Tänk er att ersätta någon som mängder av fans gav epitetet GUD. Denna utmaning stod en nittonårig Peter Greenbaum inför när han 1966 ersatte Eric Clapton i John Mayalls Bluesbreakers. Och som han ersatte! Lyssna på "Supernatural" från albumet A Hard Road. En liten föraning om vad som komma skulle i Greens nästa band. För i mitten av 1967 hoppade nämligen Green tillsammans med trummisen Mick Fleetwood av Bluesbreakers för å bilda ett nytt band med bl.a. gitarristen Jeremy Spencer. Som basist ville Green ha John Mcvie, även han från Bluesbreakers, men John var tveksam till ge upp sin säkra inkomstkälla hos Mayall. Då fick Green en snilleblixt. Han namngav gruppen Fleetwood Mac efter sin tilltänkta rytmsektion, Fleetwood och Mcvie, och si då föll John Mcvie till föga och anslöt sig. Under 1968 anslöt sig gitarristen Danny Kirwan och den klassiska sättningen var fullbordad.
Fleetwood Mac blev en av dom riktigt stora på den brittiska bluesrockscenen under sextiotalets andra hälft med bl.a. låtar som "Green Manalishi ", "Oh well" , "Black magic woman" .
Med nämnda föraning i Supernatural menade jag rullande å svävande "Albatross" där Greens mjuka gitarrspel framhävs.
Snart stod det klart att allt inte stod rätt till. Peter Green tyckte in om att stå i rampljuset å gled allt längre in i ett trauma. Ett liten vink får man i texten till "Man of the world". Enorma intag av LSD påskyndande hela processen och 1970 lämnade Green gruppen. Han har på ett bra sätt själv utryckt händelsen: I went on a trip, and never came back.
Innan han totalt försvann in i dimman hann Green att släppa en soloplatta och två singlar varav den ena är ”Heavy Heart ”. Sen skulle det ta åtta år innan han släppte nästa album. Efter det har han sporadsikt gett ut skivor både som soloartist och med sitt nya band Splinter Group. Green har genom åren hyllats av mängder av fans och artister, bland annat har Gary Moore släppte en hel platta "Blues for Greeny" med bara Peter Green-låtar.
Är ni lyckligt ovetande om Fleetwood Mac’s första epok är ni bara att gratulera för här finns mycket underbar musik att avnjuta. Att gruppen sedan, efter omlokalisering till Amerika samt ett otal medlemsbyten, lyckades slå i genom ytterligare en gång för en än bredare publik är en helt annan historia.
Forest - Newcastle
1 vecka sedan
5 kommentarer:
Äntligen!!! Vad jag har väntat.Men oj oj oj var ska jag börja..Det här e ju en helt makalös historia, hur en fixstjärna vill dela utrymmet med 2 gitarrister till!! och hur det sen går illa för två av dem. Låten heavy heart e ju egentligen otroligt tragisk att se, Green spelar knappt och verkar defenitivt inte vara i samma universum som sina med musikanter. Ändå finns hans otroliga ton och nerv i spelet. Sen har vi "man of the world" som e en fantastisk text, det faller en liten tår. Föresten är texten till Oh Well rätt ball oxå. Sen till en av mina favvosar..Albatross vilken känsla!!!....Nä nu e det nog dax och damma av utkasten till de andra stora giganterna!!!
Puss i ljumsken!
Tack för en härlig historielektion, såg lite på klippen igår kväll, skall fortsätta idag, mina kunskaper runt Peter Green och Fleetwood Mac är något begränsad, men jag bättrar mig tack vare er(T.P o Gonzo)
Har på senare år verkligen fått upp ögonen för Fleet-Maccarna
Jimmy
Jag tackar för den musikhistoriska lektionen och lyfter på min golfkeps i vördnad över de fint formulerade kunskaperna. Suget att gå igenom Fleetwood kronologiskt är nu maximalt. Toppen!!
Kul! Jag hörde "The green manalishi" för en sådär sju år sedan och fastnade direkt. Det är något härligt skumt med den som bara sätter sig och dem spelas lite då och då. Känns som att det är rätt få som känner till att det är FM som ligger bakom den, de flesta som är bekanta med låten känner väl den genom Judas Priest version, upplever jag det som iaf.
En skön låt hur som helst och jag har vid ett flertal gånger varit på väg att köpa någon skiva den finns med på men i slutändan har valet alltid fallit på något annat så det gamla Fleetwood har jag fortfarande inte kommit djupare i dessvärre. Bara den senare upplagan med Nicks/Buckingham som har några platser i hyllan.
Som ni kanske förstår så tycker jag att det ursprungliga Fleetwood Mac idag kommit lite i skymundan för den senare amerikanska upplagan som även den gjort helt suverän musik under ledning av geniet Lindsey Buckingham.
Hoppas att jag med detta lyckats retat er nyfikenhet och att ni precis som jag, när jag för några år sen fastande i Greens grepp, lyssnar igenom alla deras plattor. Där finns mycket gottigt!
Gonzo: Hmm, låter lovande! Nyfiken på vilka giganter du tänker på.
Jimmy: Vi kommer aldrig släppa dig ur Greengreppet. Indoktrineringen kommer att oupphörligen fortsätta.
Anders: Du har att göra om du ska lysnna på allt! Men jag garanterar dig att det är värt det. Förutom plattorna i början på 70-talet med Bob Welch.
Malin: Du ger ett ypperligt exempel på senare band som spelat in Greens musik. Å visst är det så att folk inte har riktigt koll på att det är Fleetwood Mac som gjort orginalet. Så även "Black magic woman" som garanterat dom flesta tror att Santana har skrivit.
Skicka en kommentar