Flerväxlad cykel????

Lördagkväll, regnet piskar mot rutan och termometern sjunker snabbare än en sten. M.a.o. det är höst! I dessa tider kan livet kännas ganska tungt och då är det lätt att ta till knep som man är familjär med. Detta gäller i synnerhet musik för mig. Det här året har överöst mig med ny fantastisk musik, kanske ett av de vassaste musikåren jag kan minnas. Men plötsligt stockade sig all ny musik i halsen på mig. Jag blev rastlös och hade svårt att bestämma vad jag skulle lyssna på. Då plockade jag fram ett säkert kort, nämligen "Disraeli Gears" med Cream. Efter att ha avverkart Yardbirds och Mayall kändes det helt naturligt att Cream stod på tur. Men hur skriver man om ett av sina favvoband, jag fick hjärnsläpp och prestationsångest. HURSOMHELST bestämde jag mig för att ta mig an dem från albumperspektivet så håll till godo.

I november -67 släppte Cream sitt andra album "Disraeli Gears" (som fått sitt namn av att en av Creams roadies berättade om att han skaffat en flerväxlad cykel som på engelska heter Derailleur Gears men som han uttalade fel och sa Disraeli Gears.) Skivan spelades in i New York med Felix Pappalardi som producent. Här tog Cream ett kliv ifrån den bluesbaserade rock som präglade första skivan mot ett mer popigt och framförallt psykadeliskt sound.

Första låten som spelades in var trots det en traditionell blues låt som hette "Lawdy Mama". Pappalardi gillade låten och tog med sig den hem för att nästa dag komma tillbaka med en helt ny text som han och hans fru Gail Collins skrivit. Låten hette nu istället "Strange Brew" och blev skivans öppnings spår med en psykadelisk framtoning. Spår nr. 2 "Sunshine Of Your Love" blev en jättehit och en av Creams mest omtyckta livenummer, då den kunde bli uppemot 15 min. lång.( historien om låten har jag redan skrivit om under anekdoter.) 3:e låten "World Of Pain" är en av mina favvosar. En skön flummig låt med underbar växelsång mellan Clapton och Bruce. Den följs av "Dance The Night Away" som är en fantastisk psykadelisk poplåt med stämsång. "Blue Condition" med Ginger Baker på sång är härlig släpig med underbar dialekt. Sida ett (på vinyl) avslutas med Claptons första riktiga egna alster "Tales Of Brave Ulysses" som är en typisk Creamlåt med ett underbart Wha-Wha gitarrspel av Clapton. Texten är skriven av Martin Sharp som designade albumomslaget. Sida två startar med underbara "Swlabr" där regnbågen har skägg och bilden en mustasch, psykadelia på toppnivå. Därefter följer mitt favvospår på skivan "We're Going Wrong", med rullande trummor och en dynamik som heter duga. Här visar Clapton prov på riktig känsla när han smeker in tonerna medan Baker rullar och Bruce röst är som bäst. Nästa spår "Outside Woman Blues" är en traditionell bluesdänga där Clapton få full frihet. "Take It Back fyller sin funktion och avslutande "Mothers Lament" är en låt i Monthy Pyon anda.

Med andra ord ett album alla med lite självrespekt bör ha i sin samling.