Satt o kollade igenom gamla inlägg på grisbloggen o fastnade för ett av Jimmys där han bl a tog upp Johnny Cash – Hurt, helt fantastisk låt och kanske ännu mer fantastisk video. Det är rätt så sällan numera som jag fastnar för en musikvideo, beror troligtvis på att jag mest slötittar i ett grynigt litet youtubefönster, men annat var det förr. Om man satt uppe sent på natten o kollade på MTV o dessutom hade en sjuhelvetes tur så hände det faktiskt ibland att de vågade visa något annat än Madonna o Pet shop boys. Visades de inte där så fick man betala dyrt för ett VHS band på Bengans med samlade videos av sin favoritartist. Mitt absoluta favoritband i mitten på 90 –talet var helt utan konkurrens The Pogues, ett band som kunde vara ( om Shane hade en bra dag ) ett helt fantastiskt liveband men idag mest ägnar sig åt vad som borde betraktas som freakshow. Deras videos har emellertid alltid varit väldigt kreativa och med en rejäl dos humor. Videon till en av deras bästa låtar, White City är bara så störtskön, jag vet inte vad det är men bortsett från att det är en förbannat bra låt, så är Shane definitivt inne i sin snyggaste o coolaste period nånsin (alltså rent utseendemässigt) , spelglädjen ser ut att vara på topp, bara så mycket rocknroll. För att inte tala om Shanes dans. Att han var rejält på dekis med droger och alkohol redan här är en helt annan historia. Hade turen o se en fantastiskt bra konsert på Lisebergshallen under den här perioden, så hela Peace and Love skivan ligger mig varmt om hjärtat, alltså vilken låt, o vilken text, smaka på det här:
Oh sweet city of my dreams
Oh sweet city of my dreams
Of speed and skill and schemes
Like Atlantis you just disappeared from view
And the hare upon the wire
Has been burnt upon your pyre
Like the black dog that once raced
Out from trap two
6 kommentarer:
Jag håller med dig om allt, Jonas: fantastiskt band, suverän låt, ljuvlig video - med en Shane med framtänderna kvar. Fan att han inte kunde lugna ner sig, Shane. Pogues skulle ha kunnat hålla på i evigheter med den skaparförmågan.
Anders
Hej jonas! Tack för igår, himla trevligt!!! Som vanligt när vi träffas. Härlig blogg ni har, kram Sarah
Tja, vad ska man säga?
Suveräna musiker, låtskrivare och tyvärr i alltför hög grad missbrukare. Pogues har skrivit musik som kommer leva kvar för alltid. Tyvärr är mitt enda konsertminne från för årets WOW å det kunde man varit utan. TYVÄRR!
Freakshow e en ypperlig beskrivning. Nä, jag kommer att minnas bandets första tio år då dom radade upp klassiker.
Paddies in my heart!
Känner att jag måste kommentera mitt inlägg innan någon annan tillrättavisar mig. Fick nog en släng av åderförkalkning i morse, menade givetvis att jag minns mitt 1900-tal. Peace and Love kom ju faktiskt ut 1989 så i mitten av 90 -talet hade Shane hunnit göra en hyffsad soloplatta och pogues inte mindre än 2 riktigt usla plattor utan Shane. Håller för övrigt med TP om förra årets konsert, vill egentligen inte kommentera den mer än att pogues nog har varit både det bästa och absolut sämsta jag sett.
Ljuva minnen från förr Jonas, Shane at his best och det vill inte säga lite, ljusår från den bedrövlia upplevelsen på W.O.W förra året
Mumma !!
Jimmy
En slamkrypare Jonas!!
Ungefär som 80-talets bästa platta "London Calling".
Skicka en kommentar