torsdag, augusti 14, 2008

Bamsekramar o fula gubbar

Då har det gått några dagar sen den beryktade festivalen och jag svävar fortfarande fram på moln i någonslags eufori, problemen känns ringa o arbetsuppgifterna lätta som gasballonger. Hoppas det håller i sig ett tag. När arbetsdagen var slut i fredags så kastade jag mig in till Slottsskogen och han precis avnjuta Franz Ferdinand på avstånd med en pilsner och gott sällskap. Jag diggar Ferdinand skarpt, lyssnade mycket på deras lysande debutplatta när den kom för 4 år sen men har liksom glömt av dem efter det, helt klart en tråd jag får ta upp igen. Efter att ha sett ett lysande Okkervil River så var det dags för det som skulle vara festivalens höjdpunkt för mig, Grinderman. Har haft förmånen att se Nick Cave vid 5 tillfällen nu, 2 gånger med Bad Seeds och 2 sk soloshows (vilket är samma gäng som Grinderman fast Bad Seeds-låtar) och så nu Grinderman. Tyvärr får jag säga att det här nog var första gången som jag såg Nick utan att ha ståpäls hela vägen, kan bero på flera saker, dels att det inte blir samma stämning utomhus med handklapp i sommarglättan, samt det faktum att man sätter förväntningarna väldigt högt. Missförstå mig inte, det var skitbra men jag hade väntat mig betydligt bättre än så, å även om Bad Seeds är en upplevelse att se så är nog mini-seeds eller Grinderman favoriter. Får Grinderman bara jobbat ihop mer låtmaterial så kommer de leva upp till allas förväntningar, och fler låtar behöver vi föresten inte vänta så länge på då ett nytt skivsläpp beräknas i början på 2009. Därefter var det dags för Sigur Ros, var egentligen inte så sugen på att följa med hit, hade tänkt lyssna på dem från ett öltält då jag aldrig har fastnat riktigt för deras musik. Jag är evigt takk-sam att bröderna Petersson fick mig på bättre tankar. Sigur Ros är ju ett helt fantastiskt band o bjöd på en helt fantastisk konsert, efter att blivit fullständigt manglad av Grinderman så kändes detta som balsam för öronen, har inte kunnat sluta lyssna på dem sen dess. Konserten blir liksom bara bättre o bättre så här i efterhand när jag går och lyssnar på dem o tänker tillbaka. Lördag Ägnade hela förmiddagen åt att lyssna på Sigur Ros, när ”Takk” snurrade för 3:e gången var det dags att åka in till stan. Satt för mig själv en stund med en öl o lite mat i gräset o njöt av solen o José Gonzales innan mina sölkorvar till vänner började släntra in. Detta var kvalitetstid på hög nivå för en stressad småbarnsförälder måste jag säga, perfekta uppladdningen för att sedan se 5 hela konserter (varav 4 ståendes) på raken, Silverbullit, Håkan Hellström, Flaming lips, Neil Young o Hederos o Hellberg. För mig en totalupplevelse som slår allt jag sett tror jag, Silverbullit skitbra, Håkan Hellström fantastisk, har nog aldrig varit så tagen av en konsert förut, möjligtvis Thåström i Eriksbergshallen eller första gången jag såg Nick Cave solokonsert, står efter konserten lätt tårögd, med den här lyckligt melankoliska känslan i magen som man har när man har upplevt något riktigt stort. Då rullar en tokfrans in i en gigantisk badboll för att följas av teletubbies, varaner o japanskor med fläskfilé i pannan o en anselig mängd serpentin. Jag bröt ihop fullständigt, ett fullständigt glädjerus spred sig i kroppen, o även om det lilla jag lyssnat på Flaming Lips på skiva är betydligt bättre än det jag hörde här så var totalupplevelsen (å det är ju liksom den som räknas) riktigt härlig. Å även om Wayne Coyne tappade greppet om publiken vid ett flertal tillfällen så kändes ändå denna timme som en mental bamsekram. Är övertygad om att det var just detta som gav mig energi till att vända mig om och bevittna ytterligare nästan 2 timmar rock´n roll ståendes. En helt lysande Neil Young å därefter, fast vi var trötta som ålderdomshem uppleva en magisk stund i Annedalskyrkan. Så vad var bäst? Håkan Hellström om ni frågar mig, fast när Nick Cave körde Tupelo var liksom det bäst o hela lördagen, när man var omgiven av musik, vänner i över 12 timmar o allt bara blev bättre o bättre, det var nog bäst av allt. Samt att jag fortfarande inte kan sluta lyssna på Sigur Ros med undantag för korta avbrott med Okkervil River, det är ju riktigt bra! Sigur Ros - Glósóli

7 kommentarer:

Anders sa...

Härlig läsning! Kul att träffas till sist, Jonas! Ses vi på Okkervil River den 29 oktober då? Deras "nya" platta The Stand Ins är skitbra, bara så du vet.

Anders

Anonym sa...

Visst var det kul, hoppas vi ses den 29:e och den 12:e. Den här hösten kommer jag nog inte hinna samla många familjepoäng... Skall genas kasta mig över The Stand Ins.

Jimmy sa...

Den fantastiska lördagen började på gräset utanför Gonzalez, vilken helg, håller med dig det var svårt att hålla känslorna borta med så mycket positiva inslag
Mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm
Jimmy

Jimmy sa...

Glömde att nämna, Sigur Ros är ju en av mina personliga favoriter, kul att du snöade in på dom..
Okkervil !!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jimmy

TP sa...

Det e ju fantastiskt. Varje skivgris WOW-berättelse gör att återupplever den härliga festivalen. Vi kanske skulle gå runt ett par vändor t så håller vi d färskt i minnet.
Jag var närmsta person att bevittna ditt känslosvall. Att kastas från att vara totalt rörd till det enorma skrattanfallet. Å du drog med mig så jag fick kramp i fettvalkarna (trodde inte det gick!)
Snart e d dax för ()

Anonym sa...

Snöa in är nog rätta ordet Jimmy, kvinnan jag lever med tittade tröttsamt på stereon för en stund sen o frågade om jag möjligtvis börjat med knark...

Gonzo sa...

Hallojsen Boysen!!
Har äntligen efter många svettiga timmar lyckats installera min nya bärbara dator,så nu kanske jag kan vara med i matchen igen.
Härlig läsning, man liksom färdades tillbaka till Slottskogen.Så här i efterhand känns nog ändå farbror Neil som tyngst även fast Silverbullit var fantastiska. Lite tråkigt att jag missade Okkervil och Sigur för det e två band jag inte riktigt fastnat för men som jag skulle villa se live.

 
CLICK HERE FOR THOUSANDS OF FREE BLOGGER TEMPLATES »