onsdag, september 03, 2008

Chapter One

För mig har musiken alltid varit mer än bara bakgrundsljud, den har varit min egen självläkning, en sorts terapi helt enkelt. Vi har ju alla våra stunder när livet inte känns så magiskt och vår egna skörhet påminner oss om att vi inte är odödliga. ”Live Too Fast Still Not Die Before I Get Old” Ett motto som stämmer ganska bra in på mitt levnadssätt. Tänkte att jag skulle skriva av mig lite från livets många sidor och ta fram musiken som alltid funnits med som en trogen kamrat. Varför inte börja med mitt första inträde i arbetslivet: Efter min yrkesutbildning till snickare så fick jag jobb på NCC i Stenungsund, tror att det var 1987-88, ett stort nybygge vid sidan av Stenungstorg. Där skulle kulturhus och lägenheter locka nya människor till kommunen. Min arbetsuppgift blev att montera ihop plåtformar och gjuta upp skelettet till hela huskroppen, ett vansinnigt tungt jobb med livet som insats, byggets säkerhetsarbete var obefintligt, vi som satte ihop formarna arbetade helt utan skyddsräcken, tur att jag inte var höjdrädd, 6-7 våningar upp med stora schakt som gick hela vägen ner till p-däcken under byggnaden, när vi skulle gjuta så gick vi uppe på formarna på en liten platå som var 30 cm breda. Eftersom Stenungstorg ligger i havet så blåste det stark vind jämt, ibland snurrade plåtformarna som propellrar . När ledningen skulle gå skyddsronden med skyddstillsynsmännen sattes plötsligt alla räcken och dylikt upp, troligtvis hade bygget lätt kommit med på Sveriges värstalistan. Som ni säkert förstår funderade jag många gånger över arbetslivet under det första året. Att veta hur ett riktigt skitjobb är kan trots allt vara lärorikt och jag kom till slut till Bostadsbolaget i Göteborg, vilken skillnad, vi tjänade mer pengar, hade riktiga raster, arbetsskydd och bra bodar. Gubbarna på Bostadbolaget klagade givetvis på jobbet ändå men ni kan tänka er en som satt och mös i den varma byggboden med en kopp kaffe i näven It was the darkest ages, darker than anyone could expect Musiken som jag lyssnade på under dessa första år i arbetslivet har mödosamt svetsat fast sig i mitt undermedvetna, snacka om musikterapi, det var inga som åkte med de tidigaste bussarna till Stenungsund, bara jag och min spelare. Med dessa förutsättningar så blev givetvis musikvalet inget som spelas på barndop precis. Beslöt mig för att välja de tre band som snurrade på mest i min Sony Walkman. Joy Division – Closer Inte helt oväntat kanske, makalös och fortfarande så stark att jag får rysningar The Sound – From The Lions Mouth Ett band som få visste om, men ack så bra, ödsligt som en fyrvaktspatiens
The Smiths - The World Won´t Listen Så här skall samlingar vara, så bra det kan bli

7 kommentarer:

TP sa...

Det finns blåsiga platser å än värre blåsiga platser. Sen finns ytterligare en värre kategori. I den återfinns orter längs Hakefjorden. Nordsjöns vindar skyndar i formel 1-fart mellan Tjörn å fastlandet. Alla som tagit sig igenom en vindpinad vinterträning på Nösnäs grus vet vad jag pratar om. Än värre måste det har varit ett par våningar upp på ett stålskelett mitt i gattet.
Jag (f)ryser bara jag tänker på det.
Smiths var aldrig min grej. Inte då! Nu uppskattar jag dom värdigt.
Joy Division hörde jag väldigt tidigt, 1978 kanske. Då förstod jag inte deras storhet. Det kom först när jag börja lyssna på New Order vid Power, corruption & lies -83 å sedemera kolla upp backkatalogen. Magiskt!
Sound lyssna jag oxå väldigt tidigt på. Säkerligen kring 80 eller 81. Dom låg på Korova precis som Echo & the Bunnymen å jag köpte en samlingslp där bägge grupperna var med. Sounds två första plattor är magnifika.
Inga glada toner men ack så underbara.

Jimmy Myhre sa...

Visst var det så, Stenungsund kan vara ett riktigt blåshål, Nösnäsvallen ligger ju inte precis skyddat. Var inne i en riktig Smithsperiod under denna tid, herr Sjöstrand trängde nog ännu djupare in i Morrisseys värld.

Jimmy

Anonym sa...

Jag kommer ihåg den här perioden...det måste varit strax innan du tog körkort och började transportera oss andra i din Mazda 323. Jag vet att du spelade in ett band med blandade Cure låtar till mig och jag fastnade mest för låtarna från Ponography. Det kannske var nåt i luften som gjorde att vi lyssnade på så mörk musik.....eller så var det åldern. Det var iallafall kul och läsa inlägget för att jag färdades tillbaka för en kort stund. Jag har för mig att trots allt elände hade vi rätt kul, en slags bitterljuv känsla infann sig. Jag kommer oxå ihåg att vi var inne i den lilla lokala skivaffären i Kungälv och du tipsade mig om Sisters "Floodland" en skiva jag fortf. tar fram och lyssnar på.

/Gonzo

Jimmy Myhre sa...

Allt var inte nattsvart, en mörk period med glada tillrop kan man säga, Pornography gick också mycket på skivtallriken, den tyngsta Cure skivan, det var nog lite åldern och lite situationen om vad vuxenlivet skulle innebära som tyngde ner axlarna. Kommer speciell ihåg morgonresorna till arbetsplatsen.
Vi hade ett par rejäla fylleslag som man aldrig glömmer, inte minst för tillståndet dagen efter,

Vilka minnen

Jimmy

Anonym sa...

World won't listen är ju en ta med till en öde ö-skiva och visst grottade jag ner mig i Morrissey minst lika mycket - även om Marrs gitarr saknas mig lika mycket som Ronjas farsa saknar Skalle-Per. Men ett av de absolut tydligaste minnena från den där tiden är en fantastisk sommarkväll när vi åkte Mazda ut till Ellösparken och spelade There is a light that never goes out i bilen så högt att Orustbornas öron krullade sig. Eller åkte vi hem? Antagligen inte, minnena från hemresorna är ju betydligt suddigare.
Numera är ju Morrissey och Smiths-fascinationen i vår generation (oftast bland männen) minst lika påtaglig som håravfall och trivselmage: få saker kan få annars hedervärda tillställningar att spåra ur som Panic, Still Ill eller Suedehead.Då är det dags att schasa ut gästerna och spela det kanske mest sorgsna som någonsin lämnat Morrisseys penna. Late night, Maudlin Street. Tillsammans med en dålig whisky är den som att bli slagen i huvudet med en klubba.
/J

Anonym sa...

Fint inlägg! Jobba, ja. "Jobb splittrar ju fritiden nåt oerhört", som polarens farsa sa till oss som tonåringar.

"Theres a light that never goes out" är en makalös bra låt, och har på flera sätt satt sina spår. Bland annat var det soundtrack till min och M:s första tid, förälskelsen - ...., cigg i köksfönstret, There's a light med Moz i bakgrunden, ...., cigg i köksfönstret, Moz ..., cigg, Moz... och så vidare. Sen kom Elias.

/ Anders

Jimmy Myhre sa...

Mazdan i Ellös är en klassiker, minnena kommer tillbaka lika snabbt som tandstenen efter det årliga tandläkarbesöket. Kul hur musiken påverkar hur man uppfattar situationer, There´s a light är en egen favorit som gick het i bilradion som sagt.
Det sista jag måste tillägga : det är förbannat längesedan, 20 år !! ???

Jimmy

 
CLICK HERE FOR THOUSANDS OF FREE BLOGGER TEMPLATES »