Nått gammalt

Så här i årets sista månad verkar vi alla sitta o fundera över olika listor som skall sammanfatta olika former av årsbästa, en mycket angenäm sysselsättning. Men just nu har jag lust o rota i något gammalt o tryggt, dessutom tror jag att den här skivan är ganska underskattad över lag. Nick Caves "No more shall we part" har alltid legat mig varmt om hjärtat. När den släpptes 2001 var förväntningarna mycket höga då det varit 4 års torka sedan mästerverket "Boatmans call" vilket jag anser är hans hittils starkaste album. Den har ibland kallats för boatmans call part 2 med viss rätt, men om Boatmans call är en produkt av skilsmässa o nyförälskelse så är denna plattan fylld av religösa och äktenskapliga grubblerier samt en ny syn på livet efter att ha lämnat ett 25årigt drogmissbruk bakom sig. Det är helt klart hans mest pretentiösa album och han har en tendens till att yla fram sången emellanåt vilket inte gillas av alla, men det gillas av mig. Precis som med Boatmans call tog det lång tid innan skivan satte sig, några år faktisk, men låt för låt har trängt sig på för att stanna. Låt lista, As I sat sadly by her side - Börjar storslaget med livet, universum och allting, skön pianoslinga. No more shall we part - Den enda låten som inte riktig satt sig än, skönt att ha något kvar Halleluja - "The tears are welling in my eyes again, I need twenty big buckets to catch them in, And twenty pretty girls to carry them down, And twenty deep holes to bury them in" Kören på slutet gör låten fulländad. Love letter - Underbart vacker kärlekssång 15 feet of pure white snow - Störtskönt gung i skivans "popsång" och lite oväntat dyker Jarvis Cocker upp som dansare. God is in the house - "Anyday now he´ll come out" Underbar ironi, skulle kunna handla om Knutby. Oh my Lord - En av mina absoluta Cavefavvisar, men det är inget för snabblysning, man måste hela vägen till slutet för att förstå låtens storhet Sweetheart come - "It seems we can be happy now, it´s late but it ain´t never" Sorglig och förtröstansfull på samma gång. The sorrowfull wife- "The water is high on the beckoning river, I made her a promise I could not deliver, And the cry of the birds sends a terrible shiver, Through me and my sorrowful wife" En sällsynt ödmjuk sida av Cave, ytterligare en låt som kräver att man lyssnar igenom hela, annars kan det lika väl kvitta. We came along this road - "I left by the back door, With my wife's lover's smoking gun" Här har han lyckats sammanfatta sina texter i en mening, mer typiskt Cave kan det inte bli, dessutom är det en sån skön refräng att gå och nynna på. Gates to the garden - En dag på behandlingshemmet, tungsint, sorlig, hoppfull, ja som skivan är rätt igenom. Darker with the day- Jag vet inte om den kan gå under epitetet vardagsbetraktelse, men har man väl fått den på hjärnan så har den kommit för att stanna. Perfekt avslutning. Shane Macgowan sa i en intervju att Nick Cave gör världens bästa skivor, 30 sekunder in i första låten vet du vad det handlar om och man blir varken överraskad eller besviken, låtarna är samlade i en genomtänkt ordning och hänger ihop. Jag vet inte om jag håller med till 100% men det stämmer bra på Boatnmans Call och den här skivan i alla fall. Gillar ni den här perioden av Nick Cave rekommenderar jag varmt DVD´n God is in the House. Hej så länge.