Strax innan kl. 20.00 i fredags stod jag min sambo, minsta dotter och syster( min äldsta dotter hade köat sen 16.00 och stod nästan längst fram) framför Lisebergs stora scen och väntade på att Håkan Hellström skulle kliva på. Runt omkring flockades tonårstjejer och killar med stora förväntningar. Jag som gammal sur gubbe och tillika rutinerad rockräv (i.a.f. enligt mig själv) berättade vitt och brett om när jag var på Imperiet 1987 och asfalten sprack för det var sådant tryck. Likt en besserwisser som kan allt gick jag på i ullstumporna med mina argument för att det var minsan bättre förr. Jag var lika säker som Sokrates vid straffpunkten i min övertygelse att ett sådant tryck som 1987 kan inte upplevas igen.
Kl.22.10 var det över......jag stod där med mössan ihand, svalde tårarna, bugade mig ödmjukt för fenomenet Håkan Hellström. Det här var en fantastisk kväll och en makalös konsertupplevelse. Håkan vet hur man domterar sin publik. Det är tvära kasst mellan glädje , sorg , melankoli och humor. Det är som att vara på en riktigt rolig fest. En sådan där fest det pratas om i flera år. Jag vet inte hur jag skall kunna beskriva konserten, för den var så in i helvete bra! Jag vet att jämförelser är förhatliga och kan sabba mer än att förstärka, så jag drar en parallell istället. Det här var nog det närmsta jag kommer en ung hungrig Springsteen a' la 1978. På något sätt lyckas Håkan på en kväll göra det Lundell försökt i 35 år, men till skillnad från Lundell kommer Håkan undan med det p.g.a. att han inte på något sätt plagierar utan bara är sig själv. Att han dessutom spelar 2 tim och blir inropad 2 gånger för att till sist avsluta med en fantastisk version på "Nu kan du få mig så lätt" gör kvällen till en riktig höjdare.
För att ni skall förstå vad jag försöker förmedla lägger jag ut GP's recension här och ett helt gäng låtar från konserten.
Känn ingen sorg...snacka om allsång.
Nu kan du få mig så lätt....magnefik avslutning
Ps. Jag tror Jonas kan intyga att det jag skriver stämmer.
9 kommentarer:
Två saker slår mig när jag läser inlägget: 1) Att man uppenbarligen kan lära gamla rockrävar att ligga. 2) Att jag är djävulusiskt avundsjuk.
Önskar att jag varit där! Såpass!
Och nu har jag sett klippen också. Herregud vad bra! Vilken stämning! Vilken spelglädje! Inget mindre än magi. Och detta gav den bittre Kai Martin på GT en trea. Han måste ha ett hjärta av sten.
Håkan är ett fenomen, vi kan räkna in honom bland dom allra största artisterna när det gäller spelglädje, närvaro och artistisk öppenhet, det känns ofta som att hela publiken verkligen är hans bästa vänner. Är som vår käre kamrat Anders djävligt avundsjuk, hade gärna stått där med gåshud i halsen och tårar i nacken
Kan bara hålla med, Håkan trollbinder gammal som ung. Jag fick bära hem en lycklig 6-åring till tonerna av "känn ingen sorg". Helt slutkörd efter sin första konsertupplevelse, inte direkt en blygsam början...
Kai Martin borde lära sig lite ödmjukhet, alla kan ju faktiskt inte göra mästerverk som "Dansk sång mfl, nä en trea säger nog mer om herr Martins omdömme än om Hellströms och hans förträffliga orkesters insats.
Jag minns förra årets WOW-spelning som nog är den bästa hitills i festivalens treåriga historia.
Man kan inte värja sig från Håkan. Han kryper under skinnet å drar i dina smilband. Hans lycka smittar av sig så det spritter i bena. Håkan är unik.
När det gäller Kai Martin...e det väl uppenbart att den göteborgska jantelagen slagit till. Jag tror nog att det finns lite avundsjuka i recensionen. Men lika bra som "Jag dansar inte" kan Håkan aldrig bli eller?
Vänta lite nu. Jag har varit desinformerad.
Kai Martins recension var ju en hyllning. Med betyget 4.
Glöm allt jag skrivit.
http://www.gt.se/1.424569
Ja men recensionen var från 2006!!!!!
Nu senast gav han bara en 3:a
Kinderna blossar när jag böjer ner huvudet och skäms. Jag är en pajas.
/Anders
Skicka en kommentar