Husband

 

Till våren dyker dom upp igen Justin och grabbarna. Den 25 mars är det dags för New Model Army att spela på Sticky Fingers. NMA är nog det band jag sett flest gånger live, är lite osäker men antingen 4 eller 5 gånger plus en solokonsert med Justin har det blivit genom åren. Har en del oförglömliga minnen från dessa tillfällen som t.ex. när hela Gamla Port höll på att rasa när publiken hoppade, väldig kuslig känsla. Eller när Ed Alleyne Johnson agerade "förband" till samma konsert och gav undertecknad en av de allra starkaste musikaliska upplevelserna någonsin. Hur fräckt som helst att bygga upp en fantastisk vacker ljudmatta med endast en violin och effekter. Jag ryser av välbehag bara jag tänker på det! Eller en femstjärnig konsert på XL med klockrent ljud.

Som sagt NMA bringar fram många positiva minnen. En konsert med bandet lämnar ingen oberörd. Nyfiken? Kolla i så fall in själv den 25 mars.

Närproducerat

Att bra musik kan komma varifrån som helst vet vi nuförtiden. Idag finns inga gränser utan bara möjligheter. Du behöver inte komma från Detroit, LA eller Manchester utan du kan lika gärna komma från Malis öken, Island, Mongoliet, yttre Hebriderna eller Stenungsund!
I den, nästan alltid, navelskådande lokalskriften ST-tidningen trängs reportage om folk som är oense om det mest onödigt meningslösa, bortsprungna kossor och vilka dansband som gästar den lokala dansresturangen. Men ibland kan den överraska som i höstas då de hade ett reportage om Ingemar Ljungström. Ingemar vem? undrar ni säkert och jag förstår er. Jag hade säkert bläddrat snabbt förbi om det inte vore för fotot på Ingemar. Jag som har ansiktsminne fastnade med blicken på fotot ett tag innan den berömda femöringen trillade ner.
I skiftet mellan 70- och 80-talet lyssnade jag mycket på den nya musiken( new wave, punk, synth). Nästan uteslutande kom artisterna från de brittiska öarna men självklart utvecklades även svensk musik på samma sätt och även den hittade till mitt pojkrum. Inom synthgenren tyckte jag då som nu att Cosmic Overdose var absolut bäst och mest framåt. Deras andra platta 4668 från 1981 är en svensk klassiker oavsett genrer. Förutom att gruppen var bra var det ytterligare en sak som gjorde stort intryck på mig. På deras första singel fanns det på baksidan ett telefonnummer i fall man ville komma i kontakt med gruppen, och det numret gick till JÖRLANDA! Alltså där jag bodde! Oerhört konstigt och roligt. Man kunde alltså gör musik i lilla Jörlanda!
Nåja, nu är det inte så att Cosmic Overdose kom från Jörlanda utan, vilket artikeln i ST-tidningen förklarade, att det var Ingemar som hade sitt sommarhus där. Ingemar känner ni kanske bättre som Karl Gasleben som tillsammans med Dan Söderquist bildade Cosmic Overdose vilken senare utvecklades till Twice A Man.
I förra veckans utgåva av ST-tidningen fanns ett reportage av dagens stora lokala grupp och faktiskt lite inom som samma genre som Cosmic och Twice nämligen Hearts Of The Black Science som är aktuella med en ny EP och senare i vår ett album. Både jag och Jimmy har förut haft med duon på otaliga spellistor så lyssna även på de två starka äldre albumen.

I väntans tider

Så avlägset men ändå så nära. I augusti trängs man åter med tusen förväntansfulla musikälskare på gång- och cykelvägen från Linnéplatsen upp mot insläppet till festivalsområdet.
För tillfället är det inte bara tiden som gör att det känns avlägset utan även årstidens väder. Utomfestival är inte det första tanken som rusar genom skallen när man sätter sig i en kall bil på morgonen i 18 minus. Men likväl släpptes idag biljetterna till årets Way Out West. För min egen och Jimmys del är det en självklarhet, vi har varit på samtliga festivaler hittills och har för avsikt att länge hålla den traditionen obruten. Vi hoppas få trevligt sällskap av övriga grisar och vänner.
Som uppladdning kommer jag i år premiärbesöka Sweden Rock. En blygsam dag i Sölvesborg kommer det att bli och givetvis är det Kiss och inte minst trivsam gemenskap med bäste kusin Peter som drar.

I väntan på det bjuder jag här på januaris spellista

Analog porr

 

Going back to the roots!

 

Med en farsa som vunnit ett gäng Oscars för bästa filmmusik så kanske det inte var så konstigt att han halkade in på samma bana. Efter några första stapplande steg i improvisationens 60-tal så riktades nyfikenheten åt den nya spännande elektroniska utvecklingen. Med konstruktören Robert Moogs revolutionerade skapelse öppnades nya möjligheter för många, så även Jean Michel Jarre. Den musikalska inspirationen kom från den klassiska musiken via Stockhausen till Tangerine Dream. Efter ett föga framgångrikt soundtrack släppte 1976 Jarre ett av den elektroniska musikens mästerepos "Oxygene". Albumet blev en megahit över hela världen och håller lika hög klass än idag. Att följa upp en sådan dundersuccé är omöjligt men uppföljaren "Equinoxe" tycker jag håller minst samma höga nivå. Förutom skapandet av musik har Jarre varit en pionjär och visionär vad det framförandet. Han har uppträtt i Docklands, vid pyramiderna, NASA i Houston, vid Eiffeltornet, Himmelska Fridens Torg osv. Han var den förste västerländska artisten att uppträda i Kina 1981. Han har vid ett gäng av dessa tillfällen slagit otroliga publikrekord, konserten till Moskvas 850-årsjubileum sågs av 3,5 miljoner åskådare. Han har även utvecklat ljudet bl.a. det surroundssoundsliknande AERO. Trots alla storsvulstiga upptäcktsfärder tycks Jarre inte har glömt av rötterna vilket följande klipp bevisar. Jean Michel, tillsammans med tre medmusikanter och en myriad av analoga synthar, bjuder här in till 30-årsjubileét av "Oxygene"

Oxygene - Live in Studio

They walk among us

 

Jag var på Bengans idag för den sista julklappsinhandlingen. Efter nära en timme av sökning-värdering-gallring så kändes jag nöjd med mitt urval och styrde stegen mot kassan. Jag lämnade över min hög till killen bakom disken som började räkna ihop summan. Under tiden sneglade jag runt på allt omkring tills ögonen fastnade på en liten hög av skivor som låg på disken, nogrannt uttänkt placerade för nyfikna musikidioter som jag räknar mig själv till. Årets bästa skiva hörde jag killen bakom disken säga då han såg vad jag tittade på och pekade mot en urklippt recension med höga betyg som satt upptejpad på utsidan av kassaapparaten. Jag, som genom åren lyssnat mycket på gruppen, hade ingen aning att dom hade släppt ett nytt album. Dessutom var priset på plattan väldigt lågt vilket gjorde att den sällades till mina övriga inköp. Killen log nöjt och fortsatte sympatiskt: "Jag vill ogärna använda det som försäljningsragument men det är faktiskt mitt band". Jag blev inte överraskad för jag har länge misstänkt detta men nu alltså fått det bekräftat. Efter en stunds prat om gruppens aktuella status styrde jag åter mina steg ut i julkylan.

Att det är årets bästa platta kan jag inte hålla med om, där är nog bas-Anders med all rätt lite för partisk, men det är en riktigt bra platta. Lyssna själva!

 

Tiamat - The Scarred People (Youtube)

Tiamat - The Scarred People (Spotify)

Et tu, Brute!

 

Under min uppväxt lånade jag drösvis med skivor från vänner och bekanta för att försöka stilla min musikaliska nyfikenhet. Detta bidrog givetvis till att vännernas skivsamlingar till viss del formade min musiksmak. Jag kommer än idag ihåg vad som gömde sig i Mikes singellåda, att Hogge diggade Pat Benatar (för musikens skull!?), att Perra av någon anledning hade "Fuck off"-singeln med Wayne County & the Electric Chairs samtidigt som han lyssnade på tungviktarna Mountain, hur jag å Helle säkerligen som dom enda i Svedala tokdansade till Ståålfågel mm.

Jag hade en klassis vars brorsa var medlem i den Skandinaviska skivklubben, vilket även jag senare anslöt mig till. Han beställde skivor besinningslöst och lyckliga jag fick låna så många som jag kunde ta med på cykeln utan att utgöra trafikfara.

En skolkamrat på gymnasiet som jag egentligen bara kände ytligt genom vårt gemensamma musikintresse presenterade mig en gång för en betydligt äldre bekant som fortfarande bodde kvar hos sina föräldrar i den tidstypiska 70-talsvillans stora källarvåning som till min ohyggligt stora förtjusningvar packad med vinyl. Å vilken vinyl sen! Idag hade samlingen varit värd ofantliga summor. Det var prog,kraut,psykadeliskt, progg,60's rubbet som man skulle ge sin högra arm för idag.

Samma skolkamrat var väldigt på var det gällde den nya och den framtida musiken. Det var av honom jag fick höra en sprillans ny debutsingel av en grupp med det konstiga namnet Orchestral Manouvers In the Dark. Det var tack vare honom jag lyssnade på ett, som jag tyckte då, konstigt debutalbum med en grupp som precis hade bytt namn från Warzaw till Joy Division. Det var också av honom som jag lånade först en singel sedan debut-LP'n av en ung irländsk grupp med ett udda sound.

Jag tycker fortfarande soundet på "Boy" är väldigt tunnt men trots det kan tydligt se linjer som gruppen sedan utvecklade vidare till musikaliskt världsvälde. På min tio bästa lista över tidernas bästa album skulle gruppen få med två eller tre av sina alster. Gruppens exprimentlust har stundtals förirrat dom in på återvändsgata och tyvärr har dom en lång tid kännts allt mindre angelägna. Därför är det helt underbart att se att dom kan ännu och pirrigt återupptäcka varför dom en gång var en av mina och många andras favoriter.

Mina damer och herrar, på scen: U2

Decemberlistan

 

Kors, det blev vinter - riktig vinter! Inte västkustvinter med knäckande variation mellan slask och påfrysning men alltid med rå snålblåst. Nä, riktig vinter med först snö, snö, snö och sedan rejäl kyla.

I en, till synes, aldrig sinande ström fortsätter ny kvalitativ musik att skölja över oss. Liksom många av er frågar jag mig hur i helsicke man ska hinna med? Nyktert tvingas man konstatera att det inte finns någon möjlighet att ta åt sig allt musikgodis utan bara njuta av ridandet på det musikaliska överflödets vågor. Här kommer därför mina nyinsamlade pärlor med mestadels ny bekantskaper men även gamla vänner som Nick Cave, Eric Burdon!, Black Keys och Soundgarden. Varsågoda!

Decemberlistan

GRANDios

Vi tar en tripp tillbaka till första delen av 70-talet och tittar på vilka megastora band som fanns då: Led Zeppelin, Black Sabbath, Deep Purple, Who, Yes, ELP, Eagles, Grateful Dead, Allman Bros mm
Med tanke på detta känns det lite underligt att det utan tvekan största bandet i USA under denna tid var: GRAND FUNK!
Bandet bildades 1968 och upptäcktes året efter på Atlanta Pop Festival. Under några intensiva år av skivsläpp och flitigt turnerande nåddes en allt större och vidare publik. Vid gruppens peak såldes biljetterna till klassiska Shea Stadium slut på rekordtid och utklassade Beatles tidigare rekord.
Vad var det som gjorde gruppen så oerhört populär, och i stort sett bara i staterna? Framför allt så skapade dom en häxbrygd av klassiska amerikanska musiksmaker med olika doser av soul, funk, gospel, blues och rock. Mixen levererades som stompig feelgood-musik som tilltalade arbatarklassens massa. En Grand Funk-konsert fungerade under denna tid som ett fullgott komplement till en match i amerikansk fotboll. Glad fest som börjades och avslutades på parkerningsplatsen med konserten som höjdpunkt därimellan. Detta konsertklipp ger en utmärkt bild hur bra och medryckande Grand Funk var på toppen av sin karriär.

PS. Man ser tydligt var Jim Henson hittade inspiration till sin animaliska trummis. DS.

Musiken finns överallt

 

Något av det mest fantastiska med musik är att den träffar dig vid alla tänkbara situationer, inte helt ovanligt när du är oförberedd vilket gör effekten än större. Det behöver dessutom inte vara något traditionellt som du vet att du tycker om utan tvärtom något helt annorlunda.

Att se på OS-invigningar och avslutningar är inte min starkaste gren, jag ser hellre det som sker på arenorna mellan dessa tillställningar. Som tur är kan man nuförtiden "snabbspola" igenom evenemangen på webben vilket passar mig bättre än att sitta å såsa i fyra timmar. Jag måste självklart tillstå att årets arrangemang var helt fantastiska. Å vilken musik! Speciellt för mig som är hårt anglofierad i min musiksmak. Mitt i allt igenkännande musikgodis dök det upp ett framförande som på många sätt stod ut. Arenan var ju som "hela havet stormar" under större delan av kvällen men helt plötsligt blev det alldeles tyst. Till snabb hjärtrytm och sparsmakat stöd av stråkar sjunger Emili Sandé psalmen "Abide with me". Vilken kontrast! Så jäkla effektfullt! Så fullständigt oväntat!
Å vad jag älskar musik!

Byxorna svänger ännu

Bilden i Jimmys inlägg förra veckan fick mig att rycka till och hjärnan började rulla upp nostalgiska bilder till sönderspelade toner från förr.

Hur fasen kan man fastna för ett tyskt punkband? Knappast texterna. Nä, men jag har alltid varit svag för punkmusik med poppotenial, snabb musik byggt på starka, melodiska och medryckande refränger. Att man som tyskt band dessutom lägger med lite allsångsrefränger gör saken inte sämre. Die Toten Hosen förmedlar även känslor av äkthet och glädje fullt jämförbara med Hellström.

Med lite sökande märkte jag att bandet fortfarande är i full vigör med en nysläppt singel, "Altes Fieber".

På bilderna från konserten på årets Rock Am Ring kan man se ett par saker. Att det som alltid är full fart och kanske inte så mycket tänk på säkerheten! DTH är oerhört populära som dom alltid har varit, i alla fall i Tyskland.

Sist men absolut inte minst, grabbarna har givit mig en de absolut bästa konsertupplevelserna någonsin, tror jag!

Novemberlista

 

Vädret är inget att göra något åt, bor man i Sverige så får man bara finna sig i att vada i vattenpölar september till april, i alla fall om man bor i södra delen av landet.

Vad som dock är positivt, är att höstarna brukar bjuda på massvis av örongodis. Och denna höst är inget undantag, snarare tvärtom. Lika oundvikligt som det smattrande höstregnet på rutan så finns den nya fantastiska musiken i mängder där, bara för oss att avnjuta. Här kommer ett litet axplock. Varsågoda!

 

November

 

Lurad?

 

Jag som trodde jag var avancerad som LYSSNADE på progrock när jag var liten!

 

Tjenare!

Blåst!

 

 

Dom traditionella och grundläggande populärmusikinstrumenten är trummor, bas och gitarr, kanske också piano. Instrumenteringen har genom åren kompletterats med mer och mindre vanliga alterantiv.

Idag finns det väl i stort sett inget instrument som inte har testats. Förresten så har mycket mer än bara instrument använts i framställandet av musik.

Ett instrument som inte känns väldans rock'n'roll är säckpipa, i mångas tro ett skotskt instrument men egentligen har sitt ursprung från Egypten. Ni som har sett eller hört musiken från ett tatoo vet hur ofantligt mastigt det kan låta, något som bröderna Young tagit fasta på och samtidigt passar på att hylla sina skotska rötter. Känn vilket tryck det blir när säckpiporna kommer igång!

 

Long live the pipes!

Osannolik comeback!!!

 

"Grabbar, jag går bara ut och köper en tidning!"

Fleetwood Mac är ett av musikhistoriens mest framgångsrika band. Ni känner säkert till att bandet grundades senare delen av sextiotalet och spelade då fantasktisk blues. Jag har i tidigare inlägg på Skivgrisen skrivit om den formidable gitarristen Peter Greens livsöde. Greens erkänt magiska toner får många att glömma bort att det fanns ytterligare två suveräna gitarrister i bandet under denna epok, slidegitarristen Jeremy Spencer vars främsta förebild var Elmore James samt senare även Danny Kirwan. Under en turné i Amerika 1971 gick Jeremy ut för att köpa tidning och försvann! På väg till tidningsbutiken träffade han på medlemmar ur den religösa sekten Children of God och tyckte den var en god idé att gå med den istället för att fortsätta i Fleetwood Mac. Konstiga äro Herrens vägar!

Och konstigare blir det, för helt plötsligt 40 år senare så dyker det upp en ny platta med....... Jeremy Spencer!!!
Hur det låter? Tja, lyssna själva!

Viktigast först!

Vad fan ska man börja med???????

Ytterst få gånger var det självklart, hade man tur kanske man bara behövde gå några dagar att fundera ut den perfekta startlåten men det kunde även handla om veckor eller t.o.m. månader. Letandet efter den heliga Graal bland sin egna, föräldrarnas och lånad vinyl i olika format kunde liknas vid en ökenvandring utan en hägrande oas. För självklart måste startlåten vara perfekt annars kan det omöjligt bli det perfekta bandet. För det var ju liksom det som var målet….det perfekta bandet…varje gång! Och när man väl löst det första problemet hopades allt fler!
Andralåt…genre…låtordning……bandtitel…..

Fasen vad avlägset det känns, nästan som en svunnen tid i Tolkiens värld! Det var som en högtidlig rit, något heligt, man la ner hela sin själ och tankeverksamhet i att spela in ett kassettband. Framför allt tog det ofantligt mycket tid. Undrar hur många timmar totalt sätt det tog för att spela in 60 minuters BASF?

Få idag kommer inte ens ihåg det magiska och reumatismliknande trefingertrycket: play-record-pause.

Idag är det gamla blandbandet en spellista på Spotify. Förutsättningarna är helt förändrade på mycket gott och väldigt lite ont. Flödet av fantastisk musik är konstant. Här bjuder jag er därför på min insamlade oktoberlista.

Autobahnd

Jag tröttnade på den befintliga musiken i bilen som jag nu hört miljarder gånger vid det här laget. Tiden har inte räckt till för att bränna nya cdr vilket resulterade i följande revolutionerande tanke: tänk om man bara skulle blunda å ta några cd från kollektionen. Steget var mikroskopiskt från tanke till genomförande så på förra veckans bilturer  till o från jobbet avnjöts Killers, Coldplay och Urban Turban!!!!
Urban Turban har sin egna lilla plats i grisarnas musikhistoria. En suverän tältspelning i Roskilde är orsak till det, inte minst p.g.a. olagligt sensuell violinist som, likt en kvinnlig Näcken, hade fått hela festivalens manliga deltagare att hoppa i vilken vätska som helst.
Ni som inte känner till bandet är ursäktade, så värst kända har dom inte blivit. Att spela blues med fornnordiska instrument innebär knappast en karriärraket!

Undrar vad veckans bilmusik blir?

Urban Turban

Omlackat

Att man behöver se om bilens ytskick ibland är allmänt känt. Men behöver Metallica verkligen ytterligare en recond?! Jajamen säger jag glatt, speciellt när Enter Sandman kommer i Bill Baileys händer. Ni som kommer ihåg Bill från tidigare inlägg på grisen vet att det brukar handla om musikalisk komik på allra högsta nivå. Nåja, denna gång kanske inte den tekniska briljansen är det som är mest remarkabelt men herre j-ar va roligt! Detta fick i alla fall min kväll att kännas betydligt muntrare.

Mannen med rösten

RÖSTEN! Den fantastiska rösten är tillbaka. Rösten som får möblemang att flytta sig, glas att frånge sig en klar ton, hundar att springa och gömma sig och tjejer att tappa klädesplagg.

Rösten att avvundas. Rösten att avnjuta.

Gravediggers song

All you needs is löv

Snart har alla löven dansat ner å då sker den traditionella jakten med den trimmade krattan. Nu ska väl jag inte klaga egentligen då jag bor vid havet där det nästan alltid blåser.

Men om man inte vill, kan eller måste bekämpa löven så kan ju som alltid lyssna på musik.

Här kommer min stadigt växande höstlista på Spoten för de som ännu inte har hittat den. Precis som vanligt är det lite av varje, många tack till er bloggkompisar för er aldrig sinande tipskällor.

Söndagsmässa

Veckans sista dag, vilodagen. I morgon börjar ännu en arbetssam vecka, men med ett uppiggande mål då på fredag samlas alla grisar och Blå för traditionell gubbröra.

Som sig bör denna kyrkliga dag bjuds det sakrala tongångar från Motoboy.

Blunda och njut!