Wowwowwow!

Torsdag Ja, idag börjar det! Efter flera dagars noga studerande av spelschemat föll valet av festivalsuppladdning på Annedalskyrkan. Glada i hågen efter att ha skålat in festligheterna i både malt och malt släpptes den dynamiska duon av på kyrkans parkering. När ingången till kyrkan väl blev synlig så upptäcktes självklart kö. Inget speciellt med det men när vi snällt ,som riktiga svennen, ställt oss sist i kön befann vi oss kusligt nära Linnéplatsen! Hastigheten på köns framfart var klart jämförbar med Gonzos ryck i backen på en joggingrunda dvs knappt befintlig. Spelschemat fram igen och en alternativ plan togs fram. 25 meter från kyrkan var det helt stopp så reservplanen sattes i verket. Med snabba spänstiga steg( obs, det här var på torsdagen) gick färden mot Kajskjul 8. Inget dumt val skulle det visa sig för där bjöds tre göteborgska superakter som alla verkligen var bra. Theodor Jensen, uppvärmningsspelning för Timo Räisinen och sist men absolut inte minst den stora överraskningen för mig Joel Alme som gav festivalens första ståpäls. I efterhand så är jag glad att vi inte kom in på Annedalskyrkan för denna förfest ill WOW slog t.o.m. förra årets dito med Gutter Twins. Fredag Nu var det dags för den riktiga festivalen att börja. Och började gjorde vi på sedvanligt sätt i Jimpans skivkällare innan vi tillsammans med tusentals andra musikdiggare intog Slottskogen. Med Timos spelning på första WOW i minnet så kändes valet av kickstart självklar. Å den gode Timo gjorde ingen besviken, förutom en obegripbar resencent från GP som klagade över för mycket!!! gitarrer. Fullt ös och lycka. Perfekt! Bortsläntrande till tältet och Bon Iver. Trångt som satan både inne och utanför tältet. Det lilla jag hörde där lät bra. Tillbaks till Flamingoscenen igen för att ta del av festivalens mest udda inslag, Beirut, med musik som för tankarna till Balkan, zigenare och cirkus. Udda men småtrevligt. Ett av de stora överaskningarna gick på näst, Band Of Horses. Visst hade jag hört dom förut å visst hade jag tyckt att det lät bra men jag hade mina tvivel, främst för den högflygande sången. Skulle den hålla och skulle man kunna undvika att tröttna på den en hel konsert? När bandet kliver på och sen börjar med en lugn låt där sångaren sitter vid en steel så växte mina tvivel alltmer. Men jäklar vilken konsert. Jag t.o.m. har gått å nynnat på Funeral och No one’s gonna love you sen dess och bättre betyg än det kan man inte få av mig. Tyvärr gjorde vi sen en planeringsmiss genom att käka under Robyn för att kunna kika på Wilco. Robyn lät väldigt bra på håll tillsammans med en hamburgare medan Wilco inte alls passade mig. En som absolut inte kom upp normal kapacitet var Anthony. Jag hade hellre hört han ensam med piano. En unplugged-scen är kanske en idé för framtida festivaler? Iväg till tältet igen för att se den exellenta norska duon Röyksopp som verkligen piskade upp stämningen. När sedan gruppen gästades av de svenska gästsångerskorna visste jublet inga gränser och marken vibrerade. Tungt! Skottland, stående trummis med två! trummor, wall of sound-gitarrer, melodiöst. Nej, jag pratar inte om Jesus & the Mary Chain utan självklart det megahypade Glasvegas. För en gång skull kan jag acceptera hypen. Fräckt, udda och bra! Avslutade kvällen i Slottskogen med Artic Monkeys men det var inte riktigt min påse. Fruktansvärt imponerande trummis hade dom i alla fall, framför allt så var skillnaden gentemot Glasvegas slående!(Ursäkta!!!!) Men kvällen var inte slut med detta utan med taxi i ilfart till Trägårn där bulletinerna om låååååång kö tyvärr besannades. Oron att som kvällen innan inte komma in på den tilltänkta konserten var som tur var obefogad. Var det oro, trötthet eller något annat som gjorde att en av grisarna lyckades ta fel dörr av två möjliga trots glasklara instruktioner av dörrslusken, överlåter jag till den skyldige att uttala sig om. Vi andra grymtade nöjt! Echo & the Bunnymen, denna gamla relik, skulle ge oss mästerverket ”Ocean Rain” och visst, dom lyckades alldeles utmärkt trots Ian’s dalande humör-stigande intag ( stryk det som önskas). Hem , kort nedsnack och morsning å goodbye! Lördag Lördagen inbjöd, till skillnad från fredag, till längre uppvärmning i Jimpans källare då siktet ställdes in på Calexico som spelade först 14.30. Gamla favoriter avnjöts till en ruskigt tidig Gin Tonic. Regnet till trots föförde Calexico oss med Texmexkryddade toner, trots att dom är från Arizona. Det kändes som den självklaraste sak i världen när dom spelade Love’s klassiska ”Alone again or”. Överaskande bra! Träd kan vara bra att tillgå ibland. När värsta skuren kom stod sällskapet under en alm som fungerade som paraply och tittade på struttiga Vampire Weekend. Nja säger jag. En god middag intogs på Mykonos innan sista etappen mot målsnöret. Amadou och Mariam lät härligt bra men var bara ett kort delmål mot Wolfmother. Dessa australiensare som slog igenom med dunder och brak för några år sen för att sedan bara försvinna. Nu tillbaka i ny sättning gav dom den tyngsta och svettigaste rockkonserten hittils i WOW’s historia. Tungt! Största besvikelsen på årets festival stod My Bloody Valentine för. Varför? Varför? Varför? Bara en massa frågeställningar kom när jag stod och försökte urskilja nyanser, melodier eller sång i låtarna! Och det anskrämliga slutet! Varför? Vilken tur att Teddybears finns då. På förhand tyckte jag både bokningen av Teddybears och Timo visade svaghetstecken, att redan tredje året bjuda in samma artister igen. Men man bör göra skillnad på artister och artister. Dessa två levererar alltid. Timo startade kalaset. Teddybears avslutade. Å vilken avslutning. Vilken scenshow! Vilket ljus! Vilket tryck! Festivalens andra ståpäls infann sig och det var problem med att få ner mungiporna i neutralt läge. Summering En underbar härlig festival som får en att redan längta till nästa år. En ung festivaldebutants lycka var härligt att skåda. Onda fötter å känningar i knä å rygg. Ålderstecken? Skit samma, nästa år står man där igen.

Ses då!