måndag, november 12, 2012

Don't boo no more




Jag har en teori: att en artist kan bli sin egen värsta fiende. Inte för att hen förtjänar det. Tvärtom. Ta Dylan till exempel. 22 år gammal var han en profet för hela folkscenen. Sedan hade han fräckheten att bli rockartist. Elgitarren var ett hån mot den "rättänkande" värld han - motvilligt - hade blivit talesman för, och med "Like a Rolling Stone" lämnade han på sätt och vis folkkollektivet ”Blowing in the wind”.

I bland är det ett album som dödar. Oasis har aldrig riktigt hämtat sig från mästerverket (What’s the story) Morning glory?.

Jag har alltid beundrat hur Dylan, till synes opåverkat, bara ryckte på axlarna åt häcklarna. ”Don’t boo me no more”, som han säger med ett illmarigt leende i dokumentären Don’t look back. Upprörda engelska tonåringar som trampar runt i konsertlokalens foajé och talar om hur han är en fejk. Någon i publiken som skriker ”traitor”, någon annan som hojtar ”Judas”. "You're a liar", svarar Dylan uttråkad. 

Kanske är det just därför jag älskar ”Positively 4th street” så mycket. För visst är det ett av rockhistoriens mest välformulerade musikaliska långfingrar?

Boo-hoo,  right back at ya'.

Naturligtvis handlar det om förväntningar. Om hur publiken låser sig vid den bild artisten skapat och sedan vill låsa fast artisten. Om oförmågan att acceptera att artisten vill utvecklas.

Jag jobbar på det, men är själv inte något undantag från detta.

2010 öppnade Band of Horses sin konsert på Trägår'n med ”The Great Salt Lake”, ”Is There a Ghost” och ”Weed Party” och fortsatte därefter att mata publiken med den ena perfekta versionen efter den andra i sin låtkatalog. Jag fick knappt luft. Känslorna trängdes i bröstet, rymdes inte, blev tårar. Och jag vände mig om med tårglittriga ögon mot Gonzo som bara skakade på huvudet. Jag minns inte vad jag sa, kanske något i stil med: ”Fan, om de inte spelar en dålig version av någon låt snart kommer jag svimma.”.

På balkongen snett bakom mig stod en annan vän, M. Då och då sneglade jag upp mot honom. Han var klädd i väst och en trång, svart skinnhatt, som om han hade gått vilse på vägen till en tributespelning med The Specials. Och även om man knappt kunde urskilja hans ansikte, såg jag hur ”Cigarettes and Wedding Bands” svepte med sig honom som en flodvåg. Han var chanslös. Och han tokdansade på balkongen resten av konserten.

Det är fortfarande en konsert som jag bär med mig. Som andra artister måste leva upp till för att få epitetet ”femstjärnig”. Inte minst Band of Horses själva. 

Ett år senare såg jag dem återigen på Trägår'n. Publiken var i extas, men vi (jag, Gonzo och M) som hade varit med på den magiska konserten året före förblev kallhjärtade. Magin var borta. Band of Horses var (och är) naturligtvis fortfarande ett alldeles utmärkt liveband. Men förväntningarna var orimliga. De hade inte en chans. M betedde sig som om han blivit personligt förolämpad av bandet och sa att han aldrig mer skulle se dem live.

"Boo-hoo."

På oss själva.



7 kommentarer:

Jimmy Myhre sa...

Börjar så sakta att arbeta mig in i Dylan, det som slår mig är hur många fantastiska texter denne man har skrivit, fick tag på hans första på vinyl där det verkligen hörs vart han hämtat sin inspiration ifrån, en jäkligt charmig platta. Att han sedan styr om till mer rock känns helt naturligt. Tyvärr var jag inte med på Band Of Horses första konsert på Trädgårn men Way Out Westspelningen höll riktigt hög klass. Mina töser headbangar till The Funeral, magiskt. Ypperligt skrivet Anders.

Boggen sa...

Ibland infinner sig den där magin bara och då är det just det, Magi. Jag har upplevt snudd på magiska konserter både när jag inte hade några förväntningar alls och när de har varit skyhöga. Ibland hjälper stämningen runt omkring till, ibland är det just bristen på stämning eller förväntning som höjer det hela. Detta borde någon doktorera i ; )

Anders L sa...

Jimbo: Tack så mycket! Jobba på med Dylan. Det är kanske det bästa jobb du kan företa dig. BoH har, tycks det mig, har gått lite på rutin de senaste spelningarna. Att döma av Boggens inlägg är de åtminstone glada när de kör, men tydligen räckte det inte i Stockholm heller. Ganska märkligt. Låtmaterial har de för en knockoutkonsert, tycker jag.

Boggen: Springsteen sa i en intervju att halva konserten kommer an på publiken. "I can only take it so far ..." Och visst har han rätt. Det är en stor anledning till att till exempel Håkan H kan lyckas med "alla" konserter. Publiken är ALLTID vråltänd.

Anonym sa...

Det är alltid vanskligt att titta på favoriter "in action". Högt ställda förväntningar är svåra att uppnå. Ytterst få gånger har förhoppningarna infriats som t.ex. Hellström, Kraftwerk.
Bättre utgångsläga då man har inga eller låga förväntningar. Då kan det bli hur jäkla bra som helst som t.ex. Band of Horses på WOW.
En av få konserter jag önskar att jag aldrig fått uppleva är den tragiska spelningen av Pogues på WOW. Snacka om favoritfall!
TP

Anders L sa...

I BoH: s fall har förväntningarna alltid varit högt ställda. Och de har infriat dem, vid ett tillfälle överträffat dem. Vilket ger dem en orättvis (?) uppförsbacke numera.

Gonzo sa...

Oj! vilket inlägg!....detta har vi diskuterat massa gånger, och jag har ju varit delaktig i dessa exempel som du ger. Det är alltid svårt med förväntningar/ besvikelser, även i det vanliga livet.
Men rent generellt är jag av åsikten att musik SKALL avnjutas live. Kanske för att jag själv är musiker, men ochså för att en platta aldrig kan fånga det där extra. När en konsert är bra och ett band lyfter så händer det något som inte går att ta på, man blir berörd på ett speciellt sätt.
Ang. BOH så tror jag att det är så enkelt att de är inte så fantastiskt bra som band. För mig kom de upp som en sol och ner som en pannkaka, och så kan det vara ibland.

Anders L sa...

Kan vara så. Chris Robinson är bättre på att vara Chris Robinson?

 
CLICK HERE FOR THOUSANDS OF FREE BLOGGER TEMPLATES »