Lowlife

Bra band som borde ha fått mer uppmärksamhet

http://youtu.be/nysW3Orn2Ic

Och jag är i köket med en mun full av snor...

Stickans underbara tolkning av Dylan, ja så är det, nu är min mun full av snor. Därför blev det inget inlägg i onsdags. Jag kör på frihand nu istället. Veckan har som sagt gått i snorets tecken, men jag han med en liten minirunda häromdagen (skivrunda). Jag drog Andra långgatan och koncentrerade min snorfyllda hjärna på VINYL!!
Detta resulterade i Muddy Waters bästa (tyngsta) platta After The Rain, Neil Young Decade trippel (60:-!!!) ZZ Top Eliminator och en Paul Butterfield som jag letat efter länge men aldrig sett. Dessutom fingrade jag på Temple Of The Dog på vinyl...men det var nog en nypress? Febrig och yr av lycka vinglade jag hem för att avnjuta dessa vax. Jag älskar verkligen vinylskivor.

Ja ja jag lägger upp lite smakprov från mina köp.

ZZ Top - I Need You Tonight

Neil Young - Love Is A Rose

Paul Butterfield - In My Own Dreams

Muddy Waters - Bottom Of The Sea

Muddy är märkbart influerad av Hendrix som i sin tur dyrkade Muddy.

Bara ett band

Det är onsdagkväll, kallt som fan och jag sitter med en frustrerande känsla i kroppen. En av mina stora passioner förutom musik är BANDY. Denna gamla engelska gentlemannasport (som alla andra lagidrotter) som med sin fart och böljande spel kan få den mest inbitne pessimist att dra på munnen. Men till idrotten och passionen tillhör oxå en besvikelse, en gnagande känsla av att något är fel, eller t.o.m. ren uppgivenhet. För mitt älskade lag har kört fast likt tyska armen i den ryska novemberleran. All form av spelide' jävlar annama och flyt är som bortblåst. Jag får helt enkelt syssla med annat för att rensa tankarna och för att familjen inte skall kollapsa.

Så vad gör man, jo man slösurfar på youtube, kollar roliga, tråkiga, sväniga klipp med diverse artister. Jag som älskar dokumentärer om band och artister brukar kolla på en serie som heter classic albums, där en klassik skiva helt enkelt gås igenom av div. experter, artister, studiotekniker och annat löst folk. Ikväll fastnade jag för The Band och inspelningen av "Music from the big pink" och "The Band". Två fantastiska album av ett band som funnits med i periferin  men aldrig riktigt träffat mitt i prick. Låten The Weight är en favvo som jag både spelat och lyssnat otroligt mycket på, men resten har aldrig riktigt sugit tag i mig, för än nu. Kanske är det den mediokra bandymatchen som försatte mig i rätt "mood"? Vem vet.

Hursomhelst kan jag iaf. rekomendera både programmet och skivorna. Dessutom är deras sista konsert en milstolpe i musikhistorien.

The Night They Drove Old Dixie Down

Classic Albums -The Band

2012 I Ett Nötskal

Så var det dags för en summering av 2012. Mängder med bra musik har som vanligt förgyllt det gågna året.

Way Out West var den stadiga musikfest som vi vant oss vid, det mest imponerande med festivalen är den digra blandningen. Att få se 25 000 människor med 3d glasögon på Kraftwerks konsert är oslagbart. Billy Braggs svarta humor och gitarr fick hela Slottskogen att dra på mungiporna och ett laddat Black Keys försatte Göteborg i gungning. The Swans på Pustervik är däremot svårt att beskriva, möjligen som en betongvägg i pannan ? mäktigt !

Mark Lanegan inledde året i total svärta med Gravediggers Song, tyngre inledning går det knappast att få.

Några av Sveriges mest färgstarka band/artister genom tiderna klev in och visade vart båten skulle stå. Soundtrack Of Our Lives och Thåström gav ut sina starkaste album på mycket länge, synd att TSOOL besluta sig för att lägga vantarna på hyllan men vi ser fram emot comebacken.

Några sköna vitamintillskott i årets musikskörd :  Grimes (finurlig som tusan)Milagres (perfekt höst/vintermusik) Kristian Anttila (plattan som Kent borde ha gjort) och Tallest Man On Earth vaggade oss sakta över till andra sidan.

För övrigt bäst med 2012 :

Beach House får till en fullträff i albumet Bloom (svårslagen)

Perfume Genius sköra röst i All Waters (jisses vad starkt)

Ravonettes popar vidare i gott slag i She Owns The Street

Jonas Lundqvist tidigare trummis i Bad Cash Quartet släpper sitt självlysande soloalbum “så ede me de”

Otroligt nog fastnade jag för Whatever Happened To The Times med soullegenden Bobby Womack, undrens tid är icke förbi.

John Talabot står för årets electronicaplatta, fin är bara förnamnet

Årets fräsigaste syntplatta hittar vi hos mexikanska Hocico, El Ultimo Minuto är smärtsamt tung, som en musikalisk fortsättning på Sawfilmerna.

Detta plus givetvis mycket mycket mer gjorde att musikåret 2012 står sig mycket bra, kanske inte riktigt i samma klass som 2008, men det året är å andra sidan svårslaget.

Har lovat mig själv att inför 2013 komma ut och lyssna mer live. Som familjefar kan det vara svårt att få till just detta men visst fasen går det. 2013 skall bli ett steg ut i verkligheten.

Givetvis måste det till en lista för att än mer visa upp årets godbitar, här uppdelat på två stycken, en mindre och en större. Haka på vetja …

Stay Tuned 2012 (Lilla)

Best Of  2012-In A Lonely Place (Stora)

Ingenting...(eller lite av varje)

Fan va det är skönt att vara musiknörd, att hela ens liv kretsar kring musikaliska saker. Jag hade från början tänkt skriva ett inlägg om bluesmunspelare, men så hände det mig en rolig sak på väg till jobbet i morse. Ja just det, jag har fått ett jobb oxå. Numera titulerar jag mig behandlingsassistent och kommer jobba med ensamkommande flyktingbarn i Mölndal. Vilket i sig är spännande, men resorna med västtrafik varje dag påminner numera mer om en resa genom en större Indisk stad.
Ja ja det var inte det jag skulle skriva om, utan om en händelse som inträffade på bussen till jobbet i morse.
När grön express (lustigt namn på en buss som tar ca. 45 min!! på sig från Korsvägen till Centralen) långsamt frustar sig genom den isande kylan uppför "Hisingsbroa" ser jag ut över ett morgonfrostigt Göteborg dör det sakta börjar ljusna. Det är en otroligt vacker syn och för de flesta stannar nog tanken där, men inte för en liten skivgris. Himlens färg är i stort sett identisk med den färg som himlen har på Pink Floyds omslag till Animals. Häftigt tänkte jag samtidigt som jag blev full i skratt över min nördighet.

På mina helvetesresor till och från Mölndal har jag numera börjat lyssna på nedladdade podradioprogram från våran helt fantastiska statliga radio. Jag har avverkat en hel del dokumentärer, men det senaste är ett fantastiskt program som heter Luuk & Lokko, där Christian och Andres sitter och filosoferar över livet och spelar lite musik. I varje program väljer Andres två st. låtar och Christian en. Detta är ett mycket underhållande program fyllt med tankar, anekdoter och musiknörderi.
Lägger en länk till programmen här.
Här lägger jag deras spellista med låtar från programmen på spotify.

På lördag smäller det...då menar jag inte matchen mellan United och Sunderland utan TSOOL på Pustervik för kanske sista gången. Jag hoppas på en riktig helkväll, där alla mina favoritlåtar kommer att framföras. För övrigt läste jag att TSOOL avslutar sin karriär på samma sätt som man startade, nämligen genom att ge ut en EP.
Jag lyssnade som hastigast igenom den igår och kan bara konstatera att det är som vanligt en massa bra låtar. Den som jag fastnade mest för var låt 2, som lät lite mer som de gjorde förr.
Jag lägger EP här....så kan ni avgöra själva. Lite kuriosa är att trummslagare Sandsten för första och sista? gången sjunger ett av spåren.

Till sist för att knyta ihop säcken med den indiska trafiksituationen i centrala Göteborg, vill jag nämna att världsmusikens okrönte kung Ravi Shankar har lämnat oss 92 år gammal. Han spelade som bekant med många kända artister, bl .a Coletrane och Beatles men framför allt med George Harrison. Västerlänningar har inte alltid förstått sig på Ravi. Ett exempel är när han får stående ovationer efter han stämt sin sitar under Concert for Bangladesh...folk trodde det var första låten.
Raga Parameshwari
Nä nu får det räcka med babbel för den här gången.

Kåserier Kring Sundet

Vad passar bättre än lite kåserier eller anekdoter i högsommarvärmen, dom fem starka graderna försvinner lika fort som man förnimmar dem.

Att påbörja sitt arbetsliv känns alltid lite främmande och läskigt för dom flesta av oss. Kommer ihåg mitt första kneg efter yrkesskolan. Kulturhuset i Stenungsund skulle sprida kunskap och kultur i kommunen och den skulle således byggas av NCC. För min del innebar detta montering av plåtform under årets kallaste månader, kommer ihåg att jag stog på avsatser som inte var större än mina egna skor. Med tygvantar och brännande betong på mina fingrar längtade jag efter något mer, något annat. På båda sidor gapade byggets kalla skelett öppet med fritt fall för den som inte var på tårna. Arbetsskyddet togs tyvärr bort för att man skulle tjäna mer pengar, ett rent under att ingen slog ihjäl sig. Den långa kalla vintern vid sundet ömmade både fingrar och själ. Med dagens kunskap skulle jag givetvis bara gått därifrån men vad gör man som färsking på sin första arbetsplats ?. Hur väver jag in detta rent musikaliskt undrar ni säkert ? Man kan troligen dela upp hela mitt  liv i låtar, perioder där minnen vaskas fram med hjälp av musik. Denna kanske inte helt njutbara episod av mitt liv bestod av främst två band "The Sound och The Smiths" Melankonin passade mig perfekt som ensam bussresenär någonstans  mellan Jörlanda och Stenungsund.

Mr Marr från The Smiths demonstrerar sitt gitarrsound
The Sound – Counting The Days

I bra skick för en TV-show...

Precis som förra veckan har den här farit fram i hundranittio kilometer i timmen. Jag har inte hunnit med en bråkdel av vad jag skulle.
Har i alla fall gett mig fan på att hinna med ett litet inlägg på skivgrisen. Dagens inlägg går lite mer åt det komiska hållet, eller hur man nu väljer att se det. Dessa gossar kanske skulle fundera på att inte röka så förbannat innan de spelar in för TV. Fantastiskt roligt klipp hursomhelst, och gitarrsolot  är något i hästeväg.
Detta band kanske man inte i första hand förknippar med rock n' roll life-style, men det var något de i början av sin karriär var ganska duktiga på.

Dr Hook - Cover Of The Rolling Stone.

Nu Jävlar I Min Låda

Eftersom vi sedan fredagen fått klara oss utan datorer så är mina möjligheter till digital skrift ringa. Att ilskan brännt in sina initialer på min rygg är ett påstående i underkant av verkligheten. Att bli av med bitar av sitt liv för att ett par ynklingar inte kan hålla sig inom lagens gränser känns inte verkligt. Vi badar inte i pengar, vi sliter ihop vartenda öre och försöker själva utan hjälp att reparera och förbättra vårt boende och liv. Kanske fel forum att dela med sig på men jag slänger in ett musikaliskt pekfinger från en viss Jourgensen och givetvis John, nu jävlar i min låda ...nästa inlägg kanske blir snällare...

Ministry - Let`s  Go

John Lennon – Working Class Hero

Den skotske vännen

Musik kan man ha till mycket. Till dans. För att spela luftgitarr. Eller som en buffert mot verkligheten.

Musik kan också vara ett samtal. När jag lyssnar på James Yorkston känns det så. Att lyssna på honom är som att sitta och sippa whisky med en god vän; vi småskrattar och samtalar till fullmånen om saker som verkligheten betyder något. 

Om livet.

Yorkston är insiktsfull, ödmjuk och rolig; han sjunger om livets alla sidor, inte sällan de mörkare. Dessutom är han en fantastisk storyteller. Så det är kanske inte så konstigt att han även släppt en humoristisk dagbok om sitt turnerande, livet och ganska mycket whisky.

Hans senaste album, I Was a Cat From A Book, handlar bland annat om att se sitt barn bli sjukt och om effekten av en depression. Jag kan relatera till detta. 

Tillsammans med en jazztrio blandar Yorkston melankoli med eufori, eftertänksamma melodier med tempostarka folksånger. Och när jag lyssnar på det nya albumet slås jag Yorkstons släktskap med en annan av mina skotska favoriter, Malcolm Middleton. Inte minst hörs det på de frenetiska ”I Can Take All This” och ”Border Song”. Den sistnämda är så sprängfylld av snabba textrader att man undrar om låten inte i själva verket är ett kusinbarn till "Subterranean Homesick Blues". Den spröda favoriten "The Fire & The Flames" är som en seans där man lockat fram självaste Nick Drake. 

Yorkston firar tioårsjubileum i år. Själv upptäckte jag honom först för fyra år sen när han släppte ”When the Haar Rolls in”. Det är jag glad för.

"Vännen" från Skottland har släppt ett av årets bästa album.

Time waits for no one...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessa ord sjöng "the glimmer twins" på plattan It' only rock n' roll 1974. De hade givetvis alldeles rätt....tiden väntar inte på någon. Tid är dessutom något jag senaste veckan inte har haft speciellt mycket i överflöd, men jag har i alla fall hunnit med att se på en fantastisk musikdokumentär. jag såg på PJ20 (Pearl Jam 20 år) som är gjord av Cameron Crowe som bl.a gjort filmen "singels". Denna drygt 2 timmar långa och mycket välgjorda film var för mig även en resa i tiden. Det som gjorde den så bra var att det finns väldigt mycket dokumenterat med PJ, mycket filmklipp från turne'bussar och runt om själva spelningarna. Dessutom är deras historia ganska brokig och visar en baksida av ett gigantiskt genombrott som bandet fick i mitten på 90-talet.
Seattlescenen i början av 90 var unik på många sätt. Banden var vänner och stöttade varann istället för att tävla om uppmärksamhet. Något som också gav frukt musikaliskt i form av Temple Of The Dog- plattan. Ett mästerverk enligt mig. Det var även intressant att se hur PJ växte fram ur askan efter Mother Love Bone, sen MLB's sångare Andy Wood dött av en överdos innan bandet han slå igenom ordentligt.
Senare delen av filmen är också mycket intressant, där PJ slåss med hur de ska tackla giriga biljettförsäljare, sin egen framgång och vem som ska leda bandet musikaliskt. För mig som släppte PJ efter tredje skivan "Vitalogy" var det kul att få lite nya låtar och plattor att lyssna in.
Men för mig blir det aldrig bättre än så här.

Så vill man minnas flanellskjortor, avklippta armebrallor långt hår, skägg och svängig musik så rekommenderar jag att sitta ner och titta på en fantastisk dokumentär.

Med tummen mitt i handen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det har varit en tung vecka! Minst sagt! I lördags skulle jag svarva lite pryttlar till min motorcykel, varpå jag fastnade och klämde min tumme rejält i svarven. Det kunde gått riktigt illa, jag hade tur, men likt förbannat har jag ont och min tumme är obrukbar på några dagar. Svullnaden börjar lägga sig, men fortfarande är tummen betydligt större och blåare än original.
                                                                                                                                                                                        Som musiknörd börjar hjärnan givetvis fundera över olika former av tummar. Först ut givetvis en av mina favoritlåtar: Under My Thumb, en fantastisk låt med Stones under i mitt tycke den bästa eran. Här med Brian Jones på Marimba.

Näste man till rakning blir Mountain ett annat favoritband med låten Thumbsucker från plattan Avalanche (1974).

Givetvis får Dylan vara med, här är Just Like Tumb's Blues från Highway 61 Revisited.

Sist men inte minst måste den största tummen få vara med......givetvis Richie Havens, mannen som gav tummen ett ansikte.
Freedom (Woodstock -69)

Ikväll kommer jag sitta klistrad vid datorn, för att följa elitrapporten från Kungälvs bortamatch mot Vetlanda i bandyns elitserie...vintern är här och kriget har börjat.

In Concert

Att sätta samman en lista med grupper som jag sett live kan vara en livsuppgift så god som någon, har dock lyckats att få ihop en lagom liten mix med självupplevda konserter. Fyller på med fler medans synapserna lägger ihop tidsspåren.

In Concert                (Mina konsertbesök nedbäddat i en Spotify-playlist)

Kommer speciellt ihåg en konsert på Kulturbolaget i Malmö. En kompis och jag var på nöjesresa i Malmö/Danmark och vi gick helt enkelt dit för att lyssna på lite rocknroll. Bandet som spelade var för oss fullständigt okänt. In kommer tre killar och river av en konsert som jag aldrig glömmer, en vägg av ljud och gitarrspel som fick näsborrarna att fladdra. Minns den lilla tåren i ögat över att få varit med om något riktigt stort. Bandet hade precis släppt sitt debutalbum “Origin Of Symmetry” resten kan ni nog fylla i själva.

Bliss

Det tråkiga året 1973?

Jag har många gånger i mitt liv funderat över vad som hände det år då jag föddes. Vilka stora världshändelser och vilka musikaliska alster som gjordes. Jag har alltid känt det som om 1973 var lite av ett musikaliskt mellanår, dom klassiska tunga namnen inom rocken hade redan gjort sina mästerverk, splittrats eller rent av lämnat in hatten. Discoeran stod för dörren och flera av de gamla hjältarna började smöra till sig. Jag har ibland önskat att jag föddes -72, eller rent av -68.
I världen hände det inte så roliga saker, statskuppen i Chile,oljekrisen, som en liten ljusglimt kan nämnas USA:s tillbakadragande av militära trupper i Vietnam.

Så jag tänkte kolla vilka plattor i min skivsamling som var gjorda -73.....döm om min förvåning. Här kommer ett litet urval:

Black Sabbath - Sabbath Bloody Sabbath
Led Zeppelin - Houses Of The Holy
ZZ Top - Tres Hombres
Bruce Springsteen - Greetings From Asbury Park och  The Wild The Innocent...
Tom Waits - Closing Time
Alice Cooper - Billion Dollar Babies
Little Feat - Dixie Chicken
The Stooges - Raw Power
Pink Floyd - Dark Side Of The Moon
Mahavishnu Orchestra - Bird Of Fire
Bob Marley and The Wailers - Catch A Fire och Burnin'
David Bowie - Aladdin Sane
Jethro Tull - Passion Play
Bob Dylan - Pat Garrett & Billy The Kid (Soundtrack)
West, Bruce & Laing - Whatever Turns You On
Lynyrd Skynyrd - Pronounced
Allman Brothers Band - Brothers And Sisters
Elton John - Goodbye Yellow Brick Road
Frank Zappa - Overnight Sensation.

.....det finns mer, ELP, Yes, George Harrison, BTO, Nasareth, Roxy Music m.m.
Jag är numera inte lika bekymrad över att vara född 1973
/Lillgrisen

In Concert

Har sedan länge haft tanken på att sätta samman en lista över samtliga konserter som jag varit på, dessutom allt prydligt ihopkopplat på en Spotify playlist. Som ni säkert förstår så är detta smått omöjligt, men fan den som ger sig. Som om denna handling inte vore nog så håller jag på att mycket kärleksfullt lägga in alla mina skivor i katalogprogrammet CLZ Music., meningen är att slippa köpa dubletter eller tripplar (ja det händer faktiskt). Programmet finns till min telefon så att jag alltid har hela min musikkatalog för snabb åtkomst. Som god familjefar och musiknörd hade det verkligen varit bra om det gick att streeetcha tiden något. Konsertlistan kommer jag att lägga upp för allmän beskådan inom en snar framtid, tills dess får ni hålla tillgodo med ett fragment från en svunnen tid.

Skinny Puppy på Draupner i Göteborg 1987

Efter ett par års  djupdykning i dom kargaste av syntträsk blev faktiskt livespelningen med Skinny Puppy en vändpunkt. Hade i stort sett förkastat all annan musik och tyvärr även sålt av en ansenlig mängd skivor. Spelningen kunde inte jämföras med något annat jag sett, Nivec Ogre skar upp sig själv samt karvade i diverse delar som hade fått den mest hårhudade kirurg att ta till flaskan för all framtid. Bandet har alltid propagerat mot djurförsök och orättvisor inom forskningens värld. När jag stog där på ett kvalmigt Draupner kände jag dock att jag hade hamnat i en återvändsgränd, det var dags att gå tillbaks.  Skinny Puppy är fortfarande ett förbannat bra band och konserten var på många sätt fantastisk. Om bandet kommer tillbaks till lilla Göteborg lär jag stå där igen, något äldre, något klokare..

Skinny Puppy – The Choke  (hyfsat normalt liveklipp)

One Good Thing About Music.....

....when it hits you feel no pain.
Klassiska ord från Bob Marley, och så sanna. Nu är det en nystart för oss skivgrisar, stian har fått en ny liten spädgris, eller som man i sportens värld hade uttryckt : EN DRÖMVÄRVNING. Vi har fått in en playmaker av rang som med både sin gedigna musikkunskap och sitt utomordentliga språk kommer förgylla bloggen och ge oss trötta en liten spark i röven. Under en allt för lång tid har Jimpan dragit ett tungt lass nästan helt själv. Så jag hälsar Anders välkommen, det är bara att böka vidare i musikleran.

Ja just det...jag började med Bobban. Jag inhandlade i sommar en dvd-dokumentär om Bob Marleys liv. Denna dokumentär är kanske den bästa i sitt slag. Jag har sett den ett 10-tal gånger och tröttnar aldrig. Jag rekomenderar ALLA att genast se den. Det finns ett helt gäng dokumentärer om just Bob Marley, men ingen som är så här omfattande och har så hög kvalitet. Dessutom är den ca. 2,5 timme....ren njutning.
Vi ses om en vecka....

Trenchtown Rock

Länge Leve Skivaffären

Höstens maniskt nedfallande regn fortsätter i en takt som borde tillfredställa dom flesta klimatforskare, vart kommer allt vatten ifrån ? Borås ? Som tur är brukar den bruna årstiden också innebära tid för reflektion och musikalisk omtanke. Kan tänka mig att många artister väljer att släppa sina nya mest genomarbetade alster under en gynnsam årstid för att så många som möjligt skall ta sig tid att lyssna ordentligt. En sommarplåga är väl ingen som vill bli ?

Känns mycket roligt att hårdvaran är på väg tillbaks i form av vinylskivan. Som den sanne musiknörd jag är har jag även fastnat för momentet rengöring av vinyl. Köpte mig en Knosti rengöringset för en billig penning och resultatet blir löjligt bra. Tvätt, ny plast samt nytt innerfodral och lyckan är gjord. Kan tillägga att jag även sköljer av skivorna med destillerat vatten efter rengöringen. Detta gör att den mest smutsiga och vårdslöst hanterade skiva kan bli till änglastoft för öronen.

Skivrundan har tack vare detta för mig fått en revival av stora mått. Lyckligtvis har en del skivaffärer i Göteborg överlevt den digitala utvecklingen. Nu kan man därför njuta av både hårdvara och mjukvara, kan det bli bättre för en musiknörd ? Har satt samman en lätt och lagomlista med affärer väl värda ett besök i vårt kära Göteborg.

Bengans                                                      Stigbergstorget

Cd-Centralen                                           Centralstationen

Dirty Records                                         Andra Långgatan 4A

Dirty Records                                         Chalmersgatan 21

Mynt och Musik                                    Friggagatan 15

Mynt och Musik                                    Stigbergsliden

Majornas Skivhall                                 Älvsborgsgatan 35

Armadillo Records                               Stigbergsliden 16

Andra Långgatans Skivhandel         Andra Långgatan 33

Vinylium                                                  Styrmansgatan 26

Rock House                                             Kungsgatan 38-40

Incas                                                           Södra Vägen  95      

Disc Union                                               Andra Långgatan 20

Music Lovers Records                        Västra Hamngatan 6 -Antikhallarna

Obs ! glöm inte Record Store Day i april 2013, nu har ni tid på er att fylla  i kalendern

Varför inte avsluta med Team Ghosts utsökta video “ Dead Film Star”

Going Down Under

Phebe Starr från Australien är en ny trevlig bekantskap, inte helt olikt Lykke Li på sina ställen. Lyssna och tyck till kära musikälskare.

Alone With You  ( YouTube)

Pretty Way Out

Efter helgens  makalösa festival känns det faktiskt helt i sin ordning att återgå till arbetet. Semestern kunde inte få ett värdigare slut än att få se 25 ooo människor ta del av musikhistorien när den är som bäst. Kraftwerk är fortfarande efter 40 år en upplevelse utöver det vanliga. Återkommer med lite mer ingående recensioner från festivalen, måste få lägga alla bitarna på  plats först.

Ett helt annat band som äntligen snart släpper sitt nya album är Mumford & Sons, dom har släppt ifrån sig lite smakprov på vad vi kan förvänta oss, visst låter det bra ??

I Will Wait  (YouTube)

Holland Road (YouTube)

Ghost That We Knew  (YouTube)

Wild Nothing

Känns som att hösten kommer att bli en riktig höjdare med skivsläpp bakom varje husknut. Har väntat på uppföljaren till Wild Nothings utsökta album Gemini. Fullängdaren kommer i slutet av augusti, bandet har släppt några spår som vi kan gotta ner oss i så länge.

Shadow   (Youtube)

Paradise  (Youtube)

Wild Nothing på Spotify

Blonde Summer

Kan man inte få en varm sommar får det bli en Blonde Summer istället, lyssna gärna på deras EP “Slow Daze”

Slow Daze på Spotify

Slow Days Fast Company  (Video, akustisk version)