Utmaning

Tänk er att ersätta någon som mängder av fans gav epitetet GUD. Denna utmaning stod en nittonårig Peter Greenbaum inför när han 1966 ersatte Eric Clapton i John Mayalls Bluesbreakers. Och som han ersatte! Lyssna på "Supernatural" från albumet A Hard Road. En liten föraning om vad som komma skulle i Greens nästa band. För i mitten av 1967 hoppade nämligen Green tillsammans med trummisen Mick Fleetwood av Bluesbreakers för å bilda ett nytt band med bl.a. gitarristen Jeremy Spencer. Som basist ville Green ha John Mcvie, även han från Bluesbreakers, men John var tveksam till ge upp sin säkra inkomstkälla hos Mayall. Då fick Green en snilleblixt. Han namngav gruppen Fleetwood Mac efter sin tilltänkta rytmsektion, Fleetwood och Mcvie, och si då föll John Mcvie till föga och anslöt sig. Under 1968 anslöt sig gitarristen Danny Kirwan och den klassiska sättningen var fullbordad. Fleetwood Mac blev en av dom riktigt stora på den brittiska bluesrockscenen under sextiotalets andra hälft med bl.a. låtar som "Green Manalishi ", "Oh well" , "Black magic woman" . Med nämnda föraning i Supernatural menade jag rullande å svävande "Albatross" där Greens mjuka gitarrspel framhävs. Snart stod det klart att allt inte stod rätt till. Peter Green tyckte in om att stå i rampljuset å gled allt längre in i ett trauma. Ett liten vink får man i texten till "Man of the world". Enorma intag av LSD påskyndande hela processen och 1970 lämnade Green gruppen. Han har på ett bra sätt själv utryckt händelsen: I went on a trip, and never came back. Innan han totalt försvann in i dimman hann Green att släppa en soloplatta och två singlar varav den ena är ”Heavy Heart ”. Sen skulle det ta åtta år innan han släppte nästa album. Efter det har han sporadsikt gett ut skivor både som soloartist och med sitt nya band Splinter Group. Green har genom åren hyllats av mängder av fans och artister, bland annat har Gary Moore släppte en hel platta "Blues for Greeny" med bara Peter Green-låtar. Är ni lyckligt ovetande om Fleetwood Mac’s första epok är ni bara att gratulera för här finns mycket underbar musik att avnjuta. Att gruppen sedan, efter omlokalisering till Amerika samt ett otal medlemsbyten, lyckades slå i genom ytterligare en gång för en än bredare publik är en helt annan historia.

Korallrev Och En Etta i Calix

Dags för lite nytt i bandaren, spelaren eller dumburken.

En liten godispåse som underhåller en tisdagsglad knegare, länkar till artisternas MySpace sidor

Sea Wolf – Get to the river before it runs to low (album) suverän rockpop

The Coral Sea – Firelight (album) Gitarrsvep med känsliga harmonier, indiepoprock

The Ettes – Look At Life Again (album) Rock n roll, garage, med bra kvinnlig sång

Calexico - Two Silver Trees (Singel,låt) Var länge sedan jag lyssnade på detta band, men den här låten föll jag pladask för, lågmäld melankoni, precis som jag vill ha det.

A Special evening

På senare tid har Madness, med all rätt, hypats på musikbloggarnas spellistor. Därför tycker jag det är dax att lyfta fram det andra stora engelska bandet i skarevival'n kring -80. Så plats på scen för The Specials. Till skillnad från Madness var dom flesta av Specials texter politiska eller skildrade sociala missförhållanden. Måltavlan var Thatcher och den politik hon förde, vilken inte var till fördel för låginkomsttagare. Få artister har som Specials lyckats spela en vansinnigt medryckande musik med nattsvarta texter! Tyvärr var gruppen kortlivad. Under åren 1979-1981 producerades dock två högoktaniga album och ett antal av singlar som trots, eller kanske tack vare, bannlysning från radion nådde allra högst på försäljningslistorna. Man hann även med att starta det klassiska skivbolaget 2-Tone där andra skaband spelade in sina plattor, bl.a. spelade Madness in sin debutsingel "The Prince" där. Övriga intressanta artister som spelat in skivor på 2-Tone är Selecter (känner ni igen den?)och Beat (eller den här?). Ett tredje album gjordes 1984 med helt annan sättning under namnet Special AKA där den mest kända låten är "Free Nelson Mandela" som faktisk fick en stor betydelse för den aktiva rörelsen för frisläppandet av Mandela och stoppandet av apartheid. Trots låtens stora politiska betydelse så kommer den inte närmelsevis upp i den musikaliska klass som följande eminenta fyrklöver: Gangsters Rat Race Do Nothing Ghost Town

Måndagsbakrus

Då sitter man här med svettningar, illamående och skakiga händer.....på en måndag? Ja som jag nämde tidigare så spelade jag med min emenenta punkorkester på Mortens i Uddevalla igår. Huvudakten var TV-Smith som visade sig vara sångaren från Adverts. Han kuskar runt och försöker tjäna ihop till avbetalningarna med sin akustiska gitarr. Hursomhelst så skall vi ta saker i rätt ordning. På lördagen var jag redan på plats i Uddevalla för ett litet grillpartaj som slutade i ganska onyktert tillstånd ca. 04.13. Söndagen bestod till största delen av ett kraftfullt illamående och en värld som gungade. 16.00 klev jag in på Mortens för att soundchecka med ett helvetiskt bakrus som våran underbare trummis Rolle sabbt rådde bot på med en STOOOOR kall White Russian. Ha, ha, ha, nu var man på banan igen. 18.50 äntrar vi scenen, och med tanke på att Mortens tak består av glas kände jag mig något malplacerad. Vi skulle genomföra en spelning i fullt dagsljus!!! Fast innomhus. De stackars tappra själar som letat sig dit satt i hörnen och kisade. Jag kan bäst beskriva känslan som fanns innom mig som om jag var en föråkare i en stor slalomtävling eller kanske ett V-65 lopp innan en FA cupfinal. Vi genomförde vår spelning och gjorde det trots tillstånd och dagsljus med bravur. Efteråt snackade jag med TV-Smith, han berömde oss och tyckte det var kul att vi körde gamla punkklassiker som han inte hört på 25-år. Låten han tyckte mest om var "the swedish song at the end" vilket var KSMB-dängan Blått & Guld.(lite komiskt). I vartfall var han en mycket sympatisk mager farbror i 52-års åldern som gjorde en helt ok. konsert i Billy Bragg stuk där han varvade Adverts låtar med lite nyskrivet. Mitt tillstånd då???.........jo ca 7 White Russian senare plus några Gin/Tonic gick söndagen som en dans. Tur att jag var ledig idag!! Adverts TV Smith

Guldfeber

Har nämnt henne i något av mina tidigare inlägg men hon förtjänar en xtra knuff. En udda blandning av electro, dub, ska, indierock och hip hop är vad Santogold bjuder oss på. Hennes album med samma namn är en alldeles bedårande poppärla som snurrar frenetiskt i min zenspelare. Såg även att Malin på Musikfeber har uppmärksammat henne på ett inlägg. En riktigt trevlig ny bekantskap helt enkelt.... Lyssna och avgör själva....(som vanligt länkar jag på låttitlarna) Say Aha Lights Out You`ll Find A Way My Superman L.E.S Artistes Shuv It

Tokladdat

Jag prenumererar på Emusic vilket innebär att jag måste ladda ner ett 50-tal låtar varje månad annars går de förlorade, skall väl inte vara några större problem att klara av det men med allt annat okynnesladdande som pågår kan det ibland glömmas bort. Den 12:e varje månad förnyas kontot så på kvällen den 11.e händer det att jag febrilt sitter o letar igenom lister för att hitta något bra. Ofta är det i dessa tidspressade stunder man hittar guldkornen, ungefär som när man ska iväg o har 10 min på sig att skramla ihop en bland-cd o den blir det bästa man haft i bilen på länge. Här följer några musiktips som här uppkommit sena kvällar den 11.e … Jeffrey lee Pierce – Wildweed (album). Jag har försökt att tycka om Gun Club men inte riktigt lyckats. Jag menar gör man en så jävla bra hyllningslåt som Thåström gjorde måste man ju ge dem en chans. Men den här skivan e riktigt bra, bra ljud o lite lågmäldare en det jag tidigare hört med Gunclub, å hans röst skär ju faktiskt som en kniv. Dr Dog – Fate (album) Tack för detta tipset Jimmy – nya favoriter i blandarn Foetus – Mon agonie douce (cd-spår)) Äntligen har jag hittat en Foetus låt som faktiskt går att lyssna på, (bra, nja vi ska väl inte överdriva men ändå) har letat en stund hos mannen som uppenbarligen tycker experimentet är viktigare än resultatet. Låten är från en soundtrack till någon film jag inte känner till. The Rakes – Ten new messages (album) Bra engelsk punkrock, påminner lite om Interpol o Pigeon Dectectives Firewater – The golden hour (album) Same same but different tänkte jag först men fick snart ändra mig. De har hållit på sen -95 så jag är väl den siste att upptäcka dem men kör dem med fördel i köket till min diskhodans. (ordvitsarna sjunker drastiskt i kvalitet). Pete and the Pirates – Little Death (album) Såg bandet på en av ”blåAnders” blandband o undrade vad detta kunde vara, bra pop var det helt enkelt.

Mandelmannen

Läste precis på bloggen Kind Of Blue ett hysteriskt roligt inlägg om en mycket stressande situation. I samma stund ställer jag mig frågan, varför är det så roligt med bajs? Eller rättare sagt situationer som har med bajs att göra. Antagligen för att alla oavsett kön, religiositet, etniskt ursprung eller social status kan känna igen sig. Men för att hålla liv i minnena från W.O.W vill jag bara påminna om Mandelmannen!!!

Räserbajs-Fina Flickor

Reklamavbrott!!!!!

Jag skall föresten spela med punkbandet på Mortens krog nu på sön den 17:e kl. 18.45 som förband åt TVSmith från England (tydligen några från Adverts) om någon vill komma och lyssna!!

Bamsekramar o fula gubbar

Då har det gått några dagar sen den beryktade festivalen och jag svävar fortfarande fram på moln i någonslags eufori, problemen känns ringa o arbetsuppgifterna lätta som gasballonger. Hoppas det håller i sig ett tag. När arbetsdagen var slut i fredags så kastade jag mig in till Slottsskogen och han precis avnjuta Franz Ferdinand på avstånd med en pilsner och gott sällskap. Jag diggar Ferdinand skarpt, lyssnade mycket på deras lysande debutplatta när den kom för 4 år sen men har liksom glömt av dem efter det, helt klart en tråd jag får ta upp igen. Efter att ha sett ett lysande Okkervil River så var det dags för det som skulle vara festivalens höjdpunkt för mig, Grinderman. Har haft förmånen att se Nick Cave vid 5 tillfällen nu, 2 gånger med Bad Seeds och 2 sk soloshows (vilket är samma gäng som Grinderman fast Bad Seeds-låtar) och så nu Grinderman. Tyvärr får jag säga att det här nog var första gången som jag såg Nick utan att ha ståpäls hela vägen, kan bero på flera saker, dels att det inte blir samma stämning utomhus med handklapp i sommarglättan, samt det faktum att man sätter förväntningarna väldigt högt. Missförstå mig inte, det var skitbra men jag hade väntat mig betydligt bättre än så, å även om Bad Seeds är en upplevelse att se så är nog mini-seeds eller Grinderman favoriter. Får Grinderman bara jobbat ihop mer låtmaterial så kommer de leva upp till allas förväntningar, och fler låtar behöver vi föresten inte vänta så länge på då ett nytt skivsläpp beräknas i början på 2009. Därefter var det dags för Sigur Ros, var egentligen inte så sugen på att följa med hit, hade tänkt lyssna på dem från ett öltält då jag aldrig har fastnat riktigt för deras musik. Jag är evigt takk-sam att bröderna Petersson fick mig på bättre tankar. Sigur Ros är ju ett helt fantastiskt band o bjöd på en helt fantastisk konsert, efter att blivit fullständigt manglad av Grinderman så kändes detta som balsam för öronen, har inte kunnat sluta lyssna på dem sen dess. Konserten blir liksom bara bättre o bättre så här i efterhand när jag går och lyssnar på dem o tänker tillbaka. Lördag Ägnade hela förmiddagen åt att lyssna på Sigur Ros, när ”Takk” snurrade för 3:e gången var det dags att åka in till stan. Satt för mig själv en stund med en öl o lite mat i gräset o njöt av solen o José Gonzales innan mina sölkorvar till vänner började släntra in. Detta var kvalitetstid på hög nivå för en stressad småbarnsförälder måste jag säga, perfekta uppladdningen för att sedan se 5 hela konserter (varav 4 ståendes) på raken, Silverbullit, Håkan Hellström, Flaming lips, Neil Young o Hederos o Hellberg. För mig en totalupplevelse som slår allt jag sett tror jag, Silverbullit skitbra, Håkan Hellström fantastisk, har nog aldrig varit så tagen av en konsert förut, möjligtvis Thåström i Eriksbergshallen eller första gången jag såg Nick Cave solokonsert, står efter konserten lätt tårögd, med den här lyckligt melankoliska känslan i magen som man har när man har upplevt något riktigt stort. Då rullar en tokfrans in i en gigantisk badboll för att följas av teletubbies, varaner o japanskor med fläskfilé i pannan o en anselig mängd serpentin. Jag bröt ihop fullständigt, ett fullständigt glädjerus spred sig i kroppen, o även om det lilla jag lyssnat på Flaming Lips på skiva är betydligt bättre än det jag hörde här så var totalupplevelsen (å det är ju liksom den som räknas) riktigt härlig. Å även om Wayne Coyne tappade greppet om publiken vid ett flertal tillfällen så kändes ändå denna timme som en mental bamsekram. Är övertygad om att det var just detta som gav mig energi till att vända mig om och bevittna ytterligare nästan 2 timmar rock´n roll ståendes. En helt lysande Neil Young å därefter, fast vi var trötta som ålderdomshem uppleva en magisk stund i Annedalskyrkan. Så vad var bäst? Håkan Hellström om ni frågar mig, fast när Nick Cave körde Tupelo var liksom det bäst o hela lördagen, när man var omgiven av musik, vänner i över 12 timmar o allt bara blev bättre o bättre, det var nog bäst av allt. Samt att jag fortfarande inte kan sluta lyssna på Sigur Ros med undantag för korta avbrott med Okkervil River, det är ju riktigt bra! Sigur Ros - Glósóli

Bildligt Talat

För er som är intresserade så har jag precis lagt ut några av bilderna från Way Out West på min personliga blogg, skickar med länken i detta inlägg, kommer snart att publicera fler så håll utkik. Ytskikt Bilder från W.O.W

I'm Not There eller varför bara en endagars billjett?

Jag förbannar mig själv....jag tänkte även onda/stygga tankar som "varför har man inte vett på att skydda sig", jag kved och led för att min dotter fyllde 12 år på fredagen så att jag fick nöja mig med en EN-DAGARS!! billjett till W.O.W

Skämt och sido. När mina små grisar till vänner glada fick uppleva fredagens fantastiska program på W.O.W firade jag min äldsta dotters 12- årsdag ( vissa andra bloggare vars son oxå fyllde år på fredagen verkar ju inte ha någon som helst skam i kroppen). Jag frågade henne om vi skulle gå ut och äta på restaurang med hela familjen? "Nja svarade hon tveksamt" och la till " Kan vi inte köpa med mat hem och hyra en film"? Sagt och gjort (det var ju hennes födelsedag) iväg till pizzerian och videobutiken. Efter en del dividerande fram och tillbaka bestämmde hon sig för en svensk komedi som hette 7 miljonärer. Jag tänkte att skall jag både genomlida filmen plus ha ångest för en missad festivaldag måste jag trösta mig med något. Vad passade då inte bättre än att se den underbara Dylanfilmen I'M NOT THERE (Lite vitsigt va?)

Men med min endagarsbilljett i högsta hugg fick jag på lördagen avnjuta en av de absolut bästa festivaldagar i mitt liv med mycket hög kvalitet på banden samt underbar sällskap i form av "HOGFARM" med tillhörande löst folk.

Så här när allt lagt sig måste jag nog ändå säga att Silverbullit/Freddie var den stora överraskningen.

Håkan var precis så bra som jag förväntade mig att han skulle vara.

Flamming Lips.........ja jag vet inte....roligt men ganska sopigt oxå...lite kluven...

Neil Young regerar!!!! ( synd bara att vi missade hans x-tra nummer som tydligen var Beatlescovern A DAY IN A LIFE som tillhör en av mina favvosar men här får ni den serverad på silverfat)