WOW!!!!!!

Så var den hett efterlängtande festivalhelgen över å nu sitter man här å försöker sortera alla intryck vilket inte är helt enkelt. Enkelt är att konstatera att årets upplaga var vida bättre än fjolårets som absolut inte var dålig. Bättre upplägg, område, toaletter, scener, mat samt inte minst artister. Sen återstår ytterligare en del justeringar för att festivalen ska bli ännu bättre men det löser sig säkerligen allteftersom. Nu till musiken för det är ju trots allt det som är det viktigaste. Min festival tjuvstartade redan på Sticky Fingers i torsdags med Gutter Twins. Superduon Greg Dulli och Mark Lanegan med kompband genomförde en habil spelning där den förstnämnda var den stora behållningen. Dulli sjung väldigt bra å var en frisk fläkt på scen. Det kan man inte beskylla Lanegan för, då han hela konserten stod prick stilla å hängde på micstället. Hans röst är dock helt fomidabel men hans agerande, eller rättare sagt brist på agerande, drar tyvärr ner konsertens helhetsintryck. På fredag var det så dags att inta Slottskogen. Den välplanerade tidsplanen innehöll 22 band men den sket sig med en gång. Att man aldrig lär sig!! Man tänker bara på konserttider, inte på allt annat som tar tid t.ex. förflyttning, mat & dryck, umgänge å tjöt med kompisar, toabesök å allt annat som hör festivaler till. Därför missades Lightspeed. Kjellvander diggades på avstånd samtidigt med en räkbaguette, öl å tusen getingar. Iron & Wine visade noll känsla med att starta konserten med någon slags jazzfussion ståendes med ryggen mot publiken. Det går helbort å bort gick jag oxå. Årets Borlängeband Mando Diao har vuxit till sig å d låtar jag lyssnade på lät riktigt bra. Gamla Sonics lät riktigt vitala å brötiga. Franz Ferdinand hann jag bara se några låtar men även dom lät bra. Okkervil River lät riktigt riktigt bra. Så bra att jag kommer absolut gå å se dom när dom kommer tillbaka till GBG i höst. Att jag säger lät på vissa artister innebär att jag av olika anledningar inte såg dom utan bara kunde höra dom. Några som LÄT var Sonic Youth. Om det var bra låter jag andra uttala sig om. Dom tog i alla fall festivalens decibelpris. Utmanare till detta pris var grottmänniskorna Grinderman. Tillbaks till primalskriterapin å mangelmusik körde Cave å co över publiken med en bulldozer. Å publiken älskade det. Jag vet, jag stod i den. Extranummret Tupelo, eller vad det Tulebo?, var ytterst uppskattat. Första dunderkonserten! Att efter en timma med Grinderman direkt kastas in i Sigur Ros drömska å trollska musikaliska värld är otroligt omtumlande men samtidigt sammanfattande hur en musikfestival ska vara, spretig. Våra isländska vänner genomförde en fantastiskt vacker spelning. Andra dunderkonserten! Avslutningen på dag ett var även avslutning för Broder Daniel. En tight,bra å känslosam sista spelning. En nykomponerad låt tillägnad salige Göthberg lät väldigt bra. Annars så radade dom upp sin pärlor till publikens stora förtjusning. Sammantaget en bra konsert men det räckte inte ändå ända fram. Den planerade konserten med Dodos uteblev p.g.a. ålderskrämpor. Hade glömt bort hur jobbigt det e å stå stilla i timmar. Dag 2 inleddes precis som fredagen i Jimmys sprillans nyomgjorda musikrum, vilket jag hade äran att premiärövernatta i under festivalen (Tack!). Klassiska vinylspelarn kom fram å med den många kära gamla knastrande alster, vilket var en stor anledning att vi missa Lightspeed på fredagen. På lördagen förärade Gonzo å Blå-Anders oss med sin närvaro. Många skratt å Dag Vag-låtar senare var vi åter på väg mot Slottskogen. Lördagseftermiddagen blev ännu fladdrigare än dagen innan. Gonzales hörde jag dom två sista låtarna med å det lät mycket bra. Caesars lät som Caesars gör nu för tiden. Lite FÖR lättsamt å trallvänligt. En av dom konserterna jag sett fram emot mest var Silverbullit. Dom högt ställda förväntningarna överträffades. Full fart från början å sen ökning! Mot slutet av konserten stod jag å funderade över om detta inte var den bästa WOW-konserten någonsin. Min tveksamhet blåstes bort med extranumret. När det bars in en stol å ställdes mitt på scen tänkte jag direkt: Freddie! Jag hann tvivla i några sekunder då jag inte riktigt jag fick ihop konstellationen Silverbullit-Wadling. När mannen med käppen i sakta gemak släntrade fram till stolen utbröt festivalens garanterat största jubel. Å Freddie gillade sig. Silverbullit gillade sig! Å publiken gillade sig! En klassiker! Efter konserten satte vi ner foten å konstaterade att om Hellström å Young skulle överträffa detta måste dom vara ohyggligt bra. Å d va Hellström! Han va helt formidabel! Den mannen e ett unikum. Det finns ingen som förmedlar en sådan äkthet, ärlighet och glädje som Håkan. Man kan bara inte värja sig. Å varför skulle man vilja det förresten? Det e bara att låta sig översköljas av känslorna å ryckas med i euforin. Att dessutom Håkan gjorde sin starkaste sånginsats genom tiderna föstärker intrycket. Inte en felton. Inget som skar. Helt klockrent. Hade ingen aning att han kunde sjunga så bra! Ytterligare en klassisk konsert. Flaming Lips!!! Va fan ska man säga om Flaming Lips??? Om man går på en rockfestival så räknar i alla fall jag inte med att få se Teletubbies på scen. Det å en massa andra galna tilltag fick publiken att fokusera på annat än musiken å det e väl kanske tanken. Musiken då. Vet inte egentligen. I bland lät det ganska bra medans ibland bara lät det. Nja!? Framme vid Slottskogens sista spelning med Neil Young som trollband publiken i 1,45. Personligen föredrar jag den elektriska Neil å jag blev bönhörd direkt. Redan som andra låt kör han min favvis Hey hey my my med ett ljud på gitarren som får djuren i Slottskogen att gå i ide. Neil spelar många av sina allra bästa låtar. Även mjukisarna får sitt lystmäte stillat. En, i mitt tycke, lite för långt akustiskt set avslutas med en fantastisk "Heart of gold". På med plankan å volymen igen. Konserten avslutas klockrent med "Rocking in the free world". Grym konsert! Med stela, värkande ben sätts fart mot Annedalskyrkan där festivalen får en passande avlutning med Hederos & Hellberg. Kyrkan har garanterat inte haft så många besökare på hundra år. Tänk er följande: musikfestival i två dar, klockan ett på natten, 45 grader å ingen syre i kyrkan, Hederos & Hellbergs meditativa musik. Det fanns inte nån som lyckades hålla ögonen öppna under hela den dryga timman som herrarna spelade. Nä här va d ner för landning som gällde. Precis som tanken var. Ett perfekt slut! Sammanfattning: En fantastisk helg. Underbart roligt med alla skivgrisarna närvarande samt trevliga vänner. Hoppas verkligen att WOW blir ett årligen återkommande evenemang. Bästa konserter: 1. Håkan Hellström 2. Silverbullit 3. Neil Young 4. Sigur Ros 5. Grinderman 6. Broder Daniel. Tyvärr missade: National, Fleet Foxes, Yeasayer. Slutfråga: När släpps biljetterna till WOW 2009?