.
Raga Parameshwari
Nä nu får det räcka med babbel för den här gången.

GRANDios

Vi tar en tripp tillbaka till första delen av 70-talet och tittar på vilka megastora band som fanns då: Led Zeppelin, Black Sabbath, Deep Purple, Who, Yes, ELP, Eagles, Grateful Dead, Allman Bros mm
Med tanke på detta känns det lite underligt att det utan tvekan största bandet i USA under denna tid var: GRAND FUNK!
Bandet bildades 1968 och upptäcktes året efter på Atlanta Pop Festival. Under några intensiva år av skivsläpp och flitigt turnerande nåddes en allt större och vidare publik. Vid gruppens peak såldes biljetterna till klassiska Shea Stadium slut på rekordtid och utklassade Beatles tidigare rekord.
Vad var det som gjorde gruppen så oerhört populär, och i stort sett bara i staterna? Framför allt så skapade dom en häxbrygd av klassiska amerikanska musiksmaker med olika doser av soul, funk, gospel, blues och rock. Mixen levererades som stompig feelgood-musik som tilltalade arbatarklassens massa. En Grand Funk-konsert fungerade under denna tid som ett fullgott komplement till en match i amerikansk fotboll. Glad fest som börjades och avslutades på parkerningsplatsen med konserten som höjdpunkt därimellan. Detta konsertklipp ger en utmärkt bild hur bra och medryckande Grand Funk var på toppen av sin karriär.

PS. Man ser tydligt var Jim Henson hittade inspiration till sin animaliska trummis. DS.

Time waits for no one...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessa ord sjöng "the glimmer twins" på plattan It' only rock n' roll 1974. De hade givetvis alldeles rätt....tiden väntar inte på någon. Tid är dessutom något jag senaste veckan inte har haft speciellt mycket i överflöd, men jag har i alla fall hunnit med att se på en fantastisk musikdokumentär. jag såg på PJ20 (Pearl Jam 20 år) som är gjord av Cameron Crowe som bl.a gjort filmen "singels". Denna drygt 2 timmar långa och mycket välgjorda film var för mig även en resa i tiden. Det som gjorde den så bra var att det finns väldigt mycket dokumenterat med PJ, mycket filmklipp från turne'bussar och runt om själva spelningarna. Dessutom är deras historia ganska brokig och visar en baksida av ett gigantiskt genombrott som bandet fick i mitten på 90-talet.
Seattlescenen i början av 90 var unik på många sätt. Banden var vänner och stöttade varann istället för att tävla om uppmärksamhet. Något som också gav frukt musikaliskt i form av Temple Of The Dog- plattan. Ett mästerverk enligt mig. Det var även intressant att se hur PJ växte fram ur askan efter Mother Love Bone, sen MLB's sångare Andy Wood dött av en överdos innan bandet han slå igenom ordentligt.
Senare delen av filmen är också mycket intressant, där PJ slåss med hur de ska tackla giriga biljettförsäljare, sin egen framgång och vem som ska leda bandet musikaliskt. För mig som släppte PJ efter tredje skivan "Vitalogy" var det kul att få lite nya låtar och plattor att lyssna in.
Men för mig blir det aldrig bättre än så här.

Så vill man minnas flanellskjortor, avklippta armebrallor långt hår, skägg och svängig musik så rekommenderar jag att sitta ner och titta på en fantastisk dokumentär.

Osannolik comeback!!!

 

"Grabbar, jag går bara ut och köper en tidning!"

Fleetwood Mac är ett av musikhistoriens mest framgångsrika band. Ni känner säkert till att bandet grundades senare delen av sextiotalet och spelade då fantasktisk blues. Jag har i tidigare inlägg på Skivgrisen skrivit om den formidable gitarristen Peter Greens livsöde. Greens erkänt magiska toner får många att glömma bort att det fanns ytterligare två suveräna gitarrister i bandet under denna epok, slidegitarristen Jeremy Spencer vars främsta förebild var Elmore James samt senare även Danny Kirwan. Under en turné i Amerika 1971 gick Jeremy ut för att köpa tidning och försvann! På väg till tidningsbutiken träffade han på medlemmar ur den religösa sekten Children of God och tyckte den var en god idé att gå med den istället för att fortsätta i Fleetwood Mac. Konstiga äro Herrens vägar!

Och konstigare blir det, för helt plötsligt 40 år senare så dyker det upp en ny platta med....... Jeremy Spencer!!!
Hur det låter? Tja, lyssna själva!

Det tråkiga året 1973?

Jag har många gånger i mitt liv funderat över vad som hände det år då jag föddes. Vilka stora världshändelser och vilka musikaliska alster som gjordes. Jag har alltid känt det som om 1973 var lite av ett musikaliskt mellanår, dom klassiska tunga namnen inom rocken hade redan gjort sina mästerverk, splittrats eller rent av lämnat in hatten. Discoeran stod för dörren och flera av de gamla hjältarna började smöra till sig. Jag har ibland önskat att jag föddes -72, eller rent av -68.
I världen hände det inte så roliga saker, statskuppen i Chile,oljekrisen, som en liten ljusglimt kan nämnas USA:s tillbakadragande av militära trupper i Vietnam.

Så jag tänkte kolla vilka plattor i min skivsamling som var gjorda -73.....döm om min förvåning. Här kommer ett litet urval:

Black Sabbath - Sabbath Bloody Sabbath
Led Zeppelin - Houses Of The Holy
ZZ Top - Tres Hombres
Bruce Springsteen - Greetings From Asbury Park och  The Wild The Innocent...
Tom Waits - Closing Time
Alice Cooper - Billion Dollar Babies
Little Feat - Dixie Chicken
The Stooges - Raw Power
Pink Floyd - Dark Side Of The Moon
Mahavishnu Orchestra - Bird Of Fire
Bob Marley and The Wailers - Catch A Fire och Burnin'
David Bowie - Aladdin Sane
Jethro Tull - Passion Play
Bob Dylan - Pat Garrett & Billy The Kid (Soundtrack)
West, Bruce & Laing - Whatever Turns You On
Lynyrd Skynyrd - Pronounced
Allman Brothers Band - Brothers And Sisters
Elton John - Goodbye Yellow Brick Road
Frank Zappa - Overnight Sensation.

.....det finns mer, ELP, Yes, George Harrison, BTO, Nasareth, Roxy Music m.m.
Jag är numera inte lika bekymrad över att vara född 1973
/Lillgrisen

Kärlek strax innan stängningsdags

(Tom Waits: Closing Time, 1973)

”Well I hope that I don't fall in love with you

'Cause falling in love just makes me blue”

Med en mening fångar Tom Waits konflikten mellan längtan efter någon att älska, och rädslan över att faktiskt hitta någon. Alltså: kärlek man kan vinna, men också förlora.

Waits stilistik är besläktad med några av mina favoritförfattare, som Charles Bukowski och Raymond Carver. Prosan är avskalad och direkt. Han använder små medel, blir aldrig övertydlig, men är så pricksäker i sina beskrivningar, i sitt ”scenbygge”, att kraften i orden blir desto tyngre. De träffar hjärtat. Och sången handlar inte om någon quarterback med uppvikt pikétröja och bilhandlarleende, utan huvudpersonen andas utanförskap och ensamhet.

I ”I hope I don’t fall in love with you”, målar Waits upp en smärtsamt vacker scen. En ensam man, kanske han själv, sitter vid en bardisk och har just fått syn på en vacker kvinna. Några förstulna blickar byts i folkvimlet.  Uppskattande blickar. Hoppet som tänds i natten.

”And I wonder, should I offer you a chair? …”

Och fortsättningen:

”Well the night does funny things inside a man

These old tom-cat feelings you don't understand,

Well I turn around to look at you,

You light a cigarette,

I wish I had the guts to bum one,

But we've never met,”

”I wish I had the guts to bum one, but we’ve never met.” Jag vet knappt någon vackrare rad om våndan över att våga ta första steget?

Sången består av fem verser. En stegring av hopp skulle man kunna säga. Men också av vankelmod. Alla verserna utom de två sista slutar med raden ”And I hope I don’t fall in love with you”.  Det är först i fjärde versen, när Tom upplever att han har chansen då kvinnans manliga sällskap gått och lämnat fältet fritt, som han för första gången lite kaxigt byter titelraden mot: ”And I hope you don’t fall in love with me”. Bara för att i sista versen beskriva hur han missat chansen, hur hon lämnat baren medan han tagit sig en sista stout för självförtroendet. Det är stängningsdags. Och Waits sjunger melankoliskt: 

”Well I turn around to look at you,

You're nowhere to be found,

I search the place for your lost face,

Guess I'll have another round

And I think that I just fell in love with you.”

Vackrare blir det inte.

Låten på Youtube. 

Back To the Indies 2

Snart nalkas den mycket efterlängtade semestern, veckan som gått har dessutom bjudit på några imponerande bokningar till Way Out West.Inga mindre än Kraftwerk och Mogwai kommer att besöka vår sköna park. Jisses vilken festival det blir....Har suttit och gnuggat på några nya spellistor så här inför ledighet och allt. Först ut blir en favorit i repris "Back To The Indies del 2" med några av topparna från tiden då indiemusiken var som allra hetast. Har valt några udda låtar som kanske inte alla har hört. Mycket Nöje...

Back To The Indies 2   (Spotifylänk)

Eno och Lanois

Ljudkonstnärerna Brian Eno och Daniel Lanois har bjudit på många fantastiska stunder. Många av er känner säkerligen till deras storhet, men ibland kan det vara bra att bli påmind. Har satt ihop en liten minilista över några höjdpunkter från dessa giganter. Dels eget material och dels bakom mixerbordet. Hoppas att ni hakar på…(har i vissa fall valt låtar som inte är fullständigt sönderspelade)

Eno och Lanois

Enjoy The Silence

 

Såg till min glädje att ett av mina absoluta favoritband från åttiotalet skulle släppa sin sista fullängdare i en remastrad extra allt version. Talk Talk är det där bandet som borde ha blivit mycket större. Publiken var dock inte redo på den tiden och bandet avslutande sin existens i och med just lp:n Laughing Stock från 1991.  Ser verkligen fram emot detta skivsläpp. Om ni vill så avnjut gärna orginalplattan på Spotify. Så spröd att den bara nuddar försiktigt…Lyssna även på Mark Hollis som var sångare i bandet   (Spotifylänk)

The Laughing Stock  (Spotifylänk)

New Grass   (Youtube)

Myrrhman   (Youtube)

Kraut Wall

Vem kan få för mycket kraut ?? Inte jag iallafall

KTP på Spoten

Eller varför inte Tangerine Dream i ett av deras starkaste ögonblick, taget live från en katedralen i Coventry, mycket sevärt…se även Barock 3 (hela klippet)

Jesus Vilken Skiva !

Ibland undrar jag om allt står rätt till i hjärnbarken, så länge jag är vaken så har jag musik i huvudet, det hade varit lättare om även något annat fastnade ovanför öronen. Se nu inte detta som något klagande, tvärtom, musiken är mitt kall och kommer så förbli så länge hörseln hänger med.

En skiva som förändrade musikörat för alltid var Jesus And the Marychains debutskiva “Psychocandy”. Ett fräsande oväsen med smäktande sång som frälste musikkårens mest inavlade recensenter. Dock aldrig min käre far som ilsket blickade tillbaks mot vinylspelaren. Debuten kommer nu äntligen i en remastrad version med en massa extra godis. Frågan är bara hur man lyckats att finjustera ljudet på en skiva som medvetet skall låta skitigare än någonting annat. Tre stycken små silverplattor varav en dvd kommer att finnas till alla behövande den 19/9. Vill ni gå vidare ytterligare så kommer bröderna Reid även att släppa sina andra skivor i deluxeversioner. Musik är också godis….

Psychocandy på CD WOW
Never Understand  Video

80`s In Da House

Visst var jag en av dom som växte upp under åttiotalet, med tonårsfylla, kärleksbekymmer, ångest , identitetsproblem och allt det där som hör det begynnande vuxenlivet till. Musiken under dessa år har av många s.k förståsigpåare kallats för dom förlorade åren, detta kan jag givetvis inte hålla med om. Visst kom det en hel del skivor som kanske inte skulle lämnat pressarna men  även guldkorn som aldrig faller i glömska. Tänkte bjuda på några av mina goaste bitar, alla med en egen historia.

80`s In Da House

Tack !!

Hur länge jag har letat efter ett klipp på Camouflages "Syster Sol" är omöjligt att veta, troligen sedan 1986. Inte riktigt hela låten men vad fan gör det. Alla svenskars motsvarighet till The Cure här och nu !

Syster Sol (VIDEOKLIPP !!)

Arg Så In I Norden

Kolla in vurpan en bit in i videon

Thing We Lost In The Tires

Musik är för mig så mycket mer än bara några väl valda toner, den hjälper mig att minnas, att ta mig igenom svåra tider, att glädjas åt händelser och situationer. Skulle nog vilja påstå att det ligger ett blandband bakom nästan allt som hänt mig genom livets mystiska korrididorer. Kommer antagligen att sitta på ålderdomshemmet med ett par mjuka tofflor, kateter och musiklurar. Kanske finns det då specialiserade hem för olika tycke och smak (slutstationen för musiknördar)eller så kanske dom har infört etterstupan igen, vem vet ? Först ut är avdelning tung synth, inte glattig syntpop här inte...

Klinik - Moving Your Hands Klinik - Go Back Klinik - Hours And Hours Klinik - Suffer In Silence Klinik - Memories Vomito Negro - Fire Burns Skinny Puppy - Harsh Stone White Skinny Puppy - Addiction Borghesia - Ni Upanja Ni Strahu A Split Second - Rigor Mortis A Split Second - Flesh

Front 242 - No Shuffle Front 242 - Operating Tracks Spk - Metal Field