GRANDios

Vi tar en tripp tillbaka till första delen av 70-talet och tittar på vilka megastora band som fanns då: Led Zeppelin, Black Sabbath, Deep Purple, Who, Yes, ELP, Eagles, Grateful Dead, Allman Bros mm
Med tanke på detta känns det lite underligt att det utan tvekan största bandet i USA under denna tid var: GRAND FUNK!
Bandet bildades 1968 och upptäcktes året efter på Atlanta Pop Festival. Under några intensiva år av skivsläpp och flitigt turnerande nåddes en allt större och vidare publik. Vid gruppens peak såldes biljetterna till klassiska Shea Stadium slut på rekordtid och utklassade Beatles tidigare rekord.
Vad var det som gjorde gruppen så oerhört populär, och i stort sett bara i staterna? Framför allt så skapade dom en häxbrygd av klassiska amerikanska musiksmaker med olika doser av soul, funk, gospel, blues och rock. Mixen levererades som stompig feelgood-musik som tilltalade arbatarklassens massa. En Grand Funk-konsert fungerade under denna tid som ett fullgott komplement till en match i amerikansk fotboll. Glad fest som börjades och avslutades på parkerningsplatsen med konserten som höjdpunkt därimellan. Detta konsertklipp ger en utmärkt bild hur bra och medryckande Grand Funk var på toppen av sin karriär.

PS. Man ser tydligt var Jim Henson hittade inspiration till sin animaliska trummis. DS.

Favoriter från året som gått

Gonzo är bortrest och bad mig gästblogga åt honom. Därför skriver jag några rader även i dag.
Det drar ihop sig. Snart är det årsbokslut med den närmast omöjliga uppgiften att lista årets bästa plattor. Under 2012 har jag inte haft så mycket tid (läs: barn) som tidigare år att vända upp och ner på skivbackarna, och jag har garanterat missat massor med skön musik, men en del album har jag fångat upp. Jag har tidigare skrivit om hur Band of Horses inte riktigt knockar mig längre och det gäller tyvärr också årets album, "Mirage Rock". Det är okej men inte mer. Lyssna då hellre på Chris Robinson Brotherhood, som lyckas med det som Band of Horses försöker med: att skapa genuin bluesrock som svänger på de rätta ställena.
"Big Moon Ritual" - lätt med på min årsbästalista.

Smakprov: "Rosalee"

Kåserier Kring Sundet

Vad passar bättre än lite kåserier eller anekdoter i högsommarvärmen, dom fem starka graderna försvinner lika fort som man förnimmar dem.

Att påbörja sitt arbetsliv känns alltid lite främmande och läskigt för dom flesta av oss. Kommer ihåg mitt första kneg efter yrkesskolan. Kulturhuset i Stenungsund skulle sprida kunskap och kultur i kommunen och den skulle således byggas av NCC. För min del innebar detta montering av plåtform under årets kallaste månader, kommer ihåg att jag stog på avsatser som inte var större än mina egna skor. Med tygvantar och brännande betong på mina fingrar längtade jag efter något mer, något annat. På båda sidor gapade byggets kalla skelett öppet med fritt fall för den som inte var på tårna. Arbetsskyddet togs tyvärr bort för att man skulle tjäna mer pengar, ett rent under att ingen slog ihjäl sig. Den långa kalla vintern vid sundet ömmade både fingrar och själ. Med dagens kunskap skulle jag givetvis bara gått därifrån men vad gör man som färsking på sin första arbetsplats ?. Hur väver jag in detta rent musikaliskt undrar ni säkert ? Man kan troligen dela upp hela mitt  liv i låtar, perioder där minnen vaskas fram med hjälp av musik. Denna kanske inte helt njutbara episod av mitt liv bestod av främst två band "The Sound och The Smiths" Melankonin passade mig perfekt som ensam bussresenär någonstans  mellan Jörlanda och Stenungsund.

Mr Marr från The Smiths demonstrerar sitt gitarrsound
The Sound – Counting The Days

Jämmerdal och årets låt

”Varje kväll går jag ner till maskinisten


Jag sitter alltid på samma stol å vid samma bord


Bertil Malmberg sitter bredvid mig


Å Kurt Tucholsky sitter mittemot”

Hösten går på övertid. Det regnar. Det är mörkt. På morgonen ber man en bön om att man ska hinna lägga märke till de osynliga skuggor som genar över körbanan i det bländande glittret från gatlyktorna. Det borde vara snö, men skidåkning i november verkar vara fantasifoster från barndomen. Kanske är det den globala uppvärmningen som ger oss sommargreener på golfbanorna i december och, som Al Gore hävdar, en istid inom hundra år? När vädret och tankarna sammansmälter krävs rätt musik, och för mig innebär det inte – vilket man skulle kunna tro – glättiga banjosprittande ytligheter, utan dystra textrader av en Elliott Smith eller en Nick Drake eller en underdogskildring av Bukowski. Tunga dagar kräver text och musik med tuggmotstånd. Allvar. Trösten hittar jag i melankolin, inte i motsatsen.

”Kurt kom hit som ett sjunkande skepp en gång nu


Går han runt här klädd som astronaut


Hans teori är att alla dom som predikar kärlek är dom


Som är bäst på hat”

Och det slog mig först igår vilken låt jag håller högst av årets låtar. Det finns många fullträffar men ingen har träffat mig lika hårt i hjärtat. I själen. Ingen. Inte som den här. Inte så omedelbart. Inte så drabbande. Kanske beror det på hur den presenterades: i en bil, på en grådyster parkeringsplats, med Pingstkyrkans Second handbutik till höger om mig, en MC-klubb till vänster. Med en god vän som avstod från den naturliga instinkten att bara vräka på bilstereon på högsta volym direkt. Som i stället valde att, med hela sin pedagogiska briljans, musikintresse och passion för ordens valör och poetiska möjligheter, ta sig tid att citera stora textsjok av vår tids Bellman (Primadonnan utan pengar står i ett fönster/ hon vill att vi ska titta dit till varje pris/hon förbannar sina bortglömda repliker/men mest av allt att hon inte gift sig rikt) och för att först därefter låta mig svepas med av det suggestivt, hypnotiska mästerverket ”Nere På Maskinisten”. 

Thåström, såklart.

”Bertil Malmberg skriver på en dikt om


Att han ångrar minst hälften av allt han skrev


Sen viskar han i primadonnans öra att


Han vet, han vet var blixtarna ska slå ner”

Årets låt: ”Nere På Maskinisten”

Musiken finns överallt

 

Något av det mest fantastiska med musik är att den träffar dig vid alla tänkbara situationer, inte helt ovanligt när du är oförberedd vilket gör effekten än större. Det behöver dessutom inte vara något traditionellt som du vet att du tycker om utan tvärtom något helt annorlunda.

Att se på OS-invigningar och avslutningar är inte min starkaste gren, jag ser hellre det som sker på arenorna mellan dessa tillställningar. Som tur är kan man nuförtiden "snabbspola" igenom evenemangen på webben vilket passar mig bättre än att sitta å såsa i fyra timmar. Jag måste självklart tillstå att årets arrangemang var helt fantastiska. Å vilken musik! Speciellt för mig som är hårt anglofierad i min musiksmak. Mitt i allt igenkännande musikgodis dök det upp ett framförande som på många sätt stod ut. Arenan var ju som "hela havet stormar" under större delan av kvällen men helt plötsligt blev det alldeles tyst. Till snabb hjärtrytm och sparsmakat stöd av stråkar sjunger Emili Sandé psalmen "Abide with me". Vilken kontrast! Så jäkla effektfullt! Så fullständigt oväntat!
Å vad jag älskar musik!

I bra skick för en TV-show...

Precis som förra veckan har den här farit fram i hundranittio kilometer i timmen. Jag har inte hunnit med en bråkdel av vad jag skulle.
Har i alla fall gett mig fan på att hinna med ett litet inlägg på skivgrisen. Dagens inlägg går lite mer åt det komiska hållet, eller hur man nu väljer att se det. Dessa gossar kanske skulle fundera på att inte röka så förbannat innan de spelar in för TV. Fantastiskt roligt klipp hursomhelst, och gitarrsolot  är något i hästeväg.
Detta band kanske man inte i första hand förknippar med rock n' roll life-style, men det var något de i början av sin karriär var ganska duktiga på.

Dr Hook - Cover Of The Rolling Stone.

Nu Jävlar I Min Låda

Eftersom vi sedan fredagen fått klara oss utan datorer så är mina möjligheter till digital skrift ringa. Att ilskan brännt in sina initialer på min rygg är ett påstående i underkant av verkligheten. Att bli av med bitar av sitt liv för att ett par ynklingar inte kan hålla sig inom lagens gränser känns inte verkligt. Vi badar inte i pengar, vi sliter ihop vartenda öre och försöker själva utan hjälp att reparera och förbättra vårt boende och liv. Kanske fel forum att dela med sig på men jag slänger in ett musikaliskt pekfinger från en viss Jourgensen och givetvis John, nu jävlar i min låda ...nästa inlägg kanske blir snällare...

Ministry - Let`s  Go

John Lennon – Working Class Hero

Den skotske vännen

Musik kan man ha till mycket. Till dans. För att spela luftgitarr. Eller som en buffert mot verkligheten.

Musik kan också vara ett samtal. När jag lyssnar på James Yorkston känns det så. Att lyssna på honom är som att sitta och sippa whisky med en god vän; vi småskrattar och samtalar till fullmånen om saker som verkligheten betyder något. 

Om livet.

Yorkston är insiktsfull, ödmjuk och rolig; han sjunger om livets alla sidor, inte sällan de mörkare. Dessutom är han en fantastisk storyteller. Så det är kanske inte så konstigt att han även släppt en humoristisk dagbok om sitt turnerande, livet och ganska mycket whisky.

Hans senaste album, I Was a Cat From A Book, handlar bland annat om att se sitt barn bli sjukt och om effekten av en depression. Jag kan relatera till detta. 

Tillsammans med en jazztrio blandar Yorkston melankoli med eufori, eftertänksamma melodier med tempostarka folksånger. Och när jag lyssnar på det nya albumet slås jag Yorkstons släktskap med en annan av mina skotska favoriter, Malcolm Middleton. Inte minst hörs det på de frenetiska ”I Can Take All This” och ”Border Song”. Den sistnämda är så sprängfylld av snabba textrader att man undrar om låten inte i själva verket är ett kusinbarn till "Subterranean Homesick Blues". Den spröda favoriten "The Fire & The Flames" är som en seans där man lockat fram självaste Nick Drake. 

Yorkston firar tioårsjubileum i år. Själv upptäckte jag honom först för fyra år sen när han släppte ”When the Haar Rolls in”. Det är jag glad för.

"Vännen" från Skottland har släppt ett av årets bästa album.

Byxorna svänger ännu

Bilden i Jimmys inlägg förra veckan fick mig att rycka till och hjärnan började rulla upp nostalgiska bilder till sönderspelade toner från förr.

Hur fasen kan man fastna för ett tyskt punkband? Knappast texterna. Nä, men jag har alltid varit svag för punkmusik med poppotenial, snabb musik byggt på starka, melodiska och medryckande refränger. Att man som tyskt band dessutom lägger med lite allsångsrefränger gör saken inte sämre. Die Toten Hosen förmedlar även känslor av äkthet och glädje fullt jämförbara med Hellström.

Med lite sökande märkte jag att bandet fortfarande är i full vigör med en nysläppt singel, "Altes Fieber".

På bilderna från konserten på årets Rock Am Ring kan man se ett par saker. Att det som alltid är full fart och kanske inte så mycket tänk på säkerheten! DTH är oerhört populära som dom alltid har varit, i alla fall i Tyskland.

Sist men absolut inte minst, grabbarna har givit mig en de absolut bästa konsertupplevelserna någonsin, tror jag!

Time waits for no one...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessa ord sjöng "the glimmer twins" på plattan It' only rock n' roll 1974. De hade givetvis alldeles rätt....tiden väntar inte på någon. Tid är dessutom något jag senaste veckan inte har haft speciellt mycket i överflöd, men jag har i alla fall hunnit med att se på en fantastisk musikdokumentär. jag såg på PJ20 (Pearl Jam 20 år) som är gjord av Cameron Crowe som bl.a gjort filmen "singels". Denna drygt 2 timmar långa och mycket välgjorda film var för mig även en resa i tiden. Det som gjorde den så bra var att det finns väldigt mycket dokumenterat med PJ, mycket filmklipp från turne'bussar och runt om själva spelningarna. Dessutom är deras historia ganska brokig och visar en baksida av ett gigantiskt genombrott som bandet fick i mitten på 90-talet.
Seattlescenen i början av 90 var unik på många sätt. Banden var vänner och stöttade varann istället för att tävla om uppmärksamhet. Något som också gav frukt musikaliskt i form av Temple Of The Dog- plattan. Ett mästerverk enligt mig. Det var även intressant att se hur PJ växte fram ur askan efter Mother Love Bone, sen MLB's sångare Andy Wood dött av en överdos innan bandet han slå igenom ordentligt.
Senare delen av filmen är också mycket intressant, där PJ slåss med hur de ska tackla giriga biljettförsäljare, sin egen framgång och vem som ska leda bandet musikaliskt. För mig som släppte PJ efter tredje skivan "Vitalogy" var det kul att få lite nya låtar och plattor att lyssna in.
Men för mig blir det aldrig bättre än så här.

Så vill man minnas flanellskjortor, avklippta armebrallor långt hår, skägg och svängig musik så rekommenderar jag att sitta ner och titta på en fantastisk dokumentär.

The Flood

Hösten är som T.P nämnde i ett tidigare inlägg den främsta årstiden när det gäller musik, det dyker upp mycket nytt varje vecka. Här får ni därför ett gäng med mp3:or som artisterna bjussar på. Högerklicka och spara  eller bara lyssna och njut, mycket nöje gott folk.

Crystal Castles – Wrath Of God

Diamond Rings - I`m Just Me

Santah - Teeth

A.C Newman - I´m Not Talking

Paul Banks – The Base

Andy Burrows – Company

El Perro Del Mar – Hold Off The Dawn

Other Lives – Take Us Alive

Young Dreams – Fog Of War

Freelance Waves – Dig Into Waves

Andrew Bird – Three White Horses

Crystal Castles – Plague

Don't boo no more

Jag har en teori: att en artist kan bli sin egen värsta fiende. Inte för att hen förtjänar det. Tvärtom. Ta Dylan till exempel. 22 år gammal var han en profet för hela folkscenen. Sedan hade han fräckheten att bli rockartist. Elgitarren var ett hån mot den "rättänkande" värld han - motvilligt - hade blivit talesman för, och med "Like a Rolling Stone" lämnade han på sätt och vis folkkollektivet ”Blowing in the wind”.

I bland är det ett album som dödar. Oasis har aldrig riktigt hämtat sig från mästerverket (What’s the story) Morning glory?.

Jag har alltid beundrat hur Dylan, till synes opåverkat, bara ryckte på axlarna åt häcklarna. ”Don’t boo me no more”, som han säger med ett illmarigt leende i dokumentären Don’t look back. Upprörda engelska tonåringar som trampar runt i konsertlokalens foajé och talar om hur han är en fejk. Någon i publiken som skriker ”traitor”, någon annan som hojtar ”Judas”. "You're a liar", svarar Dylan uttråkad. 

Kanske är det just därför jag älskar ”Positively 4th street” så mycket. För visst är det ett av rockhistoriens mest välformulerade musikaliska långfingrar?

Boo-hoo,  right back at ya'.

Naturligtvis handlar det om förväntningar. Om hur publiken låser sig vid den bild artisten skapat och sedan vill låsa fast artisten. Om oförmågan att acceptera att artisten vill utvecklas.

Jag jobbar på det, men är själv inte något undantag från detta.

2010 öppnade Band of Horses sin konsert på Trägår'n med ”The Great Salt Lake”, ”Is There a Ghost” och ”Weed Party” och fortsatte därefter att mata publiken med den ena perfekta versionen efter den andra i sin låtkatalog. Jag fick knappt luft. Känslorna trängdes i bröstet, rymdes inte, blev tårar. Och jag vände mig om med tårglittriga ögon mot Gonzo som bara skakade på huvudet. Jag minns inte vad jag sa, kanske något i stil med: ”Fan, om de inte spelar en dålig version av någon låt snart kommer jag svimma.”.

På balkongen snett bakom mig stod en annan vän, M. Då och då sneglade jag upp mot honom. Han var klädd i väst och en trång, svart skinnhatt, som om han hade gått vilse på vägen till en tributespelning med The Specials. Och även om man knappt kunde urskilja hans ansikte, såg jag hur ”Cigarettes and Wedding Bands” svepte med sig honom som en flodvåg. Han var chanslös. Och han tokdansade på balkongen resten av konserten.

Det är fortfarande en konsert som jag bär med mig. Som andra artister måste leva upp till för att få epitetet ”femstjärnig”. Inte minst Band of Horses själva. 

Ett år senare såg jag dem återigen på Trägår'n. Publiken var i extas, men vi (jag, Gonzo och M) som hade varit med på den magiska konserten året före förblev kallhjärtade. Magin var borta. Band of Horses var (och är) naturligtvis fortfarande ett alldeles utmärkt liveband. Men förväntningarna var orimliga. De hade inte en chans. M betedde sig som om han blivit personligt förolämpad av bandet och sa att han aldrig mer skulle se dem live.

"Boo-hoo."

På oss själva.

Novemberlista

 

Vädret är inget att göra något åt, bor man i Sverige så får man bara finna sig i att vada i vattenpölar september till april, i alla fall om man bor i södra delen av landet.

Vad som dock är positivt, är att höstarna brukar bjuda på massvis av örongodis. Och denna höst är inget undantag, snarare tvärtom. Lika oundvikligt som det smattrande höstregnet på rutan så finns den nya fantastiska musiken i mängder där, bara för oss att avnjuta. Här kommer ett litet axplock. Varsågoda!

 

November

 

Lurad?

 

Jag som trodde jag var avancerad som LYSSNADE på progrock när jag var liten!

 

Tjenare!

Blåst!

 

 

Dom traditionella och grundläggande populärmusikinstrumenten är trummor, bas och gitarr, kanske också piano. Instrumenteringen har genom åren kompletterats med mer och mindre vanliga alterantiv.

Idag finns det väl i stort sett inget instrument som inte har testats. Förresten så har mycket mer än bara instrument använts i framställandet av musik.

Ett instrument som inte känns väldans rock'n'roll är säckpipa, i mångas tro ett skotskt instrument men egentligen har sitt ursprung från Egypten. Ni som har sett eller hört musiken från ett tatoo vet hur ofantligt mastigt det kan låta, något som bröderna Young tagit fasta på och samtidigt passar på att hylla sina skotska rötter. Känn vilket tryck det blir när säckpiporna kommer igång!

 

Long live the pipes!

Med tummen mitt i handen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det har varit en tung vecka! Minst sagt! I lördags skulle jag svarva lite pryttlar till min motorcykel, varpå jag fastnade och klämde min tumme rejält i svarven. Det kunde gått riktigt illa, jag hade tur, men likt förbannat har jag ont och min tumme är obrukbar på några dagar. Svullnaden börjar lägga sig, men fortfarande är tummen betydligt större och blåare än original.
                                                                                                                                                                                        Som musiknörd börjar hjärnan givetvis fundera över olika former av tummar. Först ut givetvis en av mina favoritlåtar: Under My Thumb, en fantastisk låt med Stones under i mitt tycke den bästa eran. Här med Brian Jones på Marimba.

Näste man till rakning blir Mountain ett annat favoritband med låten Thumbsucker från plattan Avalanche (1974).

Givetvis får Dylan vara med, här är Just Like Tumb's Blues från Highway 61 Revisited.

Sist men inte minst måste den största tummen få vara med......givetvis Richie Havens, mannen som gav tummen ett ansikte.
Freedom (Woodstock -69)

Ikväll kommer jag sitta klistrad vid datorn, för att följa elitrapporten från Kungälvs bortamatch mot Vetlanda i bandyns elitserie...vintern är här och kriget har börjat.

In Concert

Att sätta samman en lista med grupper som jag sett live kan vara en livsuppgift så god som någon, har dock lyckats att få ihop en lagom liten mix med självupplevda konserter. Fyller på med fler medans synapserna lägger ihop tidsspåren.

In Concert                (Mina konsertbesök nedbäddat i en Spotify-playlist)

Kommer speciellt ihåg en konsert på Kulturbolaget i Malmö. En kompis och jag var på nöjesresa i Malmö/Danmark och vi gick helt enkelt dit för att lyssna på lite rocknroll. Bandet som spelade var för oss fullständigt okänt. In kommer tre killar och river av en konsert som jag aldrig glömmer, en vägg av ljud och gitarrspel som fick näsborrarna att fladdra. Minns den lilla tåren i ögat över att få varit med om något riktigt stort. Bandet hade precis släppt sitt debutalbum “Origin Of Symmetry” resten kan ni nog fylla i själva.

Bliss

Time has told me

Skulle skrivit någonting vettigt här i dag men den här måndagen är mer måndag än vanligt. Så jag lämnar över stafettpinnen till tisdagen. Förresten. Vad lyssnar man på sådana här dagar?

Nick Drake, kanske?

Osannolik comeback!!!

 

"Grabbar, jag går bara ut och köper en tidning!"

Fleetwood Mac är ett av musikhistoriens mest framgångsrika band. Ni känner säkert till att bandet grundades senare delen av sextiotalet och spelade då fantasktisk blues. Jag har i tidigare inlägg på Skivgrisen skrivit om den formidable gitarristen Peter Greens livsöde. Greens erkänt magiska toner får många att glömma bort att det fanns ytterligare två suveräna gitarrister i bandet under denna epok, slidegitarristen Jeremy Spencer vars främsta förebild var Elmore James samt senare även Danny Kirwan. Under en turné i Amerika 1971 gick Jeremy ut för att köpa tidning och försvann! På väg till tidningsbutiken träffade han på medlemmar ur den religösa sekten Children of God och tyckte den var en god idé att gå med den istället för att fortsätta i Fleetwood Mac. Konstiga äro Herrens vägar!

Och konstigare blir det, för helt plötsligt 40 år senare så dyker det upp en ny platta med....... Jeremy Spencer!!!
Hur det låter? Tja, lyssna själva!