When Darkness Falls

Mörkret breder ut sig kring vindpinade grenar, i ett ödesmättat andetag lämnar marken sin plats och vänder livet ryggen. Zola Jesus påminner mig om hur mycket jag älskar melankonin Night

Trust Me

Higher Than The Sun

Skulle inte begravt näsan i den mystiska burken med starkt framhävd varningstext, nu kan jag inte låta bli att spela....

Tame Impala - Solitude Is Bliss

Tame Impala - Forty One Mosquitoes

Tame Impala - Desire Be Desire Go

(är det någon mer än jag som ser den dansande räkan med skinnväst ??)

Råd Och Rön

Söndag med allt vad det innebär Väskan är packad för en ny arbetsvecka Här har ni lite örongodis från Ariel Pinks Haunted Graffiti Bright Lit Blue Skies

You Put A Smell On Me

Börjar så sakta komma in i den vanliga vardagslunken. Första veckan avklarad efter semesterns lugn. Kan med glädje konstatera att musiken fortfarande strömmar fram som en oemotståndlig livsmixer. Mängder med färskingar för alla smaker. Problemet är bara tiden som springer ifrån mig, skulle vilja förmedla än mer men får nöja mig med en måttlig frekvens. Några helt lagliga mp3:or från den gågna våren och sommaren (högerklicka och spara) Fever Ray - Mercy Street Wild Nothing - Golden Haze Wild Nothing - Summer Holiday Danger Mouse, Sparklehorse And Casablancas - Little Girl Danger Mouse, Sparklehorse And Wayne Coyne School Of Seven Bells - Windstorm Cromeo - Don´t Turn The Lights On Ceo - Everything`s Gonna Be Alright Tokyo Police Club - Breakneck Speed Mew - Beach Chief - Night And Day Chief - Breaking Walls Arcade Fire - Sprawl II Arcade Fire - The Suburbs Arcade Fire - Month Of May The Black Keys - Tighten Up Best Coast - Boyfriend Wolf Parade - What Did My Lover Say Ratatat - Party With Children Beach House - Walk In The Park

Gamla rävar överaskar (över isen?)

Ännu en videoklipp med krigstema att begrunda!

Indochine visar här överaskande klass som jag trodde sedan länge var borta. Dom slog ju igenom redan på tidigt 80-tal med sin orginella musikaliska häxkittel: surf-electronica-rockabilly-franska. Mitt intresse försvann efter två plattor men gruppen har tydligen fortsatt släppa plattor någorlunda regelbundet med hyggliga försäljningssiffror. Av en händelse så dök denna låt upp i högtalarna för några veckor sen. Den fastnade som vissa låtar gör och därför vill jag förmedla den till er mina vänner.

Va fan sysslar vi med?

Som om inte väder och klimat ställer till tillräckligt med förödelse och problem. Vi måste skynda på processen genom idiotiskt beteende.

Front Line Assembly's senaste album är det klart bästa dom har gjort. Här kommer ett smakprov.

WOW 2010 - Kungen av GBG

Så var då årets Way Out West överstökad och kvar sitter man med minnen och en stygg förkylning. Med lite distans till det hela måste jag säga att årets upplaga var den svagaste hittills. Märk väl att jag absolut inte påstår att den var dålig, WOW kommer nog aldrig att vara dålig.

Men höjdpunkterna och överraskningarna var färre i år. Trots alarmerande väderprognoser så höll sig regnet borta vilket är en grundbult till en lyckad festival. Nytt tält och förändring av matområde var även det positivt.

Jag och broder smygstartade årets festival på torsdagen med Teddybears som uppträdde på Götaplatsen. Vi lyckades på något konstigt sätt snika in oss under Konserthusets tak och kunde avnjuta spelningen med en öl i handen och framför allt torrskodda för då jäklar regna det. När Teddybears spelar så är det som alltid fest. Tack för den perfekta starten Kulturkalaset!

Med snabba steg i ösregnet styrdes kosan halvvägs nerför Avenyn och till Parken där två band kunde avnjutas. Field Music föll inte mig i smaken med sin ryckiga musik. Då var Bear in Heaven betydligt bättre. Kvällen avslutades i brorsans skivrum med musik och tjöt.

Fredag förmiddag startade som kvällen innan avslutades, med mer musik. Öl, sång och brorsans underbara småtjejer gjorde att humöret var på topp. En liten virrepinne gjorde inte det hela sämre.

När det var dax att ta sig in på festivalsområdet så var det stopp. Långa köer överraskade nog mer än bara mig. Vad arrangörerna gjort annorlunda i år har jag ingen aning om.

Väl inne på området blev två skivgrisar tre när Jonas anslöt sig. Vi strosade förbi Jens Lekman bort till Nicke Anderssons nya band Imperial State Electric. Det lät bra och väldigt vitalt. Där Hellacopters musik hämtade inspiration från 70-talets melodiska hårdrock så lät detta lite mer ursprung, 50 o 60-tal. Som final på spelningen satte sig Nicke bakom ett extra trumset å körde duell med den ordinarie trummisen. Fräckt!

Panda Bear kändes väldigt malplacerad. Hade garanterat funkat bättre i en mörk lokal än i ett tält mitt på ljusan dan. Paul Weller lät överraskande bra. Han kom in å startade med några rökare och "Thats entertaiment" så där kom han på plus i min bok. Under konserten lyckades vi sammanstråla med alltid lika goa Anders Blå och hans Maria. Över en öl försökte han sedan förklara Wu-Tang Clans betydelse i musikhistorien. Detta till en som inte har ett jota till övers för hip hop o rap. Jag säger lycka till!

En av mina höjdpunkter på förhand var Soundtrack of our lives. Ett av Sverigas absoluta bästa band som jag lyckats att undvika se förrän nu. Spelningen var väl inte dålig men ändå en besvikelse. Man hade valt låtar som passade arrangemanget med Göteborgs symfoniker. Hade man uppträtt själva så hade det garanterat blivit mer röj. Synd!

Även National hade jag svårt att ta till mig. Kändes som om dom inte riktigt nådde fram men det kan snarare bero på min placering än bandets framförande.

Nästa, fredagens höjdpunkt: Stooges. In på scen stapplar tre gamla gubbar. James Williamsson hänger på sig guran å drar ett första öronbedövande ackord och sen är det fullt ös. Iggy kommer inhoppande med väst!!!, en väst som han lyckas behålla i nio sekunder. De destruktiva hitsen staplas på varandra. Iggy far omkring som ett torrt skinn i en timma, spottar, tar upp fans på scen. Han visar verkligen var skåpet ska stå. Det här är R'n'R.

Efter denna uttömning blir det lite slötittande på andra akter: Jonsi, LCD och M.I.A. innan vi beger oss till Pusterviksbaren för att se Surfer Blood. En förhoppning som snabbt krasas av en lååååång kö. Så det blir en öl på Gillestugan innan taxi tar oss hem till Brobergsgatan igen för nedjoggning och vitamintillskott.

Lördagen startade precis som fredagen. Dagens startskott var Mumford & Sons som var sådär härligt överraskande bra. Vädret visade sig från sin bästa sida vilket säkert förstärkte intrycket ytterligare. Anna Ternheim lät trivsam. Radio Dept hördes tyvärr inte överhuvudtaget från ölserveringen där vi stod. Något att förbättra för framtiden!

Efter en stadig måltid på Linnégatan var det så dags för det som jag på förhand trodde skulle bli festivalens höjdpunkt. Så rätt jag hade. HÅKAN HELLSTRÖM!

Genom åren har jag gått på mängder av konserter men det jag upplevde i lördags går utanpå allt. De tre första låtarna hörde jag knappt Håkans sång. Det var istället publiken som hördes. Vilken stämning! Vilken lycka! Jag får gåshud bra att skriva om det. Konserten som helhet kanske inte når upp till förra konserten på WOW men detta var ju en unik spelning i sig då han endast framförde låtar från det första albumet sånär en helt nyinspelad låt som enligt Håkan själv endast skulle framföras en enda gång, där och då. Häftigt!

Att komma efter Håkan kan vara allt annat än lätt men jag tycker faktiskt att Lykke Li lyckades ganska bra med sin suggestiva musik. Chemical Brothers med sina ljudmattor och beats fick så avsluta årets WOW. Två dagar stående tar på kroppen. Rygg, ben och fötter känns allt annat än fräscha på en gammal man. Vilken tur att man har gott om tid att rekreera sig till nästa års WOW.

Uppståndelsens Tid

Oops vad länge sedan, skulle säkerligen kunna skriva åtskilliga orsaker till detta men icke !... Sommaren har gått in i sin sista fas, semester och Way Out West festivalen är nyligen avklarade. Sköna liveupplevelser blandat med fantastiskt trevligt sällskap gjorde festivalhelgen ytterst njutbar.Återkommer med en rapport från W.O.W men kan som många konstatera att Håkan ägde hela Slottskogen och Mumford & Sons stod för den största positiva överraskningen. Tills dess drar jag fram några nya låtar/artister Blonde Redhead - Here Sometimes Woven Hand - His Rest Stars - Fixed Pains Of Being Pure at Heart - Say No To Love

Westerntider

I samband med att endagsbiljetterna till WOW släpptes idag fick man ett litet hum om vilken dag artisterna skulle spela men inga tider. Fredagens Stooges, XX, S.O.O.L., mot lördagens Hellström, Chemical känns vid första anblick som jämnt skägg. Ser med spänning fram emot klubbprogrammet och de definitiva tidsangivelserna. Tills dess får man nöja sig med de två avslutande matcherna i historiens konstigaste fotbolls-VM.

Wild Out In The West

Det börjar dra ihop sig som den skämtsamma barnmorskan sa. En månad kvar till Way Out West festivalen och det där lilla pirret börjar sakta att infinna sig. Vilka band krockar detta året tro ?? Säkerligen kommer en hel del av klubbakterna tyvärr att missas. Därför ber jag till dom musikaliska klubbgudarna att jag iallafall får se Wild Nothing på en bra tid. Ni som inte har upptäckt dessa får ett litet smakprov nedan. Nu håller jag alla tånaglarna .........

Wild Nothing - Chinatown

Spotifylänk till deras album Gemini