Way Out Fest !!!

En sammanfattning av helgens intryck från Way Out Westfestivalen skulle troligtvis kunna fylla ett helt uppslagverk men en hyggligt kortfattad genomgång skall ni i alla fall berikas med. Som TP nämde tidigare så påbörjades festivalen på torsdagen den 7/8, Gutter Twins taggtrådsrock omfamnade mödosamt Sticky Fingers, tyvärr höjde sig inte konserten riktigt så mycket som jag hade hoppats på, en alltför stillastående Lanegan bjöd ju inte direkt upp till dans, självaste mörkermannen Eldritch framstog som ett ADHD fall i jämförörelse. Greg Dulli däremot gav allt och höll därför uppe lågan hela vägen i den djupa natten. Betyget måste därför bli bra men njaa….. Efter två veckors slit på semestern kunde vi äntligen inviga mitt spelrum lagom till festivalen, min käre broder blev första nattgästen efter kvällens besök på Sticky. Som TP nämnde så blev det mycket vinyl vilket givetvis glädjer en gammal skivgris. Första dagen i Slottskogen blev en härligt blandad kompott. Väl inne kunde vi avnjuta Christian Kjellvanders lugna toner medans vi dansade i oss luchen, lät faktiskt riktigt bra, nästa band för avlyssning blev Iron And Wine och jag måste hålla med om att det kändes oinspirerat och kvavt, inget vidare för att vara ärlig, det finns bara en man som behärskar en rygg mot publikenkonsert och det är vår käre Niko Grottman. Mando Diao lät förvånansvärt bra, hade inga större förväntningar men roligt med positiva upplevelser. Efter Iron kändes Diao friskt som isbjörnssafari. Fortsatte sedan för att se Sonics, gamlingarna rockade på som förväntat men det var lite för mycket gubbröra för min smak. Franz Ferdinand blev årets titta i ögonvrånband, vi gick förbi, lyssnade och gick vidare, man måste ju trots allt få i sig lite vätska. Det lät bra men inget som fick mig att joddla precis. Okkervil River däremot var sådär magiskt bra att festivalens första rysning infann sig, förbannat bra livekonsert helt enkelt. Perfekt låtval och publiken kunde inte motstå all charm och värme som levererades. Öl och kroppsliga utgifter med Sonic Youth i bakgrunden, ett band som inte riktigt satt sig i hjärnkontoret men med öl i kroppen lät det helt ok Grinderman ryter, tjuter, river och spottar, Nick Cave får lossa på gamla Birthday Party tyglar, riktigt bra men kanske något begränsat låtmaterial. Efter denna häxkittel i musikaliskt vansinne driver vi över i Sigur Ros vackra värld där vi vaggas till att bli harmoniska människor med fredliga avsikter. Tramporgel, klockspel, stråkgitarr och en sångare som antagligen kan ta världsrekord i längsta tonen. Magi !! Kvällen avslutas med Broder Daniel där Berggren i sedvanlig stil framför sin angstpop, det lyfter dock inte riktigt för mig, kan vara en viss form av mättnad efter tidigare akter, men bra är det naturligtvis, är ganska svag för stämsången. Det hjälpte faktiskt inte att sångaren hade på sig en medeltidsliknande dress ala Bröderna Lejonhjärta eller Johan och Pellevins Äventyr. Lördagen påbörjas med samling vid pumpen, 3st grisar och en BlåAnders spisar vax i det nyinvigda spelrummet. Givetvis påverkar detta spelchemat för dagen och vi hinner inte riktigt till Joan As A Police Women. Vi landar vid sidan av scenen för att kunna avnjuta lunch samtidigt som González förför oss med vibrerande nylon. Kanonbra !! Ölen rinner ned som sammet i öknen. Tar oss bort för att få se Ceasars men upptäcker att dom faktiskt inte syns, belysningen bristfällig kan man säga, kan inte få upp lågan riktigt och tycker att konserten är besynnerligt platt trots gamla godingar. Sahara Hotnights levererar men jag tillhör inte fancluben och lägger tid på öl istället. Silverbullit intar scenen på Linnétältet, vilken energi som bandets sångare bjuder på, sanslöst tung konsert med en magnifik avslutning där självaste Freddie Wadling kommer in, oj, oj Näste man till rakning var Håkan Hellström som man inte kan tycka illa om, spelglädje, energi och närvaro genom hela konserten, här börjar det bli svettigt med alla makalösa intryck Efter Håkan drar vi oss bort mot Flaming Lips för att få ta del av en av mina märkligaste konsertupplevelser, sångaren kommer in i en bubbla och vandrar på så sätt ut i publiken, väl uppe på scenen möts han upp av ett trettiotal Teletubbies, där sprack blåsan kan man säga, kunde inte låta bli att skratta, det var inte slut med detta, bandet hade satt fast en kamera på micstativet vilket gjorde sångarens näsa lika stor som Öland, började här få riktigt ont i halsen av allt skrattande. Musiken däremot kändes inte lika övertygande, i vissa stunder pampigt och genialiskt men ibland utan den röda tråden Vi avslutar vår festivalyra med Neil Young som med sann spelglädje hoppar in sina ackord, vem kan tycka illa om detta?? Han tappar dock lite fart i mitten men som sagt rockikonen håller fortfarande otroligt hög klass. Efter lördagens svettiga pass känner man sig helt mörbultat och trött, en av dom vassaste musikdagar i mitt liv, vi avslutar därför på bästa sätt genom att i Annedalskyrkan få delta i Hederos/Hellbergs seans och sakta vaggas in i vardagen igen. Vad var då bäst ?? Silverbullit, Sigur Ros, Håkan Hellström, Grinderman, Neil Young och Okkervil River Sämst ?? Att jag missade Fleet Foxes och The National. Way Out Bässsssssssssssssssssssssst igen !! Hur skall dom toppa detta nästa år ???