Byxorna svänger ännu

Bilden i Jimmys inlägg förra veckan fick mig att rycka till och hjärnan började rulla upp nostalgiska bilder till sönderspelade toner från förr.

Hur fasen kan man fastna för ett tyskt punkband? Knappast texterna. Nä, men jag har alltid varit svag för punkmusik med poppotenial, snabb musik byggt på starka, melodiska och medryckande refränger. Att man som tyskt band dessutom lägger med lite allsångsrefränger gör saken inte sämre. Die Toten Hosen förmedlar även känslor av äkthet och glädje fullt jämförbara med Hellström.

Med lite sökande märkte jag att bandet fortfarande är i full vigör med en nysläppt singel, "Altes Fieber".

På bilderna från konserten på årets Rock Am Ring kan man se ett par saker. Att det som alltid är full fart och kanske inte så mycket tänk på säkerheten! DTH är oerhört populära som dom alltid har varit, i alla fall i Tyskland.

Sist men absolut inte minst, grabbarna har givit mig en de absolut bästa konsertupplevelserna någonsin, tror jag!

Time waits for no one...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessa ord sjöng "the glimmer twins" på plattan It' only rock n' roll 1974. De hade givetvis alldeles rätt....tiden väntar inte på någon. Tid är dessutom något jag senaste veckan inte har haft speciellt mycket i överflöd, men jag har i alla fall hunnit med att se på en fantastisk musikdokumentär. jag såg på PJ20 (Pearl Jam 20 år) som är gjord av Cameron Crowe som bl.a gjort filmen "singels". Denna drygt 2 timmar långa och mycket välgjorda film var för mig även en resa i tiden. Det som gjorde den så bra var att det finns väldigt mycket dokumenterat med PJ, mycket filmklipp från turne'bussar och runt om själva spelningarna. Dessutom är deras historia ganska brokig och visar en baksida av ett gigantiskt genombrott som bandet fick i mitten på 90-talet.
Seattlescenen i början av 90 var unik på många sätt. Banden var vänner och stöttade varann istället för att tävla om uppmärksamhet. Något som också gav frukt musikaliskt i form av Temple Of The Dog- plattan. Ett mästerverk enligt mig. Det var även intressant att se hur PJ växte fram ur askan efter Mother Love Bone, sen MLB's sångare Andy Wood dött av en överdos innan bandet han slå igenom ordentligt.
Senare delen av filmen är också mycket intressant, där PJ slåss med hur de ska tackla giriga biljettförsäljare, sin egen framgång och vem som ska leda bandet musikaliskt. För mig som släppte PJ efter tredje skivan "Vitalogy" var det kul att få lite nya låtar och plattor att lyssna in.
Men för mig blir det aldrig bättre än så här.

Så vill man minnas flanellskjortor, avklippta armebrallor långt hår, skägg och svängig musik så rekommenderar jag att sitta ner och titta på en fantastisk dokumentär.

The Flood

Hösten är som T.P nämnde i ett tidigare inlägg den främsta årstiden när det gäller musik, det dyker upp mycket nytt varje vecka. Här får ni därför ett gäng med mp3:or som artisterna bjussar på. Högerklicka och spara  eller bara lyssna och njut, mycket nöje gott folk.

Crystal Castles – Wrath Of God

Diamond Rings - I`m Just Me

Santah - Teeth

A.C Newman - I´m Not Talking

Paul Banks – The Base

Andy Burrows – Company

El Perro Del Mar – Hold Off The Dawn

Other Lives – Take Us Alive

Young Dreams – Fog Of War

Freelance Waves – Dig Into Waves

Andrew Bird – Three White Horses

Crystal Castles – Plague

Don't boo no more

Jag har en teori: att en artist kan bli sin egen värsta fiende. Inte för att hen förtjänar det. Tvärtom. Ta Dylan till exempel. 22 år gammal var han en profet för hela folkscenen. Sedan hade han fräckheten att bli rockartist. Elgitarren var ett hån mot den "rättänkande" värld han - motvilligt - hade blivit talesman för, och med "Like a Rolling Stone" lämnade han på sätt och vis folkkollektivet ”Blowing in the wind”.

I bland är det ett album som dödar. Oasis har aldrig riktigt hämtat sig från mästerverket (What’s the story) Morning glory?.

Jag har alltid beundrat hur Dylan, till synes opåverkat, bara ryckte på axlarna åt häcklarna. ”Don’t boo me no more”, som han säger med ett illmarigt leende i dokumentären Don’t look back. Upprörda engelska tonåringar som trampar runt i konsertlokalens foajé och talar om hur han är en fejk. Någon i publiken som skriker ”traitor”, någon annan som hojtar ”Judas”. "You're a liar", svarar Dylan uttråkad. 

Kanske är det just därför jag älskar ”Positively 4th street” så mycket. För visst är det ett av rockhistoriens mest välformulerade musikaliska långfingrar?

Boo-hoo,  right back at ya'.

Naturligtvis handlar det om förväntningar. Om hur publiken låser sig vid den bild artisten skapat och sedan vill låsa fast artisten. Om oförmågan att acceptera att artisten vill utvecklas.

Jag jobbar på det, men är själv inte något undantag från detta.

2010 öppnade Band of Horses sin konsert på Trägår'n med ”The Great Salt Lake”, ”Is There a Ghost” och ”Weed Party” och fortsatte därefter att mata publiken med den ena perfekta versionen efter den andra i sin låtkatalog. Jag fick knappt luft. Känslorna trängdes i bröstet, rymdes inte, blev tårar. Och jag vände mig om med tårglittriga ögon mot Gonzo som bara skakade på huvudet. Jag minns inte vad jag sa, kanske något i stil med: ”Fan, om de inte spelar en dålig version av någon låt snart kommer jag svimma.”.

På balkongen snett bakom mig stod en annan vän, M. Då och då sneglade jag upp mot honom. Han var klädd i väst och en trång, svart skinnhatt, som om han hade gått vilse på vägen till en tributespelning med The Specials. Och även om man knappt kunde urskilja hans ansikte, såg jag hur ”Cigarettes and Wedding Bands” svepte med sig honom som en flodvåg. Han var chanslös. Och han tokdansade på balkongen resten av konserten.

Det är fortfarande en konsert som jag bär med mig. Som andra artister måste leva upp till för att få epitetet ”femstjärnig”. Inte minst Band of Horses själva. 

Ett år senare såg jag dem återigen på Trägår'n. Publiken var i extas, men vi (jag, Gonzo och M) som hade varit med på den magiska konserten året före förblev kallhjärtade. Magin var borta. Band of Horses var (och är) naturligtvis fortfarande ett alldeles utmärkt liveband. Men förväntningarna var orimliga. De hade inte en chans. M betedde sig som om han blivit personligt förolämpad av bandet och sa att han aldrig mer skulle se dem live.

"Boo-hoo."

På oss själva.

Novemberlista

 

Vädret är inget att göra något åt, bor man i Sverige så får man bara finna sig i att vada i vattenpölar september till april, i alla fall om man bor i södra delen av landet.

Vad som dock är positivt, är att höstarna brukar bjuda på massvis av örongodis. Och denna höst är inget undantag, snarare tvärtom. Lika oundvikligt som det smattrande höstregnet på rutan så finns den nya fantastiska musiken i mängder där, bara för oss att avnjuta. Här kommer ett litet axplock. Varsågoda!

 

November

 

Lurad?

 

Jag som trodde jag var avancerad som LYSSNADE på progrock när jag var liten!

 

Tjenare!

Blåst!

 

 

Dom traditionella och grundläggande populärmusikinstrumenten är trummor, bas och gitarr, kanske också piano. Instrumenteringen har genom åren kompletterats med mer och mindre vanliga alterantiv.

Idag finns det väl i stort sett inget instrument som inte har testats. Förresten så har mycket mer än bara instrument använts i framställandet av musik.

Ett instrument som inte känns väldans rock'n'roll är säckpipa, i mångas tro ett skotskt instrument men egentligen har sitt ursprung från Egypten. Ni som har sett eller hört musiken från ett tatoo vet hur ofantligt mastigt det kan låta, något som bröderna Young tagit fasta på och samtidigt passar på att hylla sina skotska rötter. Känn vilket tryck det blir när säckpiporna kommer igång!

 

Long live the pipes!

Med tummen mitt i handen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det har varit en tung vecka! Minst sagt! I lördags skulle jag svarva lite pryttlar till min motorcykel, varpå jag fastnade och klämde min tumme rejält i svarven. Det kunde gått riktigt illa, jag hade tur, men likt förbannat har jag ont och min tumme är obrukbar på några dagar. Svullnaden börjar lägga sig, men fortfarande är tummen betydligt större och blåare än original.
                                                                                                                                                                                        Som musiknörd börjar hjärnan givetvis fundera över olika former av tummar. Först ut givetvis en av mina favoritlåtar: Under My Thumb, en fantastisk låt med Stones under i mitt tycke den bästa eran. Här med Brian Jones på Marimba.

Näste man till rakning blir Mountain ett annat favoritband med låten Thumbsucker från plattan Avalanche (1974).

Givetvis får Dylan vara med, här är Just Like Tumb's Blues från Highway 61 Revisited.

Sist men inte minst måste den största tummen få vara med......givetvis Richie Havens, mannen som gav tummen ett ansikte.
Freedom (Woodstock -69)

Ikväll kommer jag sitta klistrad vid datorn, för att följa elitrapporten från Kungälvs bortamatch mot Vetlanda i bandyns elitserie...vintern är här och kriget har börjat.

In Concert

Att sätta samman en lista med grupper som jag sett live kan vara en livsuppgift så god som någon, har dock lyckats att få ihop en lagom liten mix med självupplevda konserter. Fyller på med fler medans synapserna lägger ihop tidsspåren.

In Concert                (Mina konsertbesök nedbäddat i en Spotify-playlist)

Kommer speciellt ihåg en konsert på Kulturbolaget i Malmö. En kompis och jag var på nöjesresa i Malmö/Danmark och vi gick helt enkelt dit för att lyssna på lite rocknroll. Bandet som spelade var för oss fullständigt okänt. In kommer tre killar och river av en konsert som jag aldrig glömmer, en vägg av ljud och gitarrspel som fick näsborrarna att fladdra. Minns den lilla tåren i ögat över att få varit med om något riktigt stort. Bandet hade precis släppt sitt debutalbum “Origin Of Symmetry” resten kan ni nog fylla i själva.

Bliss

Time has told me

Skulle skrivit någonting vettigt här i dag men den här måndagen är mer måndag än vanligt. Så jag lämnar över stafettpinnen till tisdagen. Förresten. Vad lyssnar man på sådana här dagar?

Nick Drake, kanske?