Grand Finale

I lördags var jag på Pustervik och såg TSOOL's avskedsspelning i sin hemstad. Jag var givetvis på plats för att se ett av mina favoritband de senaste 17 åren. För det var just för 17 år sedan jag såg dessa herrar för första gången. Jag hade precis köpt deras debutplatta och som många andra knockats av den. De var förband till Thåströms Peace, Love & Pitbulls på Vågen. TSOOL var magiskt bra den kvällen och jag har likt en heroinist som letar efter känslan av första ruset önskat att TSOOL skulle vara lika bra igen. Jag har sett dem nära på 20 gånger och det har varit både ris och ros. Några spelningar bl.a en på Chalmers 97 eller 98 var mycket nära, men ändå inte riktigt.
Så med lätta, uppladdade och förfriskade ben, men med en liten sorg i hjärtat stegade vi ner till Pustervik för Grand Finale, The End, Slutet, Ragnarök.

Väl där inne så träffades gamla vänner och öldrickningen hade tempo som en finsk alkoholist i Nordstan. Bandet äntrade scenen och startar med Infra Riot för att direkt köra Mind The Gap och Still Aging. Jösses!!! Det var som om Bosse Högberg gett mig en upper cut på hakan. Sedan fortsätter konserten i ett euroriskt tempo med en hitkavalkad utan dess like.
Inte ett ben som stod still, inte ett öga torrt eller en mungipa som pekade neråt. Efter 2 timmar och 45 minuter sparkar Fredrik Sandsten i klassisk Keith Moon-stajl trumsetet över ända och gitarrerna lämnas med öronbedövande rundgång.
ÄNTLIGEN infriades mina önskningar, mitt TSOOL-beroende fick den kick som jag längtat efter i 17 år.
TSOOL får en stark 5:a, Pustervik får en stark 5:a, ölen får en stark 5:a...ja hela kvällen får en stark 5:a.

Bara för att ni ska få en liten glimt av kvällen lägger jag ut låtlistan HÄR!

Extranumren inleds med  Throw it to the universe.

'The Human Riff'

Keith Richards.
Den Stonesmedlem du först lägger märke till när Mick slutat sjunga och strutta omkring på scenen. Mannen som enligt myten tog sig ur heroinmissbruket genom att låta transfusera allt sitt blod på en klinik i Schweiz.
Vilden. Med dödskallering, örhängen, trasiga tänder och ögon av kol.
Mannen som i en musiktidning tio år i rad blev framröstad som den rockartist som var "most likely to die". Men som överlevde.
Kapten Jack Sparrows pappa.
Mannen som ÄR rock 'n' roll.
Som växte upp i en dyster förort till London. "I hated it. I'd spend the whole day wondering how to get home without taking a beating." Som i tonåren upptäckte att det fanns värre mobbare än mobbarna: Myndigheterna. Han hatade "dem" ännu mer, blev kriminell. Det skriftliga omdömet i skolbetyget från 1959 hade endast sex ord: "He has maintained a low standard.".

Mamman "räddade" honom. Hon älskade musik och när Keith fyllde femton, köpte hon honom en gitarr. Den kostade 10 pund. Musiken som fångade honom var de fattigas musik - den svarta Chicagobluesen. Mick Jagger, som bodde några kvarter längre bort, hade pengar nog att köpa några album; han älskade samma musik som Keith. De blev vänner. Rolling Stones bildades. Bill Wyman kom på casting och fick vara med i bandet. Eller snarare: hans Vox-förstärkare kom med i bandet; Bill fick de på köpet.

Hur som helst.

I dag fyller Keith 69 år. Grattis!

En liten Stoneslista.

Et tu, Brute!

 

Under min uppväxt lånade jag drösvis med skivor från vänner och bekanta för att försöka stilla min musikaliska nyfikenhet. Detta bidrog givetvis till att vännernas skivsamlingar till viss del formade min musiksmak. Jag kommer än idag ihåg vad som gömde sig i Mikes singellåda, att Hogge diggade Pat Benatar (för musikens skull!?), att Perra av någon anledning hade "Fuck off"-singeln med Wayne County & the Electric Chairs samtidigt som han lyssnade på tungviktarna Mountain, hur jag å Helle säkerligen som dom enda i Svedala tokdansade till Ståålfågel mm.

Jag hade en klassis vars brorsa var medlem i den Skandinaviska skivklubben, vilket även jag senare anslöt mig till. Han beställde skivor besinningslöst och lyckliga jag fick låna så många som jag kunde ta med på cykeln utan att utgöra trafikfara.

En skolkamrat på gymnasiet som jag egentligen bara kände ytligt genom vårt gemensamma musikintresse presenterade mig en gång för en betydligt äldre bekant som fortfarande bodde kvar hos sina föräldrar i den tidstypiska 70-talsvillans stora källarvåning som till min ohyggligt stora förtjusningvar packad med vinyl. Å vilken vinyl sen! Idag hade samlingen varit värd ofantliga summor. Det var prog,kraut,psykadeliskt, progg,60's rubbet som man skulle ge sin högra arm för idag.

Samma skolkamrat var väldigt på var det gällde den nya och den framtida musiken. Det var av honom jag fick höra en sprillans ny debutsingel av en grupp med det konstiga namnet Orchestral Manouvers In the Dark. Det var tack vare honom jag lyssnade på ett, som jag tyckte då, konstigt debutalbum med en grupp som precis hade bytt namn från Warzaw till Joy Division. Det var också av honom som jag lånade först en singel sedan debut-LP'n av en ung irländsk grupp med ett udda sound.

Jag tycker fortfarande soundet på "Boy" är väldigt tunnt men trots det kan tydligt se linjer som gruppen sedan utvecklade vidare till musikaliskt världsvälde. På min tio bästa lista över tidernas bästa album skulle gruppen få med två eller tre av sina alster. Gruppens exprimentlust har stundtals förirrat dom in på återvändsgata och tyvärr har dom en lång tid kännts allt mindre angelägna. Därför är det helt underbart att se att dom kan ännu och pirrigt återupptäcka varför dom en gång var en av mina och många andras favoriter.

Mina damer och herrar, på scen: U2

Ingenting...(eller lite av varje)

Fan va det är skönt att vara musiknörd, att hela ens liv kretsar kring musikaliska saker. Jag hade från början tänkt skriva ett inlägg om bluesmunspelare, men så hände det mig en rolig sak på väg till jobbet i morse. Ja just det, jag har fått ett jobb oxå. Numera titulerar jag mig behandlingsassistent och kommer jobba med ensamkommande flyktingbarn i Mölndal. Vilket i sig är spännande, men resorna med västtrafik varje dag påminner numera mer om en resa genom en större Indisk stad.
Ja ja det var inte det jag skulle skriva om, utan om en händelse som inträffade på bussen till jobbet i morse.
När grön express (lustigt namn på en buss som tar ca. 45 min!! på sig från Korsvägen till Centralen) långsamt frustar sig genom den isande kylan uppför "Hisingsbroa" ser jag ut över ett morgonfrostigt Göteborg dör det sakta börjar ljusna. Det är en otroligt vacker syn och för de flesta stannar nog tanken där, men inte för en liten skivgris. Himlens färg är i stort sett identisk med den färg som himlen har på Pink Floyds omslag till Animals. Häftigt tänkte jag samtidigt som jag blev full i skratt över min nördighet.

På mina helvetesresor till och från Mölndal har jag numera börjat lyssna på nedladdade podradioprogram från våran helt fantastiska statliga radio. Jag har avverkat en hel del dokumentärer, men det senaste är ett fantastiskt program som heter Luuk & Lokko, där Christian och Andres sitter och filosoferar över livet och spelar lite musik. I varje program väljer Andres två st. låtar och Christian en. Detta är ett mycket underhållande program fyllt med tankar, anekdoter och musiknörderi.
Lägger en länk till programmen här.
Här lägger jag deras spellista med låtar från programmen på spotify.

På lördag smäller det...då menar jag inte matchen mellan United och Sunderland utan TSOOL på Pustervik för kanske sista gången. Jag hoppas på en riktig helkväll, där alla mina favoritlåtar kommer att framföras. För övrigt läste jag att TSOOL avslutar sin karriär på samma sätt som man startade, nämligen genom att ge ut en EP.
Jag lyssnade som hastigast igenom den igår och kan bara konstatera att det är som vanligt en massa bra låtar. Den som jag fastnade mest för var låt 2, som lät lite mer som de gjorde förr.
Jag lägger EP här....så kan ni avgöra själva. Lite kuriosa är att trummslagare Sandsten för första och sista? gången sjunger ett av spåren.

Till sist för att knyta ihop säcken med den indiska trafiksituationen i centrala Göteborg, vill jag nämna att världsmusikens okrönte kung Ravi Shankar har lämnat oss 92 år gammal. Han spelade som bekant med många kända artister, bl .a Coletrane och Beatles men framför allt med George Harrison. Västerlänningar har inte alltid förstått sig på Ravi. Ett exempel är när han får stående ovationer efter han stämt sin sitar under Concert for Bangladesh...folk trodde det var första låten.
Raga Parameshwari
Nä nu får det räcka med babbel för den här gången.

Nydubbat

Vem kan värja sig mot dessa rytmer och basgångar ? Kommer från barnsben ihåg The Clashs makalösa experiment på Sandinista, Ebbas version på Tyna Bort eller Dag Vags magiska baktakter. Musiken jag talar om är givetvis reggae och dub. Ingen annan  musik har spelats så frekvent på skivgrisarnas ökända spelkvällar. Dessutom låter den förbaskat bra på svarven, ljuden liksom omfamnar lyssnaren.Tyckte därför att det var på sin plats med en ny spellista i sann baktakt.

Nydubbat   (ny fräsch spotifylista)

Reggae Dubaholic  (äldre spellista, dock fortfarande fräsch)

Två favorit-Elliotts

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Jag skulle lagt upp ett inlägg i går men så blev yngste familjemedlemmen hastigt sjuk. Enligt dagispersonalen, som ringde, hade han lagt sig ner på dagissoffan och somnat strax efter lunch; och såg därmed till att avbryta mina planer om bloggande. Kvällen var i stället fulltecknad med snorpapper, välling och gullande. Att han dessutom på allvar kvicknade till på natten, då han ville leka, och under hela förmiddagen i dag klistrat sig fast vid mina ben, har inte lämnat några öppningar för bloggen. Med sömnsvullna ögon har jag nu baxat över honom till svärmor och passar på att lägga upp Ben Folds hyllning till Elliott Smith, "Late". Yngste sonen bär samma namn - det är min hustrus och min hyllning till en av våra favoriter.

Elliott, den här är till dig.

Ben Folds - Late

Dagens mest tröttsamma snackis: "Pepparkaksgubbe-gate". På Facebook ser man kommentarer om rätten till våra pepparkaksgubbar från arga - inte särskilt analytiskt lagda - svenskar som gör hätska utspel om invandrare. Problemet är att det inte är "invandraren" som skapar situationen (denne är totalt frånvarande i debatten) - utan "svensken" själv. I det här fallet en lärare i Laxå. (Antar att en rektor är inblandad, jag har fördomar mot sådana.) Inga pepparkaksgubbar i Laxå alltså ... i någon slags vilsen antirasistisk gest. Med den lika obligatoriska som missriktade folkstormen i släptåg.
Det hela är absurt. Som att lyssna på en multipel personlighet som grälar med sig själv. Välviljan är naturligtvis kontraproduktiv och sätter tvärtemot avsikten tyvärr fyr på främlingsfientligheten. Tröttsamt.

Decemberlistan

 

Kors, det blev vinter - riktig vinter! Inte västkustvinter med knäckande variation mellan slask och påfrysning men alltid med rå snålblåst. Nä, riktig vinter med först snö, snö, snö och sedan rejäl kyla.

I en, till synes, aldrig sinande ström fortsätter ny kvalitativ musik att skölja över oss. Liksom många av er frågar jag mig hur i helsicke man ska hinna med? Nyktert tvingas man konstatera att det inte finns någon möjlighet att ta åt sig allt musikgodis utan bara njuta av ridandet på det musikaliska överflödets vågor. Här kommer därför mina nyinsamlade pärlor med mestadels ny bekantskaper men även gamla vänner som Nick Cave, Eric Burdon!, Black Keys och Soundgarden. Varsågoda!

Decemberlistan

Något att lista ut?

Nu närmar sig avslutet med stormsteg. Det är dags att stänga butiken, göra upp med året som gått, fundera över sina musikaliska tillkortakommande och känna en viss frustration över allt nytt man borde tagit till sig, lyssnat på, hummat gillande och bedömt.
Har surfat runt lite på olika bloggar, musiksidor på nätet samt plöjt lite gamla hederliga tidningar i pappersformat.
Det som slår mig är: Hur kan man ta till sig all musik som kommer?? Hur kan man på ett nykter sätt bedöma och gilla/ogilla all musik som kommer över oss med en hastighet som bara ett rejält magras kan matcha.
Vi är givetvis alla olika och man tar till sig musik på olika sätt, dessutom jobbar flera av de som skriver om musik med just att bedöma nya alster.
Med den lilla tid som jag har haft över till att lyssna in NY musik har varit begränsad, det finns ju så fruktansvärt mycket bra musik som gjordes för massa år sedan som jag fortfarande inte upptäckt.

Min årsbästa lista består i endast 5 st album som jag känner att jag lyssnat såpass mycket på så att jag kan bedöma dem.

Först ut är min gamle vapendragare Thåström som jag följt ända sedan Ebba-tiden. Hans senaste sols-platta "Beväpna er med vingar" tycker jag är den bästa soloskivan "Pimme" gjort. Här tar han steget från att vara en fantastisk låtskrivare till en av våra största poeter. En underbart mörk skiva med fantastiska texter och med ett härligt monotont molande i samma anda som Nick Cave. Låtar som "St Ana Katedral", "Dansbandssångaren", "Beväpna er med vingar" och framför allt "Nere på maskinisten" är i min smak helt fenomenala.
Betyg 9/10

Nästa platta är från Göteborgs stolthet The Soundtack Of Our Lives. "Throw It To The Universe" är en helgjuten TSOOL-platta med alla ingredienser från den gyllene rockåldern på 60-70 talet. Throw it.. kommer aldrig kunna mäta sig med TSOOL's debut men det kan å andra sidan nästan ingen göra. Det här är en skitbra platta och jag har haft flera olika favoritspår som t.ex: Where's the Rock, Faster Than The Speed Of Light What's Your Story och Throw It To The Universe.
Betyg 7/10

Tredje plattan på min lista är Kristoffer And The Harbourheads "Little Goes A Long Way". Detta är Kristoffers 4:e platta men den första som Kristoffer & The Harbourheads. Den här skivan är enligt mig en riktigt bra poplatta med inslag av karibiska rytmer, kraut, rock och country. Allt i en salig blandning som Kristoffer får ihop på ett fantastiskt sätt. Deras säregna instrumentering med Kristoffer på Trummor/sång, Joel på gitarr och Emil på keyboard gör ljudbilden intressant och spännande. Det här är en sådan  skiva där man ändrar sina favoritlåtar. "We are all different" och "Bulls, Wolf and Grizzly Bears" var givna till en början sedan kom "Only for Rachel och Little Goes A long Way" och seglade upp som favoriter. Även "Kiddo", "Happy Face" och "From Heaven to Sweden" är fantastiska låtar
Jag skulle ägnat ett helt inlägg åt denna platta känner jag nu.....men men
Betyg 9/10

Fjärde plattan på min lista är av ett mycket rutinerat gäng. The ol' little band from Texas ZZ Top och deras nya platta "La Futura" Det finns mycket att säga om denna Texas trio, men gillar man de tidiga plattorna (pre-synttrummor) kommer man bli glatt överaskad. Nu är trion tillbaka med gammal hederlig sväningig boogierock som doftar öl, motorolja och öken. Jag som lyssnat mycket på bandet genom åren tycker att det är den bästa plattan sedan Eleminator 1983. Gibbons levererar feta gitarr-riff blandat med tunga solon, Hill pumpar bas som aldrig förr och Beard spelar svängigt på RIKTIGA trummor.
Betyg 7/10

Sista och femte plattan är i min mening "årets platta" utan konkurrens. "Big Moon Ritual" med Chris Robinson Brotherhood. Efter att Black Crowes lagt av samlade Chris ihop ett gäng polare och gav sig ut för att spela live. Musiken skulle vara country influerad psykedelian.Dom hamnade till slut i studion och detta resulterade i två skivor var av det här är den första. Skivan osar Grateful Dead, och Pink Floyd, låtarna är långa och har långa solon, något jag gillar skarpt. Bara öppningsspåret "Tulsa Yesterday" är 12 minuter!! sedan följs det av Rosalee 9.07 och Star or Stone 9.33. Inget för nervösa alltså. Låtarna innehåller olika partier och svävar likt Chris själv en bit över marken.
Betyg 10/10

Feels Like Snow

Det börjar verkligen att dra ihop sig inför årsredovisningen, dom flesta ligger redan ute med sina best of 2012 listor, dock en månad kvar att upptäcka. Spänningen ligger tät likt en skotsk dimma. I väntan får ni några tips från veckan som gått. Bara lagliga mp3:or, lyssna eller högerklicka och spara.

Memory Tapes – Sheila  ( från nya plattan Grace/Confusion)

Lone Wolf – All Clear  (från nya albumet The Lovers)

Challenger – I Am Switches (egenproducerat nytt gott härligt blippigt)

Goldenboy – Summertime  (solo från en fd bandmedlem till en viss Elliott Smith, låten skrevs innan hans död men jag har fullständigt missat detta, upptäck !)

Peter Broderick - I´ve Tried  ( Så luftig att jag nästan pyser iväg)

Sufjan Stevens: (Come on feel the) Illinoise

En varm julidag i Detroit, 1975, möts familjen Stevens av en märklig syn. På verandan utanför huset står en mjölkback. I den ligger ett nyfött gossebarn, insvept i cellofan. Runt barnets vrist sitter en liten lapp med orden: "I love you." Trebarnsföräldrarna Mr och Mrs Stevens, som är fattiga på pengar men rika på kärlek, beslutar sig för att behålla pojken. De döper honom till Sufjan efter Abu Sufjan Muhammed, en armenisk krigare som i sagan slaktar tio tusen drakar för att rädda prinsessan. Gossen får ett hem, kärlek och morötter - och växer upp till en fin musiker. 

2005 släppte multiinstrumentalisten Sufjan Stevens sitt femte album: (Come on feel the) Illinoise. Det var hans andra i det minst sagt ambitiösa projektet: att göra en skiva för varje delstat i USA. Den första delstatsplattan fick namnet Greetings from Michigan: The great Salt Lake State. Tredje heter Avalanche, Sufjans sjätte och senaste album (2006). Projektet lär dock vara nerlagt nu. Ett vettigt beslut kan man tycka.

Illinoise innehåller 22 spår. Sufjan reser genom ett brett musikaliskt landskap; han berättar sanna historier som alla håller sig inom delstatsgränsen. Han zick-zackar ledigt mellan banjobaserad folkmusik, sköra gitarrballader och sprittande glada körexplosioner. Och han verkar ha haft roligt när han gjorde albumet. Det är fullt av musikaliska infall och skaparglädje, dessutom måste man bara älska låttitlarna. De är nämligen lite mer kreativt lössläppta än vad man är van vid. Eller vad sägs om spår 2. (Ta nu ett djupt andetag. Högläs sedan titeln nedan utan att tappa andan.)

"The Black Hawk War, or, How to Demolish an Entire Civilization and Still Feel Good About Yourself in the Morning, or, We Apologize for the Inconvenience but You're Going to Have to Leave Now, or, 'I Have Fought the Big Knives and Will Continue to Fight Them Until They Are Off Our Lands!'"

Humor.

Naturligtvis innehåller Illinoise också några mer återhållsamma titlar som "Chicago", "Casimir Pulaski Day" och "John Wayne Gacy Jr.". Fantastiska låtar allihop. Inte minst textmässigt. Eller vad sägs om öppingen på "Casimir Pulaski Day": 

Goldenrod and the 4H stone
The things I brought you when I found out
you had cancer of the bone
Your father cried on the telephone
and drove his car into the navy yard
just to prove that he was sorry

Andra höjdpunkter är "The Man of Metropolis steals our hearts" och "They Are Night Zombies!! They Are Neighbors!! They Have Come Back from the Dead!! Ahhhh!" . En varning är på sin plats angående 'Night Zombies'. Körens staccato, som löper genom låten kan - om volymen är för låg - förvandla det suggestiva spåret till världens kanske mest irriterande ljudupplevelse. 
På full volym är låten dock mästerlig. 
Liksom hela albumet.