Ibland kan saker och ting vara nästan kusliga. Jag har länge funderat och filat på ett inlägg som skulle sticka ut lite här på Skivgrisen. Jag hade för avsikt att lägga upp ett klipp med Mothers Of Invention, inte så konstigt tycker ni...för jag gillar ju Zappa. Men jag hade tänkt att introducera en lite mer jazzig Zappa med mycket blås och långa solon. Hursomhelst så hade jag lagt upp texten väl, filat på vassa argument och förberett mig på en del invändningar. Allt detta slogs i spillror ikväll när jag till min stora förtvivlan läste att orginaltrummisen i Mother Of Invention Jimmy Carl Black har lämnat jordelivet. Han avled i Lödags (1/11) i sviterna av cancer.
Så jag tänker här hylla denne hjälte med ett klipp från -68 där Moters Of Invention framför låten King Kong.
Var tålmodiga låten är lång........
Tills nästa gång...................Hi boys and girls i'm Jim Carl Black and i'm the indian of the group!
6 kommentarer:
Ja du vet redan att jag älskar sånt här - underbart! Härlig gitarr av Zappa. Som ett ett anthem för sextitalet. Sen gillar de dubbla trummorna och de tre (!) saxarna.
Längtar redan tills du lägger upp ditt tänkta inlägg Gonzo, du terroriserade ju din omgivning i Björboholm med Zappamania under några intensiva år. fantastiska minnen.
Gonzo+Zappa
Tycker det e konstigt att du har kunnat hålla Zappa från Grisen, Gonzo. De få gånger han nämnts har de ofta varit i små doser eller högst förbipasserande. Därför känns det verkligen hoppfullt med ditt löfte att ett epos är i antågande, trots inriktningen.
Beklagar verkligen Jim Carl Blacks bortgång. Men det hade ändå något gott med sig då jag åter fick för mig att lyssna på suveräna stycket "Peaches in Regalia". Mer instrumental lekfullhet får man leta efter.
Blundar jag å lyssnar på det stycket du hänvisar till i texten får jag på näthinnan fram en smal man med långt mörkt hår som med händer å fingrar visar omgivningen när saker å ting händer i musiken. Men inte är det Zappa själv, nä det är Gonzo som på karakteristisk sätt på visar ett plopp långt bak i ljudbilden å sedan viker sig av skratt. Att han sedan kör om sekvensen 27 gånger i fall sällskapet missat en nanosekund, varje gång med ett allt mer hängivet skratt, ger ytterligare tyngd åt det historiska momentet.
Till historien hör faktiskt att jag har träffat Jimmy Carl Black i verkligheten. Han var och spelade på ett litet hak i krokarna runt Långgatorna för så där 15 år sedan. Han spelade 2 dagar och jag som just då var inne i en svår Zappaperiod var givet vis där båda kvällarna. När jag kväll två steg in på stället var jag nästan först och i baren satt Mr. Black, så vi språkade en stund och jag lyckades nypa till mig hans autograf. Han var mycket sympatisk men undrade vad det var som var fel på en sådan ung pojspoling som mig, med tanke på att jag kom tillbaka andra kvällen. Hursomhelst så ska jag fila lite till på inlägget om F.Z. som ni vet e det ju en ganska komplex artist att skriva om. Och nästa gång vi träffas skall vi ha en liten nostalgiorgie.......med Z.
Dejligt! Jimmy Carl Black var en stor personlighet, om än inte världens vassaste trummis (Billy Mundi var bättre).
Synd inte Jim Black hann uppleva Obama.
/ Allt gott, Lorre
Zappa är alltid Zappa o han upphör ju aldrig att förvåna. Men vad fan hade bildproducenten knaprat i sig? Blev fullständigt yr i huvet, fastnade också för Peaches in Regalia som är min en riktig favorit, trots att jag annars inte e mycket för instrumentalmusik. Mer Zappa till grisen
Skicka en kommentar