Husband

 

Till våren dyker dom upp igen Justin och grabbarna. Den 25 mars är det dags för New Model Army att spela på Sticky Fingers. NMA är nog det band jag sett flest gånger live, är lite osäker men antingen 4 eller 5 gånger plus en solokonsert med Justin har det blivit genom åren. Har en del oförglömliga minnen från dessa tillfällen som t.ex. när hela Gamla Port höll på att rasa när publiken hoppade, väldig kuslig känsla. Eller när Ed Alleyne Johnson agerade "förband" till samma konsert och gav undertecknad en av de allra starkaste musikaliska upplevelserna någonsin. Hur fräckt som helst att bygga upp en fantastisk vacker ljudmatta med endast en violin och effekter. Jag ryser av välbehag bara jag tänker på det! Eller en femstjärnig konsert på XL med klockrent ljud.

Som sagt NMA bringar fram många positiva minnen. En konsert med bandet lämnar ingen oberörd. Nyfiken? Kolla i så fall in själv den 25 mars.

Lowlife

Bra band som borde ha fått mer uppmärksamhet

http://youtu.be/nysW3Orn2Ic

Veckans upptäckt: David Munyon

Den senaste tiden har jag i princip ägnat åt att läsa om andra världskriget (Antony Beevor) samt att lyssna på bossa nova. Men inte bara. Jag har även - tämligen maniskt - smyglyssnat på andras Spotifymixar och skapat en ny spellista med musik jag aldrig hört förut.

Jag har fullkomligt kastat in saker i spellistan, på känn, bara efter att ha hört inledningstonerna. Låter det bra, in med det. Det har varit principen. Sedan har jag suttit mig ner och lyssnat på min nya spellista på shuffle.

Jag har ingen aning om var jag hittade singer songwritern David Munyon, eller när, eller hos vem, men jag är glad att jag gjorde det. För det är en stor upptäckt.

David Munyon flyger så långt, långt under radarn och är en så okänd artist att man knappt kan googla fram något om honom. Det enda jag hittat är en massa tomma hemsidor och en tysk Wikipedia-artikel. Där kan man läsa att han är yngst av fem barn, född i New Haven 1952 och att pappan jobbar för NASA. Artikeln berättar också att han i stort sett är okänd i hemlandet USA och att det är i Tyskland som han fått sin publik.

Det enda du behöver veta är att han är den mest välbevarade hemligheten sen Rodriguez. 

Med hes och uppriktig röst, enkelt gitarrspel och texter som tinar upp det mest februarifrostiga hjärta gör han musik som mer etablerade folksångare gladeligen skulle slängt in på sitt nästa album. Utan att tveka.

Albumet ”From the shade of big Mamosa” släpptes 2008, på ett tyskt skivbolag.
Det hade varit topp-3 för mig det året - om jag bara hade hittat det. 

Nu har du chansen: "From The Shade Of Big Mamosa".

Favoritspår: Savannah Purple, Jackie Robinson Special, Dixie Blue, Lookin Thru The Window For Your Heart, Quit Yer Fightin'

Närproducerat

Att bra musik kan komma varifrån som helst vet vi nuförtiden. Idag finns inga gränser utan bara möjligheter. Du behöver inte komma från Detroit, LA eller Manchester utan du kan lika gärna komma från Malis öken, Island, Mongoliet, yttre Hebriderna eller Stenungsund!
I den, nästan alltid, navelskådande lokalskriften ST-tidningen trängs reportage om folk som är oense om det mest onödigt meningslösa, bortsprungna kossor och vilka dansband som gästar den lokala dansresturangen. Men ibland kan den överraska som i höstas då de hade ett reportage om Ingemar Ljungström. Ingemar vem? undrar ni säkert och jag förstår er. Jag hade säkert bläddrat snabbt förbi om det inte vore för fotot på Ingemar. Jag som har ansiktsminne fastnade med blicken på fotot ett tag innan den berömda femöringen trillade ner.
I skiftet mellan 70- och 80-talet lyssnade jag mycket på den nya musiken( new wave, punk, synth). Nästan uteslutande kom artisterna från de brittiska öarna men självklart utvecklades även svensk musik på samma sätt och även den hittade till mitt pojkrum. Inom synthgenren tyckte jag då som nu att Cosmic Overdose var absolut bäst och mest framåt. Deras andra platta 4668 från 1981 är en svensk klassiker oavsett genrer. Förutom att gruppen var bra var det ytterligare en sak som gjorde stort intryck på mig. På deras första singel fanns det på baksidan ett telefonnummer i fall man ville komma i kontakt med gruppen, och det numret gick till JÖRLANDA! Alltså där jag bodde! Oerhört konstigt och roligt. Man kunde alltså gör musik i lilla Jörlanda!
Nåja, nu är det inte så att Cosmic Overdose kom från Jörlanda utan, vilket artikeln i ST-tidningen förklarade, att det var Ingemar som hade sitt sommarhus där. Ingemar känner ni kanske bättre som Karl Gasleben som tillsammans med Dan Söderquist bildade Cosmic Overdose vilken senare utvecklades till Twice A Man.
I förra veckans utgåva av ST-tidningen fanns ett reportage av dagens stora lokala grupp och faktiskt lite inom som samma genre som Cosmic och Twice nämligen Hearts Of The Black Science som är aktuella med en ny EP och senare i vår ett album. Både jag och Jimmy har förut haft med duon på otaliga spellistor så lyssna även på de två starka äldre albumen.

Och jag är i köket med en mun full av snor...

Stickans underbara tolkning av Dylan, ja så är det, nu är min mun full av snor. Därför blev det inget inlägg i onsdags. Jag kör på frihand nu istället. Veckan har som sagt gått i snorets tecken, men jag han med en liten minirunda häromdagen (skivrunda). Jag drog Andra långgatan och koncentrerade min snorfyllda hjärna på VINYL!!
Detta resulterade i Muddy Waters bästa (tyngsta) platta After The Rain, Neil Young Decade trippel (60:-!!!) ZZ Top Eliminator och en Paul Butterfield som jag letat efter länge men aldrig sett. Dessutom fingrade jag på Temple Of The Dog på vinyl...men det var nog en nypress? Febrig och yr av lycka vinglade jag hem för att avnjuta dessa vax. Jag älskar verkligen vinylskivor.

Ja ja jag lägger upp lite smakprov från mina köp.

ZZ Top - I Need You Tonight

Neil Young - Love Is A Rose

Paul Butterfield - In My Own Dreams

Muddy Waters - Bottom Of The Sea

Muddy är märkbart influerad av Hendrix som i sin tur dyrkade Muddy.

Vardagsrumscountry, finkultur och världens bästa roddare?

Ja ha då var det onsdag igen. Tid för bloggande. Vad ska jag skriva om idag då? Har det hänt något fantastiskt i musikvärlden? Nja......eller jo det har det. Jag har sen förra veckan sett två eller egentligen 3 jävligt bra konserter..eller framträdanden? Äh, vi tar det från början.

I torsdags så skulle en kompis till mig spela i Uddevalla, på något som kallas Uddevallakassetten (oj vad många dubbelkonsonanter). Detta är en förening/kompisgäng som arrangerar olika typer av spelningar. Allt i från enskilda artister till små festivaler av olika karaktär. De får dit ganska stora artister stundtals, som t ex Weeping Willows, Kebene, Orgel& trummor med Ebbot m.m. Tillbaka till torsdagen. Min kompis Christian &2120's skulle spela ihop med en amerikansk snubbe som heter Ted Russel Kamp. Tydligen är han någon form av country/sing and songwriter. Detta är den information som jag har när jag och min sambo åker norrut för en spelning. Vi har kollat upp adressen och när vi kommer fram är det ett vanligt gammalt trähus med lägenheter. Vi går in på en innergård och på en farstudörr står ett litet klistermärke som säger Uddevallakassetten kontor. Upp för trappan och in genom en dörr, rakt in i en lägenhet, där vi blir välkommnade och visade till VARDAGSRUMMET!! Där finns en liten scen och ett PA. Killen som hälsar oss välkommen säger att vi gärna får sitta i köket också om man vill dricka en öl eller tjöta lite innan spelningen. Dryck och snacks får man ha med själv.
Jag hälsar på min vän Christian och blir även introducerad för Ted, som för övrigt visar sig vara en mycket trevlig herre. Nu till själva spelningen. Christian körde själv med gitarr, utan trummor eller bas, riktigt bra. Skön svängig countryblues. Sen är det Ted's tur. Han börjar med att säga att han inte sovit sen han flög från LA, vilket gör att han varit vaken ganska många timmar, men att vin funkar bra och att han börjar bli i stängerna så humöret var på topp. Ted spelar en blandning av country ala' Jill Johnson fast mycket svängigare och sing & songwriter låtar. Han spelar covers av Dylan, Townes Van Zandt, Shooter Jennings, Velvet Underground, plus sina egna låtar. Det intressanta är att han växlar mellan gitarr och bas. Tänk er själva att spela Dylan på bas? Han spelade melodi och komp samtidigt och detta utan pedaler och effekter. Nu visade det sig att gamle Ted är en riktig räv som varit bassist i ganska många olika countryrockband, som för oss här i Norden är helt okända...eller iaf. för mig och mina vänner t ex Shooter Jennings (son till Waylon Jennings). Hursomhelst var det en fantastisk upplevelse och två underbara timmar som Ted körde. Hela grejen förövrigt var så jävla ball.

Christian & 2120's

Ted Russel Kamp

Shooter Jennings (Ted på bas)

I lördags hade jag den stora äran att få rodda för Kristoffer and the Harbourheads när de spelade på Invigningen av Göteborgs filmfestival. Detta gick av stapeln på Pustervik. Spelningen var skitbra, ölen smakade mumma och jag kände mig som en riktig roddare med armband, stagepass och fri tillgång till bandets ölförråd. Med sig på spelningen hade de gäster i form av Daniel Gilbert och Klabbe från jazz/electrobandet Klabber Bank ( som jag kommer återkomma till i ett annat inlägg).
Filmfestival....fiiint ska det vara.
Tyvärr har jag inget klipp från spelningen så det får bli ett annat.

Kristoffer & The Harbourheads

I väntans tider

Så avlägset men ändå så nära. I augusti trängs man åter med tusen förväntansfulla musikälskare på gång- och cykelvägen från Linnéplatsen upp mot insläppet till festivalsområdet.
För tillfället är det inte bara tiden som gör att det känns avlägset utan även årstidens väder. Utomfestival är inte det första tanken som rusar genom skallen när man sätter sig i en kall bil på morgonen i 18 minus. Men likväl släpptes idag biljetterna till årets Way Out West. För min egen och Jimmys del är det en självklarhet, vi har varit på samtliga festivaler hittills och har för avsikt att länge hålla den traditionen obruten. Vi hoppas få trevligt sällskap av övriga grisar och vänner.
Som uppladdning kommer jag i år premiärbesöka Sweden Rock. En blygsam dag i Sölvesborg kommer det att bli och givetvis är det Kiss och inte minst trivsam gemenskap med bäste kusin Peter som drar.

I väntan på det bjuder jag här på januaris spellista

Bilder som aldrig suddas ut.

Nej jag har inte tappat förståndet...det här handlar inte om Tomas Ledin, så ta det lugnt. Förresten har jag för mig att TP varit på Ledinkonsert och sa att det var förvånasvärt bra?? Ja ja, nu till något helt annorlunda.

En av mina första och största idoler är Jimi Hendrix. Jag har så att säga fått honom via modersmjölken. När jag var liten spelade min far ofta en live-platta från Isle Of Wight -70. Den bestod av endast sex stycken spår bl a All Along The Watchtower, Freedom, Foxy Lady och Midnight Lightning, vi återkommer till den lite senare. Jag hade en bild framför mig på ett gråmulet disigt England, där Hendrix på eftermiddagen bränner ur gitarr, förstärkare och öron på publiken. Där Hendrix är spirituell och på hugget och publiken älskar honom. Döm om min förvåning när jag som tonåring fick tag i en vhs-kassett med hela konserten, som för det första var sent på natten och med en publik i upprorstillstånd. Hendrix är sliten och trött, spelar visserligen skitbra (stundtals) men verkar inte det minsta glad och lämnar scenen efter de obligatoriska numren genom att slänga gitarren i backen.
Två helt olika bilder. En verklig och en i mitt lilla huvud. Hursomhelst så hittade jag vinylen som min far spelade och när jag satte på den såg jag min imaginära bild igen....den sitter där fastetsad och det finns ingen verklighet som kan ändra på det...och det gör ingenting.
Nu till det märkliga med låten Midnight Lightning. Den finns alltså med på min vinyl från -71, men inte på vhs-kassetten från 1990. Inte heller på cd-utgåvan av konserten. jag började fundera på om låten aldrig varit med? Det är först när konserten ges ut igen 2004 som låten dyker upp och jag kan lugnt luta mig tillbaka och njuta av Hendrix i eftermiddagsdiset...eller hur var det nu?. Så kan det gå.

Midnight Lightning....tuben.

Hela konserten på Spotyfi

2012 - FAVORITERNA

Jul och nyår har kommit och gått. Granen är sedan länge avpimpad, utslängd och jag är redo att summera året. I vardagsrummet ägnar sig mina söner åt mixed martial arts. Så medan Totte kopplar ett rear naked choke på Elias, sitter jag i källaren och knåpar ihop en lista med mina favoritalbum 2012.

Svårt som fan.
Och högst subjektivt. 

Så håll tillgodo, här kommer årslistan:

1. Perfume Genius – Put Your Back N 2 It

Put Your Back N 2 It är det album jag, enligt last.fm, lyssnat överlägset mest på under 2012. Det är delvis en effekt av de Ramoneskorta spåren men inte bara. Framförallt tycker jag att albumet saknar svaga låtar. Perfume Genius är Mike Hadreas band. Han kommer från Seattle, är gay och sjunger om det. Ungefär som Antony Hegarty alltså, fast med en röst och uppenbarelse skörare än kinesiskt porslin. Det är naket och ärligt och fullständigt oemotståndligt. Tämligen simpelt orkestrerat är det short and sweet som gäller. Längsta låten är 3:16, övriga klockar in på dryga två minuter. När jag går igenom texterna är det knappt mer än några rader per låt. Som homosexuella haikus. Jag gillar det även om jag önskar att Hadreas hade drygat ut tvåminutaren ”Hood” (årets vackraste låt) till minst det femdubbla.

Det hade den varit värd.

Favoritlåtar: Dark Parts, Normal Song, All Waters, Hood, Floating Spit.

2. Chris Robinson Brotherhood – Big Moon Ritual

Av någon anledning hade jag avfärdat Chris Robinson, Black Crowes var något som tillhörde 90-talet, som låg undanstoppat på vinden i någon Ikea-låda. Dumt såklart. Men så är det ibland. Min gard var dock nere en sommarkväll i juli tillsammans med Gonzo och Krippe. Ölen och whiskyn flödade. Månen hängde blank som en femkrona på natthimlen. Semestern hade precis börjat. Allt var möjligt. Chris Robinson Brotherhoods vinyl ”Big Moon Ritual” snurrade på skivspelaren – och jag föll handlöst. Albumet är späckat med musikaliska referenser från förr. Chris Robinsons röst är tidlös och perfekt för genren. Ja, jag gillar allt: blueskänslan, Pink Floydslingan i ”Tomorrow Blues”, längden på låtarna, Robinsons skägg, skrynkligheten i hans flanell. Allt! Ett lysande album. Och märkligt förbisett.

Favoritlåtar: Tulsa Everyday, Rosalee, Reflections On A Broken Mirror

3. Thåström – Beväpna dig med vingar

Om Chris Robinson låg nerpackad i en låda på vinden, låg Thåström i plastpåsen bredvid. Jag slutade lyssna på honom efter Imperiet. Tyvärr. Men det är Peace Love and Pitbulls fel. Tack Gonzo för att du fick mig att lyssna! ”Nobody puts Thåström in the corner”, liksom. Albumet då? Jodå. Tung ljudbild, pulserande fabrikskänsla, bra till väldigt bra texter som artikuleras med Thåströmska. En platta som är omöjlig att bära upp på vinden. Enbart den strålande ”Nere på maskinisten”, garanterar plattan en plats i skivsamlingen, i vardagsrummet.

Favoritlåtar: Nere på maskinisten, Beväpna dig med vingar, Samarkanda, Sluta när jag vill

4. Kristoffer & The Harbourheads – Little Goes A Long Way

Jag såg Kristoffer & The Harbourheads på Slussen förra sommaren. Jag hade hört talas om Krippe (halva släkten förutom jag kände honom, tydligen...) men aldrig hört honom, eller hans band. Vilken miss! För det var en underbart charmig spelning, med ett pärlband av lika underbara låtar. Det första jag gjorde när jag kom hem från konserten var att söka som en galning efter Bulls, Wolves and Grizzly bears, en av alla låtar som knockade mig, men jag kunde inte hitta den på Spotify eller på Youtube, eller någon annanstans. Det hade dock sin förklaring. Låten "fanns" inte ännu. Det var först året därpå,  i och med släppet av Little Goes A Long Way, som jag kunde lyssna på den igen. Albumet hamnade strax i bilens cd-växlare. Och jag kunde inte sluta lyssna. Efter några dagar hade jag (förutom Bulls...) fem sex nya favoritlåtar (Kiddo, Only for Rachel Little goes a long way ...). Som hela tiden tävlade om topplaceringen. Och det är världens bästa betyg, enligt mig. Lätt en av årets bästa svenska plattor.

Favoritlåtar: Bulls, wolves and grizzly bears, Kiddo, Only for Rachel, We are all different, Little goes a long way, Whyte and black

5. Allah-Las – Allah-Las
Det kallas visst för garagerock. Men jag har svårt för det där, med genrer. Jag blandar alltid ihop dem. Det finns för många. Och jag orkar inte gå ner på en sådan nivå av nörderi. "Jävligt bra", kallar jag det. Det är rock. Det är retro. Här och där anar jag spöket av en ung Mick Jagger. Riffen är psykedeliska ekon rakt nedstigna från 60-talet. Det låter som något jag hört tusen gånger, men det låter fräscht. Äkta. Hela albumet igenom. Amatörer lånar, genier stjäl. Allah-Las tillhör kanske den senare kategorin?

Favoritlåtar: Catamaran, Don't you forget it, Bushman's holiday, No voodoo, Tell me (what's on your mind)

6. Lambchop – Mr. M

Mr. M är typiskt Lambchop. Varken mer eller mindre. Lambchop är inget man sätter på när man ska imponera på grabbarna på förfesten. Det är för lågmält. Risken är uppenbar att Kurt Wagner överröstas av whiskystinna barytonröster som skriker efter några bredbenta Led Zeppelinriff. Ta det med en och en i stället. När de är fredagsmosiga. Eller bakfulla. När garden är nere. När de är mottagliga. Lambchop är tillsammans med Richard Hawley min favoritmusik när jag sitter ensam med whiskyn och funderar över det som Talking Heads Gabriel Byrne sjunger om i "Once in a lifetime". 

Favoritlåtar: Gone tomorrow, If not I'll just die, Mr. Met

7. Grizzly Bear – Shields

Slingriga gitarrharmonier, mjuka melodier, melankoliska underströmmar, en sångare som då och då låter som Morten Harket. Vad mer kan man önska? Utnämnd av iTunes som årets bästa album. Visst, jag har genom åren gillat Grizzly Bears experimentlusta men sanningen är att jag aldrig riktigt fattat grejen med dem. Deras tidigare album som Yellow House och den tokhyllade Veckatimest, har lämnat mig i en jaha-var-det-allt-känsla. Det är först med Shields som de fångar mig. Och de gör det med ”Speek In rounds” och ”Sleeping Ute” och den suveräna ”Yet Again”.

Favoritlåtar: se ovan. 

8. J. Tex & The Volunteers – House on the hill

Jag älskade Jace Everetts ”bad things”, signaturen till tv-serien True Blood. Jag lyssnade vidare men tappade intresset. Att lyssna på House on the hill, ger mig samma känsla som ”Bad Things” med den skillnaden att låtarna fortsätter imponera. Men det är inte allt. J. Tex låter som Tom Waits skulle låtit om han tagit en annan genremässig riktning. Ett alldeles utmärkt substitut för originalet.

Favoritlåtar: The ballad of my brother and me, I still miss someone, Look up Look down, Willin'

9. M. Ward – A Wasteland Companion

Man kan ibland få känslan av att det finns fler singer-songwriters än det finns akustiska gitarrer. Och att de låter förvillande lika. Men det är några som sticker ut i den lågmälda skaran melankoliska folkrockare. M. Ward är definitivt en av dem. Han är en otroligt skicklig musiker med enorm kreativitet och bredd på låtarna. A Wasteland Companion är kanske inte Post War eller Transfiguration of Vincent, men plattan och M. Ward tillhör gräddan av skägg och flanell – utan att använda något av attributen.

Favoritlåtar: A wasteland companion, Primitive girl, The first time I ran away, Clean slate

Så, det får räcka. 

---

PS. Annan bra musik under 2012 (oplacerade):

First Aid Kit - The lion's roar
James Yorkston - I was a cat from a book

Winhill/Loosehill - Swing of Sorrow

Barr - Atlantic Ocean blues

Of monsters and men - My head is an animal

TSOOL - Throw it to the universe

The tallest man on earth - There's no leaving now

The 2 bears - Be strong

Antony and the Johnsons - Cut the world

Kogyo - Astral

Rodriguez! 

Burial - Kindred (EP)

---

PPS. 

Mina favoritalbum på Spotify.

Mina favoritlåtar 2012 på Spotify.

/ Anders L W

Bara ett band

Det är onsdagkväll, kallt som fan och jag sitter med en frustrerande känsla i kroppen. En av mina stora passioner förutom musik är BANDY. Denna gamla engelska gentlemannasport (som alla andra lagidrotter) som med sin fart och böljande spel kan få den mest inbitne pessimist att dra på munnen. Men till idrotten och passionen tillhör oxå en besvikelse, en gnagande känsla av att något är fel, eller t.o.m. ren uppgivenhet. För mitt älskade lag har kört fast likt tyska armen i den ryska novemberleran. All form av spelide' jävlar annama och flyt är som bortblåst. Jag får helt enkelt syssla med annat för att rensa tankarna och för att familjen inte skall kollapsa.

Så vad gör man, jo man slösurfar på youtube, kollar roliga, tråkiga, sväniga klipp med diverse artister. Jag som älskar dokumentärer om band och artister brukar kolla på en serie som heter classic albums, där en klassik skiva helt enkelt gås igenom av div. experter, artister, studiotekniker och annat löst folk. Ikväll fastnade jag för The Band och inspelningen av "Music from the big pink" och "The Band". Två fantastiska album av ett band som funnits med i periferin  men aldrig riktigt träffat mitt i prick. Låten The Weight är en favvo som jag både spelat och lyssnat otroligt mycket på, men resten har aldrig riktigt sugit tag i mig, för än nu. Kanske är det den mediokra bandymatchen som försatte mig i rätt "mood"? Vem vet.

Hursomhelst kan jag iaf. rekomendera både programmet och skivorna. Dessutom är deras sista konsert en milstolpe i musikhistorien.

The Night They Drove Old Dixie Down

Classic Albums -The Band

2012 I Ett Nötskal

Så var det dags för en summering av 2012. Mängder med bra musik har som vanligt förgyllt det gågna året.

Way Out West var den stadiga musikfest som vi vant oss vid, det mest imponerande med festivalen är den digra blandningen. Att få se 25 000 människor med 3d glasögon på Kraftwerks konsert är oslagbart. Billy Braggs svarta humor och gitarr fick hela Slottskogen att dra på mungiporna och ett laddat Black Keys försatte Göteborg i gungning. The Swans på Pustervik är däremot svårt att beskriva, möjligen som en betongvägg i pannan ? mäktigt !

Mark Lanegan inledde året i total svärta med Gravediggers Song, tyngre inledning går det knappast att få.

Några av Sveriges mest färgstarka band/artister genom tiderna klev in och visade vart båten skulle stå. Soundtrack Of Our Lives och Thåström gav ut sina starkaste album på mycket länge, synd att TSOOL besluta sig för att lägga vantarna på hyllan men vi ser fram emot comebacken.

Några sköna vitamintillskott i årets musikskörd :  Grimes (finurlig som tusan)Milagres (perfekt höst/vintermusik) Kristian Anttila (plattan som Kent borde ha gjort) och Tallest Man On Earth vaggade oss sakta över till andra sidan.

För övrigt bäst med 2012 :

Beach House får till en fullträff i albumet Bloom (svårslagen)

Perfume Genius sköra röst i All Waters (jisses vad starkt)

Ravonettes popar vidare i gott slag i She Owns The Street

Jonas Lundqvist tidigare trummis i Bad Cash Quartet släpper sitt självlysande soloalbum “så ede me de”

Otroligt nog fastnade jag för Whatever Happened To The Times med soullegenden Bobby Womack, undrens tid är icke förbi.

John Talabot står för årets electronicaplatta, fin är bara förnamnet

Årets fräsigaste syntplatta hittar vi hos mexikanska Hocico, El Ultimo Minuto är smärtsamt tung, som en musikalisk fortsättning på Sawfilmerna.

Detta plus givetvis mycket mycket mer gjorde att musikåret 2012 står sig mycket bra, kanske inte riktigt i samma klass som 2008, men det året är å andra sidan svårslaget.

Har lovat mig själv att inför 2013 komma ut och lyssna mer live. Som familjefar kan det vara svårt att få till just detta men visst fasen går det. 2013 skall bli ett steg ut i verkligheten.

Givetvis måste det till en lista för att än mer visa upp årets godbitar, här uppdelat på två stycken, en mindre och en större. Haka på vetja …

Stay Tuned 2012 (Lilla)

Best Of  2012-In A Lonely Place (Stora)

Varför denna ständiga sortering?

Det är min jobb helg...dvs.jag jobbar fredag och söndag. Lördagen är vikt till familjen. Nu är det emellertid så att mina söta små flickor har passerat stadiet för just söta SMÅ flickor, de är mer vackra blivande kvinnor. Detta gör att mitt familjeliv ser lite annorlunda ut nu för tiden. Istället för mys framför dumburken till Let' Dance, Idol eller min favorit Stjärnor på is, så får man vara glad om ens döttrar överhuvud taget är hemma. Denna lördag var så i alla fall vikt till familjeliv, vilket utvecklade sig till att jag och sambon började planera för en kommande pianoflytt ..ja jag eller mina döttrar skall få ett piano. Var nu det ska stå i vår redan trångbodda trea? Hursomhelst så behöver denna pianogåva planeras väl. Det innebär tumstock, ögonmått och vilda gissningar. Även en del manövrering av diverse möbler. Bra tänkte jag och tog en öl...för det gör man väl när man flyttar tunga saker? Tre timmar senare ser vardagsrummet ut som Londonbombningarna under andra världskriget, eller Bagdad för de eventuellt lite yngre som kanske mot all förmodan skulle läsa detta. I och med denna flytt av bl.a. bokhyllor, fick jag (eller tog om man vill säga) tillfället att sortera mina skivor. UNDERBART!!!! Varför är det så kul att sortera dessa förbannade skivor? Ja ja, medan jag sorterar så passar jag på att lyssna på en mängd skivor som lite har kommit i skymundan alternativt stått i träda ett tag. Oj vad mycket bra musik man har. Allt i från Bernt Staf till Zappa via Sisters och Led Zeppelin. Inte att förglömma Vangelis, Bob Marley och Hendrix. Efter ett tag kom jag in på Liveplattor och min passion för att musik SKA upplevas live. Man hör att artisterna är på topp, publiken lyfter dem och vice versa. Så nu tänker jag lägga upp några underbara liveklipp med publikstöd som ni kan njuta av så här på lördagskvällen. PÅ onsdag är allt som vanligt igen och då skriver jag om något annat.
Puss på er.

Pearl Jam - Better Man

James - Sit down

Håkan - Känn ingen sorg

U2 - 40

2012 års största fynd: Rodriguez

Rodriguez – Searching For Sugar Man

Om jag måste välja en favoritplatta i år, blir det nog soundtracket till dokumentären om Rodriguez. Vilken musik. Vilken saga. Vilken hjälte! Gatupoet och trubadur med låttexter i klass med Dylan men som aldrig sålde några album i USA –  och försvann. 

Att livet inte är rättvist är spraymålat över hela filmen. Likaså att tur och tajming slår talang alla dagar i veckan. Textraderna från ”Cause”, strax före skivbolaget Sussex sparkade honom, är som en spådom:

”Cause I lost my job two weeks before Christmas

And I talked to Jesus at the sewer

And the Pope said it was none of his God-damned business”

Ja, jag vet. Det är inte musik från 2012. Snarare 1970. Därför hamnar den inte heller på den kommande årslistan. Men oavsett vilket så var det i år han blev upptäckt. Dokumentären om Sixto Rodriguez är en osannolik, oemotståndlig tårdrypare; och hans musik ger mig samma känsla som när man luspank hittar en femhundring i kavajfodret fyra dagar före lön. Efter att ha sett (och hört) Searching For Sugar Man känner man sig nästan skyldig att skicka femhundringen till Rodriguez i stället. 

Favoritlåtar: Sugar Man, Cause, I’ll Slip Away, Crucify Your Mind

Analog porr

 

Going back to the roots!

 

Med en farsa som vunnit ett gäng Oscars för bästa filmmusik så kanske det inte var så konstigt att han halkade in på samma bana. Efter några första stapplande steg i improvisationens 60-tal så riktades nyfikenheten åt den nya spännande elektroniska utvecklingen. Med konstruktören Robert Moogs revolutionerade skapelse öppnades nya möjligheter för många, så även Jean Michel Jarre. Den musikalska inspirationen kom från den klassiska musiken via Stockhausen till Tangerine Dream. Efter ett föga framgångrikt soundtrack släppte 1976 Jarre ett av den elektroniska musikens mästerepos "Oxygene". Albumet blev en megahit över hela världen och håller lika hög klass än idag. Att följa upp en sådan dundersuccé är omöjligt men uppföljaren "Equinoxe" tycker jag håller minst samma höga nivå. Förutom skapandet av musik har Jarre varit en pionjär och visionär vad det framförandet. Han har uppträtt i Docklands, vid pyramiderna, NASA i Houston, vid Eiffeltornet, Himmelska Fridens Torg osv. Han var den förste västerländska artisten att uppträda i Kina 1981. Han har vid ett gäng av dessa tillfällen slagit otroliga publikrekord, konserten till Moskvas 850-årsjubileum sågs av 3,5 miljoner åskådare. Han har även utvecklat ljudet bl.a. det surroundssoundsliknande AERO. Trots alla storsvulstiga upptäcktsfärder tycks Jarre inte har glömt av rötterna vilket följande klipp bevisar. Jean Michel, tillsammans med tre medmusikanter och en myriad av analoga synthar, bjuder här in till 30-årsjubileét av "Oxygene"

Oxygene - Live in Studio

Nu börjar vi om!

 

Jaha, så var det dags att lära sig att skriva ett nytt årtal. Men innan vi kastar oss in i ett nytt spännande musikår så låt mig få buda er på mina favoriter från 2012. De mest spelade låtarna under det gångna året kom som sig bör i mitt fall från spridd skara artister, beprövade kort och gamla överaskande virila samt nya bekantskaper. En tredjedel svenska alster vilket förkunnar den fortsatta höga kvalitén från di svenske. Ytterligare en låt skulle varit med men beroende på att den inte finns tillgänglig på Spotify(i skrivande stund finns den faktiskt inte tillgängligt digitalt överhuvudtaget). Strax innan jul släppte äntligen Silverbullit det sedan länge efterlängtande sammarbetet med Freddie Wadling på vinyl. Vi, som på plats i Slottskogen 2008 fick höra premiärspelningen som ett högoktanigt extranummer på den WOW-festivalens bästa? spelning, har suktat sedan dess......

Undrar vad 2013 har att bjuda på?

 

2012

944 Skäl Att Lyssna

Från början var det bara en.., givetvis inte sant men musiken tog ordentlig fart under 1700 talet. Den klassiska musikens storheter växte fram med en talangfullhet som fortfarande är svårslagen. Vid sidan av de rikas bord levde sedan länge folk på mer traditionell musik. Att dela in musiken i olika fack har antagligen pågått under mycket lång tid men jag tror nog att det aldrig funnits så många olika genrér som nu. Det räcker att titta på Spotifys 944 olika söktermer, and still counting…

När jag var i tonåren gällde det att vara syntare, gothrockare, depprockare, hårdrockare eller punkare, då var det viktigt med tillhörighet. När jag tänker efter så har jag nog gått igenom nästan alla stadier och genrér. I dagens musikaliska mångfald blandas allt ihop till den perfekta mixen, ungefär som blandbanden fast i en deluxeversion.

Kommer ihåg en Londonresa från mitten av åttiotalet, mina kära klasskamrater och jag skulle försöka hitta ett disco eller dansställe där dom släppte in okuvade ynglingar. Helt ovetande hamnade vi på ett gigantiskt stort diskotek, musiken var så hypnotisk att ingen kunde stå still. Överallt satt det små dekaler med glada gula gubbar, goa gubbar e vi allihopa, i högtalarna domderades det ut ACIIIID !!! En både märklig och mäktig upplevelse, vi förstod att diskoteken hemma i lilla Svedala bleknade i jämförelse. Vår syn på dans och disko hade för alltid förändrats. Kommer dock inte ihåg namnet på klubben, hjälp eller förslag uppskattas. Den elektroniska musiken över lag är kanske den som skapat flest genrér.

Aciiiiiid

För att få bibehålla någon form av självrespekt har jag lagt upp ett träningschema under veckans första fem dagar, helgen är däremot ledig för lustfylld påfyllning av förlorat fett. En kur även kallad banjobantning. För att detta skall fungera under en längre tid krävs lockelser i form av musik eller liknande, dessa fungerar som receptorer av dålig materia. Det behövs med andra ord starka toner för att svettas ut den sista vitlöken. En för mig relativt ny genré och mycket passande för just detta ändamål är Aggrotech. Något hårdare än EBM Industrial. Absolut ingen musik för ömsinta tryckare eller kvällar framför brasan. Man brinner snarare upp i brasan. I have  a meeting with the devil ….

Intruder - Hocico

I Want To Go To Hell – Hocico

They walk among us

 

Jag var på Bengans idag för den sista julklappsinhandlingen. Efter nära en timme av sökning-värdering-gallring så kändes jag nöjd med mitt urval och styrde stegen mot kassan. Jag lämnade över min hög till killen bakom disken som började räkna ihop summan. Under tiden sneglade jag runt på allt omkring tills ögonen fastnade på en liten hög av skivor som låg på disken, nogrannt uttänkt placerade för nyfikna musikidioter som jag räknar mig själv till. Årets bästa skiva hörde jag killen bakom disken säga då han såg vad jag tittade på och pekade mot en urklippt recension med höga betyg som satt upptejpad på utsidan av kassaapparaten. Jag, som genom åren lyssnat mycket på gruppen, hade ingen aning att dom hade släppt ett nytt album. Dessutom var priset på plattan väldigt lågt vilket gjorde att den sällades till mina övriga inköp. Killen log nöjt och fortsatte sympatiskt: "Jag vill ogärna använda det som försäljningsragument men det är faktiskt mitt band". Jag blev inte överraskad för jag har länge misstänkt detta men nu alltså fått det bekräftat. Efter en stunds prat om gruppens aktuella status styrde jag åter mina steg ut i julkylan.

Att det är årets bästa platta kan jag inte hålla med om, där är nog bas-Anders med all rätt lite för partisk, men det är en riktigt bra platta. Lyssna själva!

 

Tiamat - The Scarred People (Youtube)

Tiamat - The Scarred People (Spotify)

Grand Finale

I lördags var jag på Pustervik och såg TSOOL's avskedsspelning i sin hemstad. Jag var givetvis på plats för att se ett av mina favoritband de senaste 17 åren. För det var just för 17 år sedan jag såg dessa herrar för första gången. Jag hade precis köpt deras debutplatta och som många andra knockats av den. De var förband till Thåströms Peace, Love & Pitbulls på Vågen. TSOOL var magiskt bra den kvällen och jag har likt en heroinist som letar efter känslan av första ruset önskat att TSOOL skulle vara lika bra igen. Jag har sett dem nära på 20 gånger och det har varit både ris och ros. Några spelningar bl.a en på Chalmers 97 eller 98 var mycket nära, men ändå inte riktigt.
Så med lätta, uppladdade och förfriskade ben, men med en liten sorg i hjärtat stegade vi ner till Pustervik för Grand Finale, The End, Slutet, Ragnarök.

Väl där inne så träffades gamla vänner och öldrickningen hade tempo som en finsk alkoholist i Nordstan. Bandet äntrade scenen och startar med Infra Riot för att direkt köra Mind The Gap och Still Aging. Jösses!!! Det var som om Bosse Högberg gett mig en upper cut på hakan. Sedan fortsätter konserten i ett euroriskt tempo med en hitkavalkad utan dess like.
Inte ett ben som stod still, inte ett öga torrt eller en mungipa som pekade neråt. Efter 2 timmar och 45 minuter sparkar Fredrik Sandsten i klassisk Keith Moon-stajl trumsetet över ända och gitarrerna lämnas med öronbedövande rundgång.
ÄNTLIGEN infriades mina önskningar, mitt TSOOL-beroende fick den kick som jag längtat efter i 17 år.
TSOOL får en stark 5:a, Pustervik får en stark 5:a, ölen får en stark 5:a...ja hela kvällen får en stark 5:a.

Bara för att ni ska få en liten glimt av kvällen lägger jag ut låtlistan HÄR!

Extranumren inleds med  Throw it to the universe.

'The Human Riff'

Keith Richards.
Den Stonesmedlem du först lägger märke till när Mick slutat sjunga och strutta omkring på scenen. Mannen som enligt myten tog sig ur heroinmissbruket genom att låta transfusera allt sitt blod på en klinik i Schweiz.
Vilden. Med dödskallering, örhängen, trasiga tänder och ögon av kol.
Mannen som i en musiktidning tio år i rad blev framröstad som den rockartist som var "most likely to die". Men som överlevde.
Kapten Jack Sparrows pappa.
Mannen som ÄR rock 'n' roll.
Som växte upp i en dyster förort till London. "I hated it. I'd spend the whole day wondering how to get home without taking a beating." Som i tonåren upptäckte att det fanns värre mobbare än mobbarna: Myndigheterna. Han hatade "dem" ännu mer, blev kriminell. Det skriftliga omdömet i skolbetyget från 1959 hade endast sex ord: "He has maintained a low standard.".

Mamman "räddade" honom. Hon älskade musik och när Keith fyllde femton, köpte hon honom en gitarr. Den kostade 10 pund. Musiken som fångade honom var de fattigas musik - den svarta Chicagobluesen. Mick Jagger, som bodde några kvarter längre bort, hade pengar nog att köpa några album; han älskade samma musik som Keith. De blev vänner. Rolling Stones bildades. Bill Wyman kom på casting och fick vara med i bandet. Eller snarare: hans Vox-förstärkare kom med i bandet; Bill fick de på köpet.

Hur som helst.

I dag fyller Keith 69 år. Grattis!

En liten Stoneslista.

Et tu, Brute!

 

Under min uppväxt lånade jag drösvis med skivor från vänner och bekanta för att försöka stilla min musikaliska nyfikenhet. Detta bidrog givetvis till att vännernas skivsamlingar till viss del formade min musiksmak. Jag kommer än idag ihåg vad som gömde sig i Mikes singellåda, att Hogge diggade Pat Benatar (för musikens skull!?), att Perra av någon anledning hade "Fuck off"-singeln med Wayne County & the Electric Chairs samtidigt som han lyssnade på tungviktarna Mountain, hur jag å Helle säkerligen som dom enda i Svedala tokdansade till Ståålfågel mm.

Jag hade en klassis vars brorsa var medlem i den Skandinaviska skivklubben, vilket även jag senare anslöt mig till. Han beställde skivor besinningslöst och lyckliga jag fick låna så många som jag kunde ta med på cykeln utan att utgöra trafikfara.

En skolkamrat på gymnasiet som jag egentligen bara kände ytligt genom vårt gemensamma musikintresse presenterade mig en gång för en betydligt äldre bekant som fortfarande bodde kvar hos sina föräldrar i den tidstypiska 70-talsvillans stora källarvåning som till min ohyggligt stora förtjusningvar packad med vinyl. Å vilken vinyl sen! Idag hade samlingen varit värd ofantliga summor. Det var prog,kraut,psykadeliskt, progg,60's rubbet som man skulle ge sin högra arm för idag.

Samma skolkamrat var väldigt på var det gällde den nya och den framtida musiken. Det var av honom jag fick höra en sprillans ny debutsingel av en grupp med det konstiga namnet Orchestral Manouvers In the Dark. Det var tack vare honom jag lyssnade på ett, som jag tyckte då, konstigt debutalbum med en grupp som precis hade bytt namn från Warzaw till Joy Division. Det var också av honom som jag lånade först en singel sedan debut-LP'n av en ung irländsk grupp med ett udda sound.

Jag tycker fortfarande soundet på "Boy" är väldigt tunnt men trots det kan tydligt se linjer som gruppen sedan utvecklade vidare till musikaliskt världsvälde. På min tio bästa lista över tidernas bästa album skulle gruppen få med två eller tre av sina alster. Gruppens exprimentlust har stundtals förirrat dom in på återvändsgata och tyvärr har dom en lång tid kännts allt mindre angelägna. Därför är det helt underbart att se att dom kan ännu och pirrigt återupptäcka varför dom en gång var en av mina och många andras favoriter.

Mina damer och herrar, på scen: U2