onsdag, januari 23, 2013

Bilder som aldrig suddas ut.


Nej jag har inte tappat förståndet...det här handlar inte om Tomas Ledin, så ta det lugnt. Förresten har jag för mig att TP varit på Ledinkonsert och sa att det var förvånasvärt bra?? Ja ja, nu till något helt annorlunda.

En av mina första och största idoler är Jimi Hendrix. Jag har så att säga fått honom via modersmjölken. När jag var liten spelade min far ofta en live-platta från Isle Of Wight -70. Den bestod av endast sex stycken spår bl a All Along The Watchtower, Freedom, Foxy Lady och Midnight Lightning, vi återkommer till den lite senare. Jag hade en bild framför mig på ett gråmulet disigt England, där Hendrix på eftermiddagen bränner ur gitarr, förstärkare och öron på publiken. Där Hendrix är spirituell och på hugget och publiken älskar honom. Döm om min förvåning när jag som tonåring fick tag i en vhs-kassett med hela konserten, som för det första var sent på natten och med en publik i upprorstillstånd. Hendrix är sliten och trött, spelar visserligen skitbra (stundtals) men verkar inte det minsta glad och lämnar scenen efter de obligatoriska numren genom att slänga gitarren i backen.
Två helt olika bilder. En verklig och en i mitt lilla huvud. Hursomhelst så hittade jag vinylen som min far spelade och när jag satte på den såg jag min imaginära bild igen....den sitter där fastetsad och det finns ingen verklighet som kan ändra på det...och det gör ingenting.
Nu till det märkliga med låten Midnight Lightning. Den finns alltså med på min vinyl från -71, men inte på vhs-kassetten från 1990. Inte heller på cd-utgåvan av konserten. jag började fundera på om låten aldrig varit med? Det är först när konserten ges ut igen 2004 som låten dyker upp och jag kan lugnt luta mig tillbaka och njuta av Hendrix i eftermiddagsdiset...eller hur var det nu?. Så kan det gå.

Midnight Lightning....tuben.

Hela konserten på Spotyfi

3 kommentarer:

Anders L sa...

Usch, inget är väl värre än ett förstört barndomsminne... Lekplatser som kändes oändliga är pruttsmå, berget man åkte skidor på visar sig knappt vara mer än en liten hög. Ja ja. Jimi funkar nog oavsett vilket humör han var på. En mästare. Och alltid intressant.

TP sa...

Det mänskliga psyket är oerhört fascinerande och lika logiskt som ologiskt. Minnet kopplar samman händelser och upplevelser med intryck, smak, ljud och lukt.
Det man har ett glasklart minne av behöver inte alls vara sanningsöverstämmande. Man kommer hellre ihåg positiva saker än negativa. Samtidigt utvecklas man, förhoppningsvis, med åldern och det intrycket man fick som liten ger förmodligen helt andra vibbar idag vilket din suveräna berättelse beskriver. Hur många minnen har man inte till musik! Man blir rörd bara att tänka på det. Hur många anekdoter har vi inte återberättat på våra seanser genom åren.
Trodde aldrig någonsin att du skulle nämna Hendrix och Ledin i samma andetag. Å vet du, jag har faktiskt sett Ledin två gånger!!! Å det var bra bägge gånger.

Jimmy Myhre sa...

Jimi är för mig kraftigt förknippad med just dig Gonzo, själv hade jag inte fastnat för världens kanske mest begåvade gitarrist någonsin förrän jag en dag träffade en långhårig yngling från nedre Källsby, kommer ihåg små spelstunder med dig och Danne, på den vägen är det liksom. Ibland är det första minnet det viktigaste, känslan där och då. Att Jimi och alla artister har stunder som inte känns tilltalande är rent mänskligt , själv hade jag antagligen släng guran så hårt i golvet att den studsat upp och brutit av näsan .

 
CLICK HERE FOR THOUSANDS OF FREE BLOGGER TEMPLATES »