From a Basement on the Hill

Har som vanligt nu för tiden tillbringat större delen av min helg i källaren för att snart kunna bjuda på en slutlig invigning med pumpa och ståhaj. Arbetet har faktiskt förflutit ovanligt lugnt med tanke på allt småpill som skall till innan man kan sätta sig vid den efterlängtade vinylspelaren. För att få en dräglig arbetsplats så måste jag ju givetvis ha lite bakgrundmusik, passade därför på att smyga igenom Liam Finns skiva "I´ll Be Lightning". Albumet passade perfekt, det liksom lugnade ner stundande irritationsmoment och skruven satt där den skulle. Ingen musik för vrålpartyn men soft som en silkeskudde vid Nilens flodbädd.

Liam Finn - MySpace sidan

Liam Finn - Second Chance

Liam Finn - Better To Be Påminner starkt om en annan låt, någon som vet ??

Dagsfärsk

För att få riktigt nördig koll på vad som hände idag gällande musik kan jag varmt rekomendera hemsidan This Day In Music, dom beskriver där dagliga händelser i musikhistorien. Givetvis kan dom inte få med allt men vilket jobb att ta reda på all fakta, tycker därför att sidan är värd en genomgående tillsyn, lägger även in den som en snabblänk i bloggen.

This Day In Music

Kliar i fingrarna

Dax att mjuka upp fingrarna. Förbereda rygg å knän på ett par timmars stågående. Lördagen 30 augusti är det nämligen SKIVMÄSSA på Kåren mellan 11.00-15.00.

En liten påminnelse om känslan kommer här

Spelföreträde

Min playlist för tillfället, lite nytt och lite gammalt. Allt för att klara av vardagsbestyren. Saybia - Romeo The Uglysuit - And We Became Sunshine Headlights - Market Girl The Black Heart Procession - The Spell The Stills - Don't Talk Down Tilly and the Wall - You and I Misbehaving Verve - Sit And Wonder Conor Oberst - Cape Canaveral Bonnie Prince Billy & Tortoise - Love Is Love Gnarls Barkley - Who's Gonna Save My Soul Andrew Bird - The Water Jet Silice / Self Torture Nick Drake - Been Smoking Too Long The Dirtbombs - I Hear The Sirens The Black Angels - You On the Run

Var Det Spirit eller Sprit ?

När telefonen gick het på eftermiddagspasset sköljde en närmast spirituell känsla av virrighet förbi, tiden flöt villigt in i ett rum befolkat av dansande knästrumpor. Tycker ni att det låter konstigt ?? (det var det också)

Kan därför inte tänka mig en lämpligare grupp än Spiritualized för att riktigt förmedla känslans art.

Spiritualized - Run

One More Time

Innan jag går ock knoppar skall ni få ytterligare ett tips, inte helt olikt Band Of Horses på sina ställen.

The Uglysuit - Everyone Now Has A Smile

MySpacesidan

Lyssna även på deras senaste album med samma namn, mycket bra !!

First lady

Kirsty Macoll Kirsty who?? Never heard of her! Å jo, det har du. I alla fall har du hört henne. Låtskrivare, sångerska. Dotter till folksångaren Ewan Macoll. Gift med storproducenten Steve Lillywhite ( U2, Pogues, Peter Gabriel, Simple Minds, Rolling Stones, Morrissey mm) Fick kontrakt med Stiff å släppte singeln ”They don’t know” 1979 som spelades mycket i radion men en ditributörstrejk satte käppar i hjulet för skivförsäljningen. Efter skivbolagsbyte fick hon en smärre hit med countrydoftande "There's a Guy Works Down the Chip Shop Swears He's Elvis". Ingen bra låt men en formidabel titel. Dock ville inte den stora genombrottet komma. När skådespelaren Tracey Ullman slog igenom med dunder och brak som musikartist 1983 gjorde hon det med just ”They don’t know” samt ”You can caught me out” som också hämtades från Kirstys debut-LP. Kirsty släppte ytterligare några singlar utan större framgång bl.a. oemotståndliga ”Terry” som även den spelades in senare av Tracey Ullman. Kolla i videon vem som spelar pojkvännen!!! När Kirsty väl fick ett litet genombrott 1985 så var det förstås med en cover, nämligen Billy Braggs ”A new England”. Ytterligare skivsläpp följde men precis som tidigare ville inte det där riktiga breaket komma. Trost att Kirsty är en väl erkänd låtskrivare så var även hennes näst största succé en cover. Denna gång Kinks ”Days”. Under resten av 80- och 90-talet följde sporadiska skivsläpp bl.a. detta samarbete med Smiths-gitarristen Johhny Marr ”Walking down Madison”. Tyvärr omkom Kirsty i en båtolycka 2000. Va, var det inget ni kände igen? Nänä, då kommer det som hon gjort sig mest känd för. Bakgrundsångerska. T.ex. för Billy Bragg, Happy Mondays, Jona Lewie, Morrissey, Robert Plant, Smiths, Rolling Stones, Talking Heads och Wonderstuff. Fortfarande inget? Då kommer en av dom bästa låtarna genom tiderna här. Har du inte hört denna så är det ingen idé att du fortsätter å läser bloggen för då är du inte musikintresserad + att du måste gått i ide varje jul. Bonusinfo: Vet ni vem som satte låtordningen på ”The Joshua Tree”? Ja, just det.

Stilfulla Oceaner

När vi är inne på avdelning musiktips vill jag bidra med lite nyheter (hyfsat nytt iallafall) The Stills - Ocean Will Rise, musik som värmer mitt indiehjärta, popmelodier som gladeligen sätter sig i smilgroparna. Lyssna speciell på låtar som Don´t Talk Back, Snow In California, Snakefarming The Masses, Statue Of Sirens, Dinosaurs mm Varför också inte passa på att lyssna till Green Days sidoprojekt "Foxboro Hot Tubs" The Stills - Snakefarming The Masses (video) The Stills - Myspace sidan The Foxboro Hot Tubs - MySpace sidan

The Foxboro Hot Tubs - Mother Mary

Nyförverve

De senaste dagarna har Verves alldeles purfärska platta snurrat friskt i min spelare. I mina öron är plattan gruppens överlägset bästa hittills. Får det lov att vara ett litet smakprov? Love is noise

Svänga dom lurviga

Elektronisk dansmusik kan vara fruktansvärt tung och medryckande på dansgolv. Men kan det bli någon riktig livekänsla på konsert? Vad tycker du? Faithless

Konserthöst

Det har vida snackats konserter på bloggarna på sistone. Förutom dom där redan nämnda kommer här ett litet nedslag i det övriga konsertutbudet. 26-27/9 Di Leva Stenhammarsalen 12/10 M83 Pustervik 15/10 Hellacopters Trädgår'n 25/10 De Lyckliga Kompisarna Chalmers 3/11 Spiritualized Trädgår'n 8/11 Jävlaranamma Trädgår'n 10/11 Levellers Trädgår'n 21/11 Jethro Tull Lisebergshallen 28/11 Mustasch Lisebergshallen 4/12 Ladytron Brew House

Korthus och Radiofolk

Avslutar torsdagen med lite avslappning, andas med magen, släng bekymren bakom ryggen och somna in.....................................

Radiohead - House Of Cards

Mera Bruk I Baljan Boys

För att spinna vidare på gamla godingar, inte nödvändigtvis jättebra men ändock en del av min spretiga barndom kom jag fram till en hel klase med syrliga karameller. Är nog många som kommer att känna igen sig, kanske även förnimma dofter, händelser, årstider och färger. Musiken är ju en verkligt intelligent livsform som berikar oss med blandade intryck. Vad sägs om följande avsnitt ur min barndom :

Madness - My Girl (1980:singel) Tätt intill My House, men snacka om sönderspelad låt

Visage - Fade To Grey (1980:singel) Discoklassiker, suveränt album

Kim Wilde - Kids In America (1980:singel) Hon var ju så läcker dessutom...

Talking Heads - Once In A Lifetime (1980:singel) Enormt udda med kostymbryderier

Motorhead - Ace Of Spades (1980:singel)Ingen grupp låter mer....

Adam And the Ants - Prince Charming (1981:singel)Kostym och piratrock från skattkammarön

Dag Vag - Dimma (1978:singel) Gjordes faktiskt såpass tidigt.

Landscape - Einstein A Go-Go (1981:singel)Syntigt blip-blopp med humor

Duran Duran - Same (1981:album)En favorit länge, egentligen det enda album man behöver med Duran Duran.

Depeche Mode - Speak And Spell (1981: album) Resten vet ni ju

Bumsen Muss Man - Lady Diana (1981 ??:singel, kassett) En lite raket, svensk punk och vilken text ??

Soft Cell - Tainted Love (1981:singel) Riktigt discoplåga

Altered Images - I Could Be Happy (1982:singel)Oväntad komihåg singel

Bananarama With Fun Boy Three - It Ain´t What You Do....(1982:singel)Overklig kombination

Joan Jett And The Blackhearts - I Love Rock 'n' Roll (1982:singel)Ösig tös med klös

Hunters And Collectors - Talking To A Stranger (1982:singel)Hela första skivan är grymt bra

Front 242 - Geography (1982:album)Tidig EBM som senare blev fanbärare inom råsynten

Rational Youth - City Of Night (1982:singel)Syntpopigt med bra melodier

Malcolm Mclaren - Buffalo Gals (1983:singel)Märkligt udda från fd SP Managern

Men At Work - Down Under (1983:singel)Plåga men medryckande

Tears For Fears - Change (1983:singel)Mad World hade variy mitt singelval från första skivan

Bow Wow Wow - I Want Candy (1983:singel)Var hon läcker ???

Big Country - In A Big Country (1983:låt)Intervju fenomen, är det någon som hört vad dom sagt..

New Order - Blue Monday (1983:singel,maxi)Maxisingelns genombrott, vilken låt...

Listan kan givetvis göras hur lång som helst men det räcker för dag.

Sötebrödsdagar

En liten musikalisk berättelse från barndomens glada dagar: Mitt musikintresse började framträda under 70 talets senare del och början av det glada 80 talet, egentligen allt tack vare min käre broder som med stor glädje alltid visade upp sina nyköpta vinylskivor. Att han skulle bli den första i världsmetropolen Jörlanda som skaffade sig en riktig komplett stereo kom därför knappast som någon överraskning, snacka om brudmagnet, stereo med skivspelare, högtalare och kassettdäck, kungen av Jörlanda. Det roliga med detta som man på senare år uppskattat är att jag fick möjligheten att lyssna på all bra musik direkt när skivorna släpptes och inte flertalet år efteråt. Kommer speciellt ihåg när jag fick följa med broder till Oktaven i Stenungsund för att kolla in alla nya härliga vax, för några självande minuter så kände jag mig vuxen.. Många skivor blev det givetvis, kanske inte för mig själv men för min kära storebror, när vi sedan åter landade i Jörlanda och kunde lysssna igenom alla inköp var jag världens lyckligaste pojkspoling. Satte mig därför häromdagen och funderade över mina första riktiga vinylinköp, måste dock erkänna att det fanns några tidiga barndomssynder såsom The Osmond Brothers och liknande men det var inte där intresset började. Här får ni en redogörelse över några av mina kära gamlingar som fortfarande känns aktuella. Fram med vinylspelaren och res tillbaka i tiden… Kraftwerk – The Man Machine (1978–album) Vilken skiva, fylld av kärleksballader ??? The Clash – The Clash (1979 US Version-album) Clash City Rockers rules………………. The Specials - More Specials (1980-album) Inkörsport till ska-musik och gladpunken U2 – Boy (1980-album), Kommer dock ihåg att min broder köpte October innan jag köpte Boy skivan. The Police – Zenyattá Mondatta (1980-album) Inte mitt favoritalbum med Police men ändå. Stray Cats – Stray Cats (1981-album), Storm The Embassy och Runaway Boys är forfarande grymt bra. Ebba Grön – Scheisse/Tyna Bort (1981-singel), vilken singelbaksida Human League – Dare (1981-album) Det här låter inte lika fräckt idag tyvärr, lyssna istället på deras andra album Travelogue (1980) Lustans Lakejer – En Plats I Solen (1982-album) Favoriter under en lång tid, dåtidens Kent Ett par rökare som jag inte har riktigt koll på är Beatles, Elvis och Sweet som jag antagligen hade någon tidig skiva med, får nog rådfråga storebror, listan kommer att fyllas på var så säkra.

Utmaning

Tänk er att ersätta någon som mängder av fans gav epitetet GUD. Denna utmaning stod en nittonårig Peter Greenbaum inför när han 1966 ersatte Eric Clapton i John Mayalls Bluesbreakers. Och som han ersatte! Lyssna på "Supernatural" från albumet A Hard Road. En liten föraning om vad som komma skulle i Greens nästa band. För i mitten av 1967 hoppade nämligen Green tillsammans med trummisen Mick Fleetwood av Bluesbreakers för å bilda ett nytt band med bl.a. gitarristen Jeremy Spencer. Som basist ville Green ha John Mcvie, även han från Bluesbreakers, men John var tveksam till ge upp sin säkra inkomstkälla hos Mayall. Då fick Green en snilleblixt. Han namngav gruppen Fleetwood Mac efter sin tilltänkta rytmsektion, Fleetwood och Mcvie, och si då föll John Mcvie till föga och anslöt sig. Under 1968 anslöt sig gitarristen Danny Kirwan och den klassiska sättningen var fullbordad. Fleetwood Mac blev en av dom riktigt stora på den brittiska bluesrockscenen under sextiotalets andra hälft med bl.a. låtar som "Green Manalishi ", "Oh well" , "Black magic woman" . Med nämnda föraning i Supernatural menade jag rullande å svävande "Albatross" där Greens mjuka gitarrspel framhävs. Snart stod det klart att allt inte stod rätt till. Peter Green tyckte in om att stå i rampljuset å gled allt längre in i ett trauma. Ett liten vink får man i texten till "Man of the world". Enorma intag av LSD påskyndande hela processen och 1970 lämnade Green gruppen. Han har på ett bra sätt själv utryckt händelsen: I went on a trip, and never came back. Innan han totalt försvann in i dimman hann Green att släppa en soloplatta och två singlar varav den ena är ”Heavy Heart ”. Sen skulle det ta åtta år innan han släppte nästa album. Efter det har han sporadsikt gett ut skivor både som soloartist och med sitt nya band Splinter Group. Green har genom åren hyllats av mängder av fans och artister, bland annat har Gary Moore släppte en hel platta "Blues for Greeny" med bara Peter Green-låtar. Är ni lyckligt ovetande om Fleetwood Mac’s första epok är ni bara att gratulera för här finns mycket underbar musik att avnjuta. Att gruppen sedan, efter omlokalisering till Amerika samt ett otal medlemsbyten, lyckades slå i genom ytterligare en gång för en än bredare publik är en helt annan historia.

Korallrev Och En Etta i Calix

Dags för lite nytt i bandaren, spelaren eller dumburken.

En liten godispåse som underhåller en tisdagsglad knegare, länkar till artisternas MySpace sidor

Sea Wolf – Get to the river before it runs to low (album) suverän rockpop

The Coral Sea – Firelight (album) Gitarrsvep med känsliga harmonier, indiepoprock

The Ettes – Look At Life Again (album) Rock n roll, garage, med bra kvinnlig sång

Calexico - Two Silver Trees (Singel,låt) Var länge sedan jag lyssnade på detta band, men den här låten föll jag pladask för, lågmäld melankoni, precis som jag vill ha det.

A Special evening

På senare tid har Madness, med all rätt, hypats på musikbloggarnas spellistor. Därför tycker jag det är dax att lyfta fram det andra stora engelska bandet i skarevival'n kring -80. Så plats på scen för The Specials. Till skillnad från Madness var dom flesta av Specials texter politiska eller skildrade sociala missförhållanden. Måltavlan var Thatcher och den politik hon förde, vilken inte var till fördel för låginkomsttagare. Få artister har som Specials lyckats spela en vansinnigt medryckande musik med nattsvarta texter! Tyvärr var gruppen kortlivad. Under åren 1979-1981 producerades dock två högoktaniga album och ett antal av singlar som trots, eller kanske tack vare, bannlysning från radion nådde allra högst på försäljningslistorna. Man hann även med att starta det klassiska skivbolaget 2-Tone där andra skaband spelade in sina plattor, bl.a. spelade Madness in sin debutsingel "The Prince" där. Övriga intressanta artister som spelat in skivor på 2-Tone är Selecter (känner ni igen den?)och Beat (eller den här?). Ett tredje album gjordes 1984 med helt annan sättning under namnet Special AKA där den mest kända låten är "Free Nelson Mandela" som faktisk fick en stor betydelse för den aktiva rörelsen för frisläppandet av Mandela och stoppandet av apartheid. Trots låtens stora politiska betydelse så kommer den inte närmelsevis upp i den musikaliska klass som följande eminenta fyrklöver: Gangsters Rat Race Do Nothing Ghost Town

Måndagsbakrus

Då sitter man här med svettningar, illamående och skakiga händer.....på en måndag? Ja som jag nämde tidigare så spelade jag med min emenenta punkorkester på Mortens i Uddevalla igår. Huvudakten var TV-Smith som visade sig vara sångaren från Adverts. Han kuskar runt och försöker tjäna ihop till avbetalningarna med sin akustiska gitarr. Hursomhelst så skall vi ta saker i rätt ordning. På lördagen var jag redan på plats i Uddevalla för ett litet grillpartaj som slutade i ganska onyktert tillstånd ca. 04.13. Söndagen bestod till största delen av ett kraftfullt illamående och en värld som gungade. 16.00 klev jag in på Mortens för att soundchecka med ett helvetiskt bakrus som våran underbare trummis Rolle sabbt rådde bot på med en STOOOOR kall White Russian. Ha, ha, ha, nu var man på banan igen. 18.50 äntrar vi scenen, och med tanke på att Mortens tak består av glas kände jag mig något malplacerad. Vi skulle genomföra en spelning i fullt dagsljus!!! Fast innomhus. De stackars tappra själar som letat sig dit satt i hörnen och kisade. Jag kan bäst beskriva känslan som fanns innom mig som om jag var en föråkare i en stor slalomtävling eller kanske ett V-65 lopp innan en FA cupfinal. Vi genomförde vår spelning och gjorde det trots tillstånd och dagsljus med bravur. Efteråt snackade jag med TV-Smith, han berömde oss och tyckte det var kul att vi körde gamla punkklassiker som han inte hört på 25-år. Låten han tyckte mest om var "the swedish song at the end" vilket var KSMB-dängan Blått & Guld.(lite komiskt). I vartfall var han en mycket sympatisk mager farbror i 52-års åldern som gjorde en helt ok. konsert i Billy Bragg stuk där han varvade Adverts låtar med lite nyskrivet. Mitt tillstånd då???.........jo ca 7 White Russian senare plus några Gin/Tonic gick söndagen som en dans. Tur att jag var ledig idag!! Adverts TV Smith

Guldfeber

Har nämnt henne i något av mina tidigare inlägg men hon förtjänar en xtra knuff. En udda blandning av electro, dub, ska, indierock och hip hop är vad Santogold bjuder oss på. Hennes album med samma namn är en alldeles bedårande poppärla som snurrar frenetiskt i min zenspelare. Såg även att Malin på Musikfeber har uppmärksammat henne på ett inlägg. En riktigt trevlig ny bekantskap helt enkelt.... Lyssna och avgör själva....(som vanligt länkar jag på låttitlarna) Say Aha Lights Out You`ll Find A Way My Superman L.E.S Artistes Shuv It

Tokladdat

Jag prenumererar på Emusic vilket innebär att jag måste ladda ner ett 50-tal låtar varje månad annars går de förlorade, skall väl inte vara några större problem att klara av det men med allt annat okynnesladdande som pågår kan det ibland glömmas bort. Den 12:e varje månad förnyas kontot så på kvällen den 11.e händer det att jag febrilt sitter o letar igenom lister för att hitta något bra. Ofta är det i dessa tidspressade stunder man hittar guldkornen, ungefär som när man ska iväg o har 10 min på sig att skramla ihop en bland-cd o den blir det bästa man haft i bilen på länge. Här följer några musiktips som här uppkommit sena kvällar den 11.e … Jeffrey lee Pierce – Wildweed (album). Jag har försökt att tycka om Gun Club men inte riktigt lyckats. Jag menar gör man en så jävla bra hyllningslåt som Thåström gjorde måste man ju ge dem en chans. Men den här skivan e riktigt bra, bra ljud o lite lågmäldare en det jag tidigare hört med Gunclub, å hans röst skär ju faktiskt som en kniv. Dr Dog – Fate (album) Tack för detta tipset Jimmy – nya favoriter i blandarn Foetus – Mon agonie douce (cd-spår)) Äntligen har jag hittat en Foetus låt som faktiskt går att lyssna på, (bra, nja vi ska väl inte överdriva men ändå) har letat en stund hos mannen som uppenbarligen tycker experimentet är viktigare än resultatet. Låten är från en soundtrack till någon film jag inte känner till. The Rakes – Ten new messages (album) Bra engelsk punkrock, påminner lite om Interpol o Pigeon Dectectives Firewater – The golden hour (album) Same same but different tänkte jag först men fick snart ändra mig. De har hållit på sen -95 så jag är väl den siste att upptäcka dem men kör dem med fördel i köket till min diskhodans. (ordvitsarna sjunker drastiskt i kvalitet). Pete and the Pirates – Little Death (album) Såg bandet på en av ”blåAnders” blandband o undrade vad detta kunde vara, bra pop var det helt enkelt.

Mandelmannen

Läste precis på bloggen Kind Of Blue ett hysteriskt roligt inlägg om en mycket stressande situation. I samma stund ställer jag mig frågan, varför är det så roligt med bajs? Eller rättare sagt situationer som har med bajs att göra. Antagligen för att alla oavsett kön, religiositet, etniskt ursprung eller social status kan känna igen sig. Men för att hålla liv i minnena från W.O.W vill jag bara påminna om Mandelmannen!!!

Räserbajs-Fina Flickor

Reklamavbrott!!!!!

Jag skall föresten spela med punkbandet på Mortens krog nu på sön den 17:e kl. 18.45 som förband åt TVSmith från England (tydligen några från Adverts) om någon vill komma och lyssna!!

Bamsekramar o fula gubbar

Då har det gått några dagar sen den beryktade festivalen och jag svävar fortfarande fram på moln i någonslags eufori, problemen känns ringa o arbetsuppgifterna lätta som gasballonger. Hoppas det håller i sig ett tag. När arbetsdagen var slut i fredags så kastade jag mig in till Slottsskogen och han precis avnjuta Franz Ferdinand på avstånd med en pilsner och gott sällskap. Jag diggar Ferdinand skarpt, lyssnade mycket på deras lysande debutplatta när den kom för 4 år sen men har liksom glömt av dem efter det, helt klart en tråd jag får ta upp igen. Efter att ha sett ett lysande Okkervil River så var det dags för det som skulle vara festivalens höjdpunkt för mig, Grinderman. Har haft förmånen att se Nick Cave vid 5 tillfällen nu, 2 gånger med Bad Seeds och 2 sk soloshows (vilket är samma gäng som Grinderman fast Bad Seeds-låtar) och så nu Grinderman. Tyvärr får jag säga att det här nog var första gången som jag såg Nick utan att ha ståpäls hela vägen, kan bero på flera saker, dels att det inte blir samma stämning utomhus med handklapp i sommarglättan, samt det faktum att man sätter förväntningarna väldigt högt. Missförstå mig inte, det var skitbra men jag hade väntat mig betydligt bättre än så, å även om Bad Seeds är en upplevelse att se så är nog mini-seeds eller Grinderman favoriter. Får Grinderman bara jobbat ihop mer låtmaterial så kommer de leva upp till allas förväntningar, och fler låtar behöver vi föresten inte vänta så länge på då ett nytt skivsläpp beräknas i början på 2009. Därefter var det dags för Sigur Ros, var egentligen inte så sugen på att följa med hit, hade tänkt lyssna på dem från ett öltält då jag aldrig har fastnat riktigt för deras musik. Jag är evigt takk-sam att bröderna Petersson fick mig på bättre tankar. Sigur Ros är ju ett helt fantastiskt band o bjöd på en helt fantastisk konsert, efter att blivit fullständigt manglad av Grinderman så kändes detta som balsam för öronen, har inte kunnat sluta lyssna på dem sen dess. Konserten blir liksom bara bättre o bättre så här i efterhand när jag går och lyssnar på dem o tänker tillbaka. Lördag Ägnade hela förmiddagen åt att lyssna på Sigur Ros, när ”Takk” snurrade för 3:e gången var det dags att åka in till stan. Satt för mig själv en stund med en öl o lite mat i gräset o njöt av solen o José Gonzales innan mina sölkorvar till vänner började släntra in. Detta var kvalitetstid på hög nivå för en stressad småbarnsförälder måste jag säga, perfekta uppladdningen för att sedan se 5 hela konserter (varav 4 ståendes) på raken, Silverbullit, Håkan Hellström, Flaming lips, Neil Young o Hederos o Hellberg. För mig en totalupplevelse som slår allt jag sett tror jag, Silverbullit skitbra, Håkan Hellström fantastisk, har nog aldrig varit så tagen av en konsert förut, möjligtvis Thåström i Eriksbergshallen eller första gången jag såg Nick Cave solokonsert, står efter konserten lätt tårögd, med den här lyckligt melankoliska känslan i magen som man har när man har upplevt något riktigt stort. Då rullar en tokfrans in i en gigantisk badboll för att följas av teletubbies, varaner o japanskor med fläskfilé i pannan o en anselig mängd serpentin. Jag bröt ihop fullständigt, ett fullständigt glädjerus spred sig i kroppen, o även om det lilla jag lyssnat på Flaming Lips på skiva är betydligt bättre än det jag hörde här så var totalupplevelsen (å det är ju liksom den som räknas) riktigt härlig. Å även om Wayne Coyne tappade greppet om publiken vid ett flertal tillfällen så kändes ändå denna timme som en mental bamsekram. Är övertygad om att det var just detta som gav mig energi till att vända mig om och bevittna ytterligare nästan 2 timmar rock´n roll ståendes. En helt lysande Neil Young å därefter, fast vi var trötta som ålderdomshem uppleva en magisk stund i Annedalskyrkan. Så vad var bäst? Håkan Hellström om ni frågar mig, fast när Nick Cave körde Tupelo var liksom det bäst o hela lördagen, när man var omgiven av musik, vänner i över 12 timmar o allt bara blev bättre o bättre, det var nog bäst av allt. Samt att jag fortfarande inte kan sluta lyssna på Sigur Ros med undantag för korta avbrott med Okkervil River, det är ju riktigt bra! Sigur Ros - Glósóli

Bildligt Talat

För er som är intresserade så har jag precis lagt ut några av bilderna från Way Out West på min personliga blogg, skickar med länken i detta inlägg, kommer snart att publicera fler så håll utkik. Ytskikt Bilder från W.O.W

I'm Not There eller varför bara en endagars billjett?

Jag förbannar mig själv....jag tänkte även onda/stygga tankar som "varför har man inte vett på att skydda sig", jag kved och led för att min dotter fyllde 12 år på fredagen så att jag fick nöja mig med en EN-DAGARS!! billjett till W.O.W

Skämt och sido. När mina små grisar till vänner glada fick uppleva fredagens fantastiska program på W.O.W firade jag min äldsta dotters 12- årsdag ( vissa andra bloggare vars son oxå fyllde år på fredagen verkar ju inte ha någon som helst skam i kroppen). Jag frågade henne om vi skulle gå ut och äta på restaurang med hela familjen? "Nja svarade hon tveksamt" och la till " Kan vi inte köpa med mat hem och hyra en film"? Sagt och gjort (det var ju hennes födelsedag) iväg till pizzerian och videobutiken. Efter en del dividerande fram och tillbaka bestämmde hon sig för en svensk komedi som hette 7 miljonärer. Jag tänkte att skall jag både genomlida filmen plus ha ångest för en missad festivaldag måste jag trösta mig med något. Vad passade då inte bättre än att se den underbara Dylanfilmen I'M NOT THERE (Lite vitsigt va?)

Men med min endagarsbilljett i högsta hugg fick jag på lördagen avnjuta en av de absolut bästa festivaldagar i mitt liv med mycket hög kvalitet på banden samt underbar sällskap i form av "HOGFARM" med tillhörande löst folk.

Så här när allt lagt sig måste jag nog ändå säga att Silverbullit/Freddie var den stora överraskningen.

Håkan var precis så bra som jag förväntade mig att han skulle vara.

Flamming Lips.........ja jag vet inte....roligt men ganska sopigt oxå...lite kluven...

Neil Young regerar!!!! ( synd bara att vi missade hans x-tra nummer som tydligen var Beatlescovern A DAY IN A LIFE som tillhör en av mina favvosar men här får ni den serverad på silverfat)

Way Out Fest !!!

En sammanfattning av helgens intryck från Way Out Westfestivalen skulle troligtvis kunna fylla ett helt uppslagverk men en hyggligt kortfattad genomgång skall ni i alla fall berikas med. Som TP nämde tidigare så påbörjades festivalen på torsdagen den 7/8, Gutter Twins taggtrådsrock omfamnade mödosamt Sticky Fingers, tyvärr höjde sig inte konserten riktigt så mycket som jag hade hoppats på, en alltför stillastående Lanegan bjöd ju inte direkt upp till dans, självaste mörkermannen Eldritch framstog som ett ADHD fall i jämförörelse. Greg Dulli däremot gav allt och höll därför uppe lågan hela vägen i den djupa natten. Betyget måste därför bli bra men njaa….. Efter två veckors slit på semestern kunde vi äntligen inviga mitt spelrum lagom till festivalen, min käre broder blev första nattgästen efter kvällens besök på Sticky. Som TP nämnde så blev det mycket vinyl vilket givetvis glädjer en gammal skivgris. Första dagen i Slottskogen blev en härligt blandad kompott. Väl inne kunde vi avnjuta Christian Kjellvanders lugna toner medans vi dansade i oss luchen, lät faktiskt riktigt bra, nästa band för avlyssning blev Iron And Wine och jag måste hålla med om att det kändes oinspirerat och kvavt, inget vidare för att vara ärlig, det finns bara en man som behärskar en rygg mot publikenkonsert och det är vår käre Niko Grottman. Mando Diao lät förvånansvärt bra, hade inga större förväntningar men roligt med positiva upplevelser. Efter Iron kändes Diao friskt som isbjörnssafari. Fortsatte sedan för att se Sonics, gamlingarna rockade på som förväntat men det var lite för mycket gubbröra för min smak. Franz Ferdinand blev årets titta i ögonvrånband, vi gick förbi, lyssnade och gick vidare, man måste ju trots allt få i sig lite vätska. Det lät bra men inget som fick mig att joddla precis. Okkervil River däremot var sådär magiskt bra att festivalens första rysning infann sig, förbannat bra livekonsert helt enkelt. Perfekt låtval och publiken kunde inte motstå all charm och värme som levererades. Öl och kroppsliga utgifter med Sonic Youth i bakgrunden, ett band som inte riktigt satt sig i hjärnkontoret men med öl i kroppen lät det helt ok Grinderman ryter, tjuter, river och spottar, Nick Cave får lossa på gamla Birthday Party tyglar, riktigt bra men kanske något begränsat låtmaterial. Efter denna häxkittel i musikaliskt vansinne driver vi över i Sigur Ros vackra värld där vi vaggas till att bli harmoniska människor med fredliga avsikter. Tramporgel, klockspel, stråkgitarr och en sångare som antagligen kan ta världsrekord i längsta tonen. Magi !! Kvällen avslutas med Broder Daniel där Berggren i sedvanlig stil framför sin angstpop, det lyfter dock inte riktigt för mig, kan vara en viss form av mättnad efter tidigare akter, men bra är det naturligtvis, är ganska svag för stämsången. Det hjälpte faktiskt inte att sångaren hade på sig en medeltidsliknande dress ala Bröderna Lejonhjärta eller Johan och Pellevins Äventyr. Lördagen påbörjas med samling vid pumpen, 3st grisar och en BlåAnders spisar vax i det nyinvigda spelrummet. Givetvis påverkar detta spelchemat för dagen och vi hinner inte riktigt till Joan As A Police Women. Vi landar vid sidan av scenen för att kunna avnjuta lunch samtidigt som González förför oss med vibrerande nylon. Kanonbra !! Ölen rinner ned som sammet i öknen. Tar oss bort för att få se Ceasars men upptäcker att dom faktiskt inte syns, belysningen bristfällig kan man säga, kan inte få upp lågan riktigt och tycker att konserten är besynnerligt platt trots gamla godingar. Sahara Hotnights levererar men jag tillhör inte fancluben och lägger tid på öl istället. Silverbullit intar scenen på Linnétältet, vilken energi som bandets sångare bjuder på, sanslöst tung konsert med en magnifik avslutning där självaste Freddie Wadling kommer in, oj, oj Näste man till rakning var Håkan Hellström som man inte kan tycka illa om, spelglädje, energi och närvaro genom hela konserten, här börjar det bli svettigt med alla makalösa intryck Efter Håkan drar vi oss bort mot Flaming Lips för att få ta del av en av mina märkligaste konsertupplevelser, sångaren kommer in i en bubbla och vandrar på så sätt ut i publiken, väl uppe på scenen möts han upp av ett trettiotal Teletubbies, där sprack blåsan kan man säga, kunde inte låta bli att skratta, det var inte slut med detta, bandet hade satt fast en kamera på micstativet vilket gjorde sångarens näsa lika stor som Öland, började här få riktigt ont i halsen av allt skrattande. Musiken däremot kändes inte lika övertygande, i vissa stunder pampigt och genialiskt men ibland utan den röda tråden Vi avslutar vår festivalyra med Neil Young som med sann spelglädje hoppar in sina ackord, vem kan tycka illa om detta?? Han tappar dock lite fart i mitten men som sagt rockikonen håller fortfarande otroligt hög klass. Efter lördagens svettiga pass känner man sig helt mörbultat och trött, en av dom vassaste musikdagar i mitt liv, vi avslutar därför på bästa sätt genom att i Annedalskyrkan få delta i Hederos/Hellbergs seans och sakta vaggas in i vardagen igen. Vad var då bäst ?? Silverbullit, Sigur Ros, Håkan Hellström, Grinderman, Neil Young och Okkervil River Sämst ?? Att jag missade Fleet Foxes och The National. Way Out Bässsssssssssssssssssssssst igen !! Hur skall dom toppa detta nästa år ???

R.I.P

Läste precis att soullegenden Isaac Heyes avlidit. Vi tar av oss hattarna och skänker denne man en tanke.

Precis som Jimpan skrev så kommer min upplevelse av W.O.W om några dagar.

Tills dess mina vänner

Hey, Hey My, My

Han Dansade En Gång

Mitt inlägg om helgens Way Out Westfestival ligger på bordet och lurar, kommer att avlägga en full recension imorgon tisdag, tills dess vill jag tipsa om lite förlösande dansmusik som kan avnjutas med dipp eller dylikt, lite lagom kryddig syntpopelectro för den sena timmen

The Presets - This Boy´s In love

WOW!!!!!!

Så var den hett efterlängtande festivalhelgen över å nu sitter man här å försöker sortera alla intryck vilket inte är helt enkelt. Enkelt är att konstatera att årets upplaga var vida bättre än fjolårets som absolut inte var dålig. Bättre upplägg, område, toaletter, scener, mat samt inte minst artister. Sen återstår ytterligare en del justeringar för att festivalen ska bli ännu bättre men det löser sig säkerligen allteftersom. Nu till musiken för det är ju trots allt det som är det viktigaste. Min festival tjuvstartade redan på Sticky Fingers i torsdags med Gutter Twins. Superduon Greg Dulli och Mark Lanegan med kompband genomförde en habil spelning där den förstnämnda var den stora behållningen. Dulli sjung väldigt bra å var en frisk fläkt på scen. Det kan man inte beskylla Lanegan för, då han hela konserten stod prick stilla å hängde på micstället. Hans röst är dock helt fomidabel men hans agerande, eller rättare sagt brist på agerande, drar tyvärr ner konsertens helhetsintryck. På fredag var det så dags att inta Slottskogen. Den välplanerade tidsplanen innehöll 22 band men den sket sig med en gång. Att man aldrig lär sig!! Man tänker bara på konserttider, inte på allt annat som tar tid t.ex. förflyttning, mat & dryck, umgänge å tjöt med kompisar, toabesök å allt annat som hör festivaler till. Därför missades Lightspeed. Kjellvander diggades på avstånd samtidigt med en räkbaguette, öl å tusen getingar. Iron & Wine visade noll känsla med att starta konserten med någon slags jazzfussion ståendes med ryggen mot publiken. Det går helbort å bort gick jag oxå. Årets Borlängeband Mando Diao har vuxit till sig å d låtar jag lyssnade på lät riktigt bra. Gamla Sonics lät riktigt vitala å brötiga. Franz Ferdinand hann jag bara se några låtar men även dom lät bra. Okkervil River lät riktigt riktigt bra. Så bra att jag kommer absolut gå å se dom när dom kommer tillbaka till GBG i höst. Att jag säger lät på vissa artister innebär att jag av olika anledningar inte såg dom utan bara kunde höra dom. Några som LÄT var Sonic Youth. Om det var bra låter jag andra uttala sig om. Dom tog i alla fall festivalens decibelpris. Utmanare till detta pris var grottmänniskorna Grinderman. Tillbaks till primalskriterapin å mangelmusik körde Cave å co över publiken med en bulldozer. Å publiken älskade det. Jag vet, jag stod i den. Extranummret Tupelo, eller vad det Tulebo?, var ytterst uppskattat. Första dunderkonserten! Att efter en timma med Grinderman direkt kastas in i Sigur Ros drömska å trollska musikaliska värld är otroligt omtumlande men samtidigt sammanfattande hur en musikfestival ska vara, spretig. Våra isländska vänner genomförde en fantastiskt vacker spelning. Andra dunderkonserten! Avslutningen på dag ett var även avslutning för Broder Daniel. En tight,bra å känslosam sista spelning. En nykomponerad låt tillägnad salige Göthberg lät väldigt bra. Annars så radade dom upp sin pärlor till publikens stora förtjusning. Sammantaget en bra konsert men det räckte inte ändå ända fram. Den planerade konserten med Dodos uteblev p.g.a. ålderskrämpor. Hade glömt bort hur jobbigt det e å stå stilla i timmar. Dag 2 inleddes precis som fredagen i Jimmys sprillans nyomgjorda musikrum, vilket jag hade äran att premiärövernatta i under festivalen (Tack!). Klassiska vinylspelarn kom fram å med den många kära gamla knastrande alster, vilket var en stor anledning att vi missa Lightspeed på fredagen. På lördagen förärade Gonzo å Blå-Anders oss med sin närvaro. Många skratt å Dag Vag-låtar senare var vi åter på väg mot Slottskogen. Lördagseftermiddagen blev ännu fladdrigare än dagen innan. Gonzales hörde jag dom två sista låtarna med å det lät mycket bra. Caesars lät som Caesars gör nu för tiden. Lite FÖR lättsamt å trallvänligt. En av dom konserterna jag sett fram emot mest var Silverbullit. Dom högt ställda förväntningarna överträffades. Full fart från början å sen ökning! Mot slutet av konserten stod jag å funderade över om detta inte var den bästa WOW-konserten någonsin. Min tveksamhet blåstes bort med extranumret. När det bars in en stol å ställdes mitt på scen tänkte jag direkt: Freddie! Jag hann tvivla i några sekunder då jag inte riktigt jag fick ihop konstellationen Silverbullit-Wadling. När mannen med käppen i sakta gemak släntrade fram till stolen utbröt festivalens garanterat största jubel. Å Freddie gillade sig. Silverbullit gillade sig! Å publiken gillade sig! En klassiker! Efter konserten satte vi ner foten å konstaterade att om Hellström å Young skulle överträffa detta måste dom vara ohyggligt bra. Å d va Hellström! Han va helt formidabel! Den mannen e ett unikum. Det finns ingen som förmedlar en sådan äkthet, ärlighet och glädje som Håkan. Man kan bara inte värja sig. Å varför skulle man vilja det förresten? Det e bara att låta sig översköljas av känslorna å ryckas med i euforin. Att dessutom Håkan gjorde sin starkaste sånginsats genom tiderna föstärker intrycket. Inte en felton. Inget som skar. Helt klockrent. Hade ingen aning att han kunde sjunga så bra! Ytterligare en klassisk konsert. Flaming Lips!!! Va fan ska man säga om Flaming Lips??? Om man går på en rockfestival så räknar i alla fall jag inte med att få se Teletubbies på scen. Det å en massa andra galna tilltag fick publiken att fokusera på annat än musiken å det e väl kanske tanken. Musiken då. Vet inte egentligen. I bland lät det ganska bra medans ibland bara lät det. Nja!? Framme vid Slottskogens sista spelning med Neil Young som trollband publiken i 1,45. Personligen föredrar jag den elektriska Neil å jag blev bönhörd direkt. Redan som andra låt kör han min favvis Hey hey my my med ett ljud på gitarren som får djuren i Slottskogen att gå i ide. Neil spelar många av sina allra bästa låtar. Även mjukisarna får sitt lystmäte stillat. En, i mitt tycke, lite för långt akustiskt set avslutas med en fantastisk "Heart of gold". På med plankan å volymen igen. Konserten avslutas klockrent med "Rocking in the free world". Grym konsert! Med stela, värkande ben sätts fart mot Annedalskyrkan där festivalen får en passande avlutning med Hederos & Hellberg. Kyrkan har garanterat inte haft så många besökare på hundra år. Tänk er följande: musikfestival i två dar, klockan ett på natten, 45 grader å ingen syre i kyrkan, Hederos & Hellbergs meditativa musik. Det fanns inte nån som lyckades hålla ögonen öppna under hela den dryga timman som herrarna spelade. Nä här va d ner för landning som gällde. Precis som tanken var. Ett perfekt slut! Sammanfattning: En fantastisk helg. Underbart roligt med alla skivgrisarna närvarande samt trevliga vänner. Hoppas verkligen att WOW blir ett årligen återkommande evenemang. Bästa konserter: 1. Håkan Hellström 2. Silverbullit 3. Neil Young 4. Sigur Ros 5. Grinderman 6. Broder Daniel. Tyvärr missade: National, Fleet Foxes, Yeasayer. Slutfråga: När släpps biljetterna till WOW 2009?

Rännstensungar och Konsertetikett

Som vi har påpekat tidigare så är det snart dags för en orgie i musik, Way Out West ligger och fräser runt hörnet, en lista över banden som jag skall försöka att se under dessa intensiva dagar var därför ett måste, är man född musiknörd så...Hur skall man hinna med vätskekontrollen tro ?? Alla Skivgrisarna kommer att vara på plats och vi tänker givetvis redovisa resultatet efter helgen. Fridens.....

Torsdagen den 7 Augusti :

Klubb:
23.15 The Gutter Twins (Sticky Fingers)

Fredagen den 8 Augusti : (Slottskogen)
13.30 Lightspeed Champion (Linné)
14.00 Christian Kjellvander (Flamingo)
15.15 Iron & Wine (Linné)
16.00 Mando Diao (Flamingo)
17.00 The Sonics (Linné)
18.10 Franz Ferdinand (Flamingo)
18.45 Okkervil River (Linné)
19.20 Sonic Youth (Azalea)
20.15 The National (Linnè)
20.30 Grinderman (Flamingo)
21.40 Sigur Ros (Azalea)
21.45 Yeasayer (Linné)
22.50 Broder Daniel (Flamingo)

Klubb :
01.00 The Dodos (Pusterviksbaren)

Lördagen den 9 Augusti : (Slottskogen)
13.30 Joan As A Police Women (Linné)
14.00 José González (Flamingo)
16.30 Caesars (Linné)
17.00 Frida Hyvönen (Azalea)
18.00 Silverbullit (Linné)
19.45 Fleet Foxes (Linné)
20.00 Håkan Hellström (Flamingo)
21.15 Flaming Lips (Azalea)
21.30 Booka Shade (Linné)
22.15 Neil Young (Flamingo)
23.15 Lykke Li (Linné)

Klubb :
01.00 Hederos/Hellberg (Annedalskyrkan)

Magiska Sjöbjörnar

Tillbaka i verkligheten efter ett par makalösa semesterveckor, enda fadäsen var min laptop som argsint påpekade att systemfilen hal.dll är korrupt var god att installera en ny version över den gamla, bekymret var dock att jag inte ens kom in i windows för att kunna ändra filen. Kunde med lite legendarisk dosprompt lösa detta igår och satt sedan hela natten och säkerhetskopierade alla filer innan den tidsödande formateringen kunde påbörjas, slutet gott trots allt ( Fick en försmak av vad som kan ske Anders, Mr Big Blue). Har med sol i sinnet sett fram emot bloggens kära återseénde, härligt att ni håller lågan uppe mina kära kumpaner.
Ville dela med mig av en ren andlig upplevelse, inte från årets semester men ändock lika magisk som en trollslända i skinnrock
Min fru och jag var nere i Karlshamn och hälsade på några kära vänner, de föreslog att vi skulle segla över till Hanö, är själv ingen sjöbjörn precis men det låt så trevligt att mössan la sig på svaj.
När vi kommit ungefär halvvägs så blev det totalt vindstilla och vågorna ebbade ut, vet inte vem av oss som finurligt satte på radion men några av musikhistoriens vackraste toner ekade mäktigt över det sovande havet, det var som om den store själv ville att vi skulle stanna upp och bara andas.

Jeff Buckleys version av Hallelujah

Jag minns mitt 90-tal

Satt o kollade igenom gamla inlägg på grisbloggen o fastnade för ett av Jimmys där han bl a tog upp Johnny Cash – Hurt, helt fantastisk låt och kanske ännu mer fantastisk video. Det är rätt så sällan numera som jag fastnar för en musikvideo, beror troligtvis på att jag mest slötittar i ett grynigt litet youtubefönster, men annat var det förr. Om man satt uppe sent på natten o kollade på MTV o dessutom hade en sjuhelvetes tur så hände det faktiskt ibland att de vågade visa något annat än Madonna o Pet shop boys. Visades de inte där så fick man betala dyrt för ett VHS band på Bengans med samlade videos av sin favoritartist. Mitt absoluta favoritband i mitten på 90 –talet var helt utan konkurrens The Pogues, ett band som kunde vara ( om Shane hade en bra dag ) ett helt fantastiskt liveband men idag mest ägnar sig åt vad som borde betraktas som freakshow. Deras videos har emellertid alltid varit väldigt kreativa och med en rejäl dos humor. Videon till en av deras bästa låtar, White City är bara så störtskön, jag vet inte vad det är men bortsett från att det är en förbannat bra låt, så är Shane definitivt inne i sin snyggaste o coolaste period nånsin (alltså rent utseendemässigt) , spelglädjen ser ut att vara på topp, bara så mycket rocknroll. För att inte tala om Shanes dans. Att han var rejält på dekis med droger och alkohol redan här är en helt annan historia. Hade turen o se en fantastiskt bra konsert på Lisebergshallen under den här perioden, så hela Peace and Love skivan ligger mig varmt om hjärtat, alltså vilken låt, o vilken text, smaka på det här:

Oh sweet city of my dreams

Of speed and skill and schemes

Like Atlantis you just disappeared from view

And the hare upon the wire

Has been burnt upon your pyre

Like the black dog that once raced

Out from trap two

WOW, vilket spelschema!

Så var spelschemat för nästa helgs Way Out West spikat. Arrangörerna har fått till det riktigt bra tycker jag. Självklart krockar ens intressen ibland, framför allt på klubbarna, men det beror ju på att dom lyckats få hit så jäkla många bra band. Värst drabbad av artisterna måste vara stackars Lykke Li som ska konkurera lyssnare mot självaste Neil Young. Ingen lätt uppgift.

Att avsluta hela musikhelgen i Annedalskyrkan lördag natt klockan 01.00 avnjutandes herrarna Hellberg & Hederos känns passande. Eller vad tycker ni? Hur lägger ni upp taktiken?

Fem dagar kvar!

Spelschema Slottskogen

Spelschema klubbar

Getingfajt

Jaha, då var sista semesterdagen förbrukad och man är tillbaka från en veckas badande & getingfajtande vid det natursköna Orust steniga stränder, skönt.Tur att det är över inser jag när jag slår på datorn och inser vad jag missat. Gristräff, Dag Vag konsert, ögon tårades åter när jag läster recensionerna från Thåström / Kent konserten i stan. Sånt får man ju bara inte missa. VARFÖR MÅSTE ALLA JÄVLAR HA SINA KONSERTER I JULI!?!

Nä tur att det är över.

Tunggung

Lika bra att säga det med en gång. Jag kan knappast kalla mig objektiv i ämnet. Dag Vags musik ligger inbäddat allra närmast mitt hjärta sen slutet av sjuttiotalet. Jag har tidigare sett dom live vid två tillfällen, Kungälvsparken! -81 och Liseberg -82. Bägge tillfällena var sjuhelsickes spelningar trots att dom var helt olika. I Kungälv var jag till och börja med en av femton i publiken medan ett år senare fick knö med 15 000. Anledning till skillanden var huvudsakligen släppen av "Popitopp" och "7 lyckliga elefanter" som fick upp massornas öron.

Det var dock med blandade känslor som jag traskade till Lissan i onsdagskväll. Vis av erfarenheten kan resultatet av att se en gammal favorit bli väldigt varierat. Jag har på senare tid upplevt både och, Mission var katastrofala medan New Model Army fortfarande höll fanan högt. Funderade även på hur det skulle funka med Zilverzurfarens ersättare å hurpass intresserade "gubbarna" var. Men varför var jag orolig! Borde vetat bättre. Med Svedalas bäst inkörda rytmsektion i bröderna Odeltorp och en av de bästa gitarristerna genom tiderna kan det inte bli dåligt. Och när man dessutom har en sådan låtskatt att gräva ur kan det bara bli succé. Låtvalen denna kväll täckte hela gruppens karriär, från "Dimma" till två låtar från senaste cd'n "Kackerlacka", men riktade huvudsakligen in sig på 1980. Gonzo, vars favvisplatta e "Palsternacka" från just nämnda årtal, satt bara å mös. Kvällens mest överaskande låt var "Ronny du e rå".

Hur gick det för den nye gitarristen Per "Flamman" Westling, som i sann Dag Vag-anda fått det nya artistnamnet Teka Pukk? Alldeles utmärkt! Visst saknade man Zilverzurfarns flygande gitarrton emellanåt men en ny gitarrist ska inte försöka plagiera sin företrädare utan hitta sin egen framtoning i gruppen. I början låg hans gitarr alldeles för högt i mixen men det rättades till efter hand. Att ha en viss herr Håkansson att luta sig mot måste vara en enorm trygghet när man hoppar med i ett sådant gammalt å tight band. För övrigt såg Beno ut trivas alldeles utmärkt. Man skulle kunna sitta en hel konsert å bara titta på hans gitarrspel. Vilken lirare! Å Tage han e odiskutabel champinjon i kantslag å hi-hatfissel. Att han å sin norrländska broder Stickan,med supertight å gungande basspel, skulle ha sina rötter från en ö borde betyda någonstans i Västindien å inte Gotland som var fallet enligt ett mellanssnack.

Som ni förstår så tyckte jag att konserten var en väldigt positiv historia å det kommer inte dröja 25 år till innan jag går på nästa Dag Vag-konsert. Låtvalet denna kväll var följande om jag minns rätt (ej spelordning men någorlunda kronologisk):

Dimma, Tjockhult, Egyptian Reggae, Törst, Ronny du e rå, Hellre en raket, Trycke e för mycke, Musik, Låt d komma ut, Lång väg, Popitopp, Bullen, Dansar med mig själv, Du får aldrig nog, En gång till, Bland gamla & unga, En del av dig